Vilken stor lycka, mitt i sorgen som varit över min hälsa, att få chansen att ta en tid och vara ensam, bara med mig & naturen runt omkring mig under en längre tid. För att lyssna på sig själv, sin inre röst och sin inre läkare, som bär på alla svaren, det är minsann inte som att sätta på radion... I allt brus som vi har omkring oss, så ligger den där inre klokskapen väl inbäddad många gånger...
Har använt de här många veckorna, snart två månader nu!, till att verkligen lyssna, iaktta, väcka intutionen och inse vad som behöver göras. Vad som behöver kännas, var mina ja och nej bor inom mig.
Och det är lite läskigt att bara vara för sig själv, att våga möta allt det som då kommer upp, sanningar som bara längtat att få bada i Ljuset, äntligen.
Jag lyssnar på precis vad kroppen vill ha, får hjälp av underbara Eva-Marie med ytterligare råd som känns bra i hela själen.
Jag låter känslor av trötthet som är från helvetet och inte går att kontrollera, bara få vara och jag tillåter mig att känna hur trött jag faktiskt är av alla Ja jag sagt, som egentligen borde ha varit Nej. Och hur trött jag är av att ständigt bära på alla dessa försvar, som jag behöver ha i den snurrande världen med superstressade och ickenärvarande människor överallt. Hur trött jag är av den duktiga flickan som till och med, när hon blir riktigt sjuk som nu, så ivrigt och maniskt söker efter ett snabbt sätt att fixa sig snabbt som fan och komma på banan igen.
Så... fysiskt med maten, bort med gifterna, röra på mig så mycket jag orkar, vilket blivit väldigt sparsamt vissa dåliga dagar...
Känslomässigt - låta allt få komma upp och tränat, tränat, tränat på att inte döma något av det. Allt har fått vara ok; ilska, frustration, avundsjuka, ledsenhet, offerkoftan, övergivenheten... Ja, hur mycket som helst har det fått vara.
Och andligt... Så underbart det är när själen stilla kommer ikapp... Alltså, den känslan när en spirande lycka stiger upp inom mig, en närvaro med träden, naturen, blommorna jag planterar, katterna som spinner, kaffet på morgonen... När min livslycka infinner sig, fast jag fortfarande är dålig, då vet jag. Nu är jag på väg.
Men ensamheten var nödvändig, puppan en överlevnad. Ingen annan kunde vara här i min puppa. Inga störningsmoment överhuvudtaget. Vilket privilegium. Är så tacksam. Det har varit läskigt stundtals, men åååh, så viktig period detta varit. Nu tar jag mig ur puppan och när vingarna lyfter mig ska jag vara så noga med var jag flyger. Och till vem.
söndag 30 mars 2014
Här händer det grejer...
Lycklig kör jag vidare på min nya kost och utrensningen är ett faktum. Blev ju jämförd med en överfylld soptunna av älskade vännen Eva-Marie, så skicklig kinesmedicinare & akupunktör, så vad kan man förvänta sig? Är väl inte konstigt om kroppen blir skittrött och gör ont som f... - eländet ska ju ut! Så det är väl inget att pipa om. Sitter på balkongen mitt i skönheten efter ännu en lugn dag, där Livet bara får hända. För första gången på väldigt länge har jag ägnat mig åt lite automatisk skrift, inte så flummigt som det låter. I alla fall inte för mig. Väldigt jysta vänner och coacher som jag får lite närkontakt med. Klargör så mycket när jag tillåter mig vara online. Jaja, jag vet att många tycker jag är märklig, men haha - whatever works for me is ok! Ibland kan man bli lite fokuslös när det händer saker med ens hälsa, då är det så skönt att prata vett med någon som inte har samma förankring i den här 3d-världen...
Idag mumsmums hela dagen - fänkål, ingefära, citron i hett vatten, golden milk på mandelmjölk till frukost. Rödbetsbiffar med stekt ägg och sallad, överringlad av underbar Golden dressing. Ikväll blev det sedan små plättar gjorda på mandelmalet som blev kvar efter mandelmjölkstillverkningen, ett par ägg och salt. På det min underbara sylt av tranbär&hallon, ooh, vad dom gifter sig fint!
Så kroppen får allt hjälp och det stöd som den ska ha, det här blir ju alldeles galant! Om bara ett tag är ringarna under ögonen borta, några kilon har dragit sin kos och energin får flöda i mjuk harmoni igen. Lycklig..? Haha - jaaaaa.
Idag mumsmums hela dagen - fänkål, ingefära, citron i hett vatten, golden milk på mandelmjölk till frukost. Rödbetsbiffar med stekt ägg och sallad, överringlad av underbar Golden dressing. Ikväll blev det sedan små plättar gjorda på mandelmalet som blev kvar efter mandelmjölkstillverkningen, ett par ägg och salt. På det min underbara sylt av tranbär&hallon, ooh, vad dom gifter sig fint!
Så kroppen får allt hjälp och det stöd som den ska ha, det här blir ju alldeles galant! Om bara ett tag är ringarna under ögonen borta, några kilon har dragit sin kos och energin får flöda i mjuk harmoni igen. Lycklig..? Haha - jaaaaa.
lördag 29 mars 2014
Vad är det för särskilt med Brian&Simon..??
Som jag ser fram emot att få träffa dessa underbara människor om bara ett par veckor!
Mina celler minns hur det var att möta först Brian, som jag översatte för på Stansted Hall, England. Det var som att möta en ande från andra sidan. Ingen idé eller vilja fanns att försöka vara något annat än precis det jag var, insikten var total att jag var helt genomskinlig tillsammans med honom och hur befriande var inte det..??!! Sedan fick jag förmånen att på scenen, inför alla, få en reading av Simon - OMG, fanns inte en del av min som inte var blottad, han läste mig rakt av och hela vägen in. Shiiiit, så bra det var och vilken kick han gav mig.
Under denna vecka drack jag djupt ur särskilt Brians kopp och min själ återfick så mycket av förlorat hopp på den mediala världen, så mycket av den ursprungsglädje som arbetet/leken med andevärlden ger bara vällde in i mig igen.
Så nu är det dags att få möta dem igen, och hela jag gläder mig. Jag är så sedd, så respekterad, så älskad, så naturligt avslappnad med dem och det är ju precis så jag vill ha det.
Har i alla år sagt att mina vänner från andra sidan är mina bästa vänner och coacher - ingen idé att ljuga här inte!! Dock är det oerhört sällsynt att inom den mediala världen, där alla påstår sig umgås med andevärlden, att möta människor som lär sig något av dem från andra sidan! Hmmm.
För så är det. Andevärlden umgås med oss, inte för att vara våra gurus, våra läromästare eller sektledare. Dom kommer till oss för att visa oss hur vi kan vara lyckliga, närvarande, medvetna människor som vet att enda syftet med att vara här, är just lyckan och att smitta andra att finna sin lycka inom sig. Inspirera till vägval som är rätt för just den personen, för den vill ju så gärna uppnå det man själv har - hela essensen strålar ju ut denna livslycka och närvaro. Ett varande som bara är.
Jag satt mellan dessa två medbröder på scenen förra året, alla i publiken gjorde en övning och vi bara satt där tysta tillsammans. Och jag var hemma. Det finns här på Jorden. Det existerar.
Och om två veckor får jag träffa dem igen, dricka mig otörstig. Tack.
Mina celler minns hur det var att möta först Brian, som jag översatte för på Stansted Hall, England. Det var som att möta en ande från andra sidan. Ingen idé eller vilja fanns att försöka vara något annat än precis det jag var, insikten var total att jag var helt genomskinlig tillsammans med honom och hur befriande var inte det..??!! Sedan fick jag förmånen att på scenen, inför alla, få en reading av Simon - OMG, fanns inte en del av min som inte var blottad, han läste mig rakt av och hela vägen in. Shiiiit, så bra det var och vilken kick han gav mig.
Under denna vecka drack jag djupt ur särskilt Brians kopp och min själ återfick så mycket av förlorat hopp på den mediala världen, så mycket av den ursprungsglädje som arbetet/leken med andevärlden ger bara vällde in i mig igen.
Så nu är det dags att få möta dem igen, och hela jag gläder mig. Jag är så sedd, så respekterad, så älskad, så naturligt avslappnad med dem och det är ju precis så jag vill ha det.
Har i alla år sagt att mina vänner från andra sidan är mina bästa vänner och coacher - ingen idé att ljuga här inte!! Dock är det oerhört sällsynt att inom den mediala världen, där alla påstår sig umgås med andevärlden, att möta människor som lär sig något av dem från andra sidan! Hmmm.
För så är det. Andevärlden umgås med oss, inte för att vara våra gurus, våra läromästare eller sektledare. Dom kommer till oss för att visa oss hur vi kan vara lyckliga, närvarande, medvetna människor som vet att enda syftet med att vara här, är just lyckan och att smitta andra att finna sin lycka inom sig. Inspirera till vägval som är rätt för just den personen, för den vill ju så gärna uppnå det man själv har - hela essensen strålar ju ut denna livslycka och närvaro. Ett varande som bara är.
Jag satt mellan dessa två medbröder på scenen förra året, alla i publiken gjorde en övning och vi bara satt där tysta tillsammans. Och jag var hemma. Det finns här på Jorden. Det existerar.
Och om två veckor får jag träffa dem igen, dricka mig otörstig. Tack.
Budskapet
Tycker det är synd att Mia Skäringers spetsiga inlägg i dietdebatten gick förlorat i en krigsföring där alla knappar tilläts bli intryckta och pajkastningen blev i full gång. För jag tycker hennes ursprungliga blogginlägg, som satte igång det hela, var en belysning på den besatthet som vi går in i när vi ska gå ner i vikt, bli perfekta och följa trenderna. Med sin vassa humor tycker jag hon lade fokus på hur vi med hull och hår slukar det senaste, senaste nya i vår kamp för perfektionism och lätt kan höja ögonbrynen åt dem som inte följer.
Har sett mycket genom åren; bara äta bacon och inget annat, äta en grönsakssoppa morgon, middag, kväll i tre veckor, piller, olika drycker osv, osv, osv. Det är ju denna hysteri och besatthet hon belyser, men som sagt - det försvann helt i alla upprörda människors hetsjakt på en liten person (nåja, hon är ju rätt stor kändismässigt, men fortfarande en vanlig, liten människa!) som faktiskt bara skrev vad HON tyckte. Leva och låta leva.... nej, ingen grej för oss människor 2014....
Själv har jag återgått till strikt lchf, helt uteslutit vitt mjöl, socker och alla former av snabba kolhydrater och det är uteslutande för min egen skull. Jag blir så mycket bättre i min hälsa om jag äter så. Jag tipsar människor runt omkring mig om detta, sen får ju förstås dom välja själva. Precis som Mia väldigt gärna för min skull får äta en bakelse, pasta eller vad hon vill.
Vore så mycket roligare med en nyanserad diskussion om saker och ting - framför allt så ger det så mycket mer!
Har sett mycket genom åren; bara äta bacon och inget annat, äta en grönsakssoppa morgon, middag, kväll i tre veckor, piller, olika drycker osv, osv, osv. Det är ju denna hysteri och besatthet hon belyser, men som sagt - det försvann helt i alla upprörda människors hetsjakt på en liten person (nåja, hon är ju rätt stor kändismässigt, men fortfarande en vanlig, liten människa!) som faktiskt bara skrev vad HON tyckte. Leva och låta leva.... nej, ingen grej för oss människor 2014....
Själv har jag återgått till strikt lchf, helt uteslutit vitt mjöl, socker och alla former av snabba kolhydrater och det är uteslutande för min egen skull. Jag blir så mycket bättre i min hälsa om jag äter så. Jag tipsar människor runt omkring mig om detta, sen får ju förstås dom välja själva. Precis som Mia väldigt gärna för min skull får äta en bakelse, pasta eller vad hon vill.
Vore så mycket roligare med en nyanserad diskussion om saker och ting - framför allt så ger det så mycket mer!
fredag 28 mars 2014
Walk of life
Efter telefonpratet med min superbraiga läkare, där vi beslutade om större utredning av vad som sker i min lilla kropp, så tog jag dagens morgonenergi till att plocka undan och dammsuga, är ju så fint att ha fint omkring sig! Spelade lite låtar från Youtube, blir ju så skitkul att umgås med dammdraken då. Efter några låtar blev jag så sugen på att höra Walk of life med Dire Straits, shit vad många gånger jag lett jympa till den låten!! Och pirrigt inom mig känner jag idén av att köra igång, sen när jag orkar lite mer, en sorts "Väggjympa", ni vet för dom som legat knockade på backen efter krocken med väggen med sådana där cirklar av stjärnor runt hela knoppen och kroppen som det är i serietidningar.
"Kom och jympa med mig - gör en armhävning, lite bålrull & vippa en liten aning på höfterna, för att sedan avnjuta en urskön meditation & avslappning. Ta gärna dina rosa skor&kläder på dig!"
Ingen behöver vara chic, smal, vältränad, sakna ringar under ögonen eller vara socialt kompetent. Vi bara leker med lusten inom oss, och lyssnandet efter vad jag orkar och vill/kan göra. Största prestationen med passet är att ta sig dit överhuvudtaget, inget annat behövs presteras.
Likaså leker jag med tanken att ha caféet lite öppet i sommar i alla fall.... Ett antistress-café på allvar - ibland finns det flera saker att välja på, ibland bara kanelbullar & Mias glutenfria chokladkladdisar. Alltid, alltid finns det kanongoda nymalda kaffet och en helt cool personal som kommer med ditt fika, även om det tar lite längre tid än på andra ställen. Ett tema-café där människor som gått före i det där med att lyssna på sig själva berättar om sin väg; allt från sunda matförändringar byggda på lust till människor jag mött som mist sina barn på det mest tragiska sätt man kan tänka sig och som verkligen kommit i kontakt med vad som egentligen är viktigt. Människor som vågat/tvingats stanna upp och verkligen möta sig själva.
Ibland lite längre café-besök, kanske en dag eller två med supergod ekologisk mat&fika, prat och inspirerande idéer om hur vi förebygger, möter och kommer ur utbrändheter. För ensamheten är stor när man är mitt i det och rädslan kanske ännu större för att hamna där, särskilt om man sett någon drabbas eller varit där förut.
Ideer... Jag skriver ner och går sen ut i solen och är gravid med dem....
"Kom och jympa med mig - gör en armhävning, lite bålrull & vippa en liten aning på höfterna, för att sedan avnjuta en urskön meditation & avslappning. Ta gärna dina rosa skor&kläder på dig!"
Ingen behöver vara chic, smal, vältränad, sakna ringar under ögonen eller vara socialt kompetent. Vi bara leker med lusten inom oss, och lyssnandet efter vad jag orkar och vill/kan göra. Största prestationen med passet är att ta sig dit överhuvudtaget, inget annat behövs presteras.
Likaså leker jag med tanken att ha caféet lite öppet i sommar i alla fall.... Ett antistress-café på allvar - ibland finns det flera saker att välja på, ibland bara kanelbullar & Mias glutenfria chokladkladdisar. Alltid, alltid finns det kanongoda nymalda kaffet och en helt cool personal som kommer med ditt fika, även om det tar lite längre tid än på andra ställen. Ett tema-café där människor som gått före i det där med att lyssna på sig själva berättar om sin väg; allt från sunda matförändringar byggda på lust till människor jag mött som mist sina barn på det mest tragiska sätt man kan tänka sig och som verkligen kommit i kontakt med vad som egentligen är viktigt. Människor som vågat/tvingats stanna upp och verkligen möta sig själva.
Ibland lite längre café-besök, kanske en dag eller två med supergod ekologisk mat&fika, prat och inspirerande idéer om hur vi förebygger, möter och kommer ur utbrändheter. För ensamheten är stor när man är mitt i det och rädslan kanske ännu större för att hamna där, särskilt om man sett någon drabbas eller varit där förut.
Ideer... Jag skriver ner och går sen ut i solen och är gravid med dem....
torsdag 27 mars 2014
Kroppen ljuger aldrig
I min lilla dagbok fick jag en stark önskan att tillägga den gamla slagdänga - Kroppen ljuger aldrig. Måste, vill, vill skriva ned det här så jag kanske aldrig mer glömmer det!
När kroppen signalerar, vad det än vara månde, så är det superläge att vi lyssnar. För den vill något om den signalerar. Så är det.
Så lyssna. Om det blir så att signalerna blir ännu starkare, FAST du tycker att du lyssnat så bra, då är det verkligen läge att stanna upp och lyssna ordentligt. Verkligen lyssna.
Vi har bara i dagens samhälle blivit så fullkomligt värdelösa på att lyssna, för det innebär många gånger att om vi gör det, verkligen lyssnar, så är vi eventuellt tvungna att släppa kontrollen och inse att kroppen vill eller vill inte något viktigt.
Är man Body Harmonyinfluerad, vilket jag tack och lov är, då blir varje händelse i kroppen ett äventyr som leder dig vidare precis hela tiden. Ett övergrepp bodde i mitt vänstra knä, snyggt förpackat och "bortglömt", en hängning från ett tidigare liv orsakade en wiplash i min nacke och så mycket annat spännande som jag upptäckt när jag lyssnat. Blev lite dålig igen på att lyssna, så nu börjar den spännande läsningen av min Livsroman igen!! Shiiit, vad ska jag upptäcka den här gången när det är så utmanande..?!! Att bilda antikroppar mot sig själv, haha, jaa, det säger väl något!
När kroppen signalerar, vad det än vara månde, så är det superläge att vi lyssnar. För den vill något om den signalerar. Så är det.
Så lyssna. Om det blir så att signalerna blir ännu starkare, FAST du tycker att du lyssnat så bra, då är det verkligen läge att stanna upp och lyssna ordentligt. Verkligen lyssna.
Vi har bara i dagens samhälle blivit så fullkomligt värdelösa på att lyssna, för det innebär många gånger att om vi gör det, verkligen lyssnar, så är vi eventuellt tvungna att släppa kontrollen och inse att kroppen vill eller vill inte något viktigt.
Är man Body Harmonyinfluerad, vilket jag tack och lov är, då blir varje händelse i kroppen ett äventyr som leder dig vidare precis hela tiden. Ett övergrepp bodde i mitt vänstra knä, snyggt förpackat och "bortglömt", en hängning från ett tidigare liv orsakade en wiplash i min nacke och så mycket annat spännande som jag upptäckt när jag lyssnat. Blev lite dålig igen på att lyssna, så nu börjar den spännande läsningen av min Livsroman igen!! Shiiit, vad ska jag upptäcka den här gången när det är så utmanande..?!! Att bilda antikroppar mot sig själv, haha, jaa, det säger väl något!
Forts Jag går på lina...
Nu hände det igen... Kanske är den stora meningen att jag inte ska blogga, haha!
Min dans på linan ser ut så här för mig, kanske kan det vara inspiration för någon annan. Kanske inte. Whatever - jag mår så bra av att skriva av mig!
Har kört så länge det gick, väntar väldigt länge innan jag saktar ner och börjar lyssna, men nu står jag i princip still. Blev inte bättre, alltså tar jag reda på varför. Fler blodprover, mer lugn och ro, mer bortsortering av människor och situationer. Provar på att vara speedad för att jag inte fattar varför jag inte mår bättre, mer sämre. Gråter och tycker synd om mig själv. Mediterar och söker svar inom mig. Lyssnar på 30 andra personer som vet precis hur jag ska göra. Provar allt. Tycker jag.
Men när svaret kom igår så insåg jag att det här är verkligen ingen lek längre, nu är det allvar. Och jag tar sista härliga steget ut på linan och tar tillbaka mitt eget fokus. För nu är det mina val och inget annat som avgör om jag ska bli frisk.
Att lyssna, utan att fastna i sjukdomsbilden.
Att agera, utan att bli klämkäck och försöka "fixa mig" så fort som möjligt, istället med massa kärlek och lyssna på precis vad kroppen och själen säger att den vill.
Att möta rädslan för att gå fel igen och kliva på karusellen, så att jag vågar känna vad jag ska göra framöver, vad som inspirerar mig och som jag kan göra utan att springa in i väggen igen.
Viktigast av allt - göra precis allt jag kan komma på som ger mig energi och glädjen tillbaka. Det som skrämt mig mest när jag läst på nätet för att förstå vad som sker i min kropp, det är alla som har en total identifikation med sitt lidande. Så nu har jag gått 15 minuter på bandet, gjort min meridianstretch, duschat och ätit en fantastisk frukost. Snart sörplat i mig min gigantiska Golden milk-kopp gjord på gurkmeja och nu vandrar jag ut i solen.
Ska så lite rödbetor, samla in lite pinnar som ligger här och där i trädgården efter all blåst. Göra en eld som också får vara min ceremoni för mig själv. Ceremonin för min Livlinedans! Vilken lindansös jag är! Har mina rosa arbetsbrallor på mig med mitt nytvättade linne med "Just did it" på bröstet. Nu gör jag det.
Min dans på linan ser ut så här för mig, kanske kan det vara inspiration för någon annan. Kanske inte. Whatever - jag mår så bra av att skriva av mig!
Har kört så länge det gick, väntar väldigt länge innan jag saktar ner och börjar lyssna, men nu står jag i princip still. Blev inte bättre, alltså tar jag reda på varför. Fler blodprover, mer lugn och ro, mer bortsortering av människor och situationer. Provar på att vara speedad för att jag inte fattar varför jag inte mår bättre, mer sämre. Gråter och tycker synd om mig själv. Mediterar och söker svar inom mig. Lyssnar på 30 andra personer som vet precis hur jag ska göra. Provar allt. Tycker jag.
Men när svaret kom igår så insåg jag att det här är verkligen ingen lek längre, nu är det allvar. Och jag tar sista härliga steget ut på linan och tar tillbaka mitt eget fokus. För nu är det mina val och inget annat som avgör om jag ska bli frisk.
Att lyssna, utan att fastna i sjukdomsbilden.
Att agera, utan att bli klämkäck och försöka "fixa mig" så fort som möjligt, istället med massa kärlek och lyssna på precis vad kroppen och själen säger att den vill.
Att möta rädslan för att gå fel igen och kliva på karusellen, så att jag vågar känna vad jag ska göra framöver, vad som inspirerar mig och som jag kan göra utan att springa in i väggen igen.
Viktigast av allt - göra precis allt jag kan komma på som ger mig energi och glädjen tillbaka. Det som skrämt mig mest när jag läst på nätet för att förstå vad som sker i min kropp, det är alla som har en total identifikation med sitt lidande. Så nu har jag gått 15 minuter på bandet, gjort min meridianstretch, duschat och ätit en fantastisk frukost. Snart sörplat i mig min gigantiska Golden milk-kopp gjord på gurkmeja och nu vandrar jag ut i solen.
Ska så lite rödbetor, samla in lite pinnar som ligger här och där i trädgården efter all blåst. Göra en eld som också får vara min ceremoni för mig själv. Ceremonin för min Livlinedans! Vilken lindansös jag är! Har mina rosa arbetsbrallor på mig med mitt nytvättade linne med "Just did it" på bröstet. Nu gör jag det.
Jag går på lina...
När något inträffar som vi inte direkt tycker är skitkul, som de värden jag fick besked om igår, då är det en smal, smal lina att vandra på för att hamna rätt. Tycker jag. Tidigare har jag alltså gång efter annan bara kört på tills det tagit slut. Lite repris på den turen har jag gjort några gånger i mitt liv. Nu blev det stopp igen. Och den här gången blev jag inte relativt snabbt hjälpt av medicinering, utan sämre och sämre. Nu vet jag alltså varför. Jag är superallergisk mot mig själv, bildar antikroppar mot mig själv, min sköldkörtel, mina binjurar osv, osv. Och det är här den magiska lindansen börjar....
Har googlat ett dygn nu för att ta reda på lite mer vad jag kan göra och det händer intressanta saker inom mig. Blir så tydligt när jag är inne på olika sajter, alltfrån läkare och socialstyrelsen till privata människor i liknande situation som jag, hur det är så lätt att hamna i en återvändsgränd och stanna där. Läkarna har sin nästan lite cyniska syn på dylika problem och har helt enkelt ingen bra lösning att erbjuda. Fast i synen på att detta vet man helt enkelt inte hur man kan bota och går inte vidare därifrån. Människor som råkat ut för diagnoser och fastnat i dem, så här är det och jag är arg, bitter, ledsen och helt identifierad med min diagnos. Alla är idioter typ och aldrig blir det bättre, ält, ält...
Och så har vi den där gruppen som klämkäckt delar fantastiska citat på facebook och bloggar om hur positivt dom tänker och hur absolut ingenting kan påverka dem! Hej och hå, finns inget i världen jag inte kan förtränga. Stirriga i blicken tävlar dom med alla andra coacher inom alla områden, tävlar om vem som vinner positivitetsracet och ingen av dem jag möter är i kontakt med sig själva alls, huuuua! Har du något som är besvärligt så beror det på att du inte satt upp tillräckligt med affirmationer på ditt kylskåp. Basta. Dom är värre än duracellkaniner och kanske irriterar jag mig så på dem för att jag känner så väl igen mig själv från det förflutna.
Den mediala eller andliga gruppen är ju också... spännande. Allt är meningen. Karma. Är du inte på topp, så har du inte lyssnat tillräckligt på andarna, går helt fel väg och du får veta det väldigt tydligt av de andligt upplysta. Från sina självuppblåsta troner ser de ner på dig, som den misslyckade individ du är som inte tagit in tillräclling med ljus!
Har googlat ett dygn nu för att ta reda på lite mer vad jag kan göra och det händer intressanta saker inom mig. Blir så tydligt när jag är inne på olika sajter, alltfrån läkare och socialstyrelsen till privata människor i liknande situation som jag, hur det är så lätt att hamna i en återvändsgränd och stanna där. Läkarna har sin nästan lite cyniska syn på dylika problem och har helt enkelt ingen bra lösning att erbjuda. Fast i synen på att detta vet man helt enkelt inte hur man kan bota och går inte vidare därifrån. Människor som råkat ut för diagnoser och fastnat i dem, så här är det och jag är arg, bitter, ledsen och helt identifierad med min diagnos. Alla är idioter typ och aldrig blir det bättre, ält, ält...
Och så har vi den där gruppen som klämkäckt delar fantastiska citat på facebook och bloggar om hur positivt dom tänker och hur absolut ingenting kan påverka dem! Hej och hå, finns inget i världen jag inte kan förtränga. Stirriga i blicken tävlar dom med alla andra coacher inom alla områden, tävlar om vem som vinner positivitetsracet och ingen av dem jag möter är i kontakt med sig själva alls, huuuua! Har du något som är besvärligt så beror det på att du inte satt upp tillräckligt med affirmationer på ditt kylskåp. Basta. Dom är värre än duracellkaniner och kanske irriterar jag mig så på dem för att jag känner så väl igen mig själv från det förflutna.
Den mediala eller andliga gruppen är ju också... spännande. Allt är meningen. Karma. Är du inte på topp, så har du inte lyssnat tillräckligt på andarna, går helt fel väg och du får veta det väldigt tydligt av de andligt upplysta. Från sina självuppblåsta troner ser de ner på dig, som den misslyckade individ du är som inte tagit in tillräclling med ljus!
onsdag 26 mars 2014
Nu hände det igen...
Gick inte fortsätta skriva plötsligt... Nåja, nästan klar för morgonen med mitt "lilla" inlägg. Blir lite tråkad för att det är långt, ingen orkar läsa mina inlägg. Men jag skriver ju för att jag har lust!! Sen blir det vad det blir. Visst har mitt hjärta en djup längtan efter att få dela mina funderingar med andra, är ju en del av den livsuppgift jag talade om. Men inte på några som helst villkor. Jag följer inga som helst manualer från och med den här stopperioden, den här gången är jag villkorslöst sann mot mig själv. Jag skiter i andras åsikter, ursäkta mig. Blir snart 60, herreguuud! Inte tid att följa andras vägar, jag vill gå min egen. Äntligen.
Har massa idéer nu, och skyndar långsamt in i min planering av tiden framför mig. Vet att jag vill inspirera. Vet att jag vill skriva, har flera råskisser till helt magiska berättelser som kommer hela som miniuniversa till mig och storytellern i mig måste skriva ned dem. Vet att jag vill coacha, men på ett helt nytt sätt. Med hjälp av andevärlden, men inte alls på det gamla mediala sättet och inte heller coaching på det där klämkäcka "det-här-fixar-vi-inom-tre-dagar-sättet" eller "tio-sätt-att-gå-ner-300-kg-eller-bli-ett-kändis-medium", nej, ett nytt sätt där vi går in i magiska världar vi inte har beträtt förut.
Mhm - där är det andeväsen, utomjordingar, Sanningen från Heaven and Hell och precis allt kan hända.... Ååååh, jag älskar när jag äntligen blivit tvingad att stanna, denna gång med järnslägga!! För när resan fortsätter så blir den mer magisk för varje gång, då jag kommer djupare och djupare in i magin. Inga stopp.....
Kommer nog inte att bli så populär i mediumsvängarna för kommande insatser inom det mediala, men det har jag ju aldrig varit. Varit alldeles för överlägsen i mina kommentarer om nivån jag tycker medium-sverige har. Vilken jävla loppcirkus. Men har mina ljusänglar även inom den världen och j-lar i havet, vilka medium det är!! Precis som jag. Har pluggat in värsta uppkopplingen nu. Var bara tvungen att avprogrammera de gamla inmatningarna så det nya fick plats. Here we go!!! Håll i hattarna, dom där rymdskeppen får en nästan att kissa på sig! Nu händer det grejer framöver, må ni tro.
Har massa idéer nu, och skyndar långsamt in i min planering av tiden framför mig. Vet att jag vill inspirera. Vet att jag vill skriva, har flera råskisser till helt magiska berättelser som kommer hela som miniuniversa till mig och storytellern i mig måste skriva ned dem. Vet att jag vill coacha, men på ett helt nytt sätt. Med hjälp av andevärlden, men inte alls på det gamla mediala sättet och inte heller coaching på det där klämkäcka "det-här-fixar-vi-inom-tre-dagar-sättet" eller "tio-sätt-att-gå-ner-300-kg-eller-bli-ett-kändis-medium", nej, ett nytt sätt där vi går in i magiska världar vi inte har beträtt förut.
Mhm - där är det andeväsen, utomjordingar, Sanningen från Heaven and Hell och precis allt kan hända.... Ååååh, jag älskar när jag äntligen blivit tvingad att stanna, denna gång med järnslägga!! För när resan fortsätter så blir den mer magisk för varje gång, då jag kommer djupare och djupare in i magin. Inga stopp.....
Kommer nog inte att bli så populär i mediumsvängarna för kommande insatser inom det mediala, men det har jag ju aldrig varit. Varit alldeles för överlägsen i mina kommentarer om nivån jag tycker medium-sverige har. Vilken jävla loppcirkus. Men har mina ljusänglar även inom den världen och j-lar i havet, vilka medium det är!! Precis som jag. Har pluggat in värsta uppkopplingen nu. Var bara tvungen att avprogrammera de gamla inmatningarna så det nya fick plats. Here we go!!! Håll i hattarna, dom där rymdskeppen får en nästan att kissa på sig! Nu händer det grejer framöver, må ni tro.
Magiska drömmar....
Ibland har jag drömmar som inte är som drömmar, har varit så sedan mitt andliga uppvaknande började på allvar för 25 år sedan. När detta sker vet jag att den process som jag för närvarande befinner mig, för livet fortsätter ju att utvecklas hela tiden, börjar närma sig ett genombrott. Den omtalade löken, som av många kloka använts som metafor för vår personliga, andliga utveckling, har ju väldigt många lager och vi får aldrig, aldrig sluta våga utvecklas. Inget i vårt universum är stagnation och inte meningen att vi ska vara det heller.
Många ser det som sin svaghet, sitt misslyckande när dom springer in i väggen, blir sjuka eller av andra anledningar tvingas till stillhet en tid. Jag ser det som en sådan ovärdelig hjälp från min fantastiska kropp - så här har den gjort nu, länge, länge. När jag kör på i 3D-världen och själen inte riktigt hänger med, då stoppar jag mig själv.
Haha, vilket finurligt system!! För varje gång när insynkroniseringen sätter fart igen, så tänker jag - WTF - varför lyssnar jag inte tidigare?? Men med ett varmt leende kan jag konstatera att det tar oerhört lång tid i lökskalandet innan man kommer över alla inprogrammeringar vi har inom oss.
För vi SKA fixa oss! Snabbt helst. Och med flaggan i topp, men inte nödvändigtvis med en själ som andas långa, djupa, närvarande andetag... Så kör dom flesta och jag har ibland så förb.... svårt att inte hänga på råttracet, så inrotad vana i mig. Den här gången vill jag dock tro att jag fattat något väldigt långt inne i löken och nu är på väg för gott ur rondellen jag kört detta livet.
För jag är helt klar över att jag denna gång valt att i det liv jag gick ner till denna gång, en gång för alla bearbeta mitt enorma behov av att bli älskad och accepterad. Av alla. Hur långt jag är beredd, eller har varit beredd att gå, för detta, tja, det är en mardröm jag befunnit mig i. Fy f. Att verkligen gå min egen väg och våga lysa i mitt egna fantastiska ljus, utan att vara rädd för människorna runt mig, det är min livsuppgift den här gången. Och lycklig inser jag att det kommer att inspirera många, många om jag lyckas. Precis som jag blir inspirerad av människor som Brian och Simon från Kanada, så kan jag inspirera andra. Så vackert med människor som vilar i sig själva och inte har några agendor....
Många ser det som sin svaghet, sitt misslyckande när dom springer in i väggen, blir sjuka eller av andra anledningar tvingas till stillhet en tid. Jag ser det som en sådan ovärdelig hjälp från min fantastiska kropp - så här har den gjort nu, länge, länge. När jag kör på i 3D-världen och själen inte riktigt hänger med, då stoppar jag mig själv.
Haha, vilket finurligt system!! För varje gång när insynkroniseringen sätter fart igen, så tänker jag - WTF - varför lyssnar jag inte tidigare?? Men med ett varmt leende kan jag konstatera att det tar oerhört lång tid i lökskalandet innan man kommer över alla inprogrammeringar vi har inom oss.
För vi SKA fixa oss! Snabbt helst. Och med flaggan i topp, men inte nödvändigtvis med en själ som andas långa, djupa, närvarande andetag... Så kör dom flesta och jag har ibland så förb.... svårt att inte hänga på råttracet, så inrotad vana i mig. Den här gången vill jag dock tro att jag fattat något väldigt långt inne i löken och nu är på väg för gott ur rondellen jag kört detta livet.
För jag är helt klar över att jag denna gång valt att i det liv jag gick ner till denna gång, en gång för alla bearbeta mitt enorma behov av att bli älskad och accepterad. Av alla. Hur långt jag är beredd, eller har varit beredd att gå, för detta, tja, det är en mardröm jag befunnit mig i. Fy f. Att verkligen gå min egen väg och våga lysa i mitt egna fantastiska ljus, utan att vara rädd för människorna runt mig, det är min livsuppgift den här gången. Och lycklig inser jag att det kommer att inspirera många, många om jag lyckas. Precis som jag blir inspirerad av människor som Brian och Simon från Kanada, så kan jag inspirera andra. Så vackert med människor som vilar i sig själva och inte har några agendor....
tisdag 25 mars 2014
23 år...
Ja, för så många år sedan började det. Då var det en hyperaktiv sköldkörtel och jag fick köra med hjärtmedicin för att lugna hjärtat och cellgifter för att få bukt med det akuta, var riktigt sjuk där utan att jag fattade det. Sedan har det varit en berg- och dalbana, där den till slut utmattad lade av mer och mer. Vilket ju innebär att ingenting i kroppen funkar som det ska, organen rensar sig inte, hormonerna är i kaos. Osv, osv, osv. Den här gången när det slog till blev jag ordentligt rädd, så dålig har jag aldrig känt mig. Grät när jag såg mig i spegeln, inte av fåfänga utan av rädsla för vad som hände med mig. För jag såg verkligen för eländig ut.... Ringar under ögonen, svullen i hela kroppen och trött, trött, trött. Värk. För jävligt helt enkelt. Känns som jag varit i helvetet och nu sakta är på väg därifrån. För att jag än en gång tagit upp kampen, men nu med mjuk, mjuk, inkännande kärlek till min kropp men även min själ.
För visst är det så att kroppen och själen hänger ihop, ingen tvekan om det.
Så jag drog ur proppen och det rejält. Har fullständigt isolerat mig, bara tagit hand om allt som sker i kroppen, men också lyssnat och lyssnat till vad min själ ropar på. Det går sakta, sakta men jag vet ju varför. Den här gången gäller det. Gör precis det jag orkar och inget mer. Äter det som kroppen vill ha. Är ensam för att jag behöver det, finns ingen energi för att vara social och det känns som ett oerhört priviligeum att få chansen att göra det här.
Men det viktigaste av allt är att hela vägen ge mig tillåtelsen att göra det här - att finna vägen till min sanna själslycka. Den här gången tänker jag inte kompromissa med något, oavsett konsekvenserna. Mina vänner och mina nära, kära förstår och ger mig kärleken och acceptansen på vägen, vilket också är ett så stort privilegum - så många jag vet som får vandra den här vägen utan förståelse och massor av fördömanden, shit vad tungt!
Jodå, jag har fått åsikter om mina val också, men det får faktiskt vara så och jag bryr mig inte. För varje själ borde ge sig själv, och andra, tillåtelsen att gå in och lyssna när det är dags. Vi lever i en tid där självmord, depressioner, utbrändheter och ett psykiskt mående som är förfärligt är vardagsmat. För det mesta biter vi ihop och kör vidare - till det bittra slutet när det blir kollaps. Gör inte det den här gången. Nuär det livet som gäller. Åh, så spännande det är framför mig. Och nu.
För visst är det så att kroppen och själen hänger ihop, ingen tvekan om det.
Så jag drog ur proppen och det rejält. Har fullständigt isolerat mig, bara tagit hand om allt som sker i kroppen, men också lyssnat och lyssnat till vad min själ ropar på. Det går sakta, sakta men jag vet ju varför. Den här gången gäller det. Gör precis det jag orkar och inget mer. Äter det som kroppen vill ha. Är ensam för att jag behöver det, finns ingen energi för att vara social och det känns som ett oerhört priviligeum att få chansen att göra det här.
Men det viktigaste av allt är att hela vägen ge mig tillåtelsen att göra det här - att finna vägen till min sanna själslycka. Den här gången tänker jag inte kompromissa med något, oavsett konsekvenserna. Mina vänner och mina nära, kära förstår och ger mig kärleken och acceptansen på vägen, vilket också är ett så stort privilegum - så många jag vet som får vandra den här vägen utan förståelse och massor av fördömanden, shit vad tungt!
Jodå, jag har fått åsikter om mina val också, men det får faktiskt vara så och jag bryr mig inte. För varje själ borde ge sig själv, och andra, tillåtelsen att gå in och lyssna när det är dags. Vi lever i en tid där självmord, depressioner, utbrändheter och ett psykiskt mående som är förfärligt är vardagsmat. För det mesta biter vi ihop och kör vidare - till det bittra slutet när det blir kollaps. Gör inte det den här gången. Nuär det livet som gäller. Åh, så spännande det är framför mig. Och nu.
Dagens goda...
Min lilla dagbok mot tillfrisknande fortsätter...
Satt upp lådor på balkongen - både för min egen fröjd men också för att kanske kissemissarna inte får lika lätt att hoppa upp och ramla ut, vilket hänt några gånger. Foto på mitt Instagram, Magiliv.
Haha - ler lite åt mig själv, jag skriver som om jag hade en skara läsare, vilket jag inte har. Men skriver ändå, känns så bra. Som att dokumentera min Själsliga & Kroppsliga resa och göra den verklig.
Blev galet trött, förstod ju att det var dags för lite förtäring och det här blev dagens mumma:
Fröknäcke från Marie Wahlberg, sååå gott!
1 dl linfrön
1 dl skalat sesamfrö Allt detta lägges tunt på bakplåtspapper
1 dl solrosfrön
1 msk fiberhusk
0,5 dl rapsolja
2 dl hett vatten + 1/2 tsk salt
Strö över pumpakärnor och tryck fast dem lite
Grädda i 1 tim i 150 grader, låt svalna på eftervärmen
Soppan för dagen:
Fräs morotsbitar, lökbitar, vitlöksbitar, fänkålsbitar, lite koriander i rapsolja. Tillsätt en brk ekologisk kokosmjölk, lite bra buljong, salt & peppar. Låt puttra 40 min ca, mixa. Strö över groddar. Ät fröknäcket till, gärna med bönsmör. Bröt i lite bitar i soppan, det var kanongott.
Nu blir det skogen i sakta mak, njutning för resten av dagen.
Satt upp lådor på balkongen - både för min egen fröjd men också för att kanske kissemissarna inte får lika lätt att hoppa upp och ramla ut, vilket hänt några gånger. Foto på mitt Instagram, Magiliv.
Haha - ler lite åt mig själv, jag skriver som om jag hade en skara läsare, vilket jag inte har. Men skriver ändå, känns så bra. Som att dokumentera min Själsliga & Kroppsliga resa och göra den verklig.
Blev galet trött, förstod ju att det var dags för lite förtäring och det här blev dagens mumma:
Fröknäcke från Marie Wahlberg, sååå gott!
1 dl linfrön
1 dl skalat sesamfrö Allt detta lägges tunt på bakplåtspapper
1 dl solrosfrön
1 msk fiberhusk
0,5 dl rapsolja
2 dl hett vatten + 1/2 tsk salt
Strö över pumpakärnor och tryck fast dem lite
Grädda i 1 tim i 150 grader, låt svalna på eftervärmen
Soppan för dagen:
Fräs morotsbitar, lökbitar, vitlöksbitar, fänkålsbitar, lite koriander i rapsolja. Tillsätt en brk ekologisk kokosmjölk, lite bra buljong, salt & peppar. Låt puttra 40 min ca, mixa. Strö över groddar. Ät fröknäcket till, gärna med bönsmör. Bröt i lite bitar i soppan, det var kanongott.
Nu blir det skogen i sakta mak, njutning för resten av dagen.
Golden Milk!
10 min på löpbandet, eller gångbandet i mitt fall. Yeyy. Steg för steg... Lite meridianstretch och min sköna ryggradsskakmaskin på det, mumsmums.
Morgonrecept - min favoritdryck just nu:
Gör en pasta på gurkmeja (sjud gurkmeja & vatten i 15 min ca, förvara pastan i kylskåp)
Värm en tsk pasta tillsammans med en blandning av havredryck (sockerfri!!) vatten och kardemummakärnor, antal efter smak. Tillsammans är mängden en stor tekopp.
Sila. Tillsätt 1 msk kokosfett, ev lite honung men brukar skippa det.
Det här är kanon för utresning av kroppen, inflammationer och värk i leder och muskler, plus mycket annat. Googla på gurkmeja - är bra för så mycket!
Ett litet härligt detoxtips som kostar minimalt men gör maximal nytta!
Morgonrecept - min favoritdryck just nu:
Gör en pasta på gurkmeja (sjud gurkmeja & vatten i 15 min ca, förvara pastan i kylskåp)
Värm en tsk pasta tillsammans med en blandning av havredryck (sockerfri!!) vatten och kardemummakärnor, antal efter smak. Tillsammans är mängden en stor tekopp.
Sila. Tillsätt 1 msk kokosfett, ev lite honung men brukar skippa det.
Det här är kanon för utresning av kroppen, inflammationer och värk i leder och muskler, plus mycket annat. Googla på gurkmeja - är bra för så mycket!
Ett litet härligt detoxtips som kostar minimalt men gör maximal nytta!
måndag 24 mars 2014
Lyckodag...
Tänk att bli liknad vid en soptunna, att det kan bli en sådan kick, haha. Min underbara akupunktur och kinesiska medicinare, Eva-Marie Janelo, som än en gång finns där för mig när min sköldkörtel bråkar värre än vanligt, hon fick igång mig ordentligt igår.
För visst har jag funderat varför jag aldrig blir bättre... Men hon gjorde klart för mig att systemet fortfarande ligger till stor del nere, att sopgubbarna definitivt inte gör sitt jobb! Inte för att det kom som någon chock, på ett plan så vet jag ju varför jag mår som jag mår.
Men att på det sen få nålar precis överallt, såg ut som en nåldyna, därefter koppning där gifter sögs ut, plus superbra tips vad jag rent konkret mer kan göra kostmässigt för att hjälpa kroppen - det var mumma det!
Vaknar lycklig idag, även om värken finns där fortfarande, för känner att nu vänder det, nu j-lar är allt på g. Något har hänt i balansen mellan kroppen & själen, vet det i varenda cell.
Så nu blir det off med alla mjölkprodukter, minimalt med protein och bra grönsaker i mängd. Känns hur bra som helst.
Eko-Zoegas blev det på morgonen, men med fröknäcke jag bakade igår med mitt fixade bönsmör på. Mums. Sen får vi se vad för gott jag fixar resten av dagen. Men nu blir det faktiskt 10 min på löpbandet, drar ned med hälften från förra veckan när jag blev så hög på mina 20 min. Vill inte ha ett enda steg bakåt igen, så här byggs det sten för sten i perfekt takt!
Toppade min morgon med att få ett mejl från världens bästa Brian, en av de mest underbara människor jag mött. Brian är ett medium från Kanada, mötte honom i Stansted Hall, England på svenskveckan förra året. Mmmmmm, han sa om en man han besökte någon gång om året - "I really like to drink from his cup.." Och det kan jag säga att jag gör, älskar att dricka från Brian-koppen. Äkthet, sanning, totalt oförfalskad och brutalt ärlig i sådan kärlek att man häpnar. Att sedan Simon, hans kompanjon från Kanada är lika häftig han, det gör att resan om ett par veckor till England känns som ett kalas jag ska åka till som ger pirr i precis hela mig!!
Vilka vänner jag har... Vilket liv. Here I come.
För visst har jag funderat varför jag aldrig blir bättre... Men hon gjorde klart för mig att systemet fortfarande ligger till stor del nere, att sopgubbarna definitivt inte gör sitt jobb! Inte för att det kom som någon chock, på ett plan så vet jag ju varför jag mår som jag mår.
Men att på det sen få nålar precis överallt, såg ut som en nåldyna, därefter koppning där gifter sögs ut, plus superbra tips vad jag rent konkret mer kan göra kostmässigt för att hjälpa kroppen - det var mumma det!
Vaknar lycklig idag, även om värken finns där fortfarande, för känner att nu vänder det, nu j-lar är allt på g. Något har hänt i balansen mellan kroppen & själen, vet det i varenda cell.
Så nu blir det off med alla mjölkprodukter, minimalt med protein och bra grönsaker i mängd. Känns hur bra som helst.
Eko-Zoegas blev det på morgonen, men med fröknäcke jag bakade igår med mitt fixade bönsmör på. Mums. Sen får vi se vad för gott jag fixar resten av dagen. Men nu blir det faktiskt 10 min på löpbandet, drar ned med hälften från förra veckan när jag blev så hög på mina 20 min. Vill inte ha ett enda steg bakåt igen, så här byggs det sten för sten i perfekt takt!
Toppade min morgon med att få ett mejl från världens bästa Brian, en av de mest underbara människor jag mött. Brian är ett medium från Kanada, mötte honom i Stansted Hall, England på svenskveckan förra året. Mmmmmm, han sa om en man han besökte någon gång om året - "I really like to drink from his cup.." Och det kan jag säga att jag gör, älskar att dricka från Brian-koppen. Äkthet, sanning, totalt oförfalskad och brutalt ärlig i sådan kärlek att man häpnar. Att sedan Simon, hans kompanjon från Kanada är lika häftig han, det gör att resan om ett par veckor till England känns som ett kalas jag ska åka till som ger pirr i precis hela mig!!
Vilka vänner jag har... Vilket liv. Here I come.
söndag 23 mars 2014
Ilska, hmmm - intressant
Blir en uppfriskande dusch efter det här. Blir så förb....... när det plötsligt inte går att skriva längre och inte går att redigera. Får hitta en annan blogg, för jag älskar att skriva av mig. Ger mig en känsla av att tillhöra världen, även om jag är typ offline från allt i mitt letande efter hälsan igen.
Anyway - avslut på förra: Avstår från depressionen och söker ett sätt att finna ett fungerande liv, så som jag fungerar. Nykter utbränd, 0 stresströskel, en hälsa som gör att det blir stopp efter några få sysslor per dag, osv, osv. Men jag finner en väg att känna meningen med mig, och den viktigaste känslan är mötet med andra människor, att finna orken tillräckligt för att kunna vara social och betyda något. Under tiden skriver jag. Och facebookar. Vill ju delta, haha! Fel sätt? Ja, kanske. Men jag följer mina lustar nuförtiden och då kan det aldrig bli fel....
Skulle verkligen vilja veta vad som blev av töserna i Syrien....
Anyway - avslut på förra: Avstår från depressionen och söker ett sätt att finna ett fungerande liv, så som jag fungerar. Nykter utbränd, 0 stresströskel, en hälsa som gör att det blir stopp efter några få sysslor per dag, osv, osv. Men jag finner en väg att känna meningen med mig, och den viktigaste känslan är mötet med andra människor, att finna orken tillräckligt för att kunna vara social och betyda något. Under tiden skriver jag. Och facebookar. Vill ju delta, haha! Fel sätt? Ja, kanske. Men jag följer mina lustar nuförtiden och då kan det aldrig bli fel....
Skulle verkligen vilja veta vad som blev av töserna i Syrien....
Gott i Livet...
Slutade min dag igår med att hamna på SvT:s kanaler, har under min rehab tid så fullständigt ledsnat på skräp-tv. Förundrad inser jag, när jag ser ett program om barn i Syrien, hur oerhört lite jag vet om hur människor har det. Visst, jag vet att det är rätt många syrier som kommit till vårt land - men hur dom verkligen har det, nej det kan jag inte säga att jag vet.
Nu vet jag mer. Och jag kan inte sluta tänka på dessa tre, helt fantastiska, flickor som levde mitt i den totala röran, kaoset och krigandet. Eftertexten avslöjade att flickorna förlorat sin far efter inspelningarna och ingen vet var han tagit vägen. Vad hände sen? Var tog modern vägen med sina töser? Hur har dom det nu? På väg hit, kanske..? Eller är dom kvar i misären, fortfarande rädda varenda dag?
Perspektiv är nyttigt, och perspektiv får i alla fall jag när jag tar del av olika människoöden. Nej, det gör inte nödvändigtvis mina problem mindre, jag har fortfarande ett liv att hantera i omständigheter som är lite besvärliga. Men det tar bort den där udden av självömkan som jag ibland kan hemfalla åt. Som där i soffan igår, där jag ligger och förfasar mig över värken i kroppen, att jag blir så galet toktrött att jag inte kan stå upp längre redan någon gång på eftermiddagen, tårarna som rinner på grund av hopplösheten som överfaller mig; Vad f-n ska det bli av mig?? Ska jag aldrig bli bättre? Hur ska jag klara mitt liv???
Dessa helt otroliga töser fick mig att nästan känna mig generad över min självömkan. Inte så att det blev någon vedervärdig skuld, som bara gör mitt mående värre, utan snarare en befriande tanke och känsla av att vad som än sker, så kan jag förhålla mig. Det är inte slutet av världen. Jag kommer att hitta en syssla som jag kan orka med. Snart. Just nu är det bara lite roddigt att få livet att funka, men herregud - i vår trasiga värld är det väl solklart att jag kan hitta en syssla! Även om jag inte kan göra allt, så kan jag faktiskt göra något.
Väldigt skönt att slippa avgrunden det innebär att hemfallsheten, depressionen inför det faktum att jag blivit knockad för tillfället. Som min läkare sa; Om du hamnar i en depression - ja, då har vi verkligen ett probl
Nu vet jag mer. Och jag kan inte sluta tänka på dessa tre, helt fantastiska, flickor som levde mitt i den totala röran, kaoset och krigandet. Eftertexten avslöjade att flickorna förlorat sin far efter inspelningarna och ingen vet var han tagit vägen. Vad hände sen? Var tog modern vägen med sina töser? Hur har dom det nu? På väg hit, kanske..? Eller är dom kvar i misären, fortfarande rädda varenda dag?
Perspektiv är nyttigt, och perspektiv får i alla fall jag när jag tar del av olika människoöden. Nej, det gör inte nödvändigtvis mina problem mindre, jag har fortfarande ett liv att hantera i omständigheter som är lite besvärliga. Men det tar bort den där udden av självömkan som jag ibland kan hemfalla åt. Som där i soffan igår, där jag ligger och förfasar mig över värken i kroppen, att jag blir så galet toktrött att jag inte kan stå upp längre redan någon gång på eftermiddagen, tårarna som rinner på grund av hopplösheten som överfaller mig; Vad f-n ska det bli av mig?? Ska jag aldrig bli bättre? Hur ska jag klara mitt liv???
Dessa helt otroliga töser fick mig att nästan känna mig generad över min självömkan. Inte så att det blev någon vedervärdig skuld, som bara gör mitt mående värre, utan snarare en befriande tanke och känsla av att vad som än sker, så kan jag förhålla mig. Det är inte slutet av världen. Jag kommer att hitta en syssla som jag kan orka med. Snart. Just nu är det bara lite roddigt att få livet att funka, men herregud - i vår trasiga värld är det väl solklart att jag kan hitta en syssla! Även om jag inte kan göra allt, så kan jag faktiskt göra något.
Väldigt skönt att slippa avgrunden det innebär att hemfallsheten, depressionen inför det faktum att jag blivit knockad för tillfället. Som min läkare sa; Om du hamnar i en depression - ja, då har vi verkligen ett probl
Bråkig sköldkörtel = hotande världskrig
Japp, världssituationen i min kropp har varit minst sagt hotfull, Putin och alla de andra förklarade krig och nu var det förhandlingar som var enda hoppet... Och som vi förhandlat, suck. Men nu börjar jag förstå vad alla kroppsdelarna har för krav och nu ska vi samordna det med själens klokskap och få ordning på världssituationen. Vi är inte riktigt klara med vissa detaljer, vissa områden strejkar och vägrar gå tillbaka till tjänst igen. Påstår att dom inte litar på ledningen.. hah! Vilken mambojambosnack,va..?
Men ok. Dom är i en väldigt viktig position och vi behöver allas samverkan för att skeppet ska bli segelklart igen. Så... alltså; Här förhandlas, lyssnas, tycker, strejkar och hålls på. Men chefen, d v s jag - den som verkligen är jag - är helt inriktad på en lösning som utfaller till precis allas belåtenhet. Så att det tar ytterligare en tid, har ingen större betydelse. Faktiskt. För det är ju resultatet - världsfred!!! som räknas.
Vi, alla inblandade som kropp, själ, ande, skyr inga medel som helst för att uppnå det önskade resultatet. Vi tar ombord allt som känns rätt och som fungerar för alla inblandade. Inom en relativt snar framtid, som kanske ett par månader?? så räknar vi med att ha en hyfsat fungerande besättning på fartyget, med en chef som ser till att ingen felsegling sker framöver.
Allt är väl och precis som det ska. Over and out.
Men ok. Dom är i en väldigt viktig position och vi behöver allas samverkan för att skeppet ska bli segelklart igen. Så... alltså; Här förhandlas, lyssnas, tycker, strejkar och hålls på. Men chefen, d v s jag - den som verkligen är jag - är helt inriktad på en lösning som utfaller till precis allas belåtenhet. Så att det tar ytterligare en tid, har ingen större betydelse. Faktiskt. För det är ju resultatet - världsfred!!! som räknas.
Vi, alla inblandade som kropp, själ, ande, skyr inga medel som helst för att uppnå det önskade resultatet. Vi tar ombord allt som känns rätt och som fungerar för alla inblandade. Inom en relativt snar framtid, som kanske ett par månader?? så räknar vi med att ha en hyfsat fungerande besättning på fartyget, med en chef som ser till att ingen felsegling sker framöver.
Allt är väl och precis som det ska. Over and out.
lördag 22 mars 2014
Jag vill inte.
Så där ja, nu var det viktigaste beslutet och känslan uppe på ytan. Det är bra med total ensamtid och stillastående, då hinner tankar, känslor och den vackra själen ikapp.
I somras träffade jag en fantastisk kille, Kurre, som jag känner sedan många år tillbaka. Totalt öppet och naket berättade han om tiden som förflutit sedan han fick borelia, TBE och någon annan infektion - samtidigt! Totalt utan minnen under en 8-veckorsperiod, kände inte igen någon, inte ens sin käraste sambo. Vägen tillbaka har gått i myrsteg, minst sagt, och han har inte haft någon toleransnivå för stress eller att göra något mot sin vilja. Har helt enkelt inte funkat. Nu bor han i en liten stuga, enkel standard, säger bara ja till de uppdrag han verkligen känner att han vill göra och som ger mycket glädje.
Grejen var hans ögon, hans utstrålning.... Poppar upp i mitt sinne hela tiden och jag är så in i urcellerna inspirerad av denne man. För den utstrålningen, den karisman, den glädjen som formligen sprutade ur hans ögon, den är det enda jag vill äga i Livet. Inte hans förstås, haha - men min egen.
Kurre sa också; När folk försöker få med mig i råttracet igen, hoppa på karusellen med störst, bäst, vackrast, mest framgångsrik, rikast, osv - då svarar jag bara - Där har jag varit. Jag är färdig med det. Sorry, not interested.
Denne inspirerande man har jag i mina tankar och som ett mjukt, självklart Ljus är det "plötsligt" helt klart inom mig. Jag vill inte längre. Jag är klar. Ni vet - skillnaden när man känner något i alla celler, kontra när man kör "positivt tänkande, affirmationer, målsättningar..." (iääääck, mår fysiskt illa av att bara skriva skiten) och när man bubblar av glädje för att hela kroppen och själen är med. Där. Precis där. Där upplever jag den spröda, men urstarka livsglädjen. Och jag känner igen den såååå.... Rörd ska jag från denna punkt vandra vidare på min livsstig och bara fatta beslut som ger näring till den här känslan. Det kanske blir en pyttestuga på landet, vid en sjö. Med vedeldning och utedass kanske rentutav. Men det är det värt. Så värt.
Men nu ut i solen och pyssla i trädgården. Vååååår!!
I somras träffade jag en fantastisk kille, Kurre, som jag känner sedan många år tillbaka. Totalt öppet och naket berättade han om tiden som förflutit sedan han fick borelia, TBE och någon annan infektion - samtidigt! Totalt utan minnen under en 8-veckorsperiod, kände inte igen någon, inte ens sin käraste sambo. Vägen tillbaka har gått i myrsteg, minst sagt, och han har inte haft någon toleransnivå för stress eller att göra något mot sin vilja. Har helt enkelt inte funkat. Nu bor han i en liten stuga, enkel standard, säger bara ja till de uppdrag han verkligen känner att han vill göra och som ger mycket glädje.
Grejen var hans ögon, hans utstrålning.... Poppar upp i mitt sinne hela tiden och jag är så in i urcellerna inspirerad av denne man. För den utstrålningen, den karisman, den glädjen som formligen sprutade ur hans ögon, den är det enda jag vill äga i Livet. Inte hans förstås, haha - men min egen.
Kurre sa också; När folk försöker få med mig i råttracet igen, hoppa på karusellen med störst, bäst, vackrast, mest framgångsrik, rikast, osv - då svarar jag bara - Där har jag varit. Jag är färdig med det. Sorry, not interested.
Denne inspirerande man har jag i mina tankar och som ett mjukt, självklart Ljus är det "plötsligt" helt klart inom mig. Jag vill inte längre. Jag är klar. Ni vet - skillnaden när man känner något i alla celler, kontra när man kör "positivt tänkande, affirmationer, målsättningar..." (iääääck, mår fysiskt illa av att bara skriva skiten) och när man bubblar av glädje för att hela kroppen och själen är med. Där. Precis där. Där upplever jag den spröda, men urstarka livsglädjen. Och jag känner igen den såååå.... Rörd ska jag från denna punkt vandra vidare på min livsstig och bara fatta beslut som ger näring till den här känslan. Det kanske blir en pyttestuga på landet, vid en sjö. Med vedeldning och utedass kanske rentutav. Men det är det värt. Så värt.
Men nu ut i solen och pyssla i trädgården. Vååååår!!
Glömde magiskt recept!
Efter min magiska eftermiddag blev det pannkaka a la Magica!
2 ägg, havregryn, glutenfria, laktosfri mjölk, kokosmjöl, mandelmjöl, pumpakärnor, solrosfrön, sesamfrön, lite salt, smält smör och kokosolja. Steks frasiga i mumsigt äkta smör.
Vispad grädde med lite vanilj, äkta små flarn av vaniljstång utan socker.
Hallonsylt av ekologiska hallon med en liten aning honung, svensk, ekologisk och oupphettad.
Gjorde en liten tårta åt mig själv för att fira att jag äntligen börjar känna mig så lycklig med och i mig själv igen, det är en sådan seger att jag har gråten i halsen hela tiden. Glädjegråten.
Gör ingenting alls idag, mer än att gå ut i skogen i många timmar. För jag vill låta det här sätta sig i mig nu, på riktigt den här gången. Brukar ha så bråttom att spendera min energi, så fort jag lyckats få någon. Precis som med min ekonomi i verkliga livet.
Nu ska jag uppleva hur det är att vara fri från skuld, ha pengar på banken och en rejäl buffert. Så jag kan göra vad jag vill, när jag vill.... Som att åka till Brian & Simon i juni på deras retreat.... Lovar, det är magi på högsta nivå. Under tiden skapar jag min magi i mitt Liv.
2 ägg, havregryn, glutenfria, laktosfri mjölk, kokosmjöl, mandelmjöl, pumpakärnor, solrosfrön, sesamfrön, lite salt, smält smör och kokosolja. Steks frasiga i mumsigt äkta smör.
Vispad grädde med lite vanilj, äkta små flarn av vaniljstång utan socker.
Hallonsylt av ekologiska hallon med en liten aning honung, svensk, ekologisk och oupphettad.
Gjorde en liten tårta åt mig själv för att fira att jag äntligen börjar känna mig så lycklig med och i mig själv igen, det är en sådan seger att jag har gråten i halsen hela tiden. Glädjegråten.
Gör ingenting alls idag, mer än att gå ut i skogen i många timmar. För jag vill låta det här sätta sig i mig nu, på riktigt den här gången. Brukar ha så bråttom att spendera min energi, så fort jag lyckats få någon. Precis som med min ekonomi i verkliga livet.
Nu ska jag uppleva hur det är att vara fri från skuld, ha pengar på banken och en rejäl buffert. Så jag kan göra vad jag vill, när jag vill.... Som att åka till Brian & Simon i juni på deras retreat.... Lovar, det är magi på högsta nivå. Under tiden skapar jag min magi i mitt Liv.
Magiska drömmar....
Lyssnandet, tystnaden och magin att vara för mig själv med min själ, vilken lycka för min inre magiska varelse. Drömmarna inatt var fyllda av det som jag förr ägde varje dag, som en själklarhet. Magin i mitt liv.... Ägnar inte en sekund till att undra längre varför jag råkade gå in i min återvändsgränd och förlora magin, utan gläder mig så oerhört åt att jag tar den tillbaka nu.
Igår hade jag en bedrövlig dag, på sätt och vis. Värken i kroppen är som tortyr, tröttheten absurd och känslan är väl att jag är sådär... 100 kanske..?! Men på sätt och vis tvingade det mig att inte göra allt det där som jag vanligtvis brukar, hålla mig igång. Hade handlat lite magiska blommor, planterat en liten kruka vid växthuset och konstaterat att min växthushäxa är aaaningen tufsig och trasig, vilken symbolik! (se bilder på Instagram, Magiliv) Men efter den lilla ansträngningen och bilturen till växthuset så var energin over and done with....
Hittade, efter en stunds sökande, en läplats i solen - det var banne mig nästan storm! Splittrad, upprörd, ledsen, frustrerad, tja, det var väl några av orden som kan beskriva mitt mående. Tänkte för mig själv; vem skulle jag verkligen vilja möta just nu? Vem skulle inspirera mig med sitt fullkomligt andliga sätt, den där känslan av att bara vara, utan behov av att dänga någon annan i huvudet..? Han dök upp som gubben i låddan - Brian Robertson, of course. Den mest underbara person jag mött, på länge länge, inom den mediala branschen. Om ens någonsin.
Magin, miraklet var så omvälvande att inte ens min pladdrande hjärna kunde förklara bort det som skedde härnäst. Det bara rann av mig, all frustration och eländighet, borta med vinden, haha. Bokstavligt talat. Förändringens vind fortsatte att blåsa, hickade nästan av kraften ibland, i tron att nu ryker något tak eller träd. Men njöt av att bara sitta där och känna kärleken i hela mig. Den där kärleken som fyller varenda cell och gör att allt, precis allt, känns ok precis som det är. Min kropp kändes mer magisk än någonsin och jag kände mig så rörd och tacksam att det är så fullständigt skoningslös mot mig. Nu gör du din Vision Quest. Jag tänker inte gå ett steg för dig förrän du gjort den. Och tänk... jag lyder. Jag är på min Vision Quest, skalat bort allt pladder och låter mig lyssna hela vägen in vad som ska ske.... Vilket mirakel. Tack Brian.
Igår hade jag en bedrövlig dag, på sätt och vis. Värken i kroppen är som tortyr, tröttheten absurd och känslan är väl att jag är sådär... 100 kanske..?! Men på sätt och vis tvingade det mig att inte göra allt det där som jag vanligtvis brukar, hålla mig igång. Hade handlat lite magiska blommor, planterat en liten kruka vid växthuset och konstaterat att min växthushäxa är aaaningen tufsig och trasig, vilken symbolik! (se bilder på Instagram, Magiliv) Men efter den lilla ansträngningen och bilturen till växthuset så var energin over and done with....
Hittade, efter en stunds sökande, en läplats i solen - det var banne mig nästan storm! Splittrad, upprörd, ledsen, frustrerad, tja, det var väl några av orden som kan beskriva mitt mående. Tänkte för mig själv; vem skulle jag verkligen vilja möta just nu? Vem skulle inspirera mig med sitt fullkomligt andliga sätt, den där känslan av att bara vara, utan behov av att dänga någon annan i huvudet..? Han dök upp som gubben i låddan - Brian Robertson, of course. Den mest underbara person jag mött, på länge länge, inom den mediala branschen. Om ens någonsin.
Magin, miraklet var så omvälvande att inte ens min pladdrande hjärna kunde förklara bort det som skedde härnäst. Det bara rann av mig, all frustration och eländighet, borta med vinden, haha. Bokstavligt talat. Förändringens vind fortsatte att blåsa, hickade nästan av kraften ibland, i tron att nu ryker något tak eller träd. Men njöt av att bara sitta där och känna kärleken i hela mig. Den där kärleken som fyller varenda cell och gör att allt, precis allt, känns ok precis som det är. Min kropp kändes mer magisk än någonsin och jag kände mig så rörd och tacksam att det är så fullständigt skoningslös mot mig. Nu gör du din Vision Quest. Jag tänker inte gå ett steg för dig förrän du gjort den. Och tänk... jag lyder. Jag är på min Vision Quest, skalat bort allt pladder och låter mig lyssna hela vägen in vad som ska ske.... Vilket mirakel. Tack Brian.
fredag 21 mars 2014
Snälla, snälla saker
Oh, vad jag tränar mig på att vara snäll mot mig själv, i själen och kroppen. Går bättre och bättre, snart är jag nog av med drivet inuti också, som hela tiden piskar med sitt tjatiga borde/måste/skulle och allt sånt där skittråkigt.
Ingen rolig morgon, känns som jag hamnat i en tortyrkammare utan utgång. Så jag drog till växthus och frossade i blomsterprakten, bara strosade omkring och njöt. Lite jord blev det med hem, liksom några violer jag inte kunde motstå. Förändringens stormvindar blåser som fan, och jag behövde en stund för att finna läplatsen när jag kom hem. Nästan lite läskigt när allt far omkring i vindpisken!
Nu ätit lunch, OMG - vad gott det blev!!
Morotssallad - grovt rivna morötter, gräddfil, creme fraiche, lite citronmajonäs, salt, peppar, dill, citronskal, citronsaft.
Rödbetsbiffar - mandel, mixad och silad, kvar sedan mandelmjölkstillverkningen, ägg, solrosfrön, pumpakärnor, en aning dadelvinäger, kokosmjöl, fetaost, salt & peppar.
Sen ett par tomathalvor med ost på, kvar sedan igår. Yammi!
Ingen rolig morgon, känns som jag hamnat i en tortyrkammare utan utgång. Så jag drog till växthus och frossade i blomsterprakten, bara strosade omkring och njöt. Lite jord blev det med hem, liksom några violer jag inte kunde motstå. Förändringens stormvindar blåser som fan, och jag behövde en stund för att finna läplatsen när jag kom hem. Nästan lite läskigt när allt far omkring i vindpisken!
Nu ätit lunch, OMG - vad gott det blev!!
Morotssallad - grovt rivna morötter, gräddfil, creme fraiche, lite citronmajonäs, salt, peppar, dill, citronskal, citronsaft.
Rödbetsbiffar - mandel, mixad och silad, kvar sedan mandelmjölkstillverkningen, ägg, solrosfrön, pumpakärnor, en aning dadelvinäger, kokosmjöl, fetaost, salt & peppar.
Sen ett par tomathalvor med ost på, kvar sedan igår. Yammi!
Recept från Magireceptboken!
Eftersom jag ännu inte har så många följare, så behöver jag inte följa någon bloggmoralkod, om det nu finns någon sådan. Men tror det gör det, då jag ser sådana här "skapa din egen framgångsrika blogg"-tips överallt. Skit samma. Jag vill skriva från hjärtat och då kommer jag att skriva mycket. Dom som hatar det sättet kommer ju ändå inte att läsa, haha!
Vill dela med mig av magiska recept som jag finner på i mitt inre när jag lyssnar. Och när det dyker upp, då lagar jag och det blir sååååååå j-la gott! Än en gång - kanske det väcker en lust i dig också, något av mina recept. För lusten följer jag nu, den kåta passionslusten på livet och allt som därtill hör!
Fänkålssoppa med tomater by the side:
Fräs fänkål, lök, vitlök, timjan i olivolja och smör.
Koka med grönsaksbuljong och grädde i 30 min. Mixa.
Krydda med peppar&salt. Servera i vacker skål med riven ost och groddar.
Tomaterna: 1 tim i 100 graders ugn m mejram, salt & peppar. På med riven ost, in i 225 graders ugn i 5-10 min.
Supergott!!
Till kaffet, nyttigt och osockrigt:
Mixad mandelgröt (blivit kvar när jag gjort min mandelmjölk) blandas med ägg, kokosmjöl, solrosfrön, pumpakärnor, torkade tranbär och hackade hasselnötter. Smält smör, lägg ned 100 g mörk choklad av hög kvalitet (typ 70%), när det smält - rör ned i blandningen. Tillsätt äkta vaniljpulver.
Grädda i ca 200 grader i ca 12-15 min.
Mumsigt som bara den!
Mer recept följer för alla glada! Ha en underbar dag i blåsten och solen!
Vill dela med mig av magiska recept som jag finner på i mitt inre när jag lyssnar. Och när det dyker upp, då lagar jag och det blir sååååååå j-la gott! Än en gång - kanske det väcker en lust i dig också, något av mina recept. För lusten följer jag nu, den kåta passionslusten på livet och allt som därtill hör!
Fänkålssoppa med tomater by the side:
Fräs fänkål, lök, vitlök, timjan i olivolja och smör.
Koka med grönsaksbuljong och grädde i 30 min. Mixa.
Krydda med peppar&salt. Servera i vacker skål med riven ost och groddar.
Tomaterna: 1 tim i 100 graders ugn m mejram, salt & peppar. På med riven ost, in i 225 graders ugn i 5-10 min.
Supergott!!
Till kaffet, nyttigt och osockrigt:
Mixad mandelgröt (blivit kvar när jag gjort min mandelmjölk) blandas med ägg, kokosmjöl, solrosfrön, pumpakärnor, torkade tranbär och hackade hasselnötter. Smält smör, lägg ned 100 g mörk choklad av hög kvalitet (typ 70%), när det smält - rör ned i blandningen. Tillsätt äkta vaniljpulver.
Grädda i ca 200 grader i ca 12-15 min.
Mumsigt som bara den!
Mer recept följer för alla glada! Ha en underbar dag i blåsten och solen!
Mera ljus
Så märligt med denna blogg, plötsligt kan jag inte skriva mer och inte se vad jag skrivit. Så det blev ett hastigt stopp på förra inlägget. Jaa, det var nog lite långt, men det är så jag funkar när jag skriver. Skriver för mig själv egentligen, men kanske i hopp om att bli hörd ute i etern för annars kunde jag ju skriva dagbok.
Jag vill skriva för att kanske inspirera någon annans tankar, mitt delande kan bli en kick för någon annan i liknande situation tänker jag.
Så alltså; Gör mig själv helt arbetslös ett tag och inser att jag är på jakt efter den där riktiga energikicken det innebär att göra något nytt, att vara på väg igen på samma sätt som när mitt andliga finnande började för 25 år sedan. Shit, pommes frites - vilken resa det var då! Och vilka händelser, vilken magi.
Har själv slagit på pausknappen under flera år och se där! Nu sa kroppen ifrån. Besättningens myteri i min kropp har äntligen fått vett och sans i min värld. Jag vet precis vad jag ska göra. Magin får sitt inträde i mitt liv igen. Hela vägen. Tänker inte ta hänsyn till en jävla käft när jag äntligen fortsätter min magiska resa.
Exakt hur resan ser ut vet jag inte och det är häftigt att inse att där jag trodde jag höll på att utveckla panikångest på grund av mitt tillstånd i min kropp, där var det svindel inför utsikten att än en gång kommunicera med Plejaderna och dom andra, att än en gång resa sig upp som den Ljushäxa jag är och vara språkrör för min egen fantastiska, urgamla, visa själ och många från oändliga dimensioner i vår tillvaro. Japp, svindeln är påtaglig, men så befriande när jag fattade vad det var som hände och vågade njuta av att falla i den, till synes, bottenlösa brunnen. Genom mörkret föll jag och det ganska länge. Och nu skönjer jag Ljuset i min brunn och inser att jag har inte panikångest, jag är inte obotligt sjuk - jag är Elinor i Underlandet!!! Magin kan börja.
Tar nu på mig mina rosa, skithäftiga arbetsbrallor, åker för att handla jord och plantor. Här behövs lite jordmagi för att behålla rötterna!! Carpe diem!
Jag vill skriva för att kanske inspirera någon annans tankar, mitt delande kan bli en kick för någon annan i liknande situation tänker jag.
Så alltså; Gör mig själv helt arbetslös ett tag och inser att jag är på jakt efter den där riktiga energikicken det innebär att göra något nytt, att vara på väg igen på samma sätt som när mitt andliga finnande började för 25 år sedan. Shit, pommes frites - vilken resa det var då! Och vilka händelser, vilken magi.
Har själv slagit på pausknappen under flera år och se där! Nu sa kroppen ifrån. Besättningens myteri i min kropp har äntligen fått vett och sans i min värld. Jag vet precis vad jag ska göra. Magin får sitt inträde i mitt liv igen. Hela vägen. Tänker inte ta hänsyn till en jävla käft när jag äntligen fortsätter min magiska resa.
Exakt hur resan ser ut vet jag inte och det är häftigt att inse att där jag trodde jag höll på att utveckla panikångest på grund av mitt tillstånd i min kropp, där var det svindel inför utsikten att än en gång kommunicera med Plejaderna och dom andra, att än en gång resa sig upp som den Ljushäxa jag är och vara språkrör för min egen fantastiska, urgamla, visa själ och många från oändliga dimensioner i vår tillvaro. Japp, svindeln är påtaglig, men så befriande när jag fattade vad det var som hände och vågade njuta av att falla i den, till synes, bottenlösa brunnen. Genom mörkret föll jag och det ganska länge. Och nu skönjer jag Ljuset i min brunn och inser att jag har inte panikångest, jag är inte obotligt sjuk - jag är Elinor i Underlandet!!! Magin kan börja.
Tar nu på mig mina rosa, skithäftiga arbetsbrallor, åker för att handla jord och plantor. Här behövs lite jordmagi för att behålla rötterna!! Carpe diem!
Lite mer ljus än mörker idag...
Igår var det helt lika - dag lika lång som natt. Idag är det en aning lite ljusare, hur underbart är inte det här med vår?!
I min fantastiska resa med mig själv, avancerar jag från insikt till djupare insikt för varje timme, känns det som. Insikten om hur otroligt vi påverkar varandra, vi människor, den "drabbar" mig djupare än någonsin denna gång. Alltså - det är väl inget som någon sökare av rang missat; Allt hänger ihop, ett med allt, allt med ett, energiflöde mellan oss alla, bla, bla bla, men det blev för mig en så stark reaktion när jag slutligen bestämde mig för att verkligen dra ur pluggen, då jag bara blev sämre och sämre i min lilla fina kropp. Sa nej till precis allt och alla, bara jag i ett par veckor. Till att börja med. Kanske blir mycket längre, så känns det nu i alla fall. Den spirande lilla lyckokänslan som växer sig starkare i mig är helt bedårande och ger mersmak.
Det är inget fel på andra människor, ingen har dålig energi eller annat tjafs som jag kan skylla på, när offerkoftan är på. Nej, alla gör sin resa precis som dom ska och alla är exakt där dom är. Inget behöver "fixas", inga råd behöver ges, alla fattar ändå till sist. Och innan man kommit dit, då spelar det ingen roll hur mycket man öser på dem av all sin """"visdom"""". Många sådana tecken omkring visdom, då jag också i hela mig insett hur förvirrad man kan bli av alla fantastiska råd man får till sig när livet är ett kaos.
Nej, inget fel på någon alls. Men så befriande, underbart, att bara vara med mig och inte ha någons influenser ett tag. Äntligen börjar jag höra min egen viskande röst, min egen kropp som berättar så kärleksfullt vad det är jag behöver göra och ge den för att den ska bli frisk.
Jag behöver ta en rejäl paus för att komma ifatt mig. Och jag är så tacksam för att jag har den möjligheten, får den möjligheten att faktiskt stanna upp och bara vara där jag är. I mitt vackra hem, mitt i naturen. Ingen kommer, jag får pyssla och finnas till. Tack, tack, tack.
Insikten om allt detta skapar nu en pirrande känsla av att vara på väg. Inget av det jag jobbat med tidigare är aktuellt längre. Inga råd till någon. Ingen massa spilld energi på klienter eller anhöriga som i alla fall måste göra sin resa, precis som den ska se ut. Spelar ingen roll om jag ser, precis som andra tycker sig se med mig, att resan de gör verkar helt galen. Det är deras resa. Det blir klart när det blir klart
I min fantastiska resa med mig själv, avancerar jag från insikt till djupare insikt för varje timme, känns det som. Insikten om hur otroligt vi påverkar varandra, vi människor, den "drabbar" mig djupare än någonsin denna gång. Alltså - det är väl inget som någon sökare av rang missat; Allt hänger ihop, ett med allt, allt med ett, energiflöde mellan oss alla, bla, bla bla, men det blev för mig en så stark reaktion när jag slutligen bestämde mig för att verkligen dra ur pluggen, då jag bara blev sämre och sämre i min lilla fina kropp. Sa nej till precis allt och alla, bara jag i ett par veckor. Till att börja med. Kanske blir mycket längre, så känns det nu i alla fall. Den spirande lilla lyckokänslan som växer sig starkare i mig är helt bedårande och ger mersmak.
Det är inget fel på andra människor, ingen har dålig energi eller annat tjafs som jag kan skylla på, när offerkoftan är på. Nej, alla gör sin resa precis som dom ska och alla är exakt där dom är. Inget behöver "fixas", inga råd behöver ges, alla fattar ändå till sist. Och innan man kommit dit, då spelar det ingen roll hur mycket man öser på dem av all sin """"visdom"""". Många sådana tecken omkring visdom, då jag också i hela mig insett hur förvirrad man kan bli av alla fantastiska råd man får till sig när livet är ett kaos.
Nej, inget fel på någon alls. Men så befriande, underbart, att bara vara med mig och inte ha någons influenser ett tag. Äntligen börjar jag höra min egen viskande röst, min egen kropp som berättar så kärleksfullt vad det är jag behöver göra och ge den för att den ska bli frisk.
Jag behöver ta en rejäl paus för att komma ifatt mig. Och jag är så tacksam för att jag har den möjligheten, får den möjligheten att faktiskt stanna upp och bara vara där jag är. I mitt vackra hem, mitt i naturen. Ingen kommer, jag får pyssla och finnas till. Tack, tack, tack.
Insikten om allt detta skapar nu en pirrande känsla av att vara på väg. Inget av det jag jobbat med tidigare är aktuellt längre. Inga råd till någon. Ingen massa spilld energi på klienter eller anhöriga som i alla fall måste göra sin resa, precis som den ska se ut. Spelar ingen roll om jag ser, precis som andra tycker sig se med mig, att resan de gör verkar helt galen. Det är deras resa. Det blir klart när det blir klart
måndag 17 mars 2014
Återvändandet
Tänk att något som jag så många gånger bara tagit för givet, kan ge en sådan oerhörd lyckokänsla. Idag blev det 20 minuter på löpbandet, nåja gångbandet då för min del. Sedan lite mage, rumpa och annat, följt av den älskade meridianstretchen och supernyttig frukost med smoothie, fylld av mandel, grönkål, äpple och annat mums. Lyckan fortsatte när jag åkte till Eva-Marie Janelo, Neosoma, den bästa akupunktören och människokännare man kan tänka sig. Hon finns där, varje gång jag faller och kroppen går i strejk. Fylld av all sin kunskap och oerhörda kärlek tar hon reda på vad som pågår i min kropp och denna gång var det, precis som läkaren också påpekade, totalstopp. Stilla har jag stått och följt allt som händer i min kropp, mina tankar och min själ. Idag kunde hon konstatera att stresschocken min kropp befann sig i, nu har vänt och vi börjar nu bygga upp, byggsten för byggsten. Nålar som hette duga, följt av koppar som riktigt suger ut gifterna ur kroppen. Yrslig men lycklig har jag sen gjort godaste lunchen ever - mandel- och hasselnötsinbakad torsk med yammisallad med rivna morötter, gräddfil, creme fraiche, lite citronmajonäs, dill & citron. Såå gott
Så när jag nu vid tretiden blir skittrött och inte vill mer, så känns det ändå så bra. Det är inte den där sjuka tröttheten, stagnationen och hopplösheten. Idag har kroppen fått leva lite till och det känns fullkomligt magiskt. Låter idéer komma och gå, skriver lite och skissar på hur jag vill forma min framtid.
Borta är uppgivenheten, ersatt av en fullständig övertygelse om att jag är på väg. In i inspiration, glädje, uttryck, men denna gång med totalt lyssnande på min kropp och själ. Den här gången ska det bli rätt. Kommer inte att se ut som batteriet med två pluspoler, som läkaren beskrev mig som, utan ett balanserat livsbatteri med plus och minus, yin och yang, inspirerat jobb och härlig vila.
Blir kanon det här....
Så när jag nu vid tretiden blir skittrött och inte vill mer, så känns det ändå så bra. Det är inte den där sjuka tröttheten, stagnationen och hopplösheten. Idag har kroppen fått leva lite till och det känns fullkomligt magiskt. Låter idéer komma och gå, skriver lite och skissar på hur jag vill forma min framtid.
Borta är uppgivenheten, ersatt av en fullständig övertygelse om att jag är på väg. In i inspiration, glädje, uttryck, men denna gång med totalt lyssnande på min kropp och själ. Den här gången ska det bli rätt. Kommer inte att se ut som batteriet med två pluspoler, som läkaren beskrev mig som, utan ett balanserat livsbatteri med plus och minus, yin och yang, inspirerat jobb och härlig vila.
Blir kanon det här....
söndag 16 mars 2014
Fullmånens sken
Vilket utbyte av energi denna helg, helt underbart. Kan bara konstatera att energin från fullmånen denna kväll blir som pricken över i:et och det kanske inte blir så mycket sova av, vi får se.
Hela energipåfyllningen inspirerar mig till att styra stegen mot nya håll, känns ju hur spännande som helst. Tillfälligt rött ljus har gett mig tid att sätta på nytt rött läppstift, fundera över var jag ska köra i Livet nu och till och med sträckt ut kroppen en stund och vilat. Stagnation är väl typ det värsta jag vet, finns inget bra med det alls, hua. Så det blir förbluffande enkelt att låta inspirationen leda mig vidare och glädjen, lusten vara det som bestämmer vart färden ska gå nu. På väg är jag, hela systemet vet det, oiiiiiiii, blir nästan svindelkänsla emellanåt. Och nu slår det om... snart är det grönt!!!
Hela energipåfyllningen inspirerar mig till att styra stegen mot nya håll, känns ju hur spännande som helst. Tillfälligt rött ljus har gett mig tid att sätta på nytt rött läppstift, fundera över var jag ska köra i Livet nu och till och med sträckt ut kroppen en stund och vilat. Stagnation är väl typ det värsta jag vet, finns inget bra med det alls, hua. Så det blir förbluffande enkelt att låta inspirationen leda mig vidare och glädjen, lusten vara det som bestämmer vart färden ska gå nu. På väg är jag, hela systemet vet det, oiiiiiiii, blir nästan svindelkänsla emellanåt. Och nu slår det om... snart är det grönt!!!
fredag 14 mars 2014
Solsken
Vilken underbar vecka, faktiskt helt ok att ha en dip i Livet och återvända mer och mer till sig själv när det är sånt här ljuvligt vårväder. Ja, jag vet - det ska komma lite snöblask i helgen. Men just nu, just nu är det bara helt fantastiskt underbart att finnas till.
Då passar jag på att njuta av dagen och tänk, jag börjar bli riktigt skitbra på att stå still. Den här gången tror jag bestämt jag kommer att bli expert på att lyssna på mig själv, som jag skrivit tidigare - hög tid när man är 50++++.
Idag blir lyssnandet en lång kaffepåsängenmorgon, tidningen, fb för första gången på flera dagar. Lite bloggande, tycker ju det är skitkul. En supernyttig frukost med min mandelmjölk, egobananer och hallon, en smoothie som blir mumsmums. Sen göra mig så fin jag kan för att hämta älsklingsungen Devin, min sonson som jag älskar så hjärtat nästan brister av lycka. Han är bara kärlek rakt av och en av dem som hjälpt mig att få tillbaka viljan och kraften - jag SKA bli pigg igen!!
Han blir heeeelt ointresserad av mig när jag springer bort från mig själv, ser mig knappt. För det är hans och min deal - vi skulle ses igen, han skulle dyka upp i våra liv när det var dags och spränga bort minsta rest av försvar och avstängdhet. Tack, Devin. Nu svarar jag upp, big time. Att titta in i dom där forskande, idiotblå ögonen och se leendet som spricker upp i hans ansikt, ögonen som lyser när han ser att farmor "är hemma"... tja, det är själens musik det.
Jag fortsätter att jobba med skämset, skämset av att inte vara andlig nog att fixa det här fort som f.... Inser ju med hela mig att den duktiga flickan är på väg att totalt rasa ihop den här gången, nu kommer hon inte att resa sig igen. Så allt är ju som det ska. Men så djupt låg det alltså inom mig, kravet på mig själv att prestera och leverera. Jag har inte ens velat visa mig för folk, för OMG vad det syns att jag inte mår bra!! När sköldkörtelns stannar, så stannar allt annat i kroppen och tro mig - det syns. Svullen, vikten uppåt hela tiden, ringar under ögonen... och en massa annat med hud, hår osv, men ni ser bilden framför er va..? När jag väl tar mig ut och iväg, möter någon jag känner som lägger huvudet på sned och frågar ..."men ååååh, hur är det meeeed dig egentligen..?" och ser djupt medlidsamma ut, tja, då önskar jag intensivt att jag stannat hemma. Grejen är ju att jag blir så ledsen att tänka så om mig själv, så nu räcker det med det också. dagens uppdrag.
Då passar jag på att njuta av dagen och tänk, jag börjar bli riktigt skitbra på att stå still. Den här gången tror jag bestämt jag kommer att bli expert på att lyssna på mig själv, som jag skrivit tidigare - hög tid när man är 50++++.
Idag blir lyssnandet en lång kaffepåsängenmorgon, tidningen, fb för första gången på flera dagar. Lite bloggande, tycker ju det är skitkul. En supernyttig frukost med min mandelmjölk, egobananer och hallon, en smoothie som blir mumsmums. Sen göra mig så fin jag kan för att hämta älsklingsungen Devin, min sonson som jag älskar så hjärtat nästan brister av lycka. Han är bara kärlek rakt av och en av dem som hjälpt mig att få tillbaka viljan och kraften - jag SKA bli pigg igen!!
Han blir heeeelt ointresserad av mig när jag springer bort från mig själv, ser mig knappt. För det är hans och min deal - vi skulle ses igen, han skulle dyka upp i våra liv när det var dags och spränga bort minsta rest av försvar och avstängdhet. Tack, Devin. Nu svarar jag upp, big time. Att titta in i dom där forskande, idiotblå ögonen och se leendet som spricker upp i hans ansikt, ögonen som lyser när han ser att farmor "är hemma"... tja, det är själens musik det.
Jag fortsätter att jobba med skämset, skämset av att inte vara andlig nog att fixa det här fort som f.... Inser ju med hela mig att den duktiga flickan är på väg att totalt rasa ihop den här gången, nu kommer hon inte att resa sig igen. Så allt är ju som det ska. Men så djupt låg det alltså inom mig, kravet på mig själv att prestera och leverera. Jag har inte ens velat visa mig för folk, för OMG vad det syns att jag inte mår bra!! När sköldkörtelns stannar, så stannar allt annat i kroppen och tro mig - det syns. Svullen, vikten uppåt hela tiden, ringar under ögonen... och en massa annat med hud, hår osv, men ni ser bilden framför er va..? När jag väl tar mig ut och iväg, möter någon jag känner som lägger huvudet på sned och frågar ..."men ååååh, hur är det meeeed dig egentligen..?" och ser djupt medlidsamma ut, tja, då önskar jag intensivt att jag stannat hemma. Grejen är ju att jag blir så ledsen att tänka så om mig själv, så nu räcker det med det också. dagens uppdrag.
torsdag 13 mars 2014
Återvändsgränd
Vilket underbart ord... återvändsgränd. Än en gång har jag "råkat" in i en dylik, men den här gången insåg jag vilken underbar chans detta är. Nu är det dags att jag på riktigt återvänder till mig själv. Så väggen, muren, stoppet är ju bara en enastående hjälp till mig att faktiskt fatta att kroppen och själen menar allvar.
Så jag har tjutit en del, tyckt synd om mig själv en del, undrat och frågat mig själv en hel del - varför gör jag detta om och om igen?
Nu har jag upptagit mina långa skogspromenader, meditation i badet och lyssnandet på mig själv är intensivt. Iakttar och ifrågasätter varenda steg på vägen, då inget annat faktiskt är möjligt. Den oerhörda tröttheten och värken i kroppen är väl det som är värst att hantera, nu när jag till slut kapitulerade och insåg att nu är det läge att lyssna...
Men... det finns så många fantastiska sätt att undersöka livet. Så ovanstående har blivit viktigare än någonsin och denna gång tänker jag inte släppa vare sig skogen eller ta-hand-omet. Dessutom är jag supersnäll med kroppen och ger den totalt socker- och kolhydratfri kost, nyttig och ekologiskt. Den är nöjd och glad, men glor misstänksamt på mig hela tiden - är detta en tillfällig snällhet eller kan jag slappna av och lita på den..??
Idag blev det hemmagjord mandelmjölk, hallon och grönkål i härlig smoothie, stekt ägg och avslutat med en stor kopp Golden Milk (avgiftningskanon!) med gurkmeja. Av mandeln som blev kvar sedan jag silat bort det grova efter lång mixning, blev det blandat med rödbetor, lök, fetaost och annat gottis ett helt gäng suveräna biffar till lunch. Det mesta hamnar i frysen, så skönt att ha när jag har latdag. Allt var supergott...
Den stora kartläsningen äger dock rum i det som läkaren gav mig i uppdrag och den är tuff och utmanande. Jag har gett mig själv guldmedaljen som han rekommenderade - bra jobbat i nästan 60 år!! Men nu räcker det med duktighet, flit, måsten och borden. Nu ska här byggas liv av lust!
Och vad jag leker med tankarna, iakttar mig själv inför mina ja och nej, hur jag påverkas av människor och händelser, utifrån detta - vad vill jag??
Spännande som bara den, ser och känner hur mycket jag bara gjort på absolut ren rutin och inte ens frågat mig själv om det är ok.
Känslor?? Haha, ja det kan ni ge er sjutton på. Hela tiden. Arg. Ledsen. Besviken. Sårad. Kränkt. Trött. Uppgiven. Och allt det andra som "drabbar" en när man stannar upp och lyssnar.
Men nyfikenheten, kärleken till mig själv och den oerhörda längtan som jag har efter mig själv har tagit överhanden över alla jobbiga känslor.
En Elinor som skuttar upp på morgonen, gläds åt doften av morgonkaffet och dagen som väntar.
Inser att mina dagar aldrig någonsin kommer att se ut som dom gjort genom livet, men det gör inget.
Jag har försökt klart. Kämpat klart. Sökt framgång och bekräftelse klart.
Nu räcker det. Så... vad kul att se hur Livet gestaltar sig framöver, har mina drömmar...
Skrivandet är en av de drömmar som jag tänker frossa i. Börjar med att skriva en sorts dagbok om vägen tillbaka till mig själv, kanske jag inspirerar någon som är i liknande situation. För det är j-----ligt skönt att förstå att man inte är ensam om de ångestliknande känslorna när allting rasar och inte funkar längre. Alla de telefonsamtal, mejl och möten med människor i liknande situation!! OMG - denna ensamhet och oerhörda rädsla för att inte räknas längre... Och hur går man nu?? Är jag värd något när jag plötsligt inte gör något alls av allt det jag brukade? Vem är jag?
Så mycket tankar och känslor när allt står stilla och inte slutar stå stilla... Är så vad vid att bygga upp ett kilo energi, på´t igen i full karriär tills nästa stopp, men jag har ingen lust längre att köra det racet. Och det är verkligen jättekonstigt att stå stilla. Vänta. Lyssna. Vänta lite till. Gå ett par steg in i återvändsgränden igen, uppleva hur kroppen går i strejk - nääääheeeeej, du! Inte dit igen. Been there, done that.
Så nu går jag ut i solen, tänker njuta i fulla drag av att bli solbränd och skita fullkomligt i att det eventuellt är snö på gång imorgon. Nu lyser solen på en liten Elinor och hon är lycklig. Fast kroppen fortfarande värker och krånglar, fast jag blir så trött efter minsta grej jag gör. För jag är allt liiiite piggare idag än jag var igår. Mitt liv...
Så jag har tjutit en del, tyckt synd om mig själv en del, undrat och frågat mig själv en hel del - varför gör jag detta om och om igen?
Nu har jag upptagit mina långa skogspromenader, meditation i badet och lyssnandet på mig själv är intensivt. Iakttar och ifrågasätter varenda steg på vägen, då inget annat faktiskt är möjligt. Den oerhörda tröttheten och värken i kroppen är väl det som är värst att hantera, nu när jag till slut kapitulerade och insåg att nu är det läge att lyssna...
Men... det finns så många fantastiska sätt att undersöka livet. Så ovanstående har blivit viktigare än någonsin och denna gång tänker jag inte släppa vare sig skogen eller ta-hand-omet. Dessutom är jag supersnäll med kroppen och ger den totalt socker- och kolhydratfri kost, nyttig och ekologiskt. Den är nöjd och glad, men glor misstänksamt på mig hela tiden - är detta en tillfällig snällhet eller kan jag slappna av och lita på den..??
Idag blev det hemmagjord mandelmjölk, hallon och grönkål i härlig smoothie, stekt ägg och avslutat med en stor kopp Golden Milk (avgiftningskanon!) med gurkmeja. Av mandeln som blev kvar sedan jag silat bort det grova efter lång mixning, blev det blandat med rödbetor, lök, fetaost och annat gottis ett helt gäng suveräna biffar till lunch. Det mesta hamnar i frysen, så skönt att ha när jag har latdag. Allt var supergott...
Den stora kartläsningen äger dock rum i det som läkaren gav mig i uppdrag och den är tuff och utmanande. Jag har gett mig själv guldmedaljen som han rekommenderade - bra jobbat i nästan 60 år!! Men nu räcker det med duktighet, flit, måsten och borden. Nu ska här byggas liv av lust!
Och vad jag leker med tankarna, iakttar mig själv inför mina ja och nej, hur jag påverkas av människor och händelser, utifrån detta - vad vill jag??
Spännande som bara den, ser och känner hur mycket jag bara gjort på absolut ren rutin och inte ens frågat mig själv om det är ok.
Känslor?? Haha, ja det kan ni ge er sjutton på. Hela tiden. Arg. Ledsen. Besviken. Sårad. Kränkt. Trött. Uppgiven. Och allt det andra som "drabbar" en när man stannar upp och lyssnar.
Men nyfikenheten, kärleken till mig själv och den oerhörda längtan som jag har efter mig själv har tagit överhanden över alla jobbiga känslor.
En Elinor som skuttar upp på morgonen, gläds åt doften av morgonkaffet och dagen som väntar.
Inser att mina dagar aldrig någonsin kommer att se ut som dom gjort genom livet, men det gör inget.
Jag har försökt klart. Kämpat klart. Sökt framgång och bekräftelse klart.
Nu räcker det. Så... vad kul att se hur Livet gestaltar sig framöver, har mina drömmar...
Skrivandet är en av de drömmar som jag tänker frossa i. Börjar med att skriva en sorts dagbok om vägen tillbaka till mig själv, kanske jag inspirerar någon som är i liknande situation. För det är j-----ligt skönt att förstå att man inte är ensam om de ångestliknande känslorna när allting rasar och inte funkar längre. Alla de telefonsamtal, mejl och möten med människor i liknande situation!! OMG - denna ensamhet och oerhörda rädsla för att inte räknas längre... Och hur går man nu?? Är jag värd något när jag plötsligt inte gör något alls av allt det jag brukade? Vem är jag?
Så mycket tankar och känslor när allt står stilla och inte slutar stå stilla... Är så vad vid att bygga upp ett kilo energi, på´t igen i full karriär tills nästa stopp, men jag har ingen lust längre att köra det racet. Och det är verkligen jättekonstigt att stå stilla. Vänta. Lyssna. Vänta lite till. Gå ett par steg in i återvändsgränden igen, uppleva hur kroppen går i strejk - nääääheeeeej, du! Inte dit igen. Been there, done that.
Så nu går jag ut i solen, tänker njuta i fulla drag av att bli solbränd och skita fullkomligt i att det eventuellt är snö på gång imorgon. Nu lyser solen på en liten Elinor och hon är lycklig. Fast kroppen fortfarande värker och krånglar, fast jag blir så trött efter minsta grej jag gör. För jag är allt liiiite piggare idag än jag var igår. Mitt liv...
fredag 7 mars 2014
Slutligt myteri
Bästa läkaren har jag haft turen att få träffa, och det en läkare på en vårdcentral, prisa vare Gud!!
Han hjälper mig på traven med att förstå det som händer i min kropp och själ, beskriver hur besättningen (min kropp) gjort totalt myteri och vägrar samarbeta och lita alls längre på kaptenen (min (h)järnvilja.
Alla värden är helt galna i min kropp, spretar åt alla håll som läkaren beskriver det. Sköldkörteln var på kritiskt stoppläge och då stannar väldigt mycket funktioner av i kroppen.
Inget drama omkring detta, bara så det är - typ faktaläge.
Så nu ägnar jag värdefull tid, varje timme på dygnet känns så värdefull, till att förstå hur jag kan få min besättning att lita på mig igen.
Det finns inga som helst toleransnivåer hos besättningen, dom kan möjligen få mig att fungera några timmar på förmiddagarna, men sen står skeppet stilla. Så är det bara. Och går tankarna in på allt jag borde, måste göra så är det nästan så backen slås i... Tvärstopp med andra ord.
Denne magiske läkare är som en ihopblandning av shaman, läkare, healer, bästa psykologen och mediumet i ett paket. Bingo.
Och igår fick han mig att inse att det handlar om några månader innan jag är hyfsat på banan igen, dock inte någonsin så som det sett ut tidigare i mitt liv.
Så nu går jag ut i Guds vackra natur för att ha en ceremoni, där jag ska sätta på mig medaljen. Jisses, vad mycket jag gjort och vad mycket BRA jag gjort i mitt liv! Det har verkligen varit mycket som blivit åstadkommit och inte allt har varit spikar i min kista till error-attacken nu. Nej, oerhört mycket har varit så roligt, vackert, skapande och fint. Det är bara det att jag är som ett batteri med två pluspoler- kör järnet för det mesta och drar ut precis alla reserver som finns ur min kraft. (Återigen doktors ord..)
Har nu i 30 års tid gjort den här resan i min jättelika rondell med diverse tvärstopp på vägen och den här gången kom jag till punkten när jag känner hela vägen in att - nu räcker det!! No more.
Glädjefyllt (har gett mig fan på att jag kan göra det här utan drama eller lidande, gör tillräckligt ont i kroppen ändå) ska jag finna ut hur mitt liv ska gestalta sig utan två pluspoler. Ska undersöka hur jag kan förlänga det här fantastiska livet med massor av år genom att noggrant lyssna hur jag vill ha det framöver.
Just nu har jag ingen som helst aning och det kan ibland vara så skrämmande att tårarna bara rinner; att ha en kropp som så totalt visar att den inte går med på något alls över mina begränsningar. Och hur ska det se ut??? Hur gör man när man inte "kommer igen" och är på banan i full karriär igen?
Gör ontskönt just nu. Men ska finna vägen. Ger mig själv känslan av att finnas till i allt som pågår genom att skriva här, ha en sorts dagbok över hur min väg nu belyses mer och mer allteftersom jag lyssnar. Min karta ser helt annorlunda ut mot vad den någonsin gjort, kompassen vete sjuttan hur den funkar och målet är lite inlindat i dimma, men är trots det väldigt lockande. Känns som att magin i mitt liv är på väg tillbaka igen. Och det - vet ni va!! - är det absolut viktigaste av allt.
För utan min magiska känsla, som jag alltid brukar ha, då är jag ingenting. Så vad jag än gör dessa dagar, så gör jag det i det takt och det som jag kan och allt med en härlig känsla av att det är helt ok, precis som det ser ut.
Neeeej, lyckas inte varje ögonblick. När det gör ont som faaaan när jag ska göra något, när jag blir helt slut långt innan jag gjort det jag hoppats kunna göra, då kommer gråtattackerna. Men bara en stund. Sen sätter jag på kaffe, tar ett glas vin och sätter mig ute i trädgården och väntar in mig själv igen.
Jag ska hitta vägen.
Idag har jag plockat undan här hemma, dammsugat, bjudit älskade bror & hans fine son på kaffe, satt på en tvättmaskin och beställt ett registreringsbevis. Och nu är det slut. Där tog orken slut. Men känns faktiskt helt ok. Så nu går jag ut i skogen, mitt Nirvana, min oas. Där är allt grönt nu när snön försvunnit och jag kan sitta på min stubbe och bara finnas till. Sen blir det fredagkväll med brasa och tv. Man kan ha det sämre...
Han hjälper mig på traven med att förstå det som händer i min kropp och själ, beskriver hur besättningen (min kropp) gjort totalt myteri och vägrar samarbeta och lita alls längre på kaptenen (min (h)järnvilja.
Alla värden är helt galna i min kropp, spretar åt alla håll som läkaren beskriver det. Sköldkörteln var på kritiskt stoppläge och då stannar väldigt mycket funktioner av i kroppen.
Inget drama omkring detta, bara så det är - typ faktaläge.
Så nu ägnar jag värdefull tid, varje timme på dygnet känns så värdefull, till att förstå hur jag kan få min besättning att lita på mig igen.
Det finns inga som helst toleransnivåer hos besättningen, dom kan möjligen få mig att fungera några timmar på förmiddagarna, men sen står skeppet stilla. Så är det bara. Och går tankarna in på allt jag borde, måste göra så är det nästan så backen slås i... Tvärstopp med andra ord.
Denne magiske läkare är som en ihopblandning av shaman, läkare, healer, bästa psykologen och mediumet i ett paket. Bingo.
Och igår fick han mig att inse att det handlar om några månader innan jag är hyfsat på banan igen, dock inte någonsin så som det sett ut tidigare i mitt liv.
Så nu går jag ut i Guds vackra natur för att ha en ceremoni, där jag ska sätta på mig medaljen. Jisses, vad mycket jag gjort och vad mycket BRA jag gjort i mitt liv! Det har verkligen varit mycket som blivit åstadkommit och inte allt har varit spikar i min kista till error-attacken nu. Nej, oerhört mycket har varit så roligt, vackert, skapande och fint. Det är bara det att jag är som ett batteri med två pluspoler- kör järnet för det mesta och drar ut precis alla reserver som finns ur min kraft. (Återigen doktors ord..)
Har nu i 30 års tid gjort den här resan i min jättelika rondell med diverse tvärstopp på vägen och den här gången kom jag till punkten när jag känner hela vägen in att - nu räcker det!! No more.
Glädjefyllt (har gett mig fan på att jag kan göra det här utan drama eller lidande, gör tillräckligt ont i kroppen ändå) ska jag finna ut hur mitt liv ska gestalta sig utan två pluspoler. Ska undersöka hur jag kan förlänga det här fantastiska livet med massor av år genom att noggrant lyssna hur jag vill ha det framöver.
Just nu har jag ingen som helst aning och det kan ibland vara så skrämmande att tårarna bara rinner; att ha en kropp som så totalt visar att den inte går med på något alls över mina begränsningar. Och hur ska det se ut??? Hur gör man när man inte "kommer igen" och är på banan i full karriär igen?
Gör ontskönt just nu. Men ska finna vägen. Ger mig själv känslan av att finnas till i allt som pågår genom att skriva här, ha en sorts dagbok över hur min väg nu belyses mer och mer allteftersom jag lyssnar. Min karta ser helt annorlunda ut mot vad den någonsin gjort, kompassen vete sjuttan hur den funkar och målet är lite inlindat i dimma, men är trots det väldigt lockande. Känns som att magin i mitt liv är på väg tillbaka igen. Och det - vet ni va!! - är det absolut viktigaste av allt.
För utan min magiska känsla, som jag alltid brukar ha, då är jag ingenting. Så vad jag än gör dessa dagar, så gör jag det i det takt och det som jag kan och allt med en härlig känsla av att det är helt ok, precis som det ser ut.
Neeeej, lyckas inte varje ögonblick. När det gör ont som faaaan när jag ska göra något, när jag blir helt slut långt innan jag gjort det jag hoppats kunna göra, då kommer gråtattackerna. Men bara en stund. Sen sätter jag på kaffe, tar ett glas vin och sätter mig ute i trädgården och väntar in mig själv igen.
Jag ska hitta vägen.
Idag har jag plockat undan här hemma, dammsugat, bjudit älskade bror & hans fine son på kaffe, satt på en tvättmaskin och beställt ett registreringsbevis. Och nu är det slut. Där tog orken slut. Men känns faktiskt helt ok. Så nu går jag ut i skogen, mitt Nirvana, min oas. Där är allt grönt nu när snön försvunnit och jag kan sitta på min stubbe och bara finnas till. Sen blir det fredagkväll med brasa och tv. Man kan ha det sämre...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)