Så där ja. Nu ska jag vara med på tv. Borde väl vara hur exalterad som helst - det fanns ju en tid för många år sedan när jag undrade varför jag inte fick vara med på tv som flera av mina vänner och kollegor... Men det är väl allt vatten som runnit under broarna, alla händelser som märkt mig, som fått mig att dra mig undan världen, hela illussionen som brast när jag insåg att allt verkligen inte var ljus och kärlek i den mediala världen. För så naiv var jag. Jag trodde jag funnit min sanna väg och de människor jag alltid letat efter - tillsamman skulle vi sprida ett budskap om att det finns något mer, tillsammans skulle vi modigt våga gå in i känslornas och andevärldens värld och upptäcka att vi är så oändligt mycket mer än vad vi trodde.
Äsch, vad det brast. Nåja, jag har ju varit mer än lovligt godtrogen i så många lägen och så onödigt sårbar för vad andra människor tycker och för de rykten som spreds när jag stack ut nästippen. Men i slutänden så ser jag ändå att det är det som jag vill fortsätta tro på och verka för. Hah, det lät ju rejält sockrig... hör det. Men om jag nu är en sådan dåre då? Kan jag inte stå för det? Och sluta vara så j-la rädd för vad som skulle kunna hända bara för jag är med på tv några sekunder. Kanske gör jag för stor grej av det...
Men jag vill nog ändå dyka in i känslan som det föder, jag vill förstå när och hur och kanske framför allt varför jag blev så rädd för de tvåbenta. När jag går igenom i mina tankar allt som blivit sagt, allt som påståtts genom åren, så vet jag ju att inte ett skit är sant. Så det är ju inte anledningen, att en sanning jag tyckte var jobbig spreds ut. Även om det var helt horribla grejer ibland.... Jag hade sex med alla som kom till det andliga centret, där jag jobbade som tolk - haha - hade många goda skratt tillsammans med mina vänner efter det. Jag var psykiskt sjuk och gick på piller - haha än en gång, jag har ju för fan inte ens Alvedon hemma. Ja, listan kan göras lång, men det är inte det som är skrämmande.
Nej, det är det där oförklarliga som äger rum inom vissa när någon form av uppmärksamhet ges till någon annan. En sorts kvalmig, obehaglig känsla av att inte vilja väl. Att önska elände. Vet inte ens om jag kan sätta ord på det, men det är i alla fall det som skrämmer mig. Har valt bort så mycket senaste 10 åren, så många. Lever ett så tillbakadraget liv, även om jag önskade något helt annat så gjorde jag så. I rädsla har jag levt nu ett väldigt bra tag.
Så ikväll, i de härliga vindarna som virvlar runt huset, så tänker jag säga farväl till den rädslan. För jag har något annat också. En härlig känsla för mötet mellan människor som ser helt annorlunda ut. Fullt av en massa glädje, samförstånd, diskussioner i inspiration, passionerat liv som jag valt bort så länge....
Säga vad jag tycker. Vara den jag är - hehe, svårt egentligen att vara något annat. Våga lita på att dom som älskar mig, fortsätter att göra det även om jag ser tjock ut, verkar nervös, uttrycker mig dumt eller blir ifrågasatt för det jag gör. Ja men... det är väl ändå inte så svårt, eller hur..?!! Verkar mycket roligare bortom stängslet av mina rädslor och min vånda för vad människor kan göra eller säga. Ler lite när jag skriver nu, att sätta ord på allt detta gör att jag ser ännu tydligare hur mycket denna skräck begränsat mitt liv, mitt uttryck.
Människor kommer och går i livet, men vissa har jag kvar - nära, nära mitt hjärta och dessa underbara själar bara vet jag. Och nu kommer en liten lurvig kisseunge och lägger sig vid mina fötter och spinner... Träden piskar utanför fönstret och att jag skrev ner mina små tankar omkring det här gör att jag känner mig lycklig igen. Jag är ju jag. En människa så full av kärlek och förhoppningar inför livet...
Och käraste, käraste Carina - älskad syster, och Yohanna, älskad dotter - tack för peptalken!! Ovärdelig!! Kärlek är ibland att någon ruskar om en rejält och sparkar en i arslet, ifrågasätter vad f-n man håller på med. Och den kärleken fick jag. Stå upp, Elinor. För en gångs skull i ditt liv,stå upp för den du är och det du gör. Du är ju bra!!
Älskar människor...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar