Skulder...

Nu ligger dom där i långa listor, i ett kuvert på väg till min älskade dotter, skicklig jurist. Dom ligger där och plötsligt är dom inte längre det där hemska, hotfulla, hiskeliga åskmolnet som kommer att krossa mig med all sin kraft. Mina skulder....


Nej, känslan är god - jag ser en lösning på allt och drömmen kanske är sann om ett tag. Skuldfri. Efter så många år med allt trassel med sjukdomar, konkurs, skulder i långa banor, så känns det som en hägring - vacker och strålande, men kan den vara sann??? Verkligen?


Vi får se. Men nu drar jag iväg och postar det stora kuvertet. Så får vi se vad mina fordringsägare svarar. När det sedan är klart, skulderna väck - tja, då kan jag köra igång igen. Hur underbart är inte det? Det finns lösningar på allt, så nu ska jag också ta reda på detaljerna i ekonomisk förening. Ser väldigt lovande ut, det kan funka. Längtar så efter att jobba igen, har så mycket att erbjuda människor i denna tid. För många är dom som ringer som har djupa funderingar vad som händer. Turbulens, panikångest, konflikter, rädsla för något stort som hotar oss människor.


Jag längtar efter att ha mina kurshelger igen, fulla av sann närvaro och modiga människor som går rakt in i sin själ och upplever vad dom egentligen handlar om.... Yeeees, snart så...

Förväntan...

Händer ibland, fast det var ett tag sedan det hände om jag ska vara ärlig, så vaknar jag och känner mig som när jag var yttepytteliten strax före jul, så proppfull av pirrig förväntan. Så är det idag. Såg fel på tv-klockan när jag virrigt vaknade, full av pirr. Så halv sex satt jag där med min Zoegas och zappade mellan kanalerna. Och si - visst fick jag hjälp att boosta pirret!
Visste inget just om Lenny Kravitz, men nu är han en till i min lista på inspirerande människor! Han skriver låtar om/till Jesus, han pratar med självklarhet om andlighet och verkar leva den. Visst, man ser inte allt på en dokusnutt och han har säkert sina sidor. Men jag skiter i det - det har vi alla. Och jag njuter fullt ut av denna magiska människa som bara fortsätter vara inspirerande och passionerad....


Träffade Lars Wallin förra helgen, samma härliga urenergi där, vilken designer, vilken människa!
Clint Eastwood - känner inte honom, tyvärr, men såg intervju med honom också, trots alla år i livet så är han fortfarande som ett barn i energin - vill mycket, nyfiken och INSPIRERAD!


Listan kan göras lång... Jag vet bara att jag idag är så lycklig, för idag känner jag det pirret igen och det är värt precis allt här på jorden. Mitt liv känns äntligen som mitt liv igen, känner igen mig själv när jag vaknar med leende, njuter i fulla drag av att mata kissarna och känna kaffedoften sprida sig. Finns absolut inget annat som betyder något. Ska leta reda på låten Kravitz skrev om inner peace.... Sen ska jag ringa mina barn och tala om hur mycket jag älskar dom!

What a difference a day make....

Haha, när jag ser rubriken på mitt förra inlägg (som jag absolut tänkte ta bort dagen efter jag skrivit det) så undrar jag över mig själv. Nej, tog inte bort det, för det är ju en del i hela kakan av mitt liv just nu. Hur jag möter urgamla rädslor, hur känslor far hit och dit när saker och ting händer. Varför inte stå för det? Kanske någon råkar läsa och tycka - vilken labil j-l, hon måste ju ha problem. Men det jag känner i hela kråksången Livet just nu är äntligen fått frid med att jag är jag. Haha, jo, det har tagit tid. Min utveckling går sakta, sakta mot målet jag vill komma till. Det målet har blivit så klart sista dagarna, and I LOVE IT!!.
När jag träffade underbara Lotta på yogan och vi pussades och kramades, då slog det mig plötsligt efteråt - jag är ju där igen!! Mitt hjärta är vidöppet och JAG ÄLSKAR IGEN!! Det är ju målet, vägen, hela shitet! Det är det enda som betyder...


Därav titeln, What a difference a day make. Innan jag går igenom den där rädslan så är det verkligen vånda, men åh, vad det förändras när man väl gör det. 
Det är fortfarande färskt i minnet, de senaste åren av ständiga chocker som gjort så ont att jag känt mig helt trasig in- och utvärtes. Tror inte jag kommer att glömma. Någonsin. Men smärtan är borta, det är minnen, erfarenheter och framför en djup känsla vad jag gjort mot mig själv, inte vad dom andra gjort mot mig. 


För det var jag som stängde av, jag som inte orkade lita på, flöda av kärlek och passion längre. Vilken makt jag givit åt omständigheterna,  Oh, my God!! Men denne Gud sände korkskruvar och hjärtöppnare; mina barn, mina kissemissar, min vän som låter mig bo & inreda, fantastiska vänner som älskar att jag reser mig upp igen och vågar vara jag. Vilken frihet det är att kunna andas igen... om jag inte älskar så flämtar jag lite bara, jag andas inte. När hjärtat öppnas igen så känns lungorna som flyghangarer! Pranan flödar in, kroppen spritter av kreativitet och glädje och jag ANDAS igen... Långa djupa. Nu är det extra härligt, höstluften har blivit så där krispig och klar, underbar att släppa in i systemet.


Så nu - in till Vägverket för att fixa det där fotot till körkortet, tänk att jag kört sen i januari utan att se att det gått ut. Tur det finns myndigheter som påminner en... Herrejösses, vad jag har att reda upp nu när jag står på mina fötter. Så mycket oåtgärdat det samlats under min sjukdomstid, huah. Men skit samma, det känns ändå lätt och värdefullt jobb. Kronofogden avklarad, fått sammandrag på vad jag ska ta itu med. Ekonomisk förening bildas i oktober, så allt kan gå rätt till. Huset kommer på fötter det med, snart golv & badrum & fint överallt!


Life is good. 

Kan inte sluta gråta.....

Precis allt kommer tillbaka. Alla vänner som jag trodde jag funnit i den mediala världen och som försvann när tävlingen kom in. Vem är månne störst, bäst, vackrast...?
När jag kom in i den här världen då rockade världen fetare än fetast. Äntligen hade jag funnit dem jag letat efter, människor med hjärtan större än universum, människor som ville samma sak som jag! Och, herregud - vad lycklig jag var. Och det var verkligen så perfekt, så roligt, så mycket kärlek. Men med tiden så kom det in. Behovet av att vara lite mer, lite bättre, lite mer speciell. Visst fan hamnade jag också i det ett tag, men kände efter ett tag att det var något annat min själ och mitt hjärta längtade efter. 
Har aldrig blivit någon speciell i den mediala världen, kanske för att jag hela tiden kände att det ändå borde vara något annat vi skulle finna tillsammans. En närvaro, en gemenskap som skulle få oss att kunna lyfta berg tillsammans. Berg som skulle förändra något, betyda något i vår trasiga värld.


Ja, va f.... Jag vet. Jag låter som en patetiskt idiot, full av drama. Men det är så jag känner mig ikväll. För shit - vilka människor jag mött och vad mycket kärlek jag känt. Jag flyttade för f... till en plats där jag trodde vi skulle bygga något extraordinärt, byggt på just den kärleken. Och ajajajajaj - se hur det gick! Bluff och ego, tack, tack. Jag har gjort många sådana misstag. Och just nu känner jag mig verkligen inte speciellt medial - jag är helt enkelt för naiv. Jag ser den här drömmen om vad vi kan bygga när vi samarbetar och jag tror på den så stenhårt, så när min far kommer från andra sidan för att varna mig så fattar jag inte vad han menar.


Varför tjuter jag då..? Ja, vet inte riktigt. Men jag vet att jag för en tid sedan upplevde något extraordinärt. Jag träffade en människa som, efter de bevis som kom upp, bara visste vem jag var. Och jag visste vem han var. Så det blev så lätt att få information som jag inte tror vi kan få tillgång till om inte just den vänskapen finns där - det fanns ju inga motstånd, ingen kamp - bara glädje! Därför tjuter jag ikväll. Därför känner jag en sådan sorg - precis alla kommer upp som jag älskat så in i hjärtat intensivt och som sedan bara försvunnit.


Vad är det som händer? Varför har vi människor så svårt att närma oss varandra och lita på varandra?? Jag tror inte ett skit uppnås om vi inte har den samvaron, den tilliten. Jag tror också att vi kan uppnå precis vad som helst om vi finner den tilliten. Då blir det mjukt, varmt och fullkomligt tillåtande för en magisk energi att infinna sig och vi kan hitta nya världar, nya sätt att vara mot varandra som vi förlorat på vägen. 


Jag gråter för att jag inte längre vet var jag kan finna det. Den där känslan när plötsligt gränserna utplånas och precis allt finns tillgängligt. Det är så mycket misstänksamhet, så mycket "whats-in-it-for-me", så mycket ensamhet. 


Jag slutar gråta nu. Skriver i en cyberrymd för att jag bara ville det, kanske en tro på att ord befriar, uttryckta känslor kommer loss och får mig att äntligen våga släppa taget och våga leva min tro. Läser någon? Inte vet jag. Men chansen finns ju ändå. Och på något vis så känns det bra att sätta sina känslor på pränt, som att någon ändå lyssnat och hört. Och någonstans vill jag ändå fortsätta tro på att vi är många som vill ha den där sanna närvaron tillsammans.


För efter ikväll så minns jag magin i vad som händer när två sanna vänner kommer samman. Dörrar öppnas till magiska världar, där information blir tillgänglig, där något jääääääävligt spännande händer. Och shit - vad det pirrar i hela systemet. Men i slutänden.... så är det vännen som räknas. Känslan när man möts. Känslan när man samarbetar utan några som helst motstånd. Känslan av att precis allt är möjligt....


Gråtit klart. Rensat alla känslor inför förlorade vänner, kollegor. Andas långa djupa och ser ut i den mörka natten och undrar nyfiket - what´s out there..? Maybe a new friend..? Or an old one, also interested in what we can do together..!!

Vad är jag rädd för..?

Så där ja. Nu ska jag vara med på tv. Borde väl vara hur exalterad som helst - det fanns ju en tid för många år sedan när jag undrade varför jag inte fick vara med på tv som flera av mina vänner och kollegor... Men det är väl allt vatten som runnit under broarna, alla händelser som märkt mig, som fått mig att dra mig undan världen, hela illussionen som brast när jag insåg att allt verkligen inte var ljus och kärlek i den mediala världen. För så naiv var jag. Jag trodde jag funnit min sanna väg och de människor jag alltid letat efter - tillsamman skulle vi sprida ett budskap om att det finns något mer, tillsammans skulle vi modigt våga gå in i känslornas och andevärldens värld och upptäcka att vi är så oändligt mycket mer än vad vi trodde.
Äsch, vad det brast. Nåja, jag har ju varit mer än lovligt godtrogen i så många lägen och så onödigt sårbar för vad andra människor tycker och för de rykten som spreds när jag stack ut nästippen. Men i slutänden så ser jag ändå att det är det som jag vill fortsätta tro på och verka för. Hah, det lät ju rejält sockrig... hör det. Men om jag nu är en sådan dåre då? Kan jag inte stå för det? Och sluta vara så j-la rädd för vad som skulle kunna hända bara för jag är med på tv några sekunder. Kanske gör jag för stor grej av det...


Men jag vill nog ändå dyka in i känslan som det föder, jag vill förstå när och hur och kanske framför allt varför jag blev så rädd för de tvåbenta. När jag går igenom i mina tankar allt som blivit sagt, allt som påståtts genom åren, så vet jag ju att inte ett skit är sant. Så det är ju inte anledningen, att en sanning jag tyckte var jobbig spreds ut. Även om det var helt horribla grejer ibland.... Jag hade sex med alla som kom till det andliga centret, där jag jobbade som tolk - haha - hade många goda skratt tillsammans med mina vänner efter det. Jag var psykiskt sjuk och gick på piller - haha än en gång, jag har ju för fan inte ens Alvedon hemma. Ja, listan kan göras lång, men det är inte det som är skrämmande.


Nej, det är det där oförklarliga som äger rum inom vissa när någon form av uppmärksamhet ges till någon annan. En sorts kvalmig, obehaglig känsla av att inte vilja väl. Att önska elände. Vet inte ens om jag kan sätta ord på det, men det är i alla fall det som skrämmer mig. Har valt bort så mycket senaste 10 åren, så många. Lever ett så tillbakadraget liv, även om jag önskade något helt annat så gjorde jag så. I rädsla har jag levt nu ett väldigt bra tag. 


Så ikväll, i de härliga vindarna som virvlar runt huset, så tänker jag säga farväl till den rädslan. För jag har något annat också. En härlig känsla för mötet mellan människor som ser helt annorlunda ut. Fullt av en massa glädje, samförstånd, diskussioner i inspiration, passionerat liv som jag valt bort så länge....


Säga vad jag tycker. Vara den jag är - hehe, svårt egentligen att vara något annat. Våga lita på att dom som älskar mig, fortsätter att göra det även om jag ser tjock ut, verkar nervös, uttrycker mig dumt eller blir ifrågasatt för det jag gör. Ja men... det är väl ändå inte så svårt, eller hur..?!! Verkar mycket roligare bortom stängslet av mina rädslor och min vånda för vad människor kan göra eller säga. Ler lite när jag skriver nu, att sätta ord på allt detta gör att jag ser ännu tydligare hur mycket denna skräck begränsat mitt liv, mitt uttryck. 


Människor kommer och går i livet, men vissa har jag kvar - nära, nära mitt hjärta och dessa underbara själar bara vet jag. Och nu kommer en liten lurvig kisseunge och lägger sig vid mina fötter och spinner... Träden piskar utanför fönstret och att jag skrev ner mina små tankar omkring det här gör att jag känner mig lycklig igen. Jag är ju jag. En människa så full av kärlek och förhoppningar inför livet...
Och käraste, käraste Carina - älskad syster, och Yohanna, älskad dotter - tack för peptalken!! Ovärdelig!! Kärlek är ibland att någon ruskar om en rejält och sparkar en i arslet, ifrågasätter vad f-n man håller på med. Och den kärleken fick jag. Stå upp, Elinor. För en gångs skull i ditt liv,stå upp för den du är och det du gör. Du är ju bra!!
Älskar människor...

I am a rock...

Aah, vilken sommar det blev. Har flyttat - igen. Kört en fantastisk kur som jag fortfarande korrigerar systemet efter, sköldkörteln är lite halvspansk nu och försöker minnas hur den funkar. Spännande.


Har blivit chockat besviken igen på det mänskliga släktet, både för min egen skull och för dom jag älskar. Och inser att det jag gjort de senaste åren, är att ha levt efter Simon&Garfunkellåten - I am a rock. Men jag är skitleds på det nu. Ensam är inte stark, ensam är ensam - det har jag sagt i så många år på mina kurser. Dags att walka min talk, haha.... Rädd för andra människor, rädd för att älska, rädd för att det ska göra ont igen... bah! Vad tråkigt....


Nej, foka nu på det roliga som sker. Och det är en massa saker. Jag har sakta, sakta sjunkit in i det faktum att jag har ett eget hem som sakta växer fram ur kaos. Efter den enorma vattenskadan, läggs nu golv på plats, jag inväntar kakelsättaren för badrumsfixet och elektriker för ljus i vårt hus. Hittills har varenda hantverkare varit hur trevliga som helst och glädjen är stor som byggs in här. Glädje är det som ska driva mitt liv, inget annat.... Var och en bestämmer väl hur den vill leva sitt liv, och inget blir ju bra av att jag ideligen blir ledsen...


Planen nu blir att skapa vidare på detta harmoniliv, det enda som faktiskt går att riktigt värdesätta i slutet av dagen är ju hur närvarande jag verkligen är. Hur känns livet..? Jag menar - verkligen KÄNNS?? Fy fan, dessa år av så många jobbiga händelser, min sjukdom och annat skit, vilken zoombie jag känt mig som. Och när nu livet återvänder och jag känner vibratot av sann livsglädje, då vet jag i hela mitt hjärta och min själ att inget annat är viktigt. Jag kan tapetsera väggarna med mina diplom och certifikat, men det är fullständigt skit samma om jag inte känner livet i mig. Så är det bara. Så det blir temat här på denna magiska plats. Skogen runt hörnet gör det hela ännu lättare. Hit ska människor komma för att hitta igen sig själv. Och känna livet flöda, inspirera, passionera... Kåt på livet igen, jaaaa tack!! Inreda vinden och ha den helt utan möbler - där blir det utlevelsemeditationer, kundaliniyoga och kurser som handlar om att hitta den - Kraften. Urkraften. Inte beige, utvattnad, zoombielik - nej, fullkomligt strålande av totalt varande. Åh, vad jag gläder mig...


Kurser i hur man blir ett medium, en healer och annat - det finns det ett överflöd i. Och jag har sett allt tydligare genom åren att tyvärr min älskade Iris Hall hade rätt - att förena medium det går inte, det har aldrig gått. Det är alldeles för mycket egon. Fan också. Hon hade rätt. Igen. 
Jodå, jag har ett ego jag med. Men inte i den bemärkelsen. Denna eländiga konkurrens, detta skitsnackande, dessa I-know-it-all-people.... Suck. Jag vet att jag inte hör hemma där. 
Jag har abdikerat från I-am-a-rock-statuset. Och vill jag känna sann närvaro med människor - ja, då skapar jag vidare på min harmoni och passion för livet, känner livets pulsar äntligen igen. Och människor kommer att vilja komma hit när dom vill ha just det. 
Jag tror på det så starkt - letar man reda på djupet inom sig själv, finner kundalinikraften, bejakar allt det man är - ja, då öppnar medium- och healingkanalerna upp alldeles av sig självt. Sedan kan jag lära ut hur man handskas med dessa gåvor på bästa sätt, 25 års erfarenhet tänker jag inte slänga i sjön. Men själva uppväckandet av Jaget, Själen - det tänker jag inte tumma på längre. Det är nödvändigt att du vågar möta allt inom dig själv, finns inga genvägar. Och si - när du väl gjort det, så kommer du att möta en energi som nockar dig i all sin kraft! Det är bara lite obehagligt en liten stund att våga gå igenom det som stoppat dig, den rädsla som gjort att du gömde dig för dig själv från början. Sen blir det.... aah, finns inte ord. 


Och den som ska hit,kommer att hitta hit. Den energin, den attraktionskraften - den går inte av för hackor. Alltså behöver jag inte dela ut certifikat, skriva spaltmetrar om hur jag lär dig kanalisera, prata med döda och guider, promota för mig själv som en tok. När vi ska finna varandra, så gör vi det. Nu när jag äntligen vågat hoppa igen, så sprider sig den energin i hela universum! Kåthet är inget dumt ord egentligen.... Som en tik som löper, hanhundarna känner det på hur långt avstånd som helst. Haha, vilken härlig känsla att lita på! Och inte kan man luras med den energin inte... hur gärna man än vill.
Ja, det har varit jävligt tufft. Länge. Människor är fan inte kloka ibland. Men jag är ju här fortfarande. Så nu ska jag leka igen.... som jag gjorde för över 20 år sedan när jag vaknade upp, vild och halvgalen av livsglädje delade jag med min av min vision. Och som en älskad kursdeltagare, numera vän, sade - Det var så lätt att följa dig!
Tacka för det, jag var ju bara. Var Kärleken, Kraften, Inspirationen, Övertygelsen... Dom som deltog, fann mig bara. Det var ju innan datans tid och jag fick gång efter annan prov på universums visdom och själarnas klokskap. Vi finner varandra när vi ska. Så det så.


Och jag har börjat skriva min nya bok!! Hela historien kom till mig som en jättelik boll, full av mystik, verkliga händelser i historien för 600 år sedan, varvade med ihopkopplingar och möten mellan själar idag.... Bara måste skriva den.... Ska göra lite research on the spot snart, spännande värre.... Önskar bara att en viss person fortfarande var delaktig i mitt liv. Han fick mig att öppna portarna igen och urgammal information dök upp. Han hjälpte mig också att få köra den här mycket speciella kuren som jag tror funkat långt över förväntan. Saknar honom och vårt ovanliga samarbete. Men, men.... Som sagt, tänker inte gråta längre och gömma mig för världen för att människor väljer bort mig. Jag kan inte göra något åt det. MEN - jag kan göra något åt mitt liv. Och gör det.


Så i dagarna ska jag fila på min hemsida, skapa ett utbud av det som jag tycker känns rätt i själen. Harmonihuset, fornborgen, skogen, hemlagat äppelmos - allt ska vara en del av mitt liv & mitt arbete framöver. Shit, vad lycklig jag känner mig! Det var längesen.....