Vilken stor lycka, mitt i sorgen som varit över min hälsa, att få chansen att ta en tid och vara ensam, bara med mig & naturen runt omkring mig under en längre tid. För att lyssna på sig själv, sin inre röst och sin inre läkare, som bär på alla svaren, det är minsann inte som att sätta på radion... I allt brus som vi har omkring oss, så ligger den där inre klokskapen väl inbäddad många gånger...
Har använt de här många veckorna, snart två månader nu!, till att verkligen lyssna, iaktta, väcka intutionen och inse vad som behöver göras. Vad som behöver kännas, var mina ja och nej bor inom mig.
Och det är lite läskigt att bara vara för sig själv, att våga möta allt det som då kommer upp, sanningar som bara längtat att få bada i Ljuset, äntligen.
Jag lyssnar på precis vad kroppen vill ha, får hjälp av underbara Eva-Marie med ytterligare råd som känns bra i hela själen.
Jag låter känslor av trötthet som är från helvetet och inte går att kontrollera, bara få vara och jag tillåter mig att känna hur trött jag faktiskt är av alla Ja jag sagt, som egentligen borde ha varit Nej. Och hur trött jag är av att ständigt bära på alla dessa försvar, som jag behöver ha i den snurrande världen med superstressade och ickenärvarande människor överallt. Hur trött jag är av den duktiga flickan som till och med, när hon blir riktigt sjuk som nu, så ivrigt och maniskt söker efter ett snabbt sätt att fixa sig snabbt som fan och komma på banan igen.
Så... fysiskt med maten, bort med gifterna, röra på mig så mycket jag orkar, vilket blivit väldigt sparsamt vissa dåliga dagar...
Känslomässigt - låta allt få komma upp och tränat, tränat, tränat på att inte döma något av det. Allt har fått vara ok; ilska, frustration, avundsjuka, ledsenhet, offerkoftan, övergivenheten... Ja, hur mycket som helst har det fått vara.
Och andligt... Så underbart det är när själen stilla kommer ikapp... Alltså, den känslan när en spirande lycka stiger upp inom mig, en närvaro med träden, naturen, blommorna jag planterar, katterna som spinner, kaffet på morgonen... När min livslycka infinner sig, fast jag fortfarande är dålig, då vet jag. Nu är jag på väg.
Men ensamheten var nödvändig, puppan en överlevnad. Ingen annan kunde vara här i min puppa. Inga störningsmoment överhuvudtaget. Vilket privilegium. Är så tacksam. Det har varit läskigt stundtals, men åååh, så viktig period detta varit. Nu tar jag mig ur puppan och när vingarna lyfter mig ska jag vara så noga med var jag flyger. Och till vem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar