Höstpassion...

Vilken fantastisk höst jag har.. Något jag nog aldrig någonsin haft mycket av, så är det tålamod. Haha - men nu j-lar har jag fått träna. Två vilda katter, som skräckslagna fräste den första tiden - så fort jag kom nära verkade de helt lamslagna av skräck. Hemska tid! Jag grät och undrade vad jag gett mig in på... Men fortsatte envetet att smöra för dom. Mat, kattgodis, lock till lek och mjuk, mjuk röst. Och si - sedan hemkomsten i augusti har jag nu två superkeliga, helt ljuvliga kattungar! Jag är så kär i dom... Blivit deras mamma, deras trygghet och dom spinner i kapp när vi slänger oss i sängen vid midnatt., lycka, lycka. Men vilken suverän träning för mig. En katt kan man sannerligen inte tvinga till nåt!


Och sedan huset här då. Suck. Där kom väl bitchen fram ett tag, måste erkännas. Var f-----n är dom? Det där högdragna hantverkarsläktet hade inte mina höga tankar ett tag där. Jooodå, vi kommer nästa vecka! Neej, ok, det gick inte - men nästa vecka, då minsann ska precis allt fixas. Och så vidare.... Även här. Om du blir tjurig på en hantverkare är det sannerligen inte lätt att få honom på gott humör igen. Sjöhäxan i Tumbo... haha, det var jag det. Ett tag.


Men jag förklarade för byggansvarige. Han fick veta att jag visste att jag var sjöhäxan i deras liv för närvarande, han fick veta hur oerhört jag längtar efter ett fungerande hem. Och vi nådde fram till varandra och hantverkarna har kommit nu en tid i ständig ström varenda dag. Men huah - vilken tiiiiid det tar! Men blir så fint, så fint...


Så även här - TÅLAMOD! Ok, jag har fattat och jag har tränat. Så nu är fortfarande inget klart här, men jag är lycklig ändå och inte ens frustrerad längre. Lever i den här sköna känslan att allt blir så bra, går åt precis rätt håll - bättre och vackrare för varje dag. Nöjd och stolt över mig själv, tålamod hade jag bara hört talas om...


Och min verksamhet. Tålamod där med. Nu bildar vi ekonomisk förening i höst, jag inreder och skapar känsla, harmoni och kärlek här. Tar tid. Men 2012 kan människor få komma och gå, hämta kraft, hämta tillbaka sig själva. God mat.... tarotkort vid behov, kanske en healingbehandling eller en kurshelg i mediala magin. Eller kanske bara vara, få egen vacker kuppe, bli ompysslad med mat men annars bara få finnas till en stund i kaoslivet.


Jag är en så lycklig liten skit idag. Lycka är verkligen inget som bara kommer hoppande, den får man leta reda på när livet slagit undan allt som var värt något. Och jag har hittat den. Spröd känns den, så jag håller mig mycket för mig själv, hemma & i skogen som jag bara ääälskar. Kan tillbringa timmar där, bara hållandes min livslycka i famnen, i hjärtat. Tacksam känner jag mig mot mig själv att jag fann tålamodet. För där fanns lyckan. Inget är perfekt men i tålamodet så går jag stadigt framåt, mot Ljuset, mot Gemenskap & glädje. 


Nu ska jag in till stan, hämta vattenprovsflaska för bra vattenfilter här framöver, uträtta lite roliga ärenden & fika med systeryster förhoppningsvis. Sen kanske hitta den där underbara huvudbonaden på Indiska. Skimrande, diskret och utan väsen är den bara här. Lyckan.

Skulder...

Nu ligger dom där i långa listor, i ett kuvert på väg till min älskade dotter, skicklig jurist. Dom ligger där och plötsligt är dom inte längre det där hemska, hotfulla, hiskeliga åskmolnet som kommer att krossa mig med all sin kraft. Mina skulder....


Nej, känslan är god - jag ser en lösning på allt och drömmen kanske är sann om ett tag. Skuldfri. Efter så många år med allt trassel med sjukdomar, konkurs, skulder i långa banor, så känns det som en hägring - vacker och strålande, men kan den vara sann??? Verkligen?


Vi får se. Men nu drar jag iväg och postar det stora kuvertet. Så får vi se vad mina fordringsägare svarar. När det sedan är klart, skulderna väck - tja, då kan jag köra igång igen. Hur underbart är inte det? Det finns lösningar på allt, så nu ska jag också ta reda på detaljerna i ekonomisk förening. Ser väldigt lovande ut, det kan funka. Längtar så efter att jobba igen, har så mycket att erbjuda människor i denna tid. För många är dom som ringer som har djupa funderingar vad som händer. Turbulens, panikångest, konflikter, rädsla för något stort som hotar oss människor.


Jag längtar efter att ha mina kurshelger igen, fulla av sann närvaro och modiga människor som går rakt in i sin själ och upplever vad dom egentligen handlar om.... Yeeees, snart så...

Förväntan...

Händer ibland, fast det var ett tag sedan det hände om jag ska vara ärlig, så vaknar jag och känner mig som när jag var yttepytteliten strax före jul, så proppfull av pirrig förväntan. Så är det idag. Såg fel på tv-klockan när jag virrigt vaknade, full av pirr. Så halv sex satt jag där med min Zoegas och zappade mellan kanalerna. Och si - visst fick jag hjälp att boosta pirret!
Visste inget just om Lenny Kravitz, men nu är han en till i min lista på inspirerande människor! Han skriver låtar om/till Jesus, han pratar med självklarhet om andlighet och verkar leva den. Visst, man ser inte allt på en dokusnutt och han har säkert sina sidor. Men jag skiter i det - det har vi alla. Och jag njuter fullt ut av denna magiska människa som bara fortsätter vara inspirerande och passionerad....


Träffade Lars Wallin förra helgen, samma härliga urenergi där, vilken designer, vilken människa!
Clint Eastwood - känner inte honom, tyvärr, men såg intervju med honom också, trots alla år i livet så är han fortfarande som ett barn i energin - vill mycket, nyfiken och INSPIRERAD!


Listan kan göras lång... Jag vet bara att jag idag är så lycklig, för idag känner jag det pirret igen och det är värt precis allt här på jorden. Mitt liv känns äntligen som mitt liv igen, känner igen mig själv när jag vaknar med leende, njuter i fulla drag av att mata kissarna och känna kaffedoften sprida sig. Finns absolut inget annat som betyder något. Ska leta reda på låten Kravitz skrev om inner peace.... Sen ska jag ringa mina barn och tala om hur mycket jag älskar dom!

What a difference a day make....

Haha, när jag ser rubriken på mitt förra inlägg (som jag absolut tänkte ta bort dagen efter jag skrivit det) så undrar jag över mig själv. Nej, tog inte bort det, för det är ju en del i hela kakan av mitt liv just nu. Hur jag möter urgamla rädslor, hur känslor far hit och dit när saker och ting händer. Varför inte stå för det? Kanske någon råkar läsa och tycka - vilken labil j-l, hon måste ju ha problem. Men det jag känner i hela kråksången Livet just nu är äntligen fått frid med att jag är jag. Haha, jo, det har tagit tid. Min utveckling går sakta, sakta mot målet jag vill komma till. Det målet har blivit så klart sista dagarna, and I LOVE IT!!.
När jag träffade underbara Lotta på yogan och vi pussades och kramades, då slog det mig plötsligt efteråt - jag är ju där igen!! Mitt hjärta är vidöppet och JAG ÄLSKAR IGEN!! Det är ju målet, vägen, hela shitet! Det är det enda som betyder...


Därav titeln, What a difference a day make. Innan jag går igenom den där rädslan så är det verkligen vånda, men åh, vad det förändras när man väl gör det. 
Det är fortfarande färskt i minnet, de senaste åren av ständiga chocker som gjort så ont att jag känt mig helt trasig in- och utvärtes. Tror inte jag kommer att glömma. Någonsin. Men smärtan är borta, det är minnen, erfarenheter och framför en djup känsla vad jag gjort mot mig själv, inte vad dom andra gjort mot mig. 


För det var jag som stängde av, jag som inte orkade lita på, flöda av kärlek och passion längre. Vilken makt jag givit åt omständigheterna,  Oh, my God!! Men denne Gud sände korkskruvar och hjärtöppnare; mina barn, mina kissemissar, min vän som låter mig bo & inreda, fantastiska vänner som älskar att jag reser mig upp igen och vågar vara jag. Vilken frihet det är att kunna andas igen... om jag inte älskar så flämtar jag lite bara, jag andas inte. När hjärtat öppnas igen så känns lungorna som flyghangarer! Pranan flödar in, kroppen spritter av kreativitet och glädje och jag ANDAS igen... Långa djupa. Nu är det extra härligt, höstluften har blivit så där krispig och klar, underbar att släppa in i systemet.


Så nu - in till Vägverket för att fixa det där fotot till körkortet, tänk att jag kört sen i januari utan att se att det gått ut. Tur det finns myndigheter som påminner en... Herrejösses, vad jag har att reda upp nu när jag står på mina fötter. Så mycket oåtgärdat det samlats under min sjukdomstid, huah. Men skit samma, det känns ändå lätt och värdefullt jobb. Kronofogden avklarad, fått sammandrag på vad jag ska ta itu med. Ekonomisk förening bildas i oktober, så allt kan gå rätt till. Huset kommer på fötter det med, snart golv & badrum & fint överallt!


Life is good. 

Kan inte sluta gråta.....

Precis allt kommer tillbaka. Alla vänner som jag trodde jag funnit i den mediala världen och som försvann när tävlingen kom in. Vem är månne störst, bäst, vackrast...?
När jag kom in i den här världen då rockade världen fetare än fetast. Äntligen hade jag funnit dem jag letat efter, människor med hjärtan större än universum, människor som ville samma sak som jag! Och, herregud - vad lycklig jag var. Och det var verkligen så perfekt, så roligt, så mycket kärlek. Men med tiden så kom det in. Behovet av att vara lite mer, lite bättre, lite mer speciell. Visst fan hamnade jag också i det ett tag, men kände efter ett tag att det var något annat min själ och mitt hjärta längtade efter. 
Har aldrig blivit någon speciell i den mediala världen, kanske för att jag hela tiden kände att det ändå borde vara något annat vi skulle finna tillsammans. En närvaro, en gemenskap som skulle få oss att kunna lyfta berg tillsammans. Berg som skulle förändra något, betyda något i vår trasiga värld.


Ja, va f.... Jag vet. Jag låter som en patetiskt idiot, full av drama. Men det är så jag känner mig ikväll. För shit - vilka människor jag mött och vad mycket kärlek jag känt. Jag flyttade för f... till en plats där jag trodde vi skulle bygga något extraordinärt, byggt på just den kärleken. Och ajajajajaj - se hur det gick! Bluff och ego, tack, tack. Jag har gjort många sådana misstag. Och just nu känner jag mig verkligen inte speciellt medial - jag är helt enkelt för naiv. Jag ser den här drömmen om vad vi kan bygga när vi samarbetar och jag tror på den så stenhårt, så när min far kommer från andra sidan för att varna mig så fattar jag inte vad han menar.


Varför tjuter jag då..? Ja, vet inte riktigt. Men jag vet att jag för en tid sedan upplevde något extraordinärt. Jag träffade en människa som, efter de bevis som kom upp, bara visste vem jag var. Och jag visste vem han var. Så det blev så lätt att få information som jag inte tror vi kan få tillgång till om inte just den vänskapen finns där - det fanns ju inga motstånd, ingen kamp - bara glädje! Därför tjuter jag ikväll. Därför känner jag en sådan sorg - precis alla kommer upp som jag älskat så in i hjärtat intensivt och som sedan bara försvunnit.


Vad är det som händer? Varför har vi människor så svårt att närma oss varandra och lita på varandra?? Jag tror inte ett skit uppnås om vi inte har den samvaron, den tilliten. Jag tror också att vi kan uppnå precis vad som helst om vi finner den tilliten. Då blir det mjukt, varmt och fullkomligt tillåtande för en magisk energi att infinna sig och vi kan hitta nya världar, nya sätt att vara mot varandra som vi förlorat på vägen. 


Jag gråter för att jag inte längre vet var jag kan finna det. Den där känslan när plötsligt gränserna utplånas och precis allt finns tillgängligt. Det är så mycket misstänksamhet, så mycket "whats-in-it-for-me", så mycket ensamhet. 


Jag slutar gråta nu. Skriver i en cyberrymd för att jag bara ville det, kanske en tro på att ord befriar, uttryckta känslor kommer loss och får mig att äntligen våga släppa taget och våga leva min tro. Läser någon? Inte vet jag. Men chansen finns ju ändå. Och på något vis så känns det bra att sätta sina känslor på pränt, som att någon ändå lyssnat och hört. Och någonstans vill jag ändå fortsätta tro på att vi är många som vill ha den där sanna närvaron tillsammans.


För efter ikväll så minns jag magin i vad som händer när två sanna vänner kommer samman. Dörrar öppnas till magiska världar, där information blir tillgänglig, där något jääääääävligt spännande händer. Och shit - vad det pirrar i hela systemet. Men i slutänden.... så är det vännen som räknas. Känslan när man möts. Känslan när man samarbetar utan några som helst motstånd. Känslan av att precis allt är möjligt....


Gråtit klart. Rensat alla känslor inför förlorade vänner, kollegor. Andas långa djupa och ser ut i den mörka natten och undrar nyfiket - what´s out there..? Maybe a new friend..? Or an old one, also interested in what we can do together..!!

Vad är jag rädd för..?

Så där ja. Nu ska jag vara med på tv. Borde väl vara hur exalterad som helst - det fanns ju en tid för många år sedan när jag undrade varför jag inte fick vara med på tv som flera av mina vänner och kollegor... Men det är väl allt vatten som runnit under broarna, alla händelser som märkt mig, som fått mig att dra mig undan världen, hela illussionen som brast när jag insåg att allt verkligen inte var ljus och kärlek i den mediala världen. För så naiv var jag. Jag trodde jag funnit min sanna väg och de människor jag alltid letat efter - tillsamman skulle vi sprida ett budskap om att det finns något mer, tillsammans skulle vi modigt våga gå in i känslornas och andevärldens värld och upptäcka att vi är så oändligt mycket mer än vad vi trodde.
Äsch, vad det brast. Nåja, jag har ju varit mer än lovligt godtrogen i så många lägen och så onödigt sårbar för vad andra människor tycker och för de rykten som spreds när jag stack ut nästippen. Men i slutänden så ser jag ändå att det är det som jag vill fortsätta tro på och verka för. Hah, det lät ju rejält sockrig... hör det. Men om jag nu är en sådan dåre då? Kan jag inte stå för det? Och sluta vara så j-la rädd för vad som skulle kunna hända bara för jag är med på tv några sekunder. Kanske gör jag för stor grej av det...


Men jag vill nog ändå dyka in i känslan som det föder, jag vill förstå när och hur och kanske framför allt varför jag blev så rädd för de tvåbenta. När jag går igenom i mina tankar allt som blivit sagt, allt som påståtts genom åren, så vet jag ju att inte ett skit är sant. Så det är ju inte anledningen, att en sanning jag tyckte var jobbig spreds ut. Även om det var helt horribla grejer ibland.... Jag hade sex med alla som kom till det andliga centret, där jag jobbade som tolk - haha - hade många goda skratt tillsammans med mina vänner efter det. Jag var psykiskt sjuk och gick på piller - haha än en gång, jag har ju för fan inte ens Alvedon hemma. Ja, listan kan göras lång, men det är inte det som är skrämmande.


Nej, det är det där oförklarliga som äger rum inom vissa när någon form av uppmärksamhet ges till någon annan. En sorts kvalmig, obehaglig känsla av att inte vilja väl. Att önska elände. Vet inte ens om jag kan sätta ord på det, men det är i alla fall det som skrämmer mig. Har valt bort så mycket senaste 10 åren, så många. Lever ett så tillbakadraget liv, även om jag önskade något helt annat så gjorde jag så. I rädsla har jag levt nu ett väldigt bra tag. 


Så ikväll, i de härliga vindarna som virvlar runt huset, så tänker jag säga farväl till den rädslan. För jag har något annat också. En härlig känsla för mötet mellan människor som ser helt annorlunda ut. Fullt av en massa glädje, samförstånd, diskussioner i inspiration, passionerat liv som jag valt bort så länge....


Säga vad jag tycker. Vara den jag är - hehe, svårt egentligen att vara något annat. Våga lita på att dom som älskar mig, fortsätter att göra det även om jag ser tjock ut, verkar nervös, uttrycker mig dumt eller blir ifrågasatt för det jag gör. Ja men... det är väl ändå inte så svårt, eller hur..?!! Verkar mycket roligare bortom stängslet av mina rädslor och min vånda för vad människor kan göra eller säga. Ler lite när jag skriver nu, att sätta ord på allt detta gör att jag ser ännu tydligare hur mycket denna skräck begränsat mitt liv, mitt uttryck. 


Människor kommer och går i livet, men vissa har jag kvar - nära, nära mitt hjärta och dessa underbara själar bara vet jag. Och nu kommer en liten lurvig kisseunge och lägger sig vid mina fötter och spinner... Träden piskar utanför fönstret och att jag skrev ner mina små tankar omkring det här gör att jag känner mig lycklig igen. Jag är ju jag. En människa så full av kärlek och förhoppningar inför livet...
Och käraste, käraste Carina - älskad syster, och Yohanna, älskad dotter - tack för peptalken!! Ovärdelig!! Kärlek är ibland att någon ruskar om en rejält och sparkar en i arslet, ifrågasätter vad f-n man håller på med. Och den kärleken fick jag. Stå upp, Elinor. För en gångs skull i ditt liv,stå upp för den du är och det du gör. Du är ju bra!!
Älskar människor...

I am a rock...

Aah, vilken sommar det blev. Har flyttat - igen. Kört en fantastisk kur som jag fortfarande korrigerar systemet efter, sköldkörteln är lite halvspansk nu och försöker minnas hur den funkar. Spännande.


Har blivit chockat besviken igen på det mänskliga släktet, både för min egen skull och för dom jag älskar. Och inser att det jag gjort de senaste åren, är att ha levt efter Simon&Garfunkellåten - I am a rock. Men jag är skitleds på det nu. Ensam är inte stark, ensam är ensam - det har jag sagt i så många år på mina kurser. Dags att walka min talk, haha.... Rädd för andra människor, rädd för att älska, rädd för att det ska göra ont igen... bah! Vad tråkigt....


Nej, foka nu på det roliga som sker. Och det är en massa saker. Jag har sakta, sakta sjunkit in i det faktum att jag har ett eget hem som sakta växer fram ur kaos. Efter den enorma vattenskadan, läggs nu golv på plats, jag inväntar kakelsättaren för badrumsfixet och elektriker för ljus i vårt hus. Hittills har varenda hantverkare varit hur trevliga som helst och glädjen är stor som byggs in här. Glädje är det som ska driva mitt liv, inget annat.... Var och en bestämmer väl hur den vill leva sitt liv, och inget blir ju bra av att jag ideligen blir ledsen...


Planen nu blir att skapa vidare på detta harmoniliv, det enda som faktiskt går att riktigt värdesätta i slutet av dagen är ju hur närvarande jag verkligen är. Hur känns livet..? Jag menar - verkligen KÄNNS?? Fy fan, dessa år av så många jobbiga händelser, min sjukdom och annat skit, vilken zoombie jag känt mig som. Och när nu livet återvänder och jag känner vibratot av sann livsglädje, då vet jag i hela mitt hjärta och min själ att inget annat är viktigt. Jag kan tapetsera väggarna med mina diplom och certifikat, men det är fullständigt skit samma om jag inte känner livet i mig. Så är det bara. Så det blir temat här på denna magiska plats. Skogen runt hörnet gör det hela ännu lättare. Hit ska människor komma för att hitta igen sig själv. Och känna livet flöda, inspirera, passionera... Kåt på livet igen, jaaaa tack!! Inreda vinden och ha den helt utan möbler - där blir det utlevelsemeditationer, kundaliniyoga och kurser som handlar om att hitta den - Kraften. Urkraften. Inte beige, utvattnad, zoombielik - nej, fullkomligt strålande av totalt varande. Åh, vad jag gläder mig...


Kurser i hur man blir ett medium, en healer och annat - det finns det ett överflöd i. Och jag har sett allt tydligare genom åren att tyvärr min älskade Iris Hall hade rätt - att förena medium det går inte, det har aldrig gått. Det är alldeles för mycket egon. Fan också. Hon hade rätt. Igen. 
Jodå, jag har ett ego jag med. Men inte i den bemärkelsen. Denna eländiga konkurrens, detta skitsnackande, dessa I-know-it-all-people.... Suck. Jag vet att jag inte hör hemma där. 
Jag har abdikerat från I-am-a-rock-statuset. Och vill jag känna sann närvaro med människor - ja, då skapar jag vidare på min harmoni och passion för livet, känner livets pulsar äntligen igen. Och människor kommer att vilja komma hit när dom vill ha just det. 
Jag tror på det så starkt - letar man reda på djupet inom sig själv, finner kundalinikraften, bejakar allt det man är - ja, då öppnar medium- och healingkanalerna upp alldeles av sig självt. Sedan kan jag lära ut hur man handskas med dessa gåvor på bästa sätt, 25 års erfarenhet tänker jag inte slänga i sjön. Men själva uppväckandet av Jaget, Själen - det tänker jag inte tumma på längre. Det är nödvändigt att du vågar möta allt inom dig själv, finns inga genvägar. Och si - när du väl gjort det, så kommer du att möta en energi som nockar dig i all sin kraft! Det är bara lite obehagligt en liten stund att våga gå igenom det som stoppat dig, den rädsla som gjort att du gömde dig för dig själv från början. Sen blir det.... aah, finns inte ord. 


Och den som ska hit,kommer att hitta hit. Den energin, den attraktionskraften - den går inte av för hackor. Alltså behöver jag inte dela ut certifikat, skriva spaltmetrar om hur jag lär dig kanalisera, prata med döda och guider, promota för mig själv som en tok. När vi ska finna varandra, så gör vi det. Nu när jag äntligen vågat hoppa igen, så sprider sig den energin i hela universum! Kåthet är inget dumt ord egentligen.... Som en tik som löper, hanhundarna känner det på hur långt avstånd som helst. Haha, vilken härlig känsla att lita på! Och inte kan man luras med den energin inte... hur gärna man än vill.
Ja, det har varit jävligt tufft. Länge. Människor är fan inte kloka ibland. Men jag är ju här fortfarande. Så nu ska jag leka igen.... som jag gjorde för över 20 år sedan när jag vaknade upp, vild och halvgalen av livsglädje delade jag med min av min vision. Och som en älskad kursdeltagare, numera vän, sade - Det var så lätt att följa dig!
Tacka för det, jag var ju bara. Var Kärleken, Kraften, Inspirationen, Övertygelsen... Dom som deltog, fann mig bara. Det var ju innan datans tid och jag fick gång efter annan prov på universums visdom och själarnas klokskap. Vi finner varandra när vi ska. Så det så.


Och jag har börjat skriva min nya bok!! Hela historien kom till mig som en jättelik boll, full av mystik, verkliga händelser i historien för 600 år sedan, varvade med ihopkopplingar och möten mellan själar idag.... Bara måste skriva den.... Ska göra lite research on the spot snart, spännande värre.... Önskar bara att en viss person fortfarande var delaktig i mitt liv. Han fick mig att öppna portarna igen och urgammal information dök upp. Han hjälpte mig också att få köra den här mycket speciella kuren som jag tror funkat långt över förväntan. Saknar honom och vårt ovanliga samarbete. Men, men.... Som sagt, tänker inte gråta längre och gömma mig för världen för att människor väljer bort mig. Jag kan inte göra något åt det. MEN - jag kan göra något åt mitt liv. Och gör det.


Så i dagarna ska jag fila på min hemsida, skapa ett utbud av det som jag tycker känns rätt i själen. Harmonihuset, fornborgen, skogen, hemlagat äppelmos - allt ska vara en del av mitt liv & mitt arbete framöver. Shit, vad lycklig jag känner mig! Det var längesen.....

Vilka veckor!

Sanslöst hur tydligt det kan bli att man får det man ber om....  Den här sista tiden har fullkomligt tagit andan ur mig, känns som en andlig bank som bara finns där med alla sina resurser och bara väntar på att vi ska komma och be om ett uttag. Jag bad om ett stoooort uttag. Och fick det. Får påminna mig nu, hela tiden, om att det ÄR ok, det är precis som det ska.  Den här banken har inte resurser som är begränsade - tvärtom! Ju fler vi är som tar ut och ju mer vi tar i när vi ber om summan på uttaget, desto mer fylls det på. Haah! Att jag inte fattat det här förut, ler stort för mig själv.
Men det är ju bra, faktiskt. Hade jag fått det direkt, utan att fatta dynamiken i att det är jag som skapar och lever i flödet, då hade det varit så oändligt mycket mer bräckligt. Nu lever jag i den fullständiga tilliten till andevärlden, mitt eget djupa, kloka jag och det guddomliga flödet och det är min sanning, byggd under lång, lång tid och nu äntligen är grunden klar. Stabil och fin är den.


Varit i Paris och följt flödet där, inte så svårt med den stadens energier må jag säga. Fulltankad på alla sätt och vis, åkte jag sedan vidare till det rosa slottet i fjärran och där mötte jag människor som jag nästan upphört tro existerade. Idéer, visioner, djupaste själsinsikterna och en gemenskap i vetskapen om att det är tillsammans vi kan åstadkomma ljusförändringarna som behövs och att den ensamma hjältens tid är över, ja det fullbordade de här veckorna.
Starkt inser jag inom mig att jag bara är tvungen att åstadkomma fler rent fysiska förändringar i mitt liv nu. Det finns mer som behöver uttryckas, åstadkommas och levas. Kontrasterna när man får uppleva det ena, och sedan det andra när man kommer tillbaka till ankdammen blir för smärtsamt tydliga.


Så nu ska Ljushäxan Elinor ta sig tiden och vara med skogen. Nästa vecka bara måste det få vara så, så jag kan höra själen min viska till mig vartåt jag ska gå nu. Att leva och bo i staden några månader har varit lite vilsamt på något vis, lite latmansliv. Men det var ju bara en anhalt på vägen, det visste jag ju hela tiden. Så när själen min börjar yla om mossa, träd & stenar, ja, då vet jag att det drar ihop sig. Jag kan inte annat än lyssna. Jag har ju släktingar och vänner som stormtrivs i stan, inget som helst fel på det. Men jag är inte en sån sort. Själens alla celler och framför allt det som finns i tomrummet mellan dem, talar sitt tydliga omisskännliga språk. Gå vidare nu. Vi är många som hjälps åt, du hamnar där du ska. Men nu är det skogens vindar som gäller. Ett litet paradis där jag kan andas igen. Och lyssna på själen som har så mycket att berätta igen.


Jag är tacksam för dessa månader, behövde låta vissa chocker lägga sig till ro inom mig och bli de nyttiga livsupplevelser som de var menade att vara. Men lyssnar jag inte nu och drar vidare, då går jag sönder inuti. Så glad jag är över att veta. Jag lyssnar och agerar, hur glad och stolt är jag inte över det? Så många år som det var så svårt, nu bara vet jag. Clear knowing - it´s a good thing.


Så käraste andevärld - nu öppnar vi upp kanalerna ytterligare - vartåt? Jag packar ihop det lilla jag har och vandrar vidare så fort jag vet. Ett vet jag dock; Skogen. Här kommer jag.

Bestämt mig.

Ibland tar det tid innan jag bestämmer mig. När det hänt väldigt omtumlande och känslomässiga saker, så måste jag helt enkelt vänta in mig själv tills jag känner vad som är rätt och fel i kråksången. Länge, länge tror jag människor om det bästa och det tänker jag fortsätta med. Dock har jag bestämt mig för att vara mer klarsynt, så att jag inte behöver tömma mig på energi innan jag fattar vad som inte stämmer. Känns som ett bra beslut, och väldigt stort faktiskt.


Det är ju en nödvändighet att ha tillgång till kärleksporten och förlåtelsekraften när man jobbar som medium, så är det i min värld i alla fall. Jag har väl inte riktigt förstått bara att korpgluggarna måste vara vidöppna åt alla håll. Att se verkligheten som den är, inte skönmåla, inte bli besviken, inte sårad och absolut inte bitter - tja, det är uppdraget! Spännande. 
Så nu när det är avklarat så fattar jag en hel del spännande och givande beslut i mitt liv.  Har några riktigt spännande uppdrag framför mig nu, liknar inget jag som medium varit med om och det pirrar i hela systemet av nyfikenhet och spänning. Så nu är jag bara tvungen att bestämma mig.


När man arbetar med andevärlden, så kan man inte vara med ett ben i vardera lägret, det funkar helt enkelt inte. Antingen är du "online" och gör det du är här för, eller också stänger du ner butiken i rädsla för andra människors piggiga energier. För dom finns där. Helt klart. Men väljer man att verkligen stå upp för detta jobb, då är det något som ringer i hela ens inre. Ett beslut som är så stort att hela systemet i kropp, själ, hjärna & hjärta bara sjunger i kör.
Och grejen är att jag fattade det beslutet för sisådär 23 år sedan. Heligt kändes det då. Men om jag nu ska vara ärlig, så har jag de senaste åren varit med benen än här, än där. Jag lät helt enkelt människor och deras handlingar påverka mig för mycket så jag orkade inte stå kvar i mitt beslut. 


Men nu har det hänt så många många magiska saker att jag inte kan hålla stängt i min lilla butik längre. Och jag är så glad. Att jag äntligen fattat och bestämt mig.... Känns som jag vandrar på en glödbädd som gnistrar och puttrar under mig, fylld av glödande kraft vandrar jag min väg framåt och vet att det är mitt fokus som hindrar mina fotsulor från att bli glödande och sen svarta & brända.
Mitt fokus är klart. Jag ska utföra mina uppdrag som ligger här framför mig, och fler kommer in hela tiden. Älskar att jobba med lite nya, ovanliga ting. Sen ska jag skriva så det glöder. Skrivandet, min allra käraste syssla. Det är då jag finns till. Det är då inget annat tillåts störa av. Jag bara är och flödet är tveklöst.


Varför har jag då tjafsat så mycket omkring det här med andra människor och händelser i mitt liv?? Ja, tänk de tre senaste dagarna när en ilsken förkylning tvingat mig att ta det så lugnt att tankarna & själen kom ikapp igen, då insåg jag det. Jag var tvungen att ta det så här. För så viktiga är människor för mig. Vi hör ju ihop, vi är egentligen oskiljaktiga. Och denna kamp, denna svartmålning av varandra, denna avundsjuka och dessa elakheter på vägen, var helt enkelt något jag på djupet var tvungen att vänja mig vid.
För detta kommer att fortsätta ett bra tag till. Vi lever inte i kärlek och acceptans här nere på Moder Jord än. Men jag kan göra det.


Så underbart glad och lycklig snyter jag mig, nyser och hostar lite till och skissar vidare på mitt Önskeblad. Nu finns det ingen tvekan längre. Var och en får göra som den vill. Men jag tänker jobba för andevärlden nu och mina skisser är vare sig små eller diskreta. Jag har PLANER. Yiiihaaa. Inte vågat ha det på så länge, inte velat vara ensam mer. Men jag blev inte mindre ensam för att jag inte vågade, snarare tvärtom.


Mitt ställe på landet, fyllt av människor och aktiviteter, ett otroligt spännande onlineprogram, e-böcker, ett medium a la Da Vinci (kolla tavlan - Den sista måltiden - vem sitter på hans högra sida??)
Aaaaah, så mycket roliga planer. 
Och det bästa av allt är att jag vet precis vilka jag ska lita på. Och inte. 
Må Livet börja.

Oj, vad jag tycker mycket....

För en gångs skull har jag tid att surfa runt lite på nätet och kolla in lite olika sajter, mestadels de med mediala intresseområden då jag tycker det är kul att ta del av vad som händer utanför min lilla mediala värld. Och shit, vad jag tycker mycket! Hela tiden. Jag läser, lyssnar på inspelade klipp och åsikterna bara väller upp inom mig. 


Här är jag nu, i total frid på landet. Har förberett inför helgens kurs, lagat tre rätter så det är klart och ingen stress närvarande under helgen. Det tycker jag mycket om. När nu elden sprakar och ingen tv finns här, så tar jag chansen att frossa i olika forum, kanaliserade budskap, artiklar och jag inser att hela jag är proppfull av en massa tyckande. Undrar om det gör mig till en faktiskt hemskare person än vad jag tidigare erkänt.... tror faktiskt det. Det känns lite så. Men ärligt talat skiter jag i det. För en sak som jag mer och mer inser, så är det att vi - alla vi som bor på den här planeten och kallas människor - mest av allt behöver vara sanna med vilka vi är.  För fy faaaaaaaan vad mycket hyckleri det är! Iäääääck säger jag bara.
Men här, där jag skriver för något okänt cyberspace men ändå får känslan av att lilla jag får tycka, höras, ha en åsikt och att andra faktiskt hör, läser, tar del av mina nedknackade känslor, där får jag uttrycka mig, avreagera mig. Även om det ju nog är en illusion att någon skulle läsa min oproffessionella blogg, haha. 


Jag har ingen blogg som tjänar något till. Nej, så är det, har insett fakta. Jag får ju mejl om att jag borde ändra min blogg (så uppenbarligen är det någon som läser det jag skriver, hurra!!!) för som det nu ser ut, så är det verkligen inte proffessionellt skrivet. Jag kan omöjligt få fler klienter om jag fortsätter ha en sån här blogg.... eeeeh, vänta nu.... Är det verkligen enda orsaken att man bloggar?? Jag kan deltaga i bloggkurser, jag kan för en billig peng få lära mig hur jag lägger upp min blogg så att jag blir attraktivt och drar till mig mer uppdrag, klienter, pengar. 
Hm. Förlåt, menar inte att det är något fel av er som kontaktat mig, verkligen inte. Det kanske snarare är något fel på mig. För jag vill inte ha någon färdigdesignad teknik som jag bloggar på, några färdiga ämnen som är gångbara som reklam. Det är inte jag. Sorry. Eller egentligen så är jag ju inte ledsen för det. 
Jag älskar att skriva. Och är det något jag verkligen önskar med min blogg, så är det i så fall att några läser och blir berörda, glada, inspirerade och på något sätt finner nöje i att läsa mina rader. OCH jag inser att jag längtar förfärligt mycket efter att få TYCKA. Ohämmat. Så nu tänker jag göra det, pirrpirr säger det i mitt inre.


Fler klienter? Haha, nej, skulle inte tro det. Men kanske någon känner i sitt inre - fan, va skönt att bara tillåta sig att göra just det.Tycka. Here we go....


Japan. Hur kan det komma sig att ett land som VET att det kommer jordbävningar, bygger upp sin energiförsörjning på kärnkraftverk?? Hur kommer det sig att en hel värld går med på något så idiotiskt som att skaffa energi som producerar totalt livsfarligt avfall som vi inte kan bli av med?? Gräva ner det 500 meter i jorden som dom vill här i Sverige?! Och hoppas att bekymret är eliminerat genom detta. Fan, är alla idioter????? Det är som en unge, eller en struts. Om jag håller för ögonen så försvinner det, då finns inte det läskiga längre. Suck, det är så dumt att jag saknar ord. Jag tycker väldigt mycket om kärnkraft. Idioti. Galenskap. Urk, här falnar till och med min ordbank. Så jävla dumt.


Galaktiska federationer, ärkeänglar, befälhavare från Plejaderna, Orion, Sirius. Här tycker jag också en massa. Har ägnat kvällen åt att lyssna, läsa. Och jag blir alldeles matt. Dom som valt att lägga en röst och sen publicera på youtube har lite snitsigt lagt till ett märkligt klickande ljud som i en dålig ufo-film från 70-talet, där de utomjordiska federationerna talar till oss om att vi ska välja kärlek och att världen nu blir starkare, ljusare och att kärleken kommer att segra. Man talar om Illuminati, Utvalda och en massa oerhört långa haranger om det som händer i vår värld nu.
Missförstå mig inte - mina absolut första erfarenheter när jag "vaknade upp" för över 20 år sedan var en sällsamt stark kontakt med just Plejaderna. Men det var som några jäkligt bra vänner som förklarade ett och annat. Dom var inte konstiga, inga märkvärdigheter - bara lite mer insiktsfulla kanske. Fick enorm hjälp av denna kontakt när jag inte förstod vad min inre härdsmälta berodde på. 
Det är alltså inte att jag på något sätt förnekar dessa existenser, ja, förutom då kanske Illuminati - dom har jag inte snackat med, så jag vet inte riktigt där. Men dom andra.... Det är bara sättet det framförs på. Jag blir bara så irriterad. Riktigt leds faktiskt. Mycket är så tramsigt framställt, så uselt skrivet så jag nästan skäms å andevärldens vägnar.
Och uppenbarligen finns det en enorm marknad för detta. Vi slukar tydligen allt vi kan få i dessa dagar. Men andevärlden ska inte vara en FLYKT!!!! Deras enda intresse(obs - min iakttagelse, säger inte att jag har rätt) är att vi ska fatta hur vi behöver göra för att bli lyckligare, starkare människor, mycket mer närvarande och nära med andra människor. När det blir så här flummigt så tappar vi ju massor, massor av människor som bara orkar lyssna ett par rader. Jag vill ha kontakt med läkare, präster, poliser, politiker, analytiker, tekniker - ja, alla möjliga sorts människor där jag kan berätta om hur andevärlden funkar och vad vi kan ha för glädje av varandra, vi och andevärlden. Inte hjälper allt detta flum upp inte, kan jag inte säga hur mycket jag än vill. 
Den sista jag läste innan jag inte orkade ta in mer just nu, var någon befälhavare med något konstigt namn, kanaliserad av någon med ännu konstigare namn och där skrevs en del saker som jag fanimej mådde illa av. Om dom kommer från en så mycket högre intelligens, om dom har så mycket kunskap dom vill förmedla till oss, inte sjuttan säger dom att dom är såååååå besvikna att det finns så många ljusbärare, utomjordingar och andra som är utsända att göra ett så viktigt jobb och som glömt bort sin uppgift. Nej, och åter nej!!! Jag blir så förbannad när jag läser det här, det går så rakt emot alla från andra sidan som jag mött de senaste 20 åren. Dom vet så väl att vi måste göra vår egen resa, var och en av oss. Besvikna - ja, det blir vi människor när vi inte gjort jobbet med oss själva och lägger över skulden för våra usla liv på andra människor. Andevärlden funkar inte så. Det är ju därför dom kommer till oss. För att få oss att fatta att vi gör här nere inte funkar så bra. Jobba för hårt och för mycket. Vara för materialistiska. Glömma bort att älska. Glömma bort glädje, passion och livsglädje.
Men dom BLIR INTE BESVIKNA. Det är ju det som är skillnaden. Dom som vill lära oss något kommer för att få oss att välja växande istället för stagnation. 
Dom kommer inte med konstiga, knäppande budskap som är en halvmil långa utskrivna på papper. Inspiration att våga lämna dramorna bakom oss kommer dom med.
Alldeles för mycket flum tycker jag. Det ska vara tillgängligt och prata till oss så att våra hjärtan sjunger, jublar av gensvar. Tycker jag.


Sen såg jag i DN förra helgen att psykologsamfunder tycker att det är farligt med alternativa terapeuter och dom protesterar högljutt om detta.
Men va faaaaan - har ni ingen insikt alls om hur psykiatrin fungerar idag?? Eller rättare sagt INTE FUNGERAR?? Kasta för fan inte sten i glashus!
Jag själv sökte aktivt hjälp efter min skilsmässa, djupt deprimerad. Fick frågan, när kvarnarna malt genom läkare, beteendevetare, remiss till psyk osv, om jag duschade, åt, hade försökt ta livet av mig? Jag svarade ja, ja och nej. Tyvärr, svarade de då - vi har så många som är så mycket värre däran än du. Minst 6 mån väntetid. Suck. Jag gick en friskvårdsledarutbildning där psykologi ingick, underbart jag fick hjälp. Men INTE från psyk vården. Inte ett dugg.


Har en släkting som blev diagnostiserad väldigt svårt psykiskt sjuk för massa år sedan, mycket psykofarmaka har det blivit sedan dess. Många år senare får hon hjälp av en professor som konstaterar att hon haft väldigt starka andliga upplevelser - INTE psykoser och andra vidriga diagnoser hon fick. Suck. Inte hjälp här heller -stjälp istället.


En mycket älskad ung man får problem med panikångest och svår sådan. Under över ett års tid får han hjärtmedicin (!!!!!!) utan övrig åtgärd. Han blir sämre och sämre, till sist inlagd, mager som en tändsticka och mycket deprimerad, självmordsbenägen. Vi har då i flera omgångar tillsammans sökt vården och jag har KRÄVT att han får hjälp. Jag är lite halvgalen av ilska i telefon, för på avdelningen där vi befinner oss, där får jag telefonsamtal av både läkare och psykologen där vi sökt tidigare, men inte fått någon hjälp alls. Jag tänker ändå - men, nu så. Nu får vi hjälp. Eller han. Jodå, visst. Inlagd några veckor. Massa mediciner. 
Fortfarande ingen kallelse till någon psykolog för att få prata och reda ut vad alla dessa känslor kommer ifrån. Han har tack och lov hittat sin styrka igen och är på väg i livet igen. Men hjälp??? Nej, nej, nej - inte ett jävla skit hjälp på vägen.
Så säg för f-n ingenting om att det finns samtalsterapeuter och andra som tar emot trasiga människor som bara behöver någon att vända sig till som kan hjälpa dom hitta rätt i livet igen. För ni räcker inte till. Så är det. Det här gör mig så upprörd så jag nästan kräks.


Det ni också gör är att ni tar emot väldigt unga människor, och äldre också för den delen, dom får fylla i ett papper. Ni konstaterar utifrån 20-30 frågor att personen ifråga lider av panikångest och ni skriver ut tabletter. That´s it. Det blir inte mer. Ingen samtalsterapi, ingen psykolog.
Ni skriver ut lyckopiller som om det vore gelehallon eller mörk choklad som stimulerar seratoninhalten i blodet och simsalabim så tror ni att människorna är fixade. Get real!!! Dessa mediciner är oerhört skadliga för våra hjärnor, bryter ner byggstenarna i våra värdefulla kontor där uppe i huvudet. Och ni bara skriver ut - mer och mer. Läkemedelsindustrins största pengakossa någonsin.


Så kom för f-n inte och säg att ni varnar för att det finns medmänniskor i vårt samhälle som PRATAR med de som mår dåligt. För ni gör inte jobbet. Punkt. Det finns helt underbara psykologer, har själv gått hos en. Men psykologsamfundet behöver se över hur de kan förbättra sina rutiner. 


Slutligen så tycker jag en massa om människor som ljuger. Ska ge några korta, väldigt sammanfattade åsikter om vad JAG inte tycker är ok:
1. Ett medium som ljuger, bluffar eller på något sätt använder andevärlden för att lura andra människor.
2. Alla dessa som har en massa skit far runt inom sig och som bara fortsätter att säga - Det är sååå bra!!! Alla dessa lättvindiga lögner vi bara slänger ur oss istället för att prata om hur det egentligen är. Och då menar jag INTE offerklubbar där man vältrar sig i sitt elände, utan pratar ärligt och villigt om det som inte funkar och gör ont så att en förändring kan äga rum....
3. Alla dom som tror att dom är förmer för att dom råkat få den uppfattningen av någon anledning; kändisskap, "mediala" budskap eller någon annan självförvillande känsla och trycker ner "Sanningar" i folks halsar som inte bett om det. Så självförljugna att dom älskar att kasta sig över andra och terapeuta för fullt. 
4. Människor/vänner som sviker för att dom inte orkar ta hand om sitt eget skit. Lättare att bråka och bete sig eländigt mot någon utanför sig själv, istället för att deala med det som behövs.


Sådärja. Hm. Ja, jag tycker mycket. Det bara flödar. 
Men jag tycker också så mycket om Livet. Det händer så mycket fantastiska saker i mitt liv nu, och allt involverar MÄNNISKOR. Jag älskar människor. Jag önskar att vi nu blir ännu mer sanna och ärliga,levnadsglada och galna av inspiration och passion.För det behövs. 
Och min dotters brutna arm och hennes tårar fick mig att inse - även om det händer som händer i Japan, Libyen och överallt i världen och med människorna så måste vi vara ärliga mot oss själva. Vad känner jag i min värld?
Om jag tycker en massa, så låter jag mig nu göra det. Och sen kan jag fokusera vidare på vad jag tycker. För när jag känner efter så tycker jag mer om än inte om. 


Älskar mitt liv och har verkligen börjat ta tillbaka den som verkligen är jag. Vild, tyckande, passionerad, älskande, rebellisk - levande!
Men inte alla orkar med en rotweiler som jag...
En av de få dejter jag haft.... Fin middag, härligt prat. Han ber mig säga vad jag ser med honom, jag som är medium och allt. Till sist så gör jag ju det, han ger sig ju inte. Efteråt säger han, innan han går, du är som en galen rotweiler som behöver regelbunden motion. Suck


Det tycker jag också om - män som gillar galna rotweilerkvinnor!!

Ett brev....

Jag fick ett brev på mejlen, som rörde mig djupt. Jag kan givetvis inte lägga det här men vill av någon anledning kopiera mitt svar, då jag tror många har olika funderingar omkring andevärlden och hur det fungerar....
Kanske jag har betett mig fel och inte förtjänar kontakt med mina så älskade på andra sidan? Hur kommer det sig att dom inte hör mig fast jag varit så ledsen och förtvivlad...Några av frågorna....

Det är verkligen inga "konstiga frågor" du ställer, Tvärtom väldigt förståeliga när jag läser din beskrivning av hur du haft det. Klart att du undrar om dom finns där för dig!

Jag skriver nu vad jag får till mig angående det här, ta det till ditt hjärta om du känner att det känns rätt och bra.

För det första så är det väldigt svårt för andevärlden att "komma igenom" till någon när den personen är väldigt ledsen, deprimerad, frustrerad och liknande känslor. Om jag försöker förklara det så tydligt jag kan så handlar allt om energier. Andevärlden har de lättaste mest subtila energier du kan tänka dig. Om vi är lätta till sinnes, glada osv har dom lätt att kommunicera med oss, för uppfattar dom helt enkelt lättare!

Om du är ledsen av dig, så har du, energimässigt beskrivet, som en våt, tjock, tung yllefilt runt hela dig. Andevärlden är runt dig hela tiden för de ser din smärta och hör din gråt. MEN du kan inte uppfatta dom p g a din tunga filt.... Detta är ju inget fel du gör, det låter som du varit ledsen en ganska lång tid och så kan det ju verkligen vara i livet. Men jag vill så gärna att du ska förstå att du inte är utmobbad från andevärlen för att du är ledsen, absolut inte! Det är bara att du inte kan uppfatta dom genom ditt täcke av förtvivlan. 

Sen går vi vidare med dina frågor - Neeeeej, man behöver inte "förtjäna" kontakt med andevärlden, den finns där oavsett vad vi gjort. Beroende på öppna vi är för det, så kan vi uppfatta denna kontakt också.

Att du var en dotter som du kanske skulle ha önskat betett sig lite bättre, så spelar det ingen roll för dom i andevärlden. Jag känner mig så säker på detta efter alla år som medium. Jag är helt övertygad om att dina föräldrar ser dig PRECIS SOM DU ÄR OCH VARFÖR DET GJORT ONT IBLAND SÅ DU GJORT LITE... TOKIGT. Och dom finns där. Älskar dig och tittar till dig. Ofta. 

Dina föräldrar älskar dig, det känner jag när jag skriver det här. Och som dom önskar att du ska få må lite bättre!!! Ryser när jag skriver detta... Vet inte var du bor, men jag rekommenderar dig verkligen att gå till ett seriöst medium. Inte för att du inte kan få kontakten själv med andevärlden, utan för att "snabba på det lite". Det som händer är att du får dina nära kära förmedlade till dig samtidigt som dina egna kanaler "sotas", så att du efteråt kommer att få lättare att uppfatta andevärlden.

Berätta gärna var du bor, så kan jag rekommendera någon som jag vet kommer ta väl hand om dig.

Om du vill förstås!!

Oavsett - du skriver att du har egna barn! Upp med nästippen, se det oerhört fantastiska med att få den gåvan som barn innebär och visa dom att livsglädjen kan man alltid finna. Du är en så viktig vägvisare för dina barn, så du får dubbelvinst om du kan känna luft, livsglädje och energi komma in i ditt liv. De små gör inte som vi säger, dom gör som vi gör....

Med detta vill jag inte ge dig en press - MÅ BRA NU!! Jag hoppas istället kunna inspirera dig till att börja göra saker som är bra för dig så att nästippen åker upp och måendet blir allt bättre för var dag.

Hoppas mina ord kan ha hjälpt dig lite på traven och att du hör dom viktigaste orden i detta: Din mor och din far älskar dig och är med dig. Du förtjänar allt gott och dom önskar dig allt väl i livet och framför allt att du ska vara lycklig!!!

Varma hälsningar från Elinor

EFTER.....

Så tacksam idag.... vilken otroligt underbar kväll det blev igår. Känslorna svallade, lindrigt sagt, innan jag satte igång. Det var nästan fysiskt obehagligt, så starkt kände jag närvaron. Men så fort jag satte igång så var obehaget som bortblåst och andarna stod på rad. Den glädje och tacksamhet jag känner då, finns det inga ord för, även om jag är en riktig ordfinnare och sprutar dem ur mig som en kaskad.


Alla blev igenkända, skratten var många under kvällen och glädjen uppenbar i publiken och hos mig själv också förstås. Aldrig har så många kommit fram efteråt och sagt så fantastiska saker, varit så glada för kvällen som gått.
Att dom är med mig från andra sidan är jag så oerhört glad och tacksam för. För ännu en gång har jag ju varit tvungen, denna gång av hälsoskäl, att göra en paus i arbetet med dem. Jag har läkt och helat mig själv på många plan och aldrig har jag känt kanalen så stark och klar som den är nu.
Hade min otroligt vackra, hellånga sammetsväst på mig, den med en örn på ryggen, som jag fått av Iris. Och jäklars vad hon var med mig igår - ända från mitt på dagen och sedan hela kvällen. Hon och pappa var som trafikpoliser (haha, pappa var ju polis och Iris älskade min far!) och guidade in andarna så det blev en i taget och väldigt begripligt.


Jag är hög på livet idag. Så lycklig så jag inte har ord för det. Jag är så glad att jag får göra det här, att andevärlden väljer att använda mig som kanal. För den lyckan är svår att överträffa. Så sant, så genuint glädjefyllt.....


Blir så mycket eufori så jag ska nog sluta skriva och gå ut i solen nu. Det händer så fantastiska saker i mitt liv nu, allt bara faller på plats och jag får så sanslöst roliga jobb som gör att det spritter i hela mig. Tack och lov, smärtans tid är över och jag går in i glädjens och passionens tid. Yeayyyyy - bra jobbat!! Det är vad jag säger till mig själv. Nu ut i våren.....

FÖRE SEANSEN.....

Johodå, nu minns jag precis.... Hur många gånger sade jag inte under min utveckling till min kära, älskade mentor, mor, vän Iris Hall - I will never, ever do this again!!! Och sen var det snart dags igen. Och dagen innan en seans så undrar varenda cell i min kropp varför i h-vete jag ger mig in på detta??!!!!


Dom kallar oss på engelska, har sett det i diverse mediumprogram, för "sensitive". Och det vi ju. Mer än många andra. Och för åtminstone mig, kan inte uttala mig om andra medium, så är jag känslig för precis allt när jag öppnar upp. Älskar att jobba med enskilda sittningar, mest av allt älskar jag att jobba med mindre grupper på max 20 och njuta av det som händer då. Men när antalet stiger till det femdubbla och mer... Något sker då. Det är ju inte "bara" andarna jag känner av, jag känner ju av hela rummet med alla människor. Har inte hittat knappen där uppöppningen bara gäller andevärlden och sköldarna uppe mot människorna framför mig. För det är ju massa ljus och kärlek närvarande. Och andevärlden vill ju framföra det ljuset och den kärleken till olika människor i rummet. Så alltså är jag vidöppen som kanal åt alla håll och kanter.


Det har redan börjat. Är som ett flipperspel energimässigt. För andevärlden vet ju att jag ska jobba, så jag känner av deras energier såååå tydligt. Inte dåligt på något vis, bara intensivt. Det gör mig ju glad att det är så, jag vet att dom är med mig ikväll och kan glädja någon eller några med igenkännandets glädje och fina budskap.
Men jag får ju inte ett skit gjort sådana här dagar..... Går bara inte.


Men det är ju symboliskt på något vis; idag på förmiddagen har jag äntligen fått ett möte med Skattemyndigheten om min F-skattsedel. För jag vill igång ordentligt nu. Blev ju sjuk för några år sedan, vilket ledde till konkurs o elände. Att det blir samma dag tycker jag är lite kul. För någonstans bestämde jag mig när Louise Edfalk från Spiritualistiska föreningen ringde mig före jul och frågade om jag ville ha seans. Neeeeej, sa egot. Joo, viskade själen. Stå upp nu. Jag är tillbaka i Eskilstuna efter den stora smällen när jag flyttade till Porla. Varför inte stå upp och säga - nu är jag frisk, stark och glad igen. Med F-skattsedel. Jag jobbar med det jag älskar, är glad och stolt över det. Och alla tester de senaste åren har lett till att jag är öppnare, modigare och starkare än någonsin.
Så själen vann. 


Och nu går diskussionerna varma inom mig. Alla röster kacklar för fullt. En som är högljudd är den som talar om hur det funkar på ett föredrag. Varenda söm, varenda liten detalj på föredragshållaren nagelfars och studeras i detalj. Man tycker saker. Har åsikter. Man känner saker. Usch, nej den där gillar jag inte. Fy vilken typ. Eller - oj, vilken härlig människa. Vilken konstig typ. Vilken fascinerande människa. Och så vidare, och så vidare..... Allt detta blir som miljoner små informationsnålar som träffar mig. Och det känns. Hela, hela tiden. 


Min tröst blir ju att jag vet hur det känns när jag öppnar upp kanalerna fullt ut för andevärlden. Då spelar inget annat någon roll. Det är bara jag som står i en ljuskaskad, olika underbara själar kommer och jag får känna deras närvaro som om dom bor i mig en stund. Jag får chansen att berätta om alla deras insikter efter dom dött, jag får äran att ge så fantastiska budskap så känslorna flödar i massor av kärlek. 
Då är jag rätt. Då känner jag att inget annat spelar någon roll. Det är bara ljus och glatt, så självklart på något vis....


Så på sätt och vis längtar jag tills klockan är runt halv tio ikväll och kalaset är över. Jag längtar efter känslan som jag vet brukar infinna sig. Lyckan att få vara en liten andlig elektriker som förmedlar strömmen. En liten elsladd som gör sitt jobb och mår så gott av det.
Jag är ingenting utan andevärlden sådana här kvällar. Det är inte jag. Rädslan är ju mitt lilla ego som går vilse i att tro att "dom", folket, människorna där, inte ska gilla mig. Tycka att "jag" är dålig eller något. Men det är ju faktiskt inte mig det handlar om. Annat än att jag mår så gott när jag gör min uppgift här på Moder Jord. Jag är en kanal. För andevärlden, healingenergier, lyckoenergier och en massa livsglädje. That´s me. Och det kommer jag att känna halv tio ikväll.


Men just nu är jag en liten, liten människa, 157 cm över havet, som är virrig, pirrig, påverkad av andepåslag som undrar varför i hela världen jag säger ja till sånt här.
Jag hoppas på dom som kommer ikväll, att dom är fyllda av en nyfikenhet, glädje, kärlek, mjukhet och bara fyller rummet med den energin. Och att dom med glädje tar emot andarna som kommer, släpper loss sina korslagda armar över hjärtat och bara tar emot! Ärliga, härliga budskap fyllda med Sanning & Kärlek.


Huah. Imorgon ska jag skriva om hur det känns dagen efter.....
Läser någon det här - så snälla... kan du finna i ditt hjärta att skicka lite glad-energi till mig ikväll? Tack, tack. Och kanske lite Valiumenergi nu, så jag klarar dagen?


Bra där. Då ska jag klä på mig och gå till Skattemyndigheten och övertyga dom om att även en person som varit väldigt sjuk, gått i konkurs och levt som en liten loppa senaste åren kan komma igen och göra något väldigt bra av sitt liv. Undrar om dom tror på sånt här....

JAG VILL BLI ETT MEDIUM - VISA MIG SNABBASTE SÄTTET!

Idag är jag lite sur & kinkig. Så då skriver jag igen - skriver av mig och orden landar någonstans i cyberrymden och ger mig kraft att gå vidare. Igen.
Nytt...?  Nehehehehe då! Same shit, different day. Så nu är det nog läge att JAG förändras så det här dramat går över nån j-la gång.


Nu skriver jag rakt ur hjärtat hur jag uppfattat det mediala sedan allra första början. I MIN värld finns det inget annat sätt. Du blir ett värdelöst medium om du går några quick-fix-kurser, lär dig några trolleritrix och simsalabim så kan du skicka andar till ljuset, rensa hus, lägga tarotkort och säga sååå kloka saker - allt för några tusen och ett par helger. Funkar inte. Så det så.


Att vara medial är ett sätt att vara, något som utvecklas hos dig och din själ allteftersom du gör jobbet med dig själv. Är du full av dramor, offerkoftor och manipulationer i ditt liv, då blir du ett synnerligen mediokert medium som går igång på både det ena och det andra.
Att vara andlig och medial kan du vara och jobba med precis vad som helst, många gånger möter jag de mest andliga personerna på helt andra ställen än bakom tarotkorten & kristallkulan... Min pappa till exempel. En av de alldeles fantastiska människorna som bara är kärleksfulla, ombryende, ärliga och bara finns där för dem de älskar.


I över 20 år har jag jobbat inom den här branschen. Efter väggen/stupet och sättet jag blev frisk på, så hade jag inget val tyckte själen... så jag gjorde det själen ropade på.
Genom åren har det blivit en hel del medialt arbete, många healingkurser & resor, massor av konsultationer och resor. Möten med människor som betytt massor. Tog pauser när livet smärtade och jag var tvungen, tyckte jag, att ta hand om min egen resa. Sen ropade själen igen, och jag var på banan igen. 
Ser alldeles för många människor som vill ha spänningen i det mediala, dom vill verkligen imponera med dom mediala kunskaperna och verktygen. Men dom vill inte gå in i sig själva och möta det som behöver upp i ljuset och helas.


Dom har inget hos mig att göra. Så är det bara. Jag blir en jobbig j-el som envisas med spotlighten på det som är tungt och inte ska bo därinne. För jag har sett för många gånger hur det går med de medium, healers och andra terapeuter som bara fortsätter att göra sitt bära-på-andra-skit, ge råd och boosta egot så det dreglar om det för att dom är så braaaaa på det dom gör. 
Isch säger jag bara. 


När jag möter dem från andra sidan - vad händer då? Vad är det dom säger? Varför kommer dom tillbaka?? Dom har ju lämnat den här dokusåpan, varför bry sig om att återvända för att prata med oss - helt infångade av dramorna i våra liv?
Jo. Alla som jag mött från andra sidan, utan undantag, har kommit för att dom vill säga något väldigt viktigt till dem de älskar som vandrar kvar på Moder Jord.


"Ta hand om ditt liv. Gör inte mina misstag, snälla lyssna på mig. Jobba inte bort dem du älskar. Lyssna alltid på din kropp om den är trött, ledsen, arg - den vill berätta något. Våga lyssna på ärliga människor, våga be om hjälp att se det du inte ser i din blindhet. 
Jag ser dig. Jag ser var du sitter fast, när det inte är så lyckat det du håller på med, och jag kan berätta för dig! Sen får du själv bestämma vad du ska göra med det. Men snälla... stanna upp ett tag. Se. Känn. Våga leva ut känslorna och våga slutligen låta det läka. Men det börjar med att du ser Sanningen om dig själv. För det fick jag göra när jag dog. Det första som skedde var som en gigantisk själsspegel som jag stod inför. Fick skärskåda mig själv in i minsta detalj. Uuuurrrk, verkligen inte roligt alltsammans. Men jag var tvungen att se nu. Gick inte att blunda, förneka, ljuga längre. Gick inte skylla på andra, bli arg när någon påpekade. Jag fick möta mig själv. Äntligen. Och nu kommer jag till dig, älskade du, för att stötta dig i att våga öppna ögonen och se. Dig. Smit inte undan längre. Sluta ljug. Våga se dig själv och gör det här jobbet och jag garanterar dig så mycket Liv i Livet att du inte kommer att känna igen ditt grådaskiga, stressiga, ofokuserade, pladdriga jag. Det blir närvaro. Gör det. Vänta inte längre. Tro mig - jag vet. En dag är det försent. Då får du ta det i andeform, och det är så mycken mer utvecklandekraft om du gör det i livet. För det är ju precis det du är här för. Att våga utvecklas, lägga det som inte fungerar bakom dig och gå in i Ljus, Inspiration och massor av Glädje. 
Ta den hjälp du kan få för att öppna upp dina andliga kanaler, det går faktiskt lättare om du får lite stöd att se. För vi blir rätt snart blinda för dramatiken i våra liv. Bli inte arg om någon annan SER dig och ditt självbedrägeri. Tacka. Låt upprördheten bli ditt bränsle till att ta tag i dig själv. Gör det. Vänta inte. Livet väntar....."


Detta är vad jag tycker de säger från andra sidan, oavsett om de är anhöriga som dött, guider, vägledare eller någon annan kosmisk instans. Och ju mer du gör jobbet, desto renare blir dina kanaler och desto mer förstår du av dessa subtila världar. Du blir en sant andlig person. Medial, healer, seende. Sen kan du välja om du vill ha detta som ett jobb eller helt enkelt vara i det som ett sätt att leva. Det är ditt val.


Men som jag önskar att detta smusslande med sig själv var över. Säger någon något till en som är i förnekelsen, så blir det oftare ilska och försvar, istället för en ljuvlig aaaaahhaaaa!!! Det är därför det inte funkat så bra! Vilken kul värld det blir när vi nu börjar välja så istället.
Hur vill jag ha det nu då..? Tja, just idag är jag lite trött och sliten av olika ting som händer (läs människor) och då vill jag bara lägga av. Jag öppnar min restaurang istället. Eller bageri. Eller skodesign... Vad som helst - men inte medium längre!!


Imorgon,eller kanske rentav precis just nu när jag skrivit av mig, så är ju glöden där igen. Vet ju precis hur det känns själv när jag släpper prestigen och stoltheten, biter i det sura äpplet och ser. Och vet också vilken lycka jag känner när skiten rinner bort och jag möter ett par glittrande ögon som väljer att vakna. Det är lycka för mig. 
Så... visst kommer jag att fortsätta. Men säger igen - för säkert 1000000000:e gången;
                     DONT FIGHT ME - MEET ME.....

Våga öppna hjärtat igen

I många år har andevärlden bönfallit mig om att se med klara ögon vad jag har framför mig. Har ju i alla år sett de strålande själarna som bor i människorna jag möter, men haft betydligt svårare att fatta vad som är i vägen och stökar till det. 
Nu har jag äntligen avslutat mina intensivstudier på Högskolan för Mänsklig Dumhet & Okunskap. En av de andliga lärarna var August Strindberg med sina klasser i "Det är synd om människan". Vi hade många andra trevliga lärare som vandrat här på Moder Jord och hade ganska exakt kunskap om mänsklig idioti, spel, intriger, manipulationer, tjyv o rackarspel.


Behöver kanske inte säga att lektionerna var tuffa, mycket tårar och känslor som spretade åt alla håll blev det. För att inte tala om tentorna.... shit, där var jag redo att ge upp många gånger.


Men jag är igenom. Har numera ett andligt intyg som lyder som följer:


"Elinor Hedlund har med glans, dock med stor möda och mycken svett samt spillna tårar, klarat vår intensiva utbildning. Hon räknas nu som certifierad muntergök och har helt avsagt sig all rätt till bitterhet, hämndkänslor eller andra uttryck av offerbeteende inför andra människors uppförande.


Dessutom utfärdas för Elinor, liksom för alla som lyckas med denna särdeles svåra utbildning, ett stipendium. Detta stipendium medger direkttransport till Universitetet för Högsta Kärleksförmågan. Alla kostnader i samband med denna utbildning betalas för. 
Samtliga lärare har ett brett kunskapsområde från såväl Jordeliv som diverse andra planetsystem, dock är de flesta utexaminerade från Universitetet efter ett flertal liv på Moder Jord då de flesta eleverna är av den rangen själva.


Vi på Högskolan tackar för den här tiden, Elinor som elev har bjudit på många skratt för vår del då hon har en säregen envishet för lidande som det tagit mycket arbete att överkomma. Vi ser med glädje att hon nu skrivs ut från vår skola med ett leende på läpparna, något vi sett fram emot i många år.


All lycka tillönskas Elinor och vi önskar ej se henne igen i våra skolsalar. Fällorna för återfärd hit är många, men vi ser en stark glädje över Livet som torde vara tillräckligt för att hålla avståndet till dessa eländiga lektionssalar.


Sucka Lipsill
Översteprästinna i Martyrskap & Professor i Offerkofta


Fint va..? Nu ska vi se hur det går. Hade sista tentan igår, och jäklars vad synd det var om mig innan jag tog det!!! Den här gången var det en av mina bästa vänner, huah, det var tufft värre. Men jag tyckte bara synd om mig några minuter, sen lyckades jag klura ut hur man går vidare! Så nu är ovanstående diplom mitt! 
Ser fram emot Livet, ska se upp för fällorna! G--------d - vad skönt att äntligen sluta gråta och börja le åt livet!

Håll mitt hjärta....

Så starkt det har blivit på senaste tiden... 

Har alltid tagit mig väldigt djupt, mitt mediala arbete. Men senaste månaderna är det fullständigt nockande när jag arbetar. 

Möter ju människor i många gånger så svår sorg. I söndags hade jag ett möte som lämnade mig fullkomligt hudlös efteråt. Att få "vara med om" när en själsfrände, en partner man delat livet med i över trettio år dör i ens armar, och sedan sju veckor senare kommer via ett medium, via mig, med all den kärlek, empati och utsträckta händer som kan finnas i denna värld, ja, då påverkas man. Djupt, djupt inom mig är det en orkan av känslor. 

Jag är proffessionell vid det här laget och framför allt som kommer fram under dom nästan två timmar som det tar. Tårarna stiger i mina ögion många gånger under den här tiden, men jag håller mitt lugn och lyckas förmedla det som vill bli framfört.

Hon har inte så lätt att ge mig ord, det är som att hon inte riktigt vant sig vid den här kommunikationen ännu. Jag menar - sju veckor som ande! Inte så konstigt då om det blir mest känslor som hon levererar. Men vilken tydlighet, vilken själ. Hon vet ju precis hur dom har det, fadern och dottern som är kvar i chocken och sorgen efter hennes minst sagt hastiga bortgång. Och hon vill såååå gärna tala om - JAG ÄR HÄR! JAG ÄR MED ER! JAG HAR INTE LÄMNAT ER... SNÄLLA, VAR INTE SÅ OLYCKLIGA. VI SES JU IGEN....

Efteråt är jag så matt så jag orkar inte göra någonting. Handlar en pizza och kraschlandar i soffan. För hon var mer än med mig, hon var i mig. Kände varenda liten skiftning i känslorna, uppfattade så tydligt vad hon ville säga. Och uppfattade förstås också hennes enorma empati och kärlek för mannen som satt framför mig, helt apatisk av sorg. Hon var ljuset, livet, inspirationen, styrkan i hans liv. Två månader hann dom njuta av pensionärslivet tillsammans. Hade bytt till ett hus som dom var så lyckliga över att få tillbringa ålderdomen tillsammans i.

Hennes så djupa önskan att han kunde känna hennes närvaro, att han kunde börja andas igen.... den sorgen glömmer jag nog aldrig. Hans andra hälft var borta och han visste ju att han måste fortsätta sitt liv, om inte annat så för dotterns och barnbarnens skull. Men han höll andan. Kunde inte hitta andetagen igen. Han kändes helt förlamad och hon höll via mig hans händer och bönade och bad att han skulle försöka göra något gott för sig själv och dottern varje dag. En liten glimt av ljus....

Det har varit sådana starka möten i hela mitt mediala liv, men det är så ofattbart intensivt nuförtiden... Som att varje cell i min kropp är med på ett ännu mer intensivt sätt än tidigare. 

Förstås - jag vet ju att detta varit förutspått i tusentals år. Vi ska öppna upp nu. Börja vandra på The Good Red Road, där vi inser att vi är ett med djuren, naturen, andevärlden och Alltet. 

Men det ÄR svårt att föreställa sig hur intensivt allt blir när slöjorna mellan världarna tunnas ut allt mer. Intensivt räcker nog inte... men finner inget starkare ord just nu....

Sen är det ju mötet med alla människor som fortfarande bor i sina kroppar. Allt är mer genomskinligt än någonsin. Alla förnekelser, lögner, sorger, bitterheter, ilskor, kåtheter, girigheter - ja, allt blir så tydligt. Bor i i min kropp också i samma ögonblick jag möter dom eller pratar i telefon. Känner även deras känslor, precis som med andevärlden. 

Nej, jag läser inte olovandes av. Det är bara så det funkar nu. Slöjorna är så tunna att det inte går att använda dom som dörrar och stänga av. 

När jag får gåvan att få prata med något öppet barn, så gläds jag åt deras självklarhet. Dom bara vet att det blivit starkare nu. Att allt är mer på. Det är ju så här det är helt enkelt. Dom frågar bara vad dom ska göra med alla.....

Älskar mitt jobb, det är en sådan gåva så det finns inga ord för det. Det förändrar faktiskt människors liv första gången dom kommer till ett medium, ja, många i alla fall. När en människa verkligen förstår och får bevis för att livet fortsätter, ja, då blir inget detsamma igen.

Tårarna vi fäller tillsammans är så sanna, så fyllda av glädje och mening. Dom finns där. Det tar inte slut. 

Nu får vi verkligen låta deras budskap komma till oss. För dom vill något, alla dom där från "andra sidan". Ta hand om varandra. Red upp det som är oklart, prata med varandra!! Var sann, även om det gör ont som faaaan. Var sann med dig själv, mot andra och låt lögner och förnekelser vara ett minne blott.

I det här så får vi hålla varandras hjärtan, hålla varandras själar. Låt oss vara dom gåvor till varandra som vi var menade att vara.

Håll mitt hjärta, håll min själ.... Säg att du menar och vill mig väl...

Tack, Björn Skifs för en av de vackraste visorna någonsin.

The time of the lone wolf is over...

Hopiindianernas underbara budskap som gick ut över vår vackra Moder Jord för ett par tre år sedan, ja därifrån kommer rubriken här. Hur många gånger jag läst denna text, både själv och för kursdeltagare, har jag för länge sedan tappat räkningen på.


Raderna i rubriken får mig att inspireras att skriva om något som jag tycker är en stor uppgift för oss mänskobarn just nu.
Tror att alla ledare genom tiderna kickat rejält på att vara just ledare, oavsett om det var som kejsare, präst eller farao. Det har varit en självklarhet att vi ska ha någon i toppen - oavsett om vi krigar, bara lever i ett samhälle eller är med i ett gäng, vilket som helst. 


Nu känner jag att det är ett rejält regimskifte på gång och det mullrar rejält i leden. 
En del har megaproblem att dela tronen - det är ju jag som är the leader of the pack, jag som vet bäst, jag som aldrig blir emotsagd. Elakheter, dominans - allt görs för att hålla packet nere på plats, tronen lämnas sannerligen inte frivilligt, delas inte heller.


Sen har vi ju alla de som är så vana att ledas, som inte vågar tycka, tänka, känna själva. Vad vill jag? Vad tycker jag? Jag vänder mig till prästen, politikern, chefen, läraren, ett medium - bara jag slipper bestämma själv. Vilket stort steg att inte längre kunna sitta kvar i offerrollen och skylla på alla andra att livet inte blev som jag ville, vilken fruktansvärd börda att behöva fatta mina beslut alldeles själv och stå för dem...


Vi har levt i det här så länge, att vi faktiskt inte har en aning om hur ett samhälle, en jord, skulle se ut utan hierarkin som vi vant oss så vid. Vi har till och med en överklass i egenutnämnd kunskap och visdom, som beslutar huruvida vi ska få kännedom eller inte om saker som händer på vår jord. Inte skulle vi väl kunna hantera information om landade utomjordiska farkoster till exempel? Nej, hu, vi skulle bara bli rädda och drabbas av panik.


Toppstyrning - over and done with. Tycker jag. Hatar det. Kan helt enkelt inte leva efter det här längre. Har inte kunnat på länge.
Det jag nu längtar efter - och faktiskt börjar få uppleva - det är hur dessa ledare, konungar, drottningar och andra makthavare inser hur förbaskat ensamt det är där på toppen. Inte kul alls, faktiskt. Och inse vilken ofattbar glädje det är att möta jämlikar, dela på allt som händer utan spel, dramatik, dramor och manipulationer. Vilken känsla, den går inte att beskriva i ord. I filmen Avatar beskriver dom det här så fint; när dom möter varandra - I see You. Mmm, tårar i ögonen bara att tänka på det....


För det mesta har det ju varit så att när en alfahanne/hona möter en annan alfa, då morras det, då mäter man kraft, då ska raskt bestämmas vem som ska vara alfan. För det kan ju bara vara en. Eller....?
När jag mött alfor, både män och kvinnor, då har intressanta spel ägt rum. Kvinnor är ju för j-liga, rent ut sagt. Här tar man många gånger till vilka knep och tricks som helst om man får syn på en kraftfull kvinna och inte gjort så mycket av sin egen tripp. Huah, hemskt att se, hemskt att uppleva.
Männen är inte ett dugg bättre dom, lite andra knep&knåp bara. Männens sätt att hålla nere en stark kvinna ger lite kväljningar det med, ärligt talat.
Och visst. Jag har spelat själv också, förstås. Ingen har bara varit en ängel, inte ens jag. Känner igen spelen och vet att dom inte genererar ett skit i slutänden. 


Ensam är inte stark. Ensam är ensam. Har sagt det på mina kurser i snart 20 år nu. För jag insåg att jag inte hade någon längtan till att komma till toppen och vara störst, bäst och vackrast. Så trött på att hela tiden ha rätt, vara bäst och ständig ensam inombords.
Så nu väntar jag in mötena. Flera har jag redan haft, vänner som jag bara vet. Starka, lysande, intelligenta, streetsmarta, vackra på alla vis möter dom mig och vi ser in i varandras ögon och glittrar till varandra - I see you. 
Det här är, precis som Hopi också sagt, en spännande tid. Så jag har släppt taget och floden är precis så stark som dom sa att den skulle vara.
Men vi måste våga nu. Mandela var ju heller ingen dum snubbe - hans ord - Du får ingen annan att växa genom att förkrympa dig själv - kan vi gott låta vara pannlampa ett tag. 
Vilket samhälle vi går emot. Inget kommer att vara sig likt och det kommer att vara kaos ibland. Men sekttiderna är över. För gott.
Och i mitt lilla liv vandrar jag sakta bort från dom som inte riktigt vill mötas utan hellre fortsätta den urgamla striden. Dom andra omfamnar jag och lekar hur länge som helst med. 


Livspassionen är ett faktum. Tack mig för mitt tålamod och mitt mod att våga släppa tronen, där jag trodde att bara min tro var den rätta. Vad som helst kan hända nu....

Alla tårtbitarna...

Har kommit igång med träningen igen, äntligen...yihhaaa. När jag tar mina 45 minuter på löpbandet innan jympapasset, så slår det mig än en gång - vet inte för vilken gång i ordningen - det här var ju sååå nödvändigt. Varför har jag hoppat över det här i flera månader..?? Jag vet ju att jag måste, för att må bra. Sen sätter tankespiralerna igång....


Så lätt det kan vara att göra det vi verkligen behöver, om vi bara lär oss att lyssna på våra sanna behov. Jag tror ju verkligen att jag behöver vila med fjärrkontrollen i högsta hugg, soffan mjuk o skön. Jag är ju helt sann mot mig själv, när jag sant konstaterar att det är alldeles för jobbigt, kallt, sent, tidigt - you name it... - för att ta sig till Friskis o Svettis. Protesterna och hindren mot motion är många. Och sen går tankarna vidare - för så här är det ju i många, många områden om vi är ärliga!


Den där kommunikationen som jag så väl behöver ta med min partner, min chef, min mamma, min kompis, inte gör jag det bara rakt av. Nej, det är inte läge just nu, hon fattar i alla fall inte, det är ingen idé, förresten är det faktiskt h*s sak att ta upp det, inte min. Och så vidare, och så vidare. Och ingenting blir närvarande i mitt liv, så länge jag inte haft det där snacket. Det drar energi precis hela tiden. Sen kan jag ha hur många mållappar som helst på kylskåpet....


Äta.... haha, den är väl bra?! Visst vet vi. Men sedan så länge ligger vår inre friskhetsledare i koma, helt utslagen av socker, alkohol, junkfood, chips & godis, så h*n har helt enkelt ingen röst längre. Skulle vederbörande kunna väsa ur sig någon klokhet, så är dom andra papegojrösterna så mycket högre och mer övertygande. Så det blir soffmaten igen. Och godiset. Och cigaretten. Och vinglaset.
Men vi vet. Egentligen.


Stagnation.... Ja, men jag vet ju vad jag har men inte vad jag får. Jag måste ju tänka på pensionen. Han är ju i alla fall snäll mot barnen. Hon har ju ändå varit min vän sen vi var små. Jag ska i alla fall vara glad att jag har ett jobb..... Fy faaaan, va vi håller på. 


Nej, det är dags att vi LYSSNAR riktigt noga inåt... Vad vill vi äta, göra, förändra egentligen?
Ta en helg, precis som jag än en gång ska göra, och fundera hur det känns där inne. Och i kroppen förstås.
Börjar du äta bra, så normaliseras sockerkurvan och suget efter skit ebbar bort. Börjar du kommunicera i relationer, så ser du väldigt snart vad du vill ha mer av och det andra sorterar du bort nästan automatiskt.
Börjar du förändra något som luktat unket länge, så blir det en så energi att hela huset blir städat av bara farten. Förändringar... så spännande, så givande, så helt nödvändigt.


Våga mera. Var plågsamt ärlig med dig själv. Hur närvarande är du? Hur roligt har du - ärligt talat nu..!! ??
Hur inspirerad är du på en skala från 1 till 100?? Det ska vara 100, något annat är inte intressant.
Skit i att bära på någon annan, prova en heeeel vecka. Tänk bara på dig själv och dina sanna önskningar och behov. 


Vad händer? Jo, du inspirerar andra något så sanslöst med din blotta uppenbarelse. Prova. Då gör du jobbet här nere på Moder Jord. 
Lyckliga människor is the shit now.