Kan inte sluta gråta.....

Precis allt kommer tillbaka. Alla vänner som jag trodde jag funnit i den mediala världen och som försvann när tävlingen kom in. Vem är månne störst, bäst, vackrast...?
När jag kom in i den här världen då rockade världen fetare än fetast. Äntligen hade jag funnit dem jag letat efter, människor med hjärtan större än universum, människor som ville samma sak som jag! Och, herregud - vad lycklig jag var. Och det var verkligen så perfekt, så roligt, så mycket kärlek. Men med tiden så kom det in. Behovet av att vara lite mer, lite bättre, lite mer speciell. Visst fan hamnade jag också i det ett tag, men kände efter ett tag att det var något annat min själ och mitt hjärta längtade efter. 
Har aldrig blivit någon speciell i den mediala världen, kanske för att jag hela tiden kände att det ändå borde vara något annat vi skulle finna tillsammans. En närvaro, en gemenskap som skulle få oss att kunna lyfta berg tillsammans. Berg som skulle förändra något, betyda något i vår trasiga värld.


Ja, va f.... Jag vet. Jag låter som en patetiskt idiot, full av drama. Men det är så jag känner mig ikväll. För shit - vilka människor jag mött och vad mycket kärlek jag känt. Jag flyttade för f... till en plats där jag trodde vi skulle bygga något extraordinärt, byggt på just den kärleken. Och ajajajajaj - se hur det gick! Bluff och ego, tack, tack. Jag har gjort många sådana misstag. Och just nu känner jag mig verkligen inte speciellt medial - jag är helt enkelt för naiv. Jag ser den här drömmen om vad vi kan bygga när vi samarbetar och jag tror på den så stenhårt, så när min far kommer från andra sidan för att varna mig så fattar jag inte vad han menar.


Varför tjuter jag då..? Ja, vet inte riktigt. Men jag vet att jag för en tid sedan upplevde något extraordinärt. Jag träffade en människa som, efter de bevis som kom upp, bara visste vem jag var. Och jag visste vem han var. Så det blev så lätt att få information som jag inte tror vi kan få tillgång till om inte just den vänskapen finns där - det fanns ju inga motstånd, ingen kamp - bara glädje! Därför tjuter jag ikväll. Därför känner jag en sådan sorg - precis alla kommer upp som jag älskat så in i hjärtat intensivt och som sedan bara försvunnit.


Vad är det som händer? Varför har vi människor så svårt att närma oss varandra och lita på varandra?? Jag tror inte ett skit uppnås om vi inte har den samvaron, den tilliten. Jag tror också att vi kan uppnå precis vad som helst om vi finner den tilliten. Då blir det mjukt, varmt och fullkomligt tillåtande för en magisk energi att infinna sig och vi kan hitta nya världar, nya sätt att vara mot varandra som vi förlorat på vägen. 


Jag gråter för att jag inte längre vet var jag kan finna det. Den där känslan när plötsligt gränserna utplånas och precis allt finns tillgängligt. Det är så mycket misstänksamhet, så mycket "whats-in-it-for-me", så mycket ensamhet. 


Jag slutar gråta nu. Skriver i en cyberrymd för att jag bara ville det, kanske en tro på att ord befriar, uttryckta känslor kommer loss och får mig att äntligen våga släppa taget och våga leva min tro. Läser någon? Inte vet jag. Men chansen finns ju ändå. Och på något vis så känns det bra att sätta sina känslor på pränt, som att någon ändå lyssnat och hört. Och någonstans vill jag ändå fortsätta tro på att vi är många som vill ha den där sanna närvaron tillsammans.


För efter ikväll så minns jag magin i vad som händer när två sanna vänner kommer samman. Dörrar öppnas till magiska världar, där information blir tillgänglig, där något jääääääävligt spännande händer. Och shit - vad det pirrar i hela systemet. Men i slutänden.... så är det vännen som räknas. Känslan när man möts. Känslan när man samarbetar utan några som helst motstånd. Känslan av att precis allt är möjligt....


Gråtit klart. Rensat alla känslor inför förlorade vänner, kollegor. Andas långa djupa och ser ut i den mörka natten och undrar nyfiket - what´s out there..? Maybe a new friend..? Or an old one, also interested in what we can do together..!!