När är det då verkligen dags att släppa det gamla..? Hur vet man när man kommit till vägs ände, och en helt ny väg tar vid..? Hur vet man att man träffat "den rätte"..? Hur vet man vad som är bra och dåligt för en..?
SVAR: Man bara vet. Det handlar endast och enbart om att höra vad man själv säger. Jag skriker ju högt till mig själv ju! Men jag lyssnar ju för f... inte. Tills det är här. Ögonblicket. Då man bara vet. Då agerar vi. Vad fan det än gäller.
Sista dagen på 2014... Vilket år. Jag har varit sjukare än någonsin i min lilla kropp, den här sköldkörteln har varit i total error och skapat kaos i kroppen. Min bror, som jag älskar så högt, så högt, han är lika viktig som luften jag andas, han fick en hjärtinfarkt. Min vältränade, alltid så snälle, omtänksamme och så snygge bror fick en hjärtinfarkt. Herregud, då var det hela-vägen-in-känslor all over the place. Jag har fått två helt förtrollande nya barnbarn, som skänker mig så mycket glädje att jag inte har ord. Jag har slutat med massor med saker. Socker. Vetemjöl, Stärkelse. Snabba kolhydrater. Energislukande människor. Onödigt tråkiga saker. Och sånt.
Jag har börjat med ännu nyttigare mat, jag skriver mer och mer, jag har pysslat och skapat mitt hem nästan som jag vill ha det, nästan där...
Så mycket vackert, så mycket smärtsamt.
Men det finns en sak kvar, som jag ska ägna de sista flämtande timmarna till. Jag släpper äntligen kampen, nervositeten, stressen som det skapar att hela tiden tänka - Imorgon! Då är jag bättre! Då ska jag jobba lika mycket! Då blir jag lika kreativ, tränande, full-fart-fläkt som jag var förut! Då j-lar....
Jag lägger ner. Att följa flödet 2015 ska bli mer spännande än något jag någonsin gjort. Kanske blir jag en otrevlig typ för vissa, för allt som jag inte vill eller känner för, får utgå. Nej blir säkert ett vanligt ord för mig 2015. Men ett ännu vanligare kommer att bli Ja. Jag ska leka mer, skriva mer, pyssla mer, säga vad jag tycker mer, helt enkelt leva mer. Jag säger ja till resor igen, umgänge med fler galningar som jag. Som utan att ens fundera på saken, är sig själva och säger vad dom tycker. För hur i helvete ska dom kunna göra något annat?????
Haha, skrattar åt mig själv. Fyller 60 år 2015. I 55 av dessa 60 år har jag försökt. Räcka till. Behaga. Bli älskad. Kämpat för att inte bli övergiven, utlämnad. När jag var 5 blev jag övergreppad, tog många år innan minnena kom upp och det var en resa att minnas, läka och gå vidare. Nu kommer den sista befrielsen. Efter 55 år ska hon få leva igen. Hon som betraktade världen med stora, nyfikna, rädda, fascinerade, tokroliga ögon och som förutsatte att världen var god och hon bara sig själv, och helt ok med det. Det hon var rädd för var skramlande maskiner, stora hundar, höjder och sånt som hon inte visste vad det var.
Hon är jag. 5-åringen blir 60 och Livet kan börja.... Ååååh, vad jag ser fram emot det totalt passionerade, sprakande, skapande, sexlustiga, fascinerande året 2015.
Goodbye, 2014. Most Welcome, 2015.
tisdag 30 december 2014
lördag 20 december 2014
Aldrig, aldrig, aldrig ger jag upp...
Det handlar om att aldrig ge upp. Sig själv, sina drömmar, sina åsikter, sin hälsa, sin sexualitet, sina ideer... Omgiven av så många tappade sugar, måste, bara måste jag skriva av mig. Igen.
Det är så mycket nuförtiden som bubblar inom mig, känns som min inre visionär, pionjär nästan bubblar över och det bli rebell-liknande beteende ibland inom mig. Har stört kort stubin, reagerar så starkt på saker och ting och önskar intensivt att jag vore en megakändis som blev intervjuad hela tiden så jag slapp sitta här i soffan och vara en hemmaåsiktare...
Varit galet förbannad på dessa tiggare som nu är precis överallt, blåfrusna sitter dom där med sina pappmuggar och hoppas på att vi ska vara några stycken som stannar upp i julhetsen och slänger i nåt mynt. Vilket jag gjort, igen och igen och igen. Men snart ger jag upp, funkar ju inte. Ser misären i reportage om hur dom har det, varifrån dom kommer och varför dom är här. Men tiggeriet kan fanimej inte vara lösningen!! Var är vår medmänsklighet? Likgiltigheten för våra medmänniskor är skriande och som en varghona vill jag yla till flocken - nu räcker det!!!!
Överallt är det... Vidriga IS-videos läggs ut, folk som slaktas utan att någon gör något. Ett helt Afrika, där det råder misär på alltför stor del av den stora kontinenten. Flyktingar som inte vet var dom ska ta vägen, hamnar på någon förvaring i Sverige i bästa fall där dom många gånger blir sittande i flera månader utan vettig sysselsättning och respekt. Maffiosos som tar över, land efter land, stadsdel efter stadsdel. Människor som tiger och inte vågar säga något, protestera. För då kan man ju bli drabbad själv.
En misär för så många i vår egentligen så vackra värld...
Men olikheterna är fullkomligt oacceptabla.
Så många tjänar åt helsike för mycket pengar i relation till andra, så många miljoner fler har ett helvete att fixa sina liv där dom lever.
Jag hoppas 2015 blir året då allt faller ihop, som det korthus det är.
Ekonomier som kollapsar rejält, överallt. Människor som agerar vettigt inför terrorister, korruption, grymheter, fattigdom och misär och faktiskt GÖR något. Jag önskar att skiten faller ihop och vi får börja om. För skulle vi fördela hela världens tillgångar, så skulle det fungera - alla skulle få en dräglig tillvaro och vi kunde tillsammans planera och skapa upp en värld som lever i balans på alla plan.
Snart är vi för många, bara det måste lösas snabbt. Och till sist kommer det att bli kaos, när de som är miljoner gånger fler än de som lever lyxliv inser att det är dom som kan göra något för att förändra och gör revolt. Då har vi problem. För då är dom så slut av förnedring, tiggeri, misär och fattigdom att dom är fullkomligt galna av orättvisorna. Lätt att tänka hur det undantagstillståndet kommer att se ut.... Det blir något att städa upp efteråt... Hu.
Nej, låt oss ta itu med saker och ting. Skicka hem tiggarna. Skicka med dom pengar så dom kan ha en dräglig jul, följ upp dem och coacha till att bygga upp en tillvaro i respekt och vetskap om att man skapar upp ett liv där man har det man behöver för sig och sin familj. I den här galna världen är det dags att vi förändrar. Innan kaoset är över oss ordentligt. För vi har tid. Ännu.
I alla mina funderingar så ägnar jag också viss tid åt att ta reda på hur jag löser problemen i min egen värld. För några som har rejält betalt och som väldigt ofta fullständigt skiter i oss när vi behöver dem, så är det läkarna. Den här sköldkörtelskandalen är helt förbannat oacceptabel. Har fått ännu en bisjukdom, som jag nu lyckats lista ut vad det är, via nätet förstås, inte mina läkares skicklighet. Nu ska jag finna ut vad att göra.
För jag vill orka! Tar tillbaka mina åsikter, mitt mod, min hälsa, min sexualitet, min kreativitet. För så här ska det ju inte vara.... eller hur..?!! Varken med världen eller mig. Kan man lösa något, så ska man ju. Och då hjälps man åt. Så det så.
Det är så mycket nuförtiden som bubblar inom mig, känns som min inre visionär, pionjär nästan bubblar över och det bli rebell-liknande beteende ibland inom mig. Har stört kort stubin, reagerar så starkt på saker och ting och önskar intensivt att jag vore en megakändis som blev intervjuad hela tiden så jag slapp sitta här i soffan och vara en hemmaåsiktare...
Varit galet förbannad på dessa tiggare som nu är precis överallt, blåfrusna sitter dom där med sina pappmuggar och hoppas på att vi ska vara några stycken som stannar upp i julhetsen och slänger i nåt mynt. Vilket jag gjort, igen och igen och igen. Men snart ger jag upp, funkar ju inte. Ser misären i reportage om hur dom har det, varifrån dom kommer och varför dom är här. Men tiggeriet kan fanimej inte vara lösningen!! Var är vår medmänsklighet? Likgiltigheten för våra medmänniskor är skriande och som en varghona vill jag yla till flocken - nu räcker det!!!!
Överallt är det... Vidriga IS-videos läggs ut, folk som slaktas utan att någon gör något. Ett helt Afrika, där det råder misär på alltför stor del av den stora kontinenten. Flyktingar som inte vet var dom ska ta vägen, hamnar på någon förvaring i Sverige i bästa fall där dom många gånger blir sittande i flera månader utan vettig sysselsättning och respekt. Maffiosos som tar över, land efter land, stadsdel efter stadsdel. Människor som tiger och inte vågar säga något, protestera. För då kan man ju bli drabbad själv.
En misär för så många i vår egentligen så vackra värld...
Men olikheterna är fullkomligt oacceptabla.
Så många tjänar åt helsike för mycket pengar i relation till andra, så många miljoner fler har ett helvete att fixa sina liv där dom lever.
Jag hoppas 2015 blir året då allt faller ihop, som det korthus det är.
Ekonomier som kollapsar rejält, överallt. Människor som agerar vettigt inför terrorister, korruption, grymheter, fattigdom och misär och faktiskt GÖR något. Jag önskar att skiten faller ihop och vi får börja om. För skulle vi fördela hela världens tillgångar, så skulle det fungera - alla skulle få en dräglig tillvaro och vi kunde tillsammans planera och skapa upp en värld som lever i balans på alla plan.
Snart är vi för många, bara det måste lösas snabbt. Och till sist kommer det att bli kaos, när de som är miljoner gånger fler än de som lever lyxliv inser att det är dom som kan göra något för att förändra och gör revolt. Då har vi problem. För då är dom så slut av förnedring, tiggeri, misär och fattigdom att dom är fullkomligt galna av orättvisorna. Lätt att tänka hur det undantagstillståndet kommer att se ut.... Det blir något att städa upp efteråt... Hu.
Nej, låt oss ta itu med saker och ting. Skicka hem tiggarna. Skicka med dom pengar så dom kan ha en dräglig jul, följ upp dem och coacha till att bygga upp en tillvaro i respekt och vetskap om att man skapar upp ett liv där man har det man behöver för sig och sin familj. I den här galna världen är det dags att vi förändrar. Innan kaoset är över oss ordentligt. För vi har tid. Ännu.
I alla mina funderingar så ägnar jag också viss tid åt att ta reda på hur jag löser problemen i min egen värld. För några som har rejält betalt och som väldigt ofta fullständigt skiter i oss när vi behöver dem, så är det läkarna. Den här sköldkörtelskandalen är helt förbannat oacceptabel. Har fått ännu en bisjukdom, som jag nu lyckats lista ut vad det är, via nätet förstås, inte mina läkares skicklighet. Nu ska jag finna ut vad att göra.
För jag vill orka! Tar tillbaka mina åsikter, mitt mod, min hälsa, min sexualitet, min kreativitet. För så här ska det ju inte vara.... eller hur..?!! Varken med världen eller mig. Kan man lösa något, så ska man ju. Och då hjälps man åt. Så det så.
torsdag 18 december 2014
Två veckor kvar av 2014...
Spelar det egentligen någon roll av vi skiftar år? Har det någon som helst betydelse vad det är för datum, att vi firar skiftesdagar vid häxsabbatar, nyåraftnar & födelsedagar..?
Nej, tror egentligen inte det. Men The Power of The Mind... OMG, inte att leka med!
För bestämmer vi oss för att det verkligen är vägskäl och förändringar som verkligen betyder, så blir det så.
Jag har två veckor kvar av ett på många olika sätt helvetesår, detta på det fysiska planet. Sköldkörtel och ryggrad varit i generalstrejk större delen av året, och stora förändringar i kost och omhändertagande blev nödvändiga.
Men det har gett resultat. Dock inte så att jag någonsin, aldrig, ever, ever, ever går tillbaka till mina 390 km/tim... Kommer inte att hända.
För så gör vi. Jag och de flesta av er andra här på vår ljuvliga Moder Jord. Vi samlar ihop lite energi på olika sätt, och sen är det bara "på´t igen"! I samma takt. Med samma självdestruktiva tankar och agerande. Tills vi fattar. Antingen dör vi eller något annat dramatiskt, eller också får vi nog av att inte må bra helt enkelt. På riktigt. Hela vägen in. Inte något neonglimmande skit, utan på riktigtriktigt....
Så jag går in i 2015 med härliga förväntningar. I typ 40 km i timmen ska jag njuta av att ha kurser och resor igen, klienter i precis lagom flöde så jag blir hög varje gång jag har en klient. Och ja, det kanske blir typ 4-5 i veckan, inte mer. Om jag känner så. Jag fortsätter ta hand om mig själv med träning och mat som funkar. OCH jag fyller 60 i juni, stark, lycklig & faktiskt Vacker. Har jag aldrig tyckt om mig själv i hela mitt liv, så det blir att prova något nytt!! Funderar på att sätta i extensions och svajja med huvvet sen på ett fullkomligt magiskt, kvinnligt sätt... Vi får se....
Nu mer julmat och julklappar. Göra lite mer pyntfint i huset. Men bara precis så mycket att jag blir hög på det, tycker det är skitkul. När jag ledsnar, går jag ut i skogen med ryggsäck&glögg, sen kollar jag någon härlig deckarserie.
Livet är gött. Långsamt sjunger jag glädjens lov igen.
Nej, tror egentligen inte det. Men The Power of The Mind... OMG, inte att leka med!
För bestämmer vi oss för att det verkligen är vägskäl och förändringar som verkligen betyder, så blir det så.
Jag har två veckor kvar av ett på många olika sätt helvetesår, detta på det fysiska planet. Sköldkörtel och ryggrad varit i generalstrejk större delen av året, och stora förändringar i kost och omhändertagande blev nödvändiga.
Men det har gett resultat. Dock inte så att jag någonsin, aldrig, ever, ever, ever går tillbaka till mina 390 km/tim... Kommer inte att hända.
För så gör vi. Jag och de flesta av er andra här på vår ljuvliga Moder Jord. Vi samlar ihop lite energi på olika sätt, och sen är det bara "på´t igen"! I samma takt. Med samma självdestruktiva tankar och agerande. Tills vi fattar. Antingen dör vi eller något annat dramatiskt, eller också får vi nog av att inte må bra helt enkelt. På riktigt. Hela vägen in. Inte något neonglimmande skit, utan på riktigtriktigt....
Så jag går in i 2015 med härliga förväntningar. I typ 40 km i timmen ska jag njuta av att ha kurser och resor igen, klienter i precis lagom flöde så jag blir hög varje gång jag har en klient. Och ja, det kanske blir typ 4-5 i veckan, inte mer. Om jag känner så. Jag fortsätter ta hand om mig själv med träning och mat som funkar. OCH jag fyller 60 i juni, stark, lycklig & faktiskt Vacker. Har jag aldrig tyckt om mig själv i hela mitt liv, så det blir att prova något nytt!! Funderar på att sätta i extensions och svajja med huvvet sen på ett fullkomligt magiskt, kvinnligt sätt... Vi får se....
Nu mer julmat och julklappar. Göra lite mer pyntfint i huset. Men bara precis så mycket att jag blir hög på det, tycker det är skitkul. När jag ledsnar, går jag ut i skogen med ryggsäck&glögg, sen kollar jag någon härlig deckarserie.
Livet är gött. Långsamt sjunger jag glädjens lov igen.
onsdag 26 november 2014
Vad är det som får allt att vända...helt "plötsligt"..?
Ibland hör jag mig själv och andra säga - "det var den händelsen som fick allt att vända.." Men när jag känner och ser vad som händer i mitt Magiska Liv nu, så vet jag ju att det är tusentals händelser där det ena leder till det andra och slutligen inträffar något som får allt att tippa över, åt det ena eller det andra hållet. I mitt fall var det ett spöke, en ande, en kär syster från andra sidan som fick det att hända....
Bara hur mötet skedde, var magiskt i sig... Jag och brorsan är mer eller mindre stammisar på ett byggföretag nuförtiden - vi fixar till huset äntligen, den där slutfinishen som är så viktigt, och som inte funnits tid till efter att byggarna var klara efter översvämningar och uppgrävda golv, byggfläktar osv. För lagom som dom var klara, så körde vi igång caféet, parallellt med två bröllop, massa händelser i livet som gjorde att byggkaoset liksom bara fick vara.... Men nu så har vi tagit tag i det hela och det är sååå roligt! Jag har snickrat, sågat, skruvat, målat... ja, allt som behövts har jag vågat ta mig an..
Nåväl, alltså mycket byggföretag har det blivit och på "vårt" ställe har det ena efter det andra lett till att jag blev lite "Long Island-medium" för en kille där. Efter det har han med skräckblandad förtjusning hälsat glatt på mig varje gång, presenterat mig som "den där läskiga människan som ser allt...", haha.
Förra veckan kom hans sambo, säger väl ändå att något fint kom ur det speciella mötet, där just rädslan var den som jag ville skulle försvinna. Och det hade den ju gjort, annars skulle hon ju inte kontaktat mig. Blev verkligen så glad för detta.
Tänker inte skriva några som helst detaljer, om utifall att någon skulle kunna lista ut vem det var, men det mötet med hennes anhöriga, det var den lilla, men superstora, detaljen som fick mig att bestämma mig. Glädjen var tillbaka, precis lika stor eller till och med större, som när jag började sniffa på det mediala för mer än 25 år sedan. Vilken skön ande!!! Vilka bevis, vilken humor, alltså det skrattet kommer att inspirera mig länge, länge, länge... En ande som gav upp i livet och som nu kommer tillbaka med all sin kraft och säger - Livet ska Levas! Gör inte som jag! Ge inte upp! Gör precis allt för att vara passionerade, levande, kreativa - kåta, glada och tacksamma!! Jag kan inte ens beskriva hur hon var, men en urkraft kan jag lugnt säga genomströmmade mig.
Efter massa bevis, budskap och tårar, skratt, så kom slutklämmen när jag sa att det var dags för frågor. Dåligt samvete för ett enda besök till graven under åren sedan hon dog... Än en gång det otroliga skrattet som jag aldrig kommer att glömma och orden... "Inte ..... hänger väl jag på en kyrkogård heller!! Jag är väl där NI är, vore ju skittråkigt att dansa runt en massa gravstenar hela tiden. No way."
Efter det är beslutet så starkt i mig, är hög som ett hus fortfarande. Så många års tvekande, så mycket dra mig undan mediumvärlden (är fortfarande så leds på att det är en sådan loppcirkus), så mycket barnlik besvikelse på det jag trodde var den Nya Vägen, där vi går Tillsammans. Jajajaja, jag är en romantiker och en visionär som tror på lycka och samarbete! Det försvann, kan jag säga, efter åratal av det ena efter den andra som skedde "i andevärldens namn", huaaah!!
Men nu är Kraften tillbaka och jag har några från yttre världsrymden som upprepar; "May the force be with you! And whatever you do, keep your energy!!" Är på engelska, ja. Alla mina mentorer värda namnet har pratat engelska, så mina guider fortsätter med det....
Hej och hå, vilket liv jag har!! Nu pyntar jag huset, fortsätter bli allt friskare och vackrare, min själ glöder! Vi är i Advent, väntans tider. Aldrig har min väntan känts så underbart glödande, inspirerande, kreativ och vibrerande av Kraften....
Bara hur mötet skedde, var magiskt i sig... Jag och brorsan är mer eller mindre stammisar på ett byggföretag nuförtiden - vi fixar till huset äntligen, den där slutfinishen som är så viktigt, och som inte funnits tid till efter att byggarna var klara efter översvämningar och uppgrävda golv, byggfläktar osv. För lagom som dom var klara, så körde vi igång caféet, parallellt med två bröllop, massa händelser i livet som gjorde att byggkaoset liksom bara fick vara.... Men nu så har vi tagit tag i det hela och det är sååå roligt! Jag har snickrat, sågat, skruvat, målat... ja, allt som behövts har jag vågat ta mig an..
Nåväl, alltså mycket byggföretag har det blivit och på "vårt" ställe har det ena efter det andra lett till att jag blev lite "Long Island-medium" för en kille där. Efter det har han med skräckblandad förtjusning hälsat glatt på mig varje gång, presenterat mig som "den där läskiga människan som ser allt...", haha.
Förra veckan kom hans sambo, säger väl ändå att något fint kom ur det speciella mötet, där just rädslan var den som jag ville skulle försvinna. Och det hade den ju gjort, annars skulle hon ju inte kontaktat mig. Blev verkligen så glad för detta.
Tänker inte skriva några som helst detaljer, om utifall att någon skulle kunna lista ut vem det var, men det mötet med hennes anhöriga, det var den lilla, men superstora, detaljen som fick mig att bestämma mig. Glädjen var tillbaka, precis lika stor eller till och med större, som när jag började sniffa på det mediala för mer än 25 år sedan. Vilken skön ande!!! Vilka bevis, vilken humor, alltså det skrattet kommer att inspirera mig länge, länge, länge... En ande som gav upp i livet och som nu kommer tillbaka med all sin kraft och säger - Livet ska Levas! Gör inte som jag! Ge inte upp! Gör precis allt för att vara passionerade, levande, kreativa - kåta, glada och tacksamma!! Jag kan inte ens beskriva hur hon var, men en urkraft kan jag lugnt säga genomströmmade mig.
Efter massa bevis, budskap och tårar, skratt, så kom slutklämmen när jag sa att det var dags för frågor. Dåligt samvete för ett enda besök till graven under åren sedan hon dog... Än en gång det otroliga skrattet som jag aldrig kommer att glömma och orden... "Inte ..... hänger väl jag på en kyrkogård heller!! Jag är väl där NI är, vore ju skittråkigt att dansa runt en massa gravstenar hela tiden. No way."
Efter det är beslutet så starkt i mig, är hög som ett hus fortfarande. Så många års tvekande, så mycket dra mig undan mediumvärlden (är fortfarande så leds på att det är en sådan loppcirkus), så mycket barnlik besvikelse på det jag trodde var den Nya Vägen, där vi går Tillsammans. Jajajaja, jag är en romantiker och en visionär som tror på lycka och samarbete! Det försvann, kan jag säga, efter åratal av det ena efter den andra som skedde "i andevärldens namn", huaaah!!
Men nu är Kraften tillbaka och jag har några från yttre världsrymden som upprepar; "May the force be with you! And whatever you do, keep your energy!!" Är på engelska, ja. Alla mina mentorer värda namnet har pratat engelska, så mina guider fortsätter med det....
Hej och hå, vilket liv jag har!! Nu pyntar jag huset, fortsätter bli allt friskare och vackrare, min själ glöder! Vi är i Advent, väntans tider. Aldrig har min väntan känts så underbart glödande, inspirerande, kreativ och vibrerande av Kraften....
söndag 23 november 2014
I väntans tider...
Åh, vad jag älskar hösten och vintern! Och våren och sommaren....
Mm, jag är en sån sort som är född i det här landet och som verkligen älskar alla dessa skiftningar. Visst kan det vara jäkligt irriterande en sommardag som man planerat stor middag under solen och regnet öser ner... men förändringarnas magi vinner i alla fall.
Jag fortsätter min fantastiska resa, där jag både fixar mitt hem - alla 260 kvadratmeter, plus 130 källare, och gör fint överallt, inklusive i mitt eget tempel. Mår allt bättre och ögonblicken då jag "unnar" mig något med vetemjöl, stärkelse eller socker, blir färre och färre - det är helt enkelt inte värt det. Så jag hittar på nya recept hela tiden och min fysiska kropp svarar med massa glädje, energi och välmående. Går inte ens att förklara hur bra det känns...
Så nu planerar jag för 2015 med aktiviteter jag verkligen glöder för... Andlig & medial självutecklingskurs här i mitt magiska hus, en resa till Spanien för sådana som verkligen vill förändra sina liv, inte bara köra en tillfällig kur eller diet... Magi och se-på-f.. på precis alla nivåer; vad man äter, hur relationerna och livet ser ut, vad man behöver titta på, hur man kommer förbi latmasken eller apatin som kan ha blivit vardag i händelser, sjukdomar och annat. Och allt detta i helt fantastisk miljö!! Åhh, vad jag ser fram emot denna Total In- & Out-makeover! Bara modiga, härliga, ärliga människor som följer med!
Sen toppar vi det med en fullkomligt magisk resa till mitt Amorgos... ön i Grekland där precis allt kan hända. Och gör det. I kristallenergi och turkosblått vatten låter vi Magin få ske. Här pratar vi om att helt släppa den mentala kontrollen och låta våra Själar få ske.... Går inte att förklara magin där.
Så fatta bara - från en ganska skröplig, sjuk och sliten person till Magi i Livet igen. Allt för att jag bestämmer det så. Och förstås att jag GÖR något åt alltihop.
Det handlar om att inte ge sig. Det handlar om att vara totalt skoningslös mot sina egna ego-argument. På alla nivåer.
Ååååh, vad jag vill nu!! Mina Cut-The-Bullshit-kurser, både här i fina huset och på mina resor - nu är det dags för Magi i Livet. För jag säger så och då är det så.
Jag har levt i Väntans tider under min rehabilitering, sannerligen inte lätt alla dagar, varit så nära att ge upp om allting när jag var som sämst. Men nu - lagom till Advent också!! - så vet jag att väntan är över... Nu har jag lugnet, friden, passionen, hälsan och min totala övertygelse; Nu är det dags.
Blir inget lagom alls längre, inget tillfix för att jag ska bli gillad. Nu är det verkligen CTB hela vägen. Tänder ljus och gläder mig.....
Mm, jag är en sån sort som är född i det här landet och som verkligen älskar alla dessa skiftningar. Visst kan det vara jäkligt irriterande en sommardag som man planerat stor middag under solen och regnet öser ner... men förändringarnas magi vinner i alla fall.
Jag fortsätter min fantastiska resa, där jag både fixar mitt hem - alla 260 kvadratmeter, plus 130 källare, och gör fint överallt, inklusive i mitt eget tempel. Mår allt bättre och ögonblicken då jag "unnar" mig något med vetemjöl, stärkelse eller socker, blir färre och färre - det är helt enkelt inte värt det. Så jag hittar på nya recept hela tiden och min fysiska kropp svarar med massa glädje, energi och välmående. Går inte ens att förklara hur bra det känns...
Så nu planerar jag för 2015 med aktiviteter jag verkligen glöder för... Andlig & medial självutecklingskurs här i mitt magiska hus, en resa till Spanien för sådana som verkligen vill förändra sina liv, inte bara köra en tillfällig kur eller diet... Magi och se-på-f.. på precis alla nivåer; vad man äter, hur relationerna och livet ser ut, vad man behöver titta på, hur man kommer förbi latmasken eller apatin som kan ha blivit vardag i händelser, sjukdomar och annat. Och allt detta i helt fantastisk miljö!! Åhh, vad jag ser fram emot denna Total In- & Out-makeover! Bara modiga, härliga, ärliga människor som följer med!
Sen toppar vi det med en fullkomligt magisk resa till mitt Amorgos... ön i Grekland där precis allt kan hända. Och gör det. I kristallenergi och turkosblått vatten låter vi Magin få ske. Här pratar vi om att helt släppa den mentala kontrollen och låta våra Själar få ske.... Går inte att förklara magin där.
Så fatta bara - från en ganska skröplig, sjuk och sliten person till Magi i Livet igen. Allt för att jag bestämmer det så. Och förstås att jag GÖR något åt alltihop.
Det handlar om att inte ge sig. Det handlar om att vara totalt skoningslös mot sina egna ego-argument. På alla nivåer.
Ååååh, vad jag vill nu!! Mina Cut-The-Bullshit-kurser, både här i fina huset och på mina resor - nu är det dags för Magi i Livet. För jag säger så och då är det så.
Jag har levt i Väntans tider under min rehabilitering, sannerligen inte lätt alla dagar, varit så nära att ge upp om allting när jag var som sämst. Men nu - lagom till Advent också!! - så vet jag att väntan är över... Nu har jag lugnet, friden, passionen, hälsan och min totala övertygelse; Nu är det dags.
Blir inget lagom alls längre, inget tillfix för att jag ska bli gillad. Nu är det verkligen CTB hela vägen. Tänder ljus och gläder mig.....
tisdag 28 oktober 2014
Men vad f.....?!!!!
I mer än tio månader hade han ett rent helvete. Åkte in och ut från sjukhuset, bollades mellan läkare, låg inne på HIA till och med ett par gånger. Alla gav samma svar. Det är inget fel på dig, du kan jobba och träna som vanligt. Det är psykiskt. Till slut lade de in honom på HIA (hjärtintensiven) igen - men bara för att hans sambo inte gav sig. Morgonen efter han blev inlagd fick han en hjärtinfarkt. Vi tror oss veta att han inte längre skulle vara bland oss, om han inte legat inne och prover togs kontinuerligt, så att infarkten noterades. Iltransport till operation, helt igensatt på hjärtats ena sida... Vad säger man..? Men som inte det var nog....
Nu kämpar han igen. I motvind. Ingen uppföljning, inget hörsammande när han försöker få tid och hjälp på Medicinmottagningen. Han klarar inte av att träna, betablockerarna (förmodligen, om det inte är igensatt i hjärtat igen, vad vet vi???) hindrar honom, känns som om hjärtat sprängs.
Han kan inte sova på nätterna, då det är sådana smärtor och tryck över bröstet.
Jag kan fortsätta och fortsätta om alla symtom och hur han har det.
Men jag stoppar här.
Men nu är det krig. Nu ska här anmälas - 10 månaders ignorans, helt onödigt lidande. 0 respekt överhuvudtaget under hela denna tid. Sen toppar sjukvården med detta - ingen uppföljning överhuvudtaget. Nu får ni fanimej skärpa er!! Det har redan skrivits i tidningarna om er usla uppföljning efter hjärtinfarkter, ni ligger bland de absolut sämsta i hela landet på Mälarsjukhuset. Ändå skärper ni er inte.
Så skyll er själva. För så här får det inte gå till. Bara för att en människa ser vältränad ut - säker på att det är många fler som drabbas av detta - får ni INTE ignorera att undersöka från topp till tå när en människa säger att de inte mår bra i hjärtat.
Idag ska jag undersöka alla vägar hur man skapar debatt om sjukvårdens fullständiga inkompetens på att ta hand om människor.
Skyll er själva.
Nu kämpar han igen. I motvind. Ingen uppföljning, inget hörsammande när han försöker få tid och hjälp på Medicinmottagningen. Han klarar inte av att träna, betablockerarna (förmodligen, om det inte är igensatt i hjärtat igen, vad vet vi???) hindrar honom, känns som om hjärtat sprängs.
Han kan inte sova på nätterna, då det är sådana smärtor och tryck över bröstet.
Jag kan fortsätta och fortsätta om alla symtom och hur han har det.
Men jag stoppar här.
Men nu är det krig. Nu ska här anmälas - 10 månaders ignorans, helt onödigt lidande. 0 respekt överhuvudtaget under hela denna tid. Sen toppar sjukvården med detta - ingen uppföljning överhuvudtaget. Nu får ni fanimej skärpa er!! Det har redan skrivits i tidningarna om er usla uppföljning efter hjärtinfarkter, ni ligger bland de absolut sämsta i hela landet på Mälarsjukhuset. Ändå skärper ni er inte.
Så skyll er själva. För så här får det inte gå till. Bara för att en människa ser vältränad ut - säker på att det är många fler som drabbas av detta - får ni INTE ignorera att undersöka från topp till tå när en människa säger att de inte mår bra i hjärtat.
Idag ska jag undersöka alla vägar hur man skapar debatt om sjukvårdens fullständiga inkompetens på att ta hand om människor.
Skyll er själva.
fredag 24 oktober 2014
Känner mig som en labb-råtta...
När man provar på i stort sett allt man kan tänkas hjälpa till på traven, så är det alldeles för lätt att det till sist blir för mycket. Kroppen blir faktiskt belastad av allt för mycket tillskott, detox och kurer, till slår den bakut av protest på alla intag...
Det kan ju, för en person som är frisk och i full fart, låta nästan patetiskt med oss som råkat ut lite för kroppslig obalans som gått lite väl långt, när vi sätter fart och pratar om alla våra kurer. För det är ju nya hela tiden! Så till sist märker man på omgivningen att intresset är tämligen blekt för den senaste kuren eller metoden man hoppat på... Det får i alla fall mig att tänka till. Få se här nu... när började det? 1988 var det en rejäl kur när sköldkörteln exploderade formligen och det var illa ställt med den här damen. Där kom första totalt motsatt läkares inrådan-kur, den gången en biopat och massa tillskott istället för erbjuden operation eller radioaktivt jodintag, vilket jag absolut vägrade. Min läkare var en aning irriterad...
Tänker inte, orkar inte, skriva ned allt som skett sedan dess. Men vore faktiskt lite intressant för min egen del att veta hur mycket pengar, hur mycken tid, hur många gånger jag legat helt utslagen av "utrensningar"... för det är det ju alltid när kroppen mer eller mindre kollapsar av den senaste detoxen, eller hur? Ni som provat vet ju att även om man är mer eller mindre döende när man investerat i den där superdyra kuren så är det bara det det handlar om. Så man uthärdar. Och väntar. När det sedan bara blir sämre och sämre igen, så har man förmodligen missat själva pointen eller också är jag helt enkelt för negativ på kvantfysisk nivå...
Nu har jag en inkänning de lux. Bara blev stående härom morgonen när jag skulle intaga alla multivitaminer/mineraler, D-vitaminer, hormoner, pulver, juicer och bara kände hur det vände sig i hela mig. Mina njurar fullkomligt vrålade - nooooo more!!! Vi orkar inte, killarna och tjejerna här nere har gått i strejk! Vi är överbelastade! Ge dig nu, för helvete!!
Så vad gör jag nu då..? Jodå, jag fortsätter med vissa grejer som känns bra, lugnar mig med vissa. D känns ju helt ok, liksom aloeverajuicen. Kombinerar det med att fortsätta med Eva Renners fantastiska kost, där socker, vetemjöl och stärkelse är väck, lagar mat och bakar och tränar upp en fenomenal förmåga att laga gott på nytt sätt. Blir en prima kokbok längre fram.
Och kvantfysiskt då? Jodå, går ännu längre in i mig själv, lyssnar och hittar nya trickiga vägar "down the rabbithole"... Skitspännande resa när magin kommer tillbaka och jag på ännu djupare cellnivå känner helandet som äger rum när jag förstår vad just jag behöver just nu. Och vad jag inte behöver. Läkningen kan vara momentan. Men liksom jag får igång min bil igen när den får vad den behöver, så måste jag ta reda på vad just det behovet är. Bensin? Olja? Byta ut det punkade däcket? Fläktremmen som rykt?
Mitt i min resa så blir jag också allt bättre på att verkligen, alltså VERKLIGEN, ta hand om mig själv. Den inre stressen är en riktig skitbov och min stresströskel är typ 1 mm hög. Jag väljer bort all form av stress och det är inte ens i närheten av världen där ute. Jag är helt borta från det tempot och många skulle skratta på sig om de visste hur lite jag klarar av att få upp tempot. Men som jag börjar trivas med livet.... Balans, balans...
Nu säger kroppen och själen, när jag tittar ut på det regntunga landskapet utanför mitt sovrumsfönster - vi vill till solen!!!!! Kanske Spanien..?? Egypten? Haha - man får förstås välja vad man kan lyssna på.... jag säger till dem båda - sen kanske. När vi lyckats få ihop detta lyssnande med plånboken. För rik blir man sannerligen inte på att lyssna på sig själv. Inte än i alla fall.
Men i min kvantfysiska plan, så ligger det med nu. På väg till fantastiskt mående på alla nivåer och framgång de lux.
Nu jobba lite - idag lite andliga kartläsningar, shit vad jag älskar det. Jag smyglyssnar lite själv också, ojoj, vad kloka jag och andevärlden är tillsammans!! Jag säger så j-la mycket bra saker, så råden får stanna hos mig också, en hel del av dem...
Det kan ju, för en person som är frisk och i full fart, låta nästan patetiskt med oss som råkat ut lite för kroppslig obalans som gått lite väl långt, när vi sätter fart och pratar om alla våra kurer. För det är ju nya hela tiden! Så till sist märker man på omgivningen att intresset är tämligen blekt för den senaste kuren eller metoden man hoppat på... Det får i alla fall mig att tänka till. Få se här nu... när började det? 1988 var det en rejäl kur när sköldkörteln exploderade formligen och det var illa ställt med den här damen. Där kom första totalt motsatt läkares inrådan-kur, den gången en biopat och massa tillskott istället för erbjuden operation eller radioaktivt jodintag, vilket jag absolut vägrade. Min läkare var en aning irriterad...
Tänker inte, orkar inte, skriva ned allt som skett sedan dess. Men vore faktiskt lite intressant för min egen del att veta hur mycket pengar, hur mycken tid, hur många gånger jag legat helt utslagen av "utrensningar"... för det är det ju alltid när kroppen mer eller mindre kollapsar av den senaste detoxen, eller hur? Ni som provat vet ju att även om man är mer eller mindre döende när man investerat i den där superdyra kuren så är det bara det det handlar om. Så man uthärdar. Och väntar. När det sedan bara blir sämre och sämre igen, så har man förmodligen missat själva pointen eller också är jag helt enkelt för negativ på kvantfysisk nivå...
Nu har jag en inkänning de lux. Bara blev stående härom morgonen när jag skulle intaga alla multivitaminer/mineraler, D-vitaminer, hormoner, pulver, juicer och bara kände hur det vände sig i hela mig. Mina njurar fullkomligt vrålade - nooooo more!!! Vi orkar inte, killarna och tjejerna här nere har gått i strejk! Vi är överbelastade! Ge dig nu, för helvete!!
Så vad gör jag nu då..? Jodå, jag fortsätter med vissa grejer som känns bra, lugnar mig med vissa. D känns ju helt ok, liksom aloeverajuicen. Kombinerar det med att fortsätta med Eva Renners fantastiska kost, där socker, vetemjöl och stärkelse är väck, lagar mat och bakar och tränar upp en fenomenal förmåga att laga gott på nytt sätt. Blir en prima kokbok längre fram.
Och kvantfysiskt då? Jodå, går ännu längre in i mig själv, lyssnar och hittar nya trickiga vägar "down the rabbithole"... Skitspännande resa när magin kommer tillbaka och jag på ännu djupare cellnivå känner helandet som äger rum när jag förstår vad just jag behöver just nu. Och vad jag inte behöver. Läkningen kan vara momentan. Men liksom jag får igång min bil igen när den får vad den behöver, så måste jag ta reda på vad just det behovet är. Bensin? Olja? Byta ut det punkade däcket? Fläktremmen som rykt?
Mitt i min resa så blir jag också allt bättre på att verkligen, alltså VERKLIGEN, ta hand om mig själv. Den inre stressen är en riktig skitbov och min stresströskel är typ 1 mm hög. Jag väljer bort all form av stress och det är inte ens i närheten av världen där ute. Jag är helt borta från det tempot och många skulle skratta på sig om de visste hur lite jag klarar av att få upp tempot. Men som jag börjar trivas med livet.... Balans, balans...
Nu säger kroppen och själen, när jag tittar ut på det regntunga landskapet utanför mitt sovrumsfönster - vi vill till solen!!!!! Kanske Spanien..?? Egypten? Haha - man får förstås välja vad man kan lyssna på.... jag säger till dem båda - sen kanske. När vi lyckats få ihop detta lyssnande med plånboken. För rik blir man sannerligen inte på att lyssna på sig själv. Inte än i alla fall.
Men i min kvantfysiska plan, så ligger det med nu. På väg till fantastiskt mående på alla nivåer och framgång de lux.
Nu jobba lite - idag lite andliga kartläsningar, shit vad jag älskar det. Jag smyglyssnar lite själv också, ojoj, vad kloka jag och andevärlden är tillsammans!! Jag säger så j-la mycket bra saker, så råden får stanna hos mig också, en hel del av dem...
söndag 19 oktober 2014
Förvirringen kan bli total när du har lyssnat på 542 experter som säger emot varandra
Nu har jag lyssnat på två experter som ger mig hopp efter att ha sökt och famlat i mörkret i åratal.
Att ge upp är inte min grej.
För sisådär 30 år sedan fick jag en wiplashskada, en väldigt allvarlig sådan och den hjälp jag till sist erbjöds, efter mycket expertbesök, var sjukpension då det inte fanns något att göra.
Några år efter detta var en galen sköldkörtel ett faktum, men då jag istället för sjukpension valt att syssla med försäljning och lärt mig positivt tänk, så var jag riktigt jävla sjuk innan en annan person noterade vad som höll på att ske, så jag hamnade hos läkare och fick äta betablockerare för att hjärtat inte skulle sprängas då jag hade en vilopuls på mer än 150, och cellgifter för att få sköldisen att lägga ned.
Brakade ett tag efter det, efter att ha fortsatt mitt positiva tänk och ett liv i 390 km/tim.
Sedan dess har jag sökt. Allt. De metoder och tänk som jag inte provat finns knappt.... Och i många år har alla jag träffat som sagt sig kunnat hjälpa mig varit likadana besserwissers allihop. Utan undantag. För alla har vetat att kör jag bara deras race, så blir allt bra.
Herregud, vad jag kämpat! Soppor, juicer, detox-metoder som gjort att jag kräkts i dagar, kurer och dieter.... Fy faaaan, vad trött jag är på skiten nu. Senaste var en diet där man ska äta typ 19 kg fett om dagen och inte kolhydrater alls... Hjälp, så dålig jag varit ett tag nu...
Men nu har jag lyssnat på två väldigt pålästa personer och fått lite ryggrad och lust/tro igen. För att ge upp är ju liksom inte min grej..
Det som är skillnaden här mot alla andra "experter" jag mött, är att de delar med sig av sin kunskap och pålästhet och jag kan känna efter själv. Glädjande nog kan jag konstatera att många saker och brister i mig själv kan jag känna igen och jag har vetat vissa saker men kanske inte vågat riktigt lita på mig själv. För förvirringen kan bli total när du lyssnat på 542 "experter" som säger emot varandra...
Min förvirring börjar lätta och dimstråken är helt underbara att se försvinna, lösas upp.
För det finns ingen metod som hjälper alla. Vi bara måste få liv i vår egen vetskap och lyssna på den.
Plus att vi består av så många olika fasetter, vi människor... Det räcker inte att bara meditera. Eller göra yoga. Eller äta rätt. Eller träna som en tok. Eller dricka en viss juice. Vi måste ha hela baletten! Om du gör vissa tårtbitar av dig själv, men ignorerar vissa - då kommer du inte att må bra. Så det så.
Fortsätter min härliga kost, utan socker, stärkelse, vetemjöl, de flesta sädeslag. Kompletterar med olika tillskott som känns helt rätt för mig. Och fortsätter skaffa kunskap. Känns spännande och inspirerande! Funderar på en härlig onlinekokbok, lite resor i detta tänk & coaching här på min underbara plats i livet där jag bor....
Allt är gott och idag blir det finbesök av mina älskade döttrar. För kärlek är ju kittet som håller ihop alla tårtbitarna, och utan kärleken så kvittar det precis hur jag mår...
Att ge upp är inte min grej.
För sisådär 30 år sedan fick jag en wiplashskada, en väldigt allvarlig sådan och den hjälp jag till sist erbjöds, efter mycket expertbesök, var sjukpension då det inte fanns något att göra.
Några år efter detta var en galen sköldkörtel ett faktum, men då jag istället för sjukpension valt att syssla med försäljning och lärt mig positivt tänk, så var jag riktigt jävla sjuk innan en annan person noterade vad som höll på att ske, så jag hamnade hos läkare och fick äta betablockerare för att hjärtat inte skulle sprängas då jag hade en vilopuls på mer än 150, och cellgifter för att få sköldisen att lägga ned.
Brakade ett tag efter det, efter att ha fortsatt mitt positiva tänk och ett liv i 390 km/tim.
Sedan dess har jag sökt. Allt. De metoder och tänk som jag inte provat finns knappt.... Och i många år har alla jag träffat som sagt sig kunnat hjälpa mig varit likadana besserwissers allihop. Utan undantag. För alla har vetat att kör jag bara deras race, så blir allt bra.
Herregud, vad jag kämpat! Soppor, juicer, detox-metoder som gjort att jag kräkts i dagar, kurer och dieter.... Fy faaaan, vad trött jag är på skiten nu. Senaste var en diet där man ska äta typ 19 kg fett om dagen och inte kolhydrater alls... Hjälp, så dålig jag varit ett tag nu...
Men nu har jag lyssnat på två väldigt pålästa personer och fått lite ryggrad och lust/tro igen. För att ge upp är ju liksom inte min grej..
Det som är skillnaden här mot alla andra "experter" jag mött, är att de delar med sig av sin kunskap och pålästhet och jag kan känna efter själv. Glädjande nog kan jag konstatera att många saker och brister i mig själv kan jag känna igen och jag har vetat vissa saker men kanske inte vågat riktigt lita på mig själv. För förvirringen kan bli total när du lyssnat på 542 "experter" som säger emot varandra...
Min förvirring börjar lätta och dimstråken är helt underbara att se försvinna, lösas upp.
För det finns ingen metod som hjälper alla. Vi bara måste få liv i vår egen vetskap och lyssna på den.
Plus att vi består av så många olika fasetter, vi människor... Det räcker inte att bara meditera. Eller göra yoga. Eller äta rätt. Eller träna som en tok. Eller dricka en viss juice. Vi måste ha hela baletten! Om du gör vissa tårtbitar av dig själv, men ignorerar vissa - då kommer du inte att må bra. Så det så.
Fortsätter min härliga kost, utan socker, stärkelse, vetemjöl, de flesta sädeslag. Kompletterar med olika tillskott som känns helt rätt för mig. Och fortsätter skaffa kunskap. Känns spännande och inspirerande! Funderar på en härlig onlinekokbok, lite resor i detta tänk & coaching här på min underbara plats i livet där jag bor....
Allt är gott och idag blir det finbesök av mina älskade döttrar. För kärlek är ju kittet som håller ihop alla tårtbitarna, och utan kärleken så kvittar det precis hur jag mår...
tisdag 30 september 2014
Händer grejer här...
Nej, det går inte fort. Alls. Men likväl som vikten dalar i maklig, men stadig, takt och ändrar sig värken i kroppen och energin höll mig vaken till elva igårkväll!! Lycka för en som nästan gav upp....
Idag är det blingdag! Byta däck på bilen, ta in vackra blommor innan dom dukar under av nattfrosten. Hoppas det inte är försent.
Sen är det modevisning ikväll, mums det oxå!
Gårdagens intag var väldigt lyckat...
Smoothie på grönkål, banan, kokosmjölk, blåbär, Basica m m, sen blev det ägg och hembakat bröd på kokos- och mandelmjöl efter en dryg halvtimme. Aldrig blanda frukt med proteiner....
Lunchen blev lite sallad o plock, men middagen.... den såsen var to die for!
Hittade en kalkonfile som var rätt stor, säkert 700g minst, mycket bra för oss som vill ha fina proteiner! Den fick marinera i:
Sherryvinäger
Rödvin
Balsamico
Smält smör
Salt & peppar
Sen in i ugnen tills klar, drygt 200 grader. Öste ofta, vände i halvtid så det blev knaprigt runt om. Vila under folie.
Hällde av all vätska, i med ordentligt med grädde och ekologiska, sockerfria tranbär (Willys till bra pris) och sen fick den puttra ihop sig. Aaaaaaaah, så god den såsen blev!!
Till det min nya favoritsallad - finstrimlad vit- och grönkål, linfröolja, olivolja och en pressad citron.
Mums var det här! Och kroppen mår så bra av detta.
Absolut noll på stärkelse, det är det som gäller. Tror många skulle bli så friska om de var hårda med pasta, ris, potatis, vetemjöl och alla andra sädesslag och förstås sockret!!
Till teet på kvällen - gör mitt egna knäcke på mandel- och kokosmjöl, ägg, fiberhusk, smör. Kör det i matberedaren som en pajdeg, låter den vila i kylskåpet. Sedan skär jag tunna skivor av "korven" som jag gjort av degen, in i ugnen på ca 150-175 grader i kanske 10-15 min. Mums det också!
Nu är det dags för dagens smoothie - nu kom jag ihåg att köpa passionsfrukt också! Blir en höjdare i drinken tycker jag!
Min kropp mår så mycket bättre med denna kost. I lchf mådde jag ständigt illa av den gruvliga mängden fett. Jag utgår fortfarande väldigt mycket från recept som jag utvecklat med lchf-tänket, men att tillföra bra kolhydrater och frukt gjorde mitt liv så mycket bättre....
Känner mig så glad och hoppfull igen, känner igen mig själv. Jag är ju av naturen en glädjepropp, och att inte känna den glädjen i mig var en förfärlig tid. Hade en djup dip i min sköldkörtel förra hösten och vintern, mardröm. Nu var det på väg dit igen, men jag tror banne mig att jag vinner!! Den är svullen fortfarande, kroppen värker än och pigg är jag väl inte direkt ännu - men det förändrar sig sakta varje dag mot det bättre. Lycka.
Idag är det blingdag! Byta däck på bilen, ta in vackra blommor innan dom dukar under av nattfrosten. Hoppas det inte är försent.
Sen är det modevisning ikväll, mums det oxå!
Gårdagens intag var väldigt lyckat...
Smoothie på grönkål, banan, kokosmjölk, blåbär, Basica m m, sen blev det ägg och hembakat bröd på kokos- och mandelmjöl efter en dryg halvtimme. Aldrig blanda frukt med proteiner....
Lunchen blev lite sallad o plock, men middagen.... den såsen var to die for!
Hittade en kalkonfile som var rätt stor, säkert 700g minst, mycket bra för oss som vill ha fina proteiner! Den fick marinera i:
Sherryvinäger
Rödvin
Balsamico
Smält smör
Salt & peppar
Sen in i ugnen tills klar, drygt 200 grader. Öste ofta, vände i halvtid så det blev knaprigt runt om. Vila under folie.
Hällde av all vätska, i med ordentligt med grädde och ekologiska, sockerfria tranbär (Willys till bra pris) och sen fick den puttra ihop sig. Aaaaaaaah, så god den såsen blev!!
Till det min nya favoritsallad - finstrimlad vit- och grönkål, linfröolja, olivolja och en pressad citron.
Mums var det här! Och kroppen mår så bra av detta.
Absolut noll på stärkelse, det är det som gäller. Tror många skulle bli så friska om de var hårda med pasta, ris, potatis, vetemjöl och alla andra sädesslag och förstås sockret!!
Till teet på kvällen - gör mitt egna knäcke på mandel- och kokosmjöl, ägg, fiberhusk, smör. Kör det i matberedaren som en pajdeg, låter den vila i kylskåpet. Sedan skär jag tunna skivor av "korven" som jag gjort av degen, in i ugnen på ca 150-175 grader i kanske 10-15 min. Mums det också!
Nu är det dags för dagens smoothie - nu kom jag ihåg att köpa passionsfrukt också! Blir en höjdare i drinken tycker jag!
Min kropp mår så mycket bättre med denna kost. I lchf mådde jag ständigt illa av den gruvliga mängden fett. Jag utgår fortfarande väldigt mycket från recept som jag utvecklat med lchf-tänket, men att tillföra bra kolhydrater och frukt gjorde mitt liv så mycket bättre....
Känner mig så glad och hoppfull igen, känner igen mig själv. Jag är ju av naturen en glädjepropp, och att inte känna den glädjen i mig var en förfärlig tid. Hade en djup dip i min sköldkörtel förra hösten och vintern, mardröm. Nu var det på väg dit igen, men jag tror banne mig att jag vinner!! Den är svullen fortfarande, kroppen värker än och pigg är jag väl inte direkt ännu - men det förändrar sig sakta varje dag mot det bättre. Lycka.
måndag 29 september 2014
Att ge kroppen vad den vill ha.....
Om jag har brist på zink och magnesium och får tips av någon besserwisser att om jag proppar i mig en alldeles särskild kur, juice, pulver, piller eller något som dom påstår frälser och botar allt, men den saknar både zink och magnesium. Vad händer då? Zip, zero, nada... som min kära svägerska brukar uttrycka det.
Men ändå översköljs vi med "goda råd", vare sig det gäller våra känslor eller vårt fysiska jag. Dessa halvstirriga, blanka ögon som en person får när dom säljer något speciellt preparat eller utöver någon särskild sorts behandlingsform... och till varje pris ska få oss att köpa in på det..... Jag spyr. Jag har fått nog. Nu har jag valt en väg som gäller att äntligen få helt klart för mig vad JAG behöver. Och jag behöver inte det du behöver. Kanske ibland att vi råkar ha samma brist på något, kanske ibland en liknande metod som du kör, kan hjälpa mig på vägen. Men presentera den då ödmjukt som en möjlighet för mig. Sluta tjata och trycka ned ditt tips i halsen på mig. Snart blir jag otrevlig... Haha - inte troligt, men känner mig lite tvärleds på det hela.
Det är ju så att om jag har ett känslomässigt problem, så hjälper det inte hur mycket juice jag trycker i mig eller hur mycket vitamintillskott eller annat som ges mig - löser jag inte min känsloknuta så kommer vi ingen vart. Det är som att hälla olja i bilen så det rinner över och hela motorn blir genomdränkt, men den får ingen bensin i tanken som är tvärtom. Jag kommer ingen vart.
Så jag fortsätter min färdväg med fina, ödmjuka Eva Renners kost, jag går hos kiropraktorn Trevor och jag gör fysiska saker som jag klarar av. Jag gråter ibland, för det är en sådan gruvlig smärta och trötthet fortfarande. Men det blir sakta bättre och bättre. Igår, efter behandlingen hos Trevor, så kände jag en energi i nervsystemet som jag inte känt förut - spännande och skitkul! Vi tog en AW, jag, mor & älskade systrarna, efter Trevors föredrag och jag var pigg och glad jättelänge!! Tittade på kockar som styckade kycklingar och någon deckare på TV innan jag slocknade! Och - hade klippt alla gräsmattorna (och dom är stooora!) under dagen.
Jag är på väg.... Oiiiiii - är sådan pirrig förväntan i mig. Trodde inte jag skulle finna den igen, kändes lite som att jag nästan gav upp när jag igenkände alla skitsymtom och nu värre än någonsin. Så att känna det - det gör ju all skillnad....
Skillnaden är också att jag slutligen insett och accepterat att jag blir inte 25 igen och Friskis-ledare med full action i livet. Känns helt ok. Idag efter bilprovningen och kiropraktorn ska jag ut i skogen och njuta, vilket ljuvligt väder att bli friskare i!!
Finner på nya recept hela tiden, senaste är ett knäcke/kex-liknande bröd som jag bakat till morgonkaffet - sååå gott!! Nu fick jag veta av Eva att quinoa är ett frö, skiiiit också! Men då provar jag vidare, idag bakar jag det av mandel- och kokosmjöl, ägg och smör med lite salt, anis och fänkål. Kanske lite fiberhysk också så det håller ihop. Recept kommer när det blivit riktigt bra!
Älskar mitt liv och har roliga planer med älskade dotter - kreativitet är också en oerhört läkande "metod" att göra sig pigg och glad med... När jag målar, inreder, trycker tyger, skriver och andra kreativa saker - då försvinner tid och rum. Precis som när jag sitter på min åkgräsklippare! Hipp hurra vilken da....
Men ändå översköljs vi med "goda råd", vare sig det gäller våra känslor eller vårt fysiska jag. Dessa halvstirriga, blanka ögon som en person får när dom säljer något speciellt preparat eller utöver någon särskild sorts behandlingsform... och till varje pris ska få oss att köpa in på det..... Jag spyr. Jag har fått nog. Nu har jag valt en väg som gäller att äntligen få helt klart för mig vad JAG behöver. Och jag behöver inte det du behöver. Kanske ibland att vi råkar ha samma brist på något, kanske ibland en liknande metod som du kör, kan hjälpa mig på vägen. Men presentera den då ödmjukt som en möjlighet för mig. Sluta tjata och trycka ned ditt tips i halsen på mig. Snart blir jag otrevlig... Haha - inte troligt, men känner mig lite tvärleds på det hela.
Det är ju så att om jag har ett känslomässigt problem, så hjälper det inte hur mycket juice jag trycker i mig eller hur mycket vitamintillskott eller annat som ges mig - löser jag inte min känsloknuta så kommer vi ingen vart. Det är som att hälla olja i bilen så det rinner över och hela motorn blir genomdränkt, men den får ingen bensin i tanken som är tvärtom. Jag kommer ingen vart.
Så jag fortsätter min färdväg med fina, ödmjuka Eva Renners kost, jag går hos kiropraktorn Trevor och jag gör fysiska saker som jag klarar av. Jag gråter ibland, för det är en sådan gruvlig smärta och trötthet fortfarande. Men det blir sakta bättre och bättre. Igår, efter behandlingen hos Trevor, så kände jag en energi i nervsystemet som jag inte känt förut - spännande och skitkul! Vi tog en AW, jag, mor & älskade systrarna, efter Trevors föredrag och jag var pigg och glad jättelänge!! Tittade på kockar som styckade kycklingar och någon deckare på TV innan jag slocknade! Och - hade klippt alla gräsmattorna (och dom är stooora!) under dagen.
Jag är på väg.... Oiiiiii - är sådan pirrig förväntan i mig. Trodde inte jag skulle finna den igen, kändes lite som att jag nästan gav upp när jag igenkände alla skitsymtom och nu värre än någonsin. Så att känna det - det gör ju all skillnad....
Skillnaden är också att jag slutligen insett och accepterat att jag blir inte 25 igen och Friskis-ledare med full action i livet. Känns helt ok. Idag efter bilprovningen och kiropraktorn ska jag ut i skogen och njuta, vilket ljuvligt väder att bli friskare i!!
Finner på nya recept hela tiden, senaste är ett knäcke/kex-liknande bröd som jag bakat till morgonkaffet - sååå gott!! Nu fick jag veta av Eva att quinoa är ett frö, skiiiit också! Men då provar jag vidare, idag bakar jag det av mandel- och kokosmjöl, ägg och smör med lite salt, anis och fänkål. Kanske lite fiberhysk också så det håller ihop. Recept kommer när det blivit riktigt bra!
Älskar mitt liv och har roliga planer med älskade dotter - kreativitet är också en oerhört läkande "metod" att göra sig pigg och glad med... När jag målar, inreder, trycker tyger, skriver och andra kreativa saker - då försvinner tid och rum. Precis som när jag sitter på min åkgräsklippare! Hipp hurra vilken da....
lördag 27 september 2014
Söndag - utflyktsdag!
Ska fixa matsäck snart, vi ska dra till Vikingaberget idag, ett litet kärleksgäng. Tänk så mycket gott man kan göra utan socker och stärkelse, blir allt bättre på det hela tiden.
Fått lite mejl med frågor om jag kör lchf, eller vad är det för metod egentligen??
Svar - jag kör MIN metod. Absolut inspirerad av till viss del lchf, men hände inte så bra saker för mig. Också till väldigt stor del Eva Renner-inspirerad, där har jag så bra direkta resultat att jag hämtar mycket därifrån.
Men har genom åren gått på så mycket produkter, dieter och annat som jag ska köpa och konsumera för att bli frisk, smal och energifull.
Numera använder jag precis all tid åt att lyssna på mig, och ingen annan. Och jag är verkligen på väg någonstans denna gång. Mums vad gött det känns. Ser verkligen fram emot att vandra ut i skogen och upp på Vikingaberget, göra upp en eld och bara njuuuta. Med massor av kärlek omkring mig, älskar de mina såååå mycket.
Saknaden efter knäckebröd till morgonkaffet (som jag inte kunnat släppa, blir dock bara en kopp på morgonen, inget mer) fick mig att testa ett fix och det egna receptet funkar jättebra! Mums vad gott det var!
Cirka-sisådär-recept:
2 dl quinoamjöl
1 dl mandelmjöl
30-40 g smör
1 ägg
Kör i matberedaren tills det blir en samlad "klump". Låt vila i kylskåpet.
Skär en bit eller flera, kavla ut till en riktigt platt knäckemacka, in i ugnen på 170 grader i kanske 10 min. Låt svalna. På med riktigt smör (inget plastmargarin) och valfritt pålägg (utan socker förstås)
Mums!
Fått lite mejl med frågor om jag kör lchf, eller vad är det för metod egentligen??
Svar - jag kör MIN metod. Absolut inspirerad av till viss del lchf, men hände inte så bra saker för mig. Också till väldigt stor del Eva Renner-inspirerad, där har jag så bra direkta resultat att jag hämtar mycket därifrån.
Men har genom åren gått på så mycket produkter, dieter och annat som jag ska köpa och konsumera för att bli frisk, smal och energifull.
Numera använder jag precis all tid åt att lyssna på mig, och ingen annan. Och jag är verkligen på väg någonstans denna gång. Mums vad gött det känns. Ser verkligen fram emot att vandra ut i skogen och upp på Vikingaberget, göra upp en eld och bara njuuuta. Med massor av kärlek omkring mig, älskar de mina såååå mycket.
Saknaden efter knäckebröd till morgonkaffet (som jag inte kunnat släppa, blir dock bara en kopp på morgonen, inget mer) fick mig att testa ett fix och det egna receptet funkar jättebra! Mums vad gott det var!
Cirka-sisådär-recept:
2 dl quinoamjöl
1 dl mandelmjöl
30-40 g smör
1 ägg
Kör i matberedaren tills det blir en samlad "klump". Låt vila i kylskåpet.
Skär en bit eller flera, kavla ut till en riktigt platt knäckemacka, in i ugnen på 170 grader i kanske 10 min. Låt svalna. På med riktigt smör (inget plastmargarin) och valfritt pålägg (utan socker förstås)
Mums!
fredag 26 september 2014
Solsken hjälper....
Åh, vilken härlig höstdag! Strålande sol, precis alla måste ju bli gladare av sådana här dagar.
I min detox, som jag smyger igång på sätt och vis, samtidigt som jag egentligen detoxat under en längre tid, så började jag denna vackra lördag med kaffe. Jaa, jag vet - det "borde" man inte när man ska detoxa, men jag har bestämt mig ju - den här gången ska jag göra det på mitt sätt och det är en totalförändring denna gång, inte en kur som jag avslutar när jag mår bättre. Så alltså - vissa saker försvinner nu hela tiden, för att aldrig, aldrig komma tillbaka. För jag har insett att när jag "unnar" mig skit, så får jag skit tillbaka. Och det är jag trött på.
Nu ska jag göra min ljuvliga morgondrink, blir underbart att gå ut och plocka min grönkål och bara andas.... Hämtade morgontidningen i soluppgången och bara kände det. Idag blir en väldigt bra dag att leva. Har ont som faaan fortfarande, så det blir lugnt och fint, men svampen väntar ju så det blir magiskt!
Positivt är ju också att jag känner mig lite piggare, sovit "bara 7 timmar inatt!
Vikt när jag började: 64,6, mage (huuuu!!) 96! Var ju några dagar sedan...
Idag: 61,2 kg, mage 90.
Går åt rätt håll - hurraaaaaa!!!
I min detox, som jag smyger igång på sätt och vis, samtidigt som jag egentligen detoxat under en längre tid, så började jag denna vackra lördag med kaffe. Jaa, jag vet - det "borde" man inte när man ska detoxa, men jag har bestämt mig ju - den här gången ska jag göra det på mitt sätt och det är en totalförändring denna gång, inte en kur som jag avslutar när jag mår bättre. Så alltså - vissa saker försvinner nu hela tiden, för att aldrig, aldrig komma tillbaka. För jag har insett att när jag "unnar" mig skit, så får jag skit tillbaka. Och det är jag trött på.
Nu ska jag göra min ljuvliga morgondrink, blir underbart att gå ut och plocka min grönkål och bara andas.... Hämtade morgontidningen i soluppgången och bara kände det. Idag blir en väldigt bra dag att leva. Har ont som faaan fortfarande, så det blir lugnt och fint, men svampen väntar ju så det blir magiskt!
Positivt är ju också att jag känner mig lite piggare, sovit "bara 7 timmar inatt!
Vikt när jag började: 64,6, mage (huuuu!!) 96! Var ju några dagar sedan...
Idag: 61,2 kg, mage 90.
Går åt rätt håll - hurraaaaaa!!!
torsdag 25 september 2014
Ungefär sisådärrecept
Recept - ungefär sisådär..:
2 ägg
2 dl turkisk yoghurt
3 msk smält kokosolja
2 dl kokosmjöl
2 dl quinoamjöl
3 msk fiberhysk
1-2 msk chiafrön
Stött anis & fänkål
Torkade, sockerfria tranbär
Forma till en gullig limpa, grädda i 200 grader i ca 25 min.
Njut på!
2 ägg
2 dl turkisk yoghurt
3 msk smält kokosolja
2 dl kokosmjöl
2 dl quinoamjöl
3 msk fiberhysk
1-2 msk chiafrön
Stött anis & fänkål
Torkade, sockerfria tranbär
Forma till en gullig limpa, grädda i 200 grader i ca 25 min.
Njut på!
Inget drama, tack.
Ok, fick lov att ta det lite lugnare med de tio avgiftningsdagarna, men är nu helt nöjd med det. Inga hemskheter, som mjöl eller socker, blir i alla fall intagna, så det är inte så farligt. Kan ju inte gå omkring och svimma hela tiden... Så väldigt nöjd med dagen, intog jag en smoothie med blåbär, ingefära, kokosmjölk, äpple, grönkål o lite annat, mums.
Sen var jag till kiropraktorn, som jag nu börjat behandlingarna hos. Han ruskar lite på huvudet när han kollar av mig mer noggrant och konstaterar att jag kört över min kropp väldigt länge, vägrat lyssna på signalerna. Vi får tillsammans konstatera att det nog kommer att ta lite längre tid än de sedvanliga tre månaderna innan jag blir skapligt bra.
Något händer i mig när han undersöker mina handleder och axlar... En gråt vill välla upp, men jag sväljer ned den och lyssnar vidare. Bestämmer mig på en väldigt djup nivå att den här gången ska jag lyssna till 100% och göra det bättre. Bättre för mig och min kropp. Men det är helt klart en sorg inom mig, för jag vet ju. Jag vet hur smärtan byggts upp år efter år och nu ju varit helt olidlig. Jag lyfter pelletssäckar, klipper gräs, jobbar hårt med än det ena, än det andra. Och kroppen har ju ylat ett tag... Och jag har vägrat lyssna. Bara kört på.
Och nu kommer min intressanta fundering som verkligen är viktig för mig just nu. För det finns ett tyck-synd-om-mig-tillstånd, som verkligen inte gagnar mig just nu. Att lyssna utan att hamna i den där offersoffan, fullständigt förtvivlad och uttröttad, det löser ingenting för mig nu. För det dramat är så totalt dränerande på både min energi och min livsglädje. Så har jag gjort det i många herrans år nu, det är över 25 år sedan jag var så sjuk och utmattad av att bara köra på, att jag grät och sov i ett halvår första gången jag kollapsade. Sen har jag kört det mönstret. Gjort m-a-s-s-o-r i väldigt lång tid, blivit väldigt sjuk och tvingats vara i total stillhet i månader ibland. Så har bergochdalbanan sett ut.
Men nu, min kära Värld, så ser det annorlunda ut. I myrsteg pysslar jag i mitt hem, tackar den otrolige vän jag har som gör det möjligt för mig att få leva så, och gläder mig över allt som händer i min kropp. Att bryta mönstret utan drama och tårar över hur sorgsen jag är för att jag inte lyssnat, det är viktigast av allt. Sen går jag hos kiropraktorn nu i minst tre månader, ägnar mig åt Evas kost och bygger ett nytt liv.
För jag ser vad som händer med dem som verkligen hänger sig åt sitt lidande, det är ett träsk som det är förvånansvärt lätt att fastna i. Och många kommer aldrig ur det. Dom vill helt enkelt ingenting längre. Alla förslag och tips om hur de kan förbättra sina liv faller ned i backen som vissna löv. Dit ska inte jag, men ärligt så kände jag att jag var på väg dit denna gång. Det har varit för många turer, för många "brak", där min hälsa vacklat så jag helt enkelt inte kunnat göra något. Denna gång orkar jag inte... så kändes det.
Men mina barn och barnbarn, människor runt mig som aldrig ger upp om mig, får mig att äntligen välja en helt ny väg nu. En kreativ, spännande NY väg....
Igår efter kiropraktorn blev det en mardröm i hela kroppen, men så blir det gärna när massor av nerver ska igång igen efter åratals inklämning. Gick ganska bra att göra världens mumsigaste höstgryta på Tre Bönders ljuvliga kött, ta ett glas rött till och planera för bloggar, barnböcker, tryckta tyger och kreativitet.
Älskar mitt liv så mycket... Har väldigt ont idag också, men det blir en väldigt lugn pysseldag, så det gör inte så mycket. Kanske jag skriver en barnbok. Eller flera. Kanske jag påbörjar den där deckaren med väldigt andliga inslag...? Tackar livet och går nu ned till min älskade dotter Yohanna med kaffe, min inspiratör som fanimej sparkar ned mig i stolen vid datorn. Och säger SKRIV!! Nu kan du ju inget annat, så nu äntligen kanske du faktiskt gör det. Envisa människa.
Får skriva om maten sen....
Sen var jag till kiropraktorn, som jag nu börjat behandlingarna hos. Han ruskar lite på huvudet när han kollar av mig mer noggrant och konstaterar att jag kört över min kropp väldigt länge, vägrat lyssna på signalerna. Vi får tillsammans konstatera att det nog kommer att ta lite längre tid än de sedvanliga tre månaderna innan jag blir skapligt bra.
Något händer i mig när han undersöker mina handleder och axlar... En gråt vill välla upp, men jag sväljer ned den och lyssnar vidare. Bestämmer mig på en väldigt djup nivå att den här gången ska jag lyssna till 100% och göra det bättre. Bättre för mig och min kropp. Men det är helt klart en sorg inom mig, för jag vet ju. Jag vet hur smärtan byggts upp år efter år och nu ju varit helt olidlig. Jag lyfter pelletssäckar, klipper gräs, jobbar hårt med än det ena, än det andra. Och kroppen har ju ylat ett tag... Och jag har vägrat lyssna. Bara kört på.
Och nu kommer min intressanta fundering som verkligen är viktig för mig just nu. För det finns ett tyck-synd-om-mig-tillstånd, som verkligen inte gagnar mig just nu. Att lyssna utan att hamna i den där offersoffan, fullständigt förtvivlad och uttröttad, det löser ingenting för mig nu. För det dramat är så totalt dränerande på både min energi och min livsglädje. Så har jag gjort det i många herrans år nu, det är över 25 år sedan jag var så sjuk och utmattad av att bara köra på, att jag grät och sov i ett halvår första gången jag kollapsade. Sen har jag kört det mönstret. Gjort m-a-s-s-o-r i väldigt lång tid, blivit väldigt sjuk och tvingats vara i total stillhet i månader ibland. Så har bergochdalbanan sett ut.
Men nu, min kära Värld, så ser det annorlunda ut. I myrsteg pysslar jag i mitt hem, tackar den otrolige vän jag har som gör det möjligt för mig att få leva så, och gläder mig över allt som händer i min kropp. Att bryta mönstret utan drama och tårar över hur sorgsen jag är för att jag inte lyssnat, det är viktigast av allt. Sen går jag hos kiropraktorn nu i minst tre månader, ägnar mig åt Evas kost och bygger ett nytt liv.
För jag ser vad som händer med dem som verkligen hänger sig åt sitt lidande, det är ett träsk som det är förvånansvärt lätt att fastna i. Och många kommer aldrig ur det. Dom vill helt enkelt ingenting längre. Alla förslag och tips om hur de kan förbättra sina liv faller ned i backen som vissna löv. Dit ska inte jag, men ärligt så kände jag att jag var på väg dit denna gång. Det har varit för många turer, för många "brak", där min hälsa vacklat så jag helt enkelt inte kunnat göra något. Denna gång orkar jag inte... så kändes det.
Men mina barn och barnbarn, människor runt mig som aldrig ger upp om mig, får mig att äntligen välja en helt ny väg nu. En kreativ, spännande NY väg....
Igår efter kiropraktorn blev det en mardröm i hela kroppen, men så blir det gärna när massor av nerver ska igång igen efter åratals inklämning. Gick ganska bra att göra världens mumsigaste höstgryta på Tre Bönders ljuvliga kött, ta ett glas rött till och planera för bloggar, barnböcker, tryckta tyger och kreativitet.
Älskar mitt liv så mycket... Har väldigt ont idag också, men det blir en väldigt lugn pysseldag, så det gör inte så mycket. Kanske jag skriver en barnbok. Eller flera. Kanske jag påbörjar den där deckaren med väldigt andliga inslag...? Tackar livet och går nu ned till min älskade dotter Yohanna med kaffe, min inspiratör som fanimej sparkar ned mig i stolen vid datorn. Och säger SKRIV!! Nu kan du ju inget annat, så nu äntligen kanske du faktiskt gör det. Envisa människa.
Får skriva om maten sen....
onsdag 24 september 2014
Fortsättning följer...
Var en jobbig dag igår, inte särskilt rörlig, inte särskilt pigg. Men inuti var ändå en varm känsla av övertygelse och massor av kärlek var jag omgiven av... tänk så mycket man står ut med när man formligen blir inbäddad i kärlek av de som bryr sig...
Vi uträttade lite på stan, jag och mina kära, då jag plötsligt kände att jag höll på att svimma. Bikarbonat och grönkål räckte inte som energidepå, det kändes ju tydligt. Absolut ingen energi i hela kroppen, musklerna som darrande små ingentingar. Fikastället utanför Panduro - det tar vi!! Och vad finns där då..? Socker i mängd, vetemjöl i nästan allt. Fan. En kokosboll kanske? Neeej, havregryn och massor av SOCKER! En sån där kokosvariant med bara vispat ägg då? Neej, massor av SOCKER. Åh, älskade Yo fick syn på en smoothie med hallon & banan - yippeee!! Vågade inte fråga om det var socker i, för nu var jag tvungen bara att få i mig något. Skulle ju inte vara frukt de första tre dagarna, men min kropp fixade inte det, tydligen. Nåja, efter massa vånda så beslutade jag mig för att dricka halva och inte ha dåligt samvete.
Nu räckte energin till att gå till hantverksaffären och köpa gulligaste nallen ever... till halva priset!!
Mitt tredje barnbarn kommer om en dryg månad och jag har gett mig tusan på att bli så mycket friskare och starkare framöver så jag kan vara en mormor och farmor som finns där...
Till middag igår blev det väl inte heller toppnotering på menyn, då jag inte skulle varken äta mjölkprodukter eller fett... men känslan stod i sig - jag måste ha näring, min kropp går sönder. Får ha någon sorts nedtrappning tror jag...
Men ack, så gott det blev! Och inga j-la stärkelseprodukter här inte!
Lax stekt en stund, en klick grekisk yoghurt med rätt rejält med hummerfond, smulade sedan fetaost över och lät puttra en stund.
Sallad med egenodlade tomater och ljuvligt blomkålsris till, allt eko förstås! Åååååh, det var himmelskt gott.
Fortsätter med mitt bikarbonat & citronvatten 3 ggr om dagen och det ljumma vattnet nu på morgonen. Men det blev en liten kopp kaffe, erkännes....
Ska nu faktiskt göra en smoothie på nyttiga saker enligt recepten från Eva Renner. Den är ganska lik den jag kört, så det blir ju bra.
Grönkål, bananer, äpple, kokosmjölk och lite ekologiska osockrade (!!! det fanns!!!) torkade tranbär. Ibland är det hopplöst att hitta produkter utan socker, vilket eländigt gift detta blivit - finns med överallt!! Men nu så hade Willys de osockrade tranbären till min lycka!
Efter min härliga frukost, ska jag äntligen få min första behandling hos smärtspecialisten, något jag verkligen ser fram emot. Värken från helvetet har varit en aning nedslående dessa senaste veckorna, men som sagt - hoppas än en gång!! Hur många tusen jag lagt ned under åren på min sjukdom..? Ojoj, törs inte ens tänka på det....
Men satsar på kosten och fantastiska Eva Renner, vilken ängel... Och nu denne specialist... Kosten kommer jag att fortsätta med, specialisten får vi se. Har ju blivit en aning desillusionerad genom åren.
Kärlek omkring mig idag också, som jag älskar mina nära, kära.... Och dom bara håller mig, uppmuntrar mig och älskar mig. Trots att jag går sakta som en snigel, är väldigt trött av mig och hjärnan är inlindad i bacon el nåt så jag glömmer ju fanimej ALLT! Ändå bara älskar dom mig... Det får mig att småle när jag skriver. Så välsignad jag är....
Vi uträttade lite på stan, jag och mina kära, då jag plötsligt kände att jag höll på att svimma. Bikarbonat och grönkål räckte inte som energidepå, det kändes ju tydligt. Absolut ingen energi i hela kroppen, musklerna som darrande små ingentingar. Fikastället utanför Panduro - det tar vi!! Och vad finns där då..? Socker i mängd, vetemjöl i nästan allt. Fan. En kokosboll kanske? Neeej, havregryn och massor av SOCKER! En sån där kokosvariant med bara vispat ägg då? Neej, massor av SOCKER. Åh, älskade Yo fick syn på en smoothie med hallon & banan - yippeee!! Vågade inte fråga om det var socker i, för nu var jag tvungen bara att få i mig något. Skulle ju inte vara frukt de första tre dagarna, men min kropp fixade inte det, tydligen. Nåja, efter massa vånda så beslutade jag mig för att dricka halva och inte ha dåligt samvete.
Nu räckte energin till att gå till hantverksaffären och köpa gulligaste nallen ever... till halva priset!!
Mitt tredje barnbarn kommer om en dryg månad och jag har gett mig tusan på att bli så mycket friskare och starkare framöver så jag kan vara en mormor och farmor som finns där...
Till middag igår blev det väl inte heller toppnotering på menyn, då jag inte skulle varken äta mjölkprodukter eller fett... men känslan stod i sig - jag måste ha näring, min kropp går sönder. Får ha någon sorts nedtrappning tror jag...
Men ack, så gott det blev! Och inga j-la stärkelseprodukter här inte!
Lax stekt en stund, en klick grekisk yoghurt med rätt rejält med hummerfond, smulade sedan fetaost över och lät puttra en stund.
Sallad med egenodlade tomater och ljuvligt blomkålsris till, allt eko förstås! Åååååh, det var himmelskt gott.
Fortsätter med mitt bikarbonat & citronvatten 3 ggr om dagen och det ljumma vattnet nu på morgonen. Men det blev en liten kopp kaffe, erkännes....
Ska nu faktiskt göra en smoothie på nyttiga saker enligt recepten från Eva Renner. Den är ganska lik den jag kört, så det blir ju bra.
Grönkål, bananer, äpple, kokosmjölk och lite ekologiska osockrade (!!! det fanns!!!) torkade tranbär. Ibland är det hopplöst att hitta produkter utan socker, vilket eländigt gift detta blivit - finns med överallt!! Men nu så hade Willys de osockrade tranbären till min lycka!
Efter min härliga frukost, ska jag äntligen få min första behandling hos smärtspecialisten, något jag verkligen ser fram emot. Värken från helvetet har varit en aning nedslående dessa senaste veckorna, men som sagt - hoppas än en gång!! Hur många tusen jag lagt ned under åren på min sjukdom..? Ojoj, törs inte ens tänka på det....
Men satsar på kosten och fantastiska Eva Renner, vilken ängel... Och nu denne specialist... Kosten kommer jag att fortsätta med, specialisten får vi se. Har ju blivit en aning desillusionerad genom åren.
Kärlek omkring mig idag också, som jag älskar mina nära, kära.... Och dom bara håller mig, uppmuntrar mig och älskar mig. Trots att jag går sakta som en snigel, är väldigt trött av mig och hjärnan är inlindad i bacon el nåt så jag glömmer ju fanimej ALLT! Ändå bara älskar dom mig... Det får mig att småle när jag skriver. Så välsignad jag är....
tisdag 23 september 2014
Första dagen med Eva Renners kost.....
Ibland vet man inte själv varför saker tar sådan tid, många gånger särskilt bra beslut... Sluta röka. Börja träna. Ändra kosten...
Men egentligen är det väl skit samma - man bestämmer sig när man är redo, och då kör man. Själv är jag trött på att halvhjärtat "försöka" med saker och ting, när det är klart så är det - och då j-lar!!
Köpte Eva Renners häfte för flera år sedan, kände redan då att det här var så bra! Med en galen sköldkörtel i 25 år så borde jag väl ha fattat redan då, när jag köpte det. Kör med detta och jag blir frisk. Kan inte ens förklara för mig själv varför jag inte började direkt. Vet bara att jag var mitt uppe i en av alla de snart hundratals metoder och koster jag försökt mig på för att bli frisk. Herregud - undrar hur mycket pengar som gått till olika personer och deras metoder och alla dessa ändlösa piller och saker man skulle köpa för att få det fantastiska resultatet. Hmm, har sorgligt nog resulterat i en nästan otrevlig attityd när folk ska sälja allt möjligt till mig...
Nåväl, den här gången är det illa ställt med den här madamen med en trötthet från helvetet, en värk i kroppen som gör det omöjligt att leva i längden, kort sagt det är riktigt, riktigt dåligt.
Jag försöker hålla uppe humöret och skriver glatt på facebook, är glad i telefonen och när jag träffar folk, allt för att inte ramla ned i det svarta hålet - hålet som jag cirklat runt nu ett tag, precis på kanten och känt hur nära det varit många gånger att jag bara fallit....
Men jag har så mycket i livet, så mycket kärlek runt mig, så jag kan bara inte ge upp. Och nu plötsligt så var beslutet här. Nu ska jag köra Evas kost. Rakt av. Inget j-la fusk någongång. Nu ska jag bli frisk.
Första dagen:
Ett glas kroppstempererat vatten.
Ett halvt glas vatten med 1/2 tsk bikarbonat o en pressad ekocitron
Plockat grönkål i trädgården nu på morgonen, strimlat den ihop med eko vitkål och pressat en citron över. Ett kokt ägg till.
Nu ska jag åka för att inhandla ekologiska quinoafrön, som jag ska göra en sorts dryck av för att balansera mitt magsystem. Det blir lite strikt de här första dagarna, allt för att kosten sedan ska få snabbare resultat. Men det är det värt. Jag bara vet det.
Samtidigt ska jag börja gå hos en skicklig kiropraktor här i Eskilstuna, som arbetar med en metod som inte alls handlar om manipulering av ryggraden. Han trodde bestämt att han skulle kunna hjälpa mig med min ryggrad, som inte såg så snygg ut. Har känt det minsann...
Blir spännande som bara den, har hopp igen efter några veckors mardröm och planen med att skriva om detta är också inspirerande. Har nämnligen både hört runt omkring mig och läst om just krånglande sköldkörtlar; det ökar något hiskeligt! Och fler och fler barn och tonåringar råkar illa ut, hemskt är det. För tro mig - det här är verkligen sjukdomen från helvetet, fy f.....
Så planen med att skriva om det är att kunna kanske, kanske inspirera andra till att ta steget mot en friska hälsa.
För det går. Men det är en sak som verkligen måste vara närvarande och det är det egna beslutet. Ingen gör det här åt mig. Och det är bara jag som kan prata mig ur det. Det där med att "unna mig" något med stärkelse, socker eller annat skit - nehej, slut med det!
Kommer att skriva om det här så ofta jag kan. Blir om inte annat min egen dagbok, som jag kan gå tillbaka till och se hur resan såg ut.
Så nu ska jag äta min ägg/kålfrukost (så här strikt är det inte annars i den här fantastiska kosten, bara en kur nu i början!) och sedan inhandla lite produkter!
Och nu ska jag skriva det läskigaste av allt.... Eva råder oss i sitt häfte att skriva upp midjemått och vikt.... Det här är så hemskt att jag mår illa, tog fram måttbandet och mitt midjemått är 96. Hemske Sven!!!!! Det är illa, inte bara med måendet.... Verkar som allt fett från lchf-tiden lagt sig där. Nu köpa batteri till vågen också, då svimmar jag väl.....
Men egentligen är det väl skit samma - man bestämmer sig när man är redo, och då kör man. Själv är jag trött på att halvhjärtat "försöka" med saker och ting, när det är klart så är det - och då j-lar!!
Köpte Eva Renners häfte för flera år sedan, kände redan då att det här var så bra! Med en galen sköldkörtel i 25 år så borde jag väl ha fattat redan då, när jag köpte det. Kör med detta och jag blir frisk. Kan inte ens förklara för mig själv varför jag inte började direkt. Vet bara att jag var mitt uppe i en av alla de snart hundratals metoder och koster jag försökt mig på för att bli frisk. Herregud - undrar hur mycket pengar som gått till olika personer och deras metoder och alla dessa ändlösa piller och saker man skulle köpa för att få det fantastiska resultatet. Hmm, har sorgligt nog resulterat i en nästan otrevlig attityd när folk ska sälja allt möjligt till mig...
Nåväl, den här gången är det illa ställt med den här madamen med en trötthet från helvetet, en värk i kroppen som gör det omöjligt att leva i längden, kort sagt det är riktigt, riktigt dåligt.
Jag försöker hålla uppe humöret och skriver glatt på facebook, är glad i telefonen och när jag träffar folk, allt för att inte ramla ned i det svarta hålet - hålet som jag cirklat runt nu ett tag, precis på kanten och känt hur nära det varit många gånger att jag bara fallit....
Men jag har så mycket i livet, så mycket kärlek runt mig, så jag kan bara inte ge upp. Och nu plötsligt så var beslutet här. Nu ska jag köra Evas kost. Rakt av. Inget j-la fusk någongång. Nu ska jag bli frisk.
Första dagen:
Ett glas kroppstempererat vatten.
Ett halvt glas vatten med 1/2 tsk bikarbonat o en pressad ekocitron
Plockat grönkål i trädgården nu på morgonen, strimlat den ihop med eko vitkål och pressat en citron över. Ett kokt ägg till.
Nu ska jag åka för att inhandla ekologiska quinoafrön, som jag ska göra en sorts dryck av för att balansera mitt magsystem. Det blir lite strikt de här första dagarna, allt för att kosten sedan ska få snabbare resultat. Men det är det värt. Jag bara vet det.
Samtidigt ska jag börja gå hos en skicklig kiropraktor här i Eskilstuna, som arbetar med en metod som inte alls handlar om manipulering av ryggraden. Han trodde bestämt att han skulle kunna hjälpa mig med min ryggrad, som inte såg så snygg ut. Har känt det minsann...
Blir spännande som bara den, har hopp igen efter några veckors mardröm och planen med att skriva om detta är också inspirerande. Har nämnligen både hört runt omkring mig och läst om just krånglande sköldkörtlar; det ökar något hiskeligt! Och fler och fler barn och tonåringar råkar illa ut, hemskt är det. För tro mig - det här är verkligen sjukdomen från helvetet, fy f.....
Så planen med att skriva om det är att kunna kanske, kanske inspirera andra till att ta steget mot en friska hälsa.
För det går. Men det är en sak som verkligen måste vara närvarande och det är det egna beslutet. Ingen gör det här åt mig. Och det är bara jag som kan prata mig ur det. Det där med att "unna mig" något med stärkelse, socker eller annat skit - nehej, slut med det!
Kommer att skriva om det här så ofta jag kan. Blir om inte annat min egen dagbok, som jag kan gå tillbaka till och se hur resan såg ut.
Så nu ska jag äta min ägg/kålfrukost (så här strikt är det inte annars i den här fantastiska kosten, bara en kur nu i början!) och sedan inhandla lite produkter!
Och nu ska jag skriva det läskigaste av allt.... Eva råder oss i sitt häfte att skriva upp midjemått och vikt.... Det här är så hemskt att jag mår illa, tog fram måttbandet och mitt midjemått är 96. Hemske Sven!!!!! Det är illa, inte bara med måendet.... Verkar som allt fett från lchf-tiden lagt sig där. Nu köpa batteri till vågen också, då svimmar jag väl.....
torsdag 11 september 2014
Mosmysdag...
Vilken sagolikt vacker morgon.. När jag hämtade tidningen blev jag bara stående i dimman, såg upp mot kyrkan som skymtade i den rosafärgade dimman, soluppgången var helt magisk....
Vaknar ju så tidigt, då min avgiftning gör mig så satans trött att jag somnar i soffan vid niotiden... shiit, vad tråkigt detta är!! Men jag ger mig inte, ska igenom den här avgiftningen. Det är mitt enda hopp - läkarna har inte mer att göra för mig, så kostförändring är det som jag kan ge 100% till för att se till att mitt liv kommer tillbaka.
I någon sorts mjuk glädje inom mig, så inser jag att jag passerat den där stora kullen, berget, totalhindret, som min ge-upp-känsla innebar... När jag kände att precis alla symtom kom tillbaka, dom jag känner så väl igen från min krånglande sköldkörtel, då blev det en rejäl dip. Ni vet - den där som är väääldigt sorglig, tycker enormt synd om mig, intalar mig att nu orkar jag verkligen inte mer, inte en gång till, herregud jag som kämpat så!!! Den är väck och får inte grepp om mig längre. Vilken seger!!!!
Så när jag sakta går till brevlådan för min tidning, kroppen värker som om den består av tandvärk, takten är sååå långsam för jag orkar helt enkelt inte, då är det inte hopplöshet som styr mig längre, nej, det är en sorts pirrande förväntan - den här gången ska jag fixa det! I grunden.
Idag ska jag prata med Eva Renner i telefon. Fantastiska kvinna som gör så mycket för oss sköldisar... Fina hon, nu ska vi diskutera mer vad jag kan göra för att bli frisk och läka ut den kroniska inflammationen i sköldkörteln. Jag gör allt nu. Spelar ingen roll hur lockande det är med mackan till morgonkaffet, kokosolja blir det enda som får komma i muggen!
Sen blir det myyyysdag! När jag hämtat min dator ska jag plocka äpplen i min fantastiska trädgård och sen får det dofta äppelmos i hela huset i eftermiddag!
Gillar mitt liv väldigt mycket... Och tänk så det blir när den här avgiftningen är över! Snacka om livskvalitet....
Vaknar ju så tidigt, då min avgiftning gör mig så satans trött att jag somnar i soffan vid niotiden... shiit, vad tråkigt detta är!! Men jag ger mig inte, ska igenom den här avgiftningen. Det är mitt enda hopp - läkarna har inte mer att göra för mig, så kostförändring är det som jag kan ge 100% till för att se till att mitt liv kommer tillbaka.
I någon sorts mjuk glädje inom mig, så inser jag att jag passerat den där stora kullen, berget, totalhindret, som min ge-upp-känsla innebar... När jag kände att precis alla symtom kom tillbaka, dom jag känner så väl igen från min krånglande sköldkörtel, då blev det en rejäl dip. Ni vet - den där som är väääldigt sorglig, tycker enormt synd om mig, intalar mig att nu orkar jag verkligen inte mer, inte en gång till, herregud jag som kämpat så!!! Den är väck och får inte grepp om mig längre. Vilken seger!!!!
Så när jag sakta går till brevlådan för min tidning, kroppen värker som om den består av tandvärk, takten är sååå långsam för jag orkar helt enkelt inte, då är det inte hopplöshet som styr mig längre, nej, det är en sorts pirrande förväntan - den här gången ska jag fixa det! I grunden.
Idag ska jag prata med Eva Renner i telefon. Fantastiska kvinna som gör så mycket för oss sköldisar... Fina hon, nu ska vi diskutera mer vad jag kan göra för att bli frisk och läka ut den kroniska inflammationen i sköldkörteln. Jag gör allt nu. Spelar ingen roll hur lockande det är med mackan till morgonkaffet, kokosolja blir det enda som får komma i muggen!
Sen blir det myyyysdag! När jag hämtat min dator ska jag plocka äpplen i min fantastiska trädgård och sen får det dofta äppelmos i hela huset i eftermiddag!
Gillar mitt liv väldigt mycket... Och tänk så det blir när den här avgiftningen är över! Snacka om livskvalitet....
tisdag 9 september 2014
Mer och mer magi blir det...
Länge sedan jag skrev nu, men nu är lusten att låta tangenterna flyga så stor så jag bara måste... Ska idag lämna in min stora dator, så jag kan fortsätta skriva på mina böcker... ja, jag skriver på flera samtidigt. Bara för att jag vill. Dom är så olika att jag följer inspirationen för dagen och tar mig an den som känns rätt i kropp&själ. Retligt att datorn valde att klappa ihop, skyller på åskan.
Varit lite sämre igen i min sköldkörtel, drabbats av det som jag kallar tröttheten from hell, vilket det är. Inget jag kan resonera mig ur, utan det blir helt enkelt tvärstopp. Ibland kan jag vara igång ända till halv fem, hände häromdagen, men nästa dag tar det tvärslut mitt på dagen. Haaatar det så j-la mycket, tar till kraftord för att får ur mig lite frustration. Det här tar så mycket kraft och energi i mitt liv, att jag gråter av hopplöshetskänslor ibland. Tack och lov har jag en helt galen livslust och j-laranammasjäl, så jag kommer alltid igen efter bara någon eller ett par dagar.
Är just nu inne i en acceptansfas, eller rättare sagt jag jobbar på det som bara den - att acceptera när kroppens energi tar slut och förhålla mig till detta. Där kommer ju skrivandet in. För jag orkar ju alltid skriva. Och ibland när jag skriver på mina böcker så befinner jag mig någon helt annanstans och glömmer tid och rum, befriande för en sjukling kan jag säga.
Det jag också gör nu, är ytterligare förändring av kosten. Numera får jag dock avsäga mig att tillhöra någon speciell "klan" av dieter, precis som jag gjort i den mediala världen. Jag kör mitt race helt enkelt. Och det är fantastiskt spännande att verkligen lyssna till kroppen och följa det den säger. Givetvis är detta inte egorösten som får råda, då "unnar" jag mig snabbmat, vetemjöl i maten osv, utan den där tystare, milda och ack så sanna rösten....
Där ger jag mig väldigt lchf-inspirerad mat, men när kroppen säger ååååååh, vad gott med stekt haloumiost & melonbitar, toppad med myntablad, tja, då får den det.
Min kropp blir allt gladare hela tiden och parallellt med det tar jag det andra - vad vill jag egentligen med mitt liv? Går djupare och djupare, känner likadant där - vad säger själen kroppen? Kollar in allt, jag lovar. Relationer, boende, jobb, träning - rubbet.
Mår inte bra än, hade en fruktansvärd dip igår. När jag skrapat och putsat några fönster, tog det tvärstopp. Hamnade i soffan, kollade Long Island Medium, bara äääälskar Theresa (tror jag hon heter) - vilket kraftknippe och vilken utlevelse - woooooow!!! Lite matprogram, lite Idol och sen slocknade jag.
Men si - idag är jag vaken igen och världen gick inte under för att jag inte orkade vara igång till midnatt, som jag brukar. Hipp hurra!!
Nu ska jag plocka undan och göra lite fint i några rum, sen in till lilla mor och städa ihop med systrarna. Känns roligt, mamma blir jätteglad, med alla sina frakturer i ländryggen så går det ju inte hålla fint längre. Och mamma har alltid haft så fint, så fint omkring sig, trots stort hem med fem ungar. Vi fixar gott att äta framåt eftermiddagen när vi är klara, lite vin till och simsalabim har städningen blivit en fest!
Känns gött i hjärtat. Fortsätter lyssna.... och nu hoppar jag på löpbandet! Men mer powerwalk än löpning förstås....
Varit lite sämre igen i min sköldkörtel, drabbats av det som jag kallar tröttheten from hell, vilket det är. Inget jag kan resonera mig ur, utan det blir helt enkelt tvärstopp. Ibland kan jag vara igång ända till halv fem, hände häromdagen, men nästa dag tar det tvärslut mitt på dagen. Haaatar det så j-la mycket, tar till kraftord för att får ur mig lite frustration. Det här tar så mycket kraft och energi i mitt liv, att jag gråter av hopplöshetskänslor ibland. Tack och lov har jag en helt galen livslust och j-laranammasjäl, så jag kommer alltid igen efter bara någon eller ett par dagar.
Är just nu inne i en acceptansfas, eller rättare sagt jag jobbar på det som bara den - att acceptera när kroppens energi tar slut och förhålla mig till detta. Där kommer ju skrivandet in. För jag orkar ju alltid skriva. Och ibland när jag skriver på mina böcker så befinner jag mig någon helt annanstans och glömmer tid och rum, befriande för en sjukling kan jag säga.
Det jag också gör nu, är ytterligare förändring av kosten. Numera får jag dock avsäga mig att tillhöra någon speciell "klan" av dieter, precis som jag gjort i den mediala världen. Jag kör mitt race helt enkelt. Och det är fantastiskt spännande att verkligen lyssna till kroppen och följa det den säger. Givetvis är detta inte egorösten som får råda, då "unnar" jag mig snabbmat, vetemjöl i maten osv, utan den där tystare, milda och ack så sanna rösten....
Där ger jag mig väldigt lchf-inspirerad mat, men när kroppen säger ååååååh, vad gott med stekt haloumiost & melonbitar, toppad med myntablad, tja, då får den det.
Min kropp blir allt gladare hela tiden och parallellt med det tar jag det andra - vad vill jag egentligen med mitt liv? Går djupare och djupare, känner likadant där - vad säger själen kroppen? Kollar in allt, jag lovar. Relationer, boende, jobb, träning - rubbet.
Mår inte bra än, hade en fruktansvärd dip igår. När jag skrapat och putsat några fönster, tog det tvärstopp. Hamnade i soffan, kollade Long Island Medium, bara äääälskar Theresa (tror jag hon heter) - vilket kraftknippe och vilken utlevelse - woooooow!!! Lite matprogram, lite Idol och sen slocknade jag.
Men si - idag är jag vaken igen och världen gick inte under för att jag inte orkade vara igång till midnatt, som jag brukar. Hipp hurra!!
Nu ska jag plocka undan och göra lite fint i några rum, sen in till lilla mor och städa ihop med systrarna. Känns roligt, mamma blir jätteglad, med alla sina frakturer i ländryggen så går det ju inte hålla fint längre. Och mamma har alltid haft så fint, så fint omkring sig, trots stort hem med fem ungar. Vi fixar gott att äta framåt eftermiddagen när vi är klara, lite vin till och simsalabim har städningen blivit en fest!
Känns gött i hjärtat. Fortsätter lyssna.... och nu hoppar jag på löpbandet! Men mer powerwalk än löpning förstås....
måndag 7 juli 2014
Tankeställare...
Min bror är den bästa bror man kan ha, finns inte ord för allt han gjort för mig/oss - särskilt sedan skilsmässan. Tänk att ha en människa i livet som det aldrig någonsin varit ens i närheten av en konflikt med....
Nu har han haft en hjärtinfarkt. Min vältränade, positiva, kärleksfulle bror som är hälsan själv, får nu ta livet på sparlåga ett bra tag och jag kan knappt andas ännu. Så ofattbart.
Och även om jag vet att Livet fortsätter på andra sidan, så är det här och nu jag lever och jag skulle inte ha fått andan tillbaka om Danne försvunnit från detta liv. Det vet jag.
Så idag andas jag. Släpper in ännu mer av Livet. Tar hand om varje ögonblick.
Njuter som faaaaan.
Nu har han haft en hjärtinfarkt. Min vältränade, positiva, kärleksfulle bror som är hälsan själv, får nu ta livet på sparlåga ett bra tag och jag kan knappt andas ännu. Så ofattbart.
Och även om jag vet att Livet fortsätter på andra sidan, så är det här och nu jag lever och jag skulle inte ha fått andan tillbaka om Danne försvunnit från detta liv. Det vet jag.
Så idag andas jag. Släpper in ännu mer av Livet. Tar hand om varje ögonblick.
Njuter som faaaaan.
måndag 7 april 2014
Väder...
Men vad f.... vad trist - prata om väder??!!! Var faktiskt Eva-Marie, min magiska akupunktör som påpekade att min kropp bara inte gillar den här typen av väder och jag kunde se att jag blev faktiskt sämre när vädret blev det. Ja, sämre - väder är ju bara, men det som vi kallar sämre.
Jag bara älskar skiftningarna i vädret i vårt land, älskar regn, snö, sol, dimma, åska... Vår, sommar, höst, vinter, alla har en magisk känsla över sig av olika, som jag gillar så mycket.
Men så här vill jag inte ha det. Senaste dagarna vill kroppen ingenting, värken är som tandvärk i varenda muskel med fäste. Så jag ska researcha lite framöver, nästa vinter får det bli boende utomlands, vägrar ha det så här. Kan nog bli bra - där skriver jag vidare på mina böcker och mår bra! Sen återvända till Sverige när vårsommaren är ett faktum. Varför inte..?
Idag blir det bara en smoothie på nyttigheter, känner inte för något fast alls. Har ju fortfarande övertygelsen om att förändringen av min kost snart nog kommer att göra att gifterna kommer ur min kropp och jag förstås mår så mycket bättre.
Åker ut på äventyr nu, väldigt bra att hänga med rätt sorts människor när måendet inte är på topp. Väldigt risky att hamna i självömkandets träsk när man bara hänger med sig själv och inte riktigt orkar vara den man vill vara. Och då har man problem.
Mår i själen som en drottning och är ovillkorligt sann mot mig själv och mina önskningar fortfarande, vilken grej! Så jag låter detoxen fortsätta och accepterar att allt kommer att gå så mycket lättare för varje dag när jag nu sorterar bort allt som inte funkar! På alla nivåer.
Jag bara älskar skiftningarna i vädret i vårt land, älskar regn, snö, sol, dimma, åska... Vår, sommar, höst, vinter, alla har en magisk känsla över sig av olika, som jag gillar så mycket.
Men så här vill jag inte ha det. Senaste dagarna vill kroppen ingenting, värken är som tandvärk i varenda muskel med fäste. Så jag ska researcha lite framöver, nästa vinter får det bli boende utomlands, vägrar ha det så här. Kan nog bli bra - där skriver jag vidare på mina böcker och mår bra! Sen återvända till Sverige när vårsommaren är ett faktum. Varför inte..?
Idag blir det bara en smoothie på nyttigheter, känner inte för något fast alls. Har ju fortfarande övertygelsen om att förändringen av min kost snart nog kommer att göra att gifterna kommer ur min kropp och jag förstås mår så mycket bättre.
Åker ut på äventyr nu, väldigt bra att hänga med rätt sorts människor när måendet inte är på topp. Väldigt risky att hamna i självömkandets träsk när man bara hänger med sig själv och inte riktigt orkar vara den man vill vara. Och då har man problem.
Mår i själen som en drottning och är ovillkorligt sann mot mig själv och mina önskningar fortfarande, vilken grej! Så jag låter detoxen fortsätta och accepterar att allt kommer att gå så mycket lättare för varje dag när jag nu sorterar bort allt som inte funkar! På alla nivåer.
Nyttigt = äckligt..??
Under alla år inom den alternativa branschen, så har jag förstås råkat på alla möjliga nyttisgurus, tyvärr nästan helt utan undantag med skitäcklig mat. Smaklös, stompig, ibland som att äta mossa man kört i matberedaren. Huuuh. Så jag har provat... och gett upp det lika fort, inte för mig.
Men nu när jag blev så här sjuk så tog jag mig an en total förändring av min kost. För jag vill leva.
Men envis som jag är, så vägrar jag äta något som är äckligt, det går bort! Så ujuj, vad jag laborerar och testar! Har bloggat lite om några recept, bara för att det är kul att skriva "dagbok" om min färdväg. Tänker mig att gå tillbaka och läsa mina egna tips när lusten och energin tryter...
Idag blev det grön- och vitkål, banan, apelsin, grape & min egna mandelmjölk mixad till ljuvligaste smoothien, mums. Skar en röd paprika, gjorde en tjock skiva av den, lade i rapsolja och kokosfett (den nytta från hälsokosten) i stekpannan, knäckte ett ägg i den, strödde på salt, peppar och timjan. Mumsmums!! Efter det lite chaithe...
Lyckades äntligen idag också göra ett krispigt knäckebröd, typ. De jag gjort tidigare har varit lite som att tugga i sig en spånskiva, yiäck! Här använde jag mandelsmeten som blivit kvar efter min tillverkning av mandelmjölken, blandade med fiberhusk, linfrön och hett vatten - in i ugnen 1,5 tim på 100 grader. Lade det sedan på galler, lät ugnen vara på men med luckan lite öppen. Lät det ligga så tills det var krispigt och knaprigt, yammii! Körde lite tahini (sesampasta) på knäcket till min jättegoda morotssoppa.
I den fräste jag först lök, vitlök och färsk fänkål. I med morötter i bitar som fick fräsa med en stund. Lite kanel tillsätts i fräset. När allt blivit lite fräst och mjukt tillsatte jag vatten & kokosmjölk, bra buljong från hälsokost utan tillsatser och jäst, salt, svartpeppar. Koka i ca 30 min. Mixa. Servera med knäcket & klipp gärna lite färska kryddor över eller groddar.
Istället för den fruktansvärda mungbönsgrytan jag gjorde enligt yogiskt recept (blääh!) så kokade jag små mungisar och tillsatte sedan en lagom portion i morotssoppan. Tror verkligen mungbönor är excellenta giftutdrivare, men blev dessutom riktigt mumsgoda ihop med den läckra soppan. Jag blir snart en mästerkock på nyttig mat!!
Men nu när jag blev så här sjuk så tog jag mig an en total förändring av min kost. För jag vill leva.
Men envis som jag är, så vägrar jag äta något som är äckligt, det går bort! Så ujuj, vad jag laborerar och testar! Har bloggat lite om några recept, bara för att det är kul att skriva "dagbok" om min färdväg. Tänker mig att gå tillbaka och läsa mina egna tips när lusten och energin tryter...
Idag blev det grön- och vitkål, banan, apelsin, grape & min egna mandelmjölk mixad till ljuvligaste smoothien, mums. Skar en röd paprika, gjorde en tjock skiva av den, lade i rapsolja och kokosfett (den nytta från hälsokosten) i stekpannan, knäckte ett ägg i den, strödde på salt, peppar och timjan. Mumsmums!! Efter det lite chaithe...
Lyckades äntligen idag också göra ett krispigt knäckebröd, typ. De jag gjort tidigare har varit lite som att tugga i sig en spånskiva, yiäck! Här använde jag mandelsmeten som blivit kvar efter min tillverkning av mandelmjölken, blandade med fiberhusk, linfrön och hett vatten - in i ugnen 1,5 tim på 100 grader. Lade det sedan på galler, lät ugnen vara på men med luckan lite öppen. Lät det ligga så tills det var krispigt och knaprigt, yammii! Körde lite tahini (sesampasta) på knäcket till min jättegoda morotssoppa.
I den fräste jag först lök, vitlök och färsk fänkål. I med morötter i bitar som fick fräsa med en stund. Lite kanel tillsätts i fräset. När allt blivit lite fräst och mjukt tillsatte jag vatten & kokosmjölk, bra buljong från hälsokost utan tillsatser och jäst, salt, svartpeppar. Koka i ca 30 min. Mixa. Servera med knäcket & klipp gärna lite färska kryddor över eller groddar.
Istället för den fruktansvärda mungbönsgrytan jag gjorde enligt yogiskt recept (blääh!) så kokade jag små mungisar och tillsatte sedan en lagom portion i morotssoppan. Tror verkligen mungbönor är excellenta giftutdrivare, men blev dessutom riktigt mumsgoda ihop med den läckra soppan. Jag blir snart en mästerkock på nyttig mat!!
söndag 6 april 2014
Nöjd....
Är väl inget speciellt med det ordet egentligen, när man lyssnar på det. Låter ju nästan som en lite halvbeige känsla.
Men efter alla mina turer i mitt Magiska Liv så infann sig precis den känslan och jag insåg med sådan kraft hur jag jagat i faktiskt hela mitt liv efter något annat än just det jag hade för ögonblicket. Det är alltid något mer jag borde göra, något mer jag borde åstadkomma, alltid något som jag missat - den känslan har jag burit med mig så länge jag kan minnas.
Det här blir mitt mantra den kommande tiden, och tänk en sådan fullkomligt magisk känsla har varit med mig ända sedan elden igår kväll när denna nöjdkänsla bara ramlade över mig.
Denna ständiga strävan, alla dessa drömmar och planer som så effektivt fått mig att vara frånvarande i nuet. Alla dessa människor som gjort ditten och datten och som påverkat mig i mitt liv, gjort mig icke-nöjd; ledsen, sårad, sviken, förbannad, frustrerad. För att jag inte var nöjd med resultatet i mitt liv. Alla dessa planer som stärkt känslan av att vara missnöjd och misslyckad när de inte gått som jag tänkt mig.
Min sjukdom som plågat mig i 25 år. Om jag bara...
Idag har jag en fruktansvärd värkdag. I vanliga fall brukar jag bli så förbannat ledsen när jag haft först en fantastisk dag, som igår, när jag känner igen mig själv och energin börjar pirra i mig och jag faktiskt orkar flera saker utan att bli helt slut... Men den fantastiska nästan religiösa upplevelsen som jag hade igår vid elden, den dröjer sig kvar. Det är ok. Precis som det är. Sitter kvar i sängen fortfarande. Läst tidningen, druckit kaffe. Läser att diabetes ökar i fruktansvärd takt, läser i samma tidning att vi svenskar äter 1,3 kg godis i veckan i en familj med två barn. 1,3 kg!!!! Kollar facebook, bloggar lite om mina känslor och känner mig lite delaktig i världen. Och tänker på vad jag kan göra med en sån här liten kropp, vad orkar jag? Vad kan jag planera in som jag vet att jag kan fixa?
För drömmarna känns så mycket mer realistiska idag när jag bygger dom på min religiösa upplevelse. Magiskt. För så länge jag lever så kan jag göra NÅGOT. Jag fascineras av människor som gått vidare oavsett vad som inträffat i deras liv. Jag ska vara en av dom. Glädje-Elinor ska inspirerar andra som råkat lite illa ut i Livet. För jag betyder något. Precis som det är.
Men efter alla mina turer i mitt Magiska Liv så infann sig precis den känslan och jag insåg med sådan kraft hur jag jagat i faktiskt hela mitt liv efter något annat än just det jag hade för ögonblicket. Det är alltid något mer jag borde göra, något mer jag borde åstadkomma, alltid något som jag missat - den känslan har jag burit med mig så länge jag kan minnas.
Det här blir mitt mantra den kommande tiden, och tänk en sådan fullkomligt magisk känsla har varit med mig ända sedan elden igår kväll när denna nöjdkänsla bara ramlade över mig.
Denna ständiga strävan, alla dessa drömmar och planer som så effektivt fått mig att vara frånvarande i nuet. Alla dessa människor som gjort ditten och datten och som påverkat mig i mitt liv, gjort mig icke-nöjd; ledsen, sårad, sviken, förbannad, frustrerad. För att jag inte var nöjd med resultatet i mitt liv. Alla dessa planer som stärkt känslan av att vara missnöjd och misslyckad när de inte gått som jag tänkt mig.
Min sjukdom som plågat mig i 25 år. Om jag bara...
Idag har jag en fruktansvärd värkdag. I vanliga fall brukar jag bli så förbannat ledsen när jag haft först en fantastisk dag, som igår, när jag känner igen mig själv och energin börjar pirra i mig och jag faktiskt orkar flera saker utan att bli helt slut... Men den fantastiska nästan religiösa upplevelsen som jag hade igår vid elden, den dröjer sig kvar. Det är ok. Precis som det är. Sitter kvar i sängen fortfarande. Läst tidningen, druckit kaffe. Läser att diabetes ökar i fruktansvärd takt, läser i samma tidning att vi svenskar äter 1,3 kg godis i veckan i en familj med två barn. 1,3 kg!!!! Kollar facebook, bloggar lite om mina känslor och känner mig lite delaktig i världen. Och tänker på vad jag kan göra med en sån här liten kropp, vad orkar jag? Vad kan jag planera in som jag vet att jag kan fixa?
För drömmarna känns så mycket mer realistiska idag när jag bygger dom på min religiösa upplevelse. Magiskt. För så länge jag lever så kan jag göra NÅGOT. Jag fascineras av människor som gått vidare oavsett vad som inträffat i deras liv. Jag ska vara en av dom. Glädje-Elinor ska inspirerar andra som råkat lite illa ut i Livet. För jag betyder något. Precis som det är.
lördag 5 april 2014
Att flyga...
Har min härlige läkares ord ringande i mina öron... Ett batteri med två pluspoler...
Så fantastiskt pirrande, ljuvligt, underbart att uppdatera min hemsida och göra det med lugnet, inspirationen som en magmaenergi som långsamt för mig vidare i hur jag vill planera. Det är all in, som jag alltid varit, men på ett så nytt sätt. Som att lugnet, friden äntligen slagit rot inom mig på ett varaktig sätt och hela systemet vet om det! Snacka om all in...
Nu ska jag göra lite magisk frukost, min detox går så bra den här gången. Känns som om jag varaktigt ändrat även där, det här är ingen kur jag kör utan jag vill verkligen leva detoxliv - hela tiden!
Ja till det som bygger mig vidare, nej till det som dödar mig långsamt.
Lett inom mig flera gånger åt en kommentar min syster Camilla, sångfågeln, sa; Man säger väl inte åt en nötallergiker som dör av att äta nötter - Ja, men nån gång kan du väl unna dig att äta en nöt?!! Vore ju helt idiotiskt.
Men så känns det som jag resonerat - jag har unnat mig pasta, vitt bröd, mjölkprodukter och så vidare. Långsamt har min kropp blivit sjuk av att få fel. Nu har jag skrikit på den för att den inte blir frisk snabb nog... Men nog av det nu. För jag känner att det händer stora saker inom mig, detoxen är förfärlig men ärlig. Så här illa har min kropp farit av det jag stoppat i den. Men förbättringen sker hela tiden och den helt skoningslösa detoxen sker nu på alla nivåer. Säger nej till allt som inte känns bra. Allt - relationer, mat, livssätt, saker jag vill/inte vill göra.
Jag väljer det som känns skitkul, inspirerande så det pirrar i mig, det som är energiutbyte. Gillar livet väldigt mycket just nu....
Så fantastiskt pirrande, ljuvligt, underbart att uppdatera min hemsida och göra det med lugnet, inspirationen som en magmaenergi som långsamt för mig vidare i hur jag vill planera. Det är all in, som jag alltid varit, men på ett så nytt sätt. Som att lugnet, friden äntligen slagit rot inom mig på ett varaktig sätt och hela systemet vet om det! Snacka om all in...
Nu ska jag göra lite magisk frukost, min detox går så bra den här gången. Känns som om jag varaktigt ändrat även där, det här är ingen kur jag kör utan jag vill verkligen leva detoxliv - hela tiden!
Ja till det som bygger mig vidare, nej till det som dödar mig långsamt.
Lett inom mig flera gånger åt en kommentar min syster Camilla, sångfågeln, sa; Man säger väl inte åt en nötallergiker som dör av att äta nötter - Ja, men nån gång kan du väl unna dig att äta en nöt?!! Vore ju helt idiotiskt.
Men så känns det som jag resonerat - jag har unnat mig pasta, vitt bröd, mjölkprodukter och så vidare. Långsamt har min kropp blivit sjuk av att få fel. Nu har jag skrikit på den för att den inte blir frisk snabb nog... Men nog av det nu. För jag känner att det händer stora saker inom mig, detoxen är förfärlig men ärlig. Så här illa har min kropp farit av det jag stoppat i den. Men förbättringen sker hela tiden och den helt skoningslösa detoxen sker nu på alla nivåer. Säger nej till allt som inte känns bra. Allt - relationer, mat, livssätt, saker jag vill/inte vill göra.
Jag väljer det som känns skitkul, inspirerande så det pirrar i mig, det som är energiutbyte. Gillar livet väldigt mycket just nu....
Energi...
Vilken detox - på alla nivåer! Helt otroligt underbart att göra min resa på ett så helt nytt sätt. Har alltid haft bråttom, vill ha quick fix när jag kraschar. Men inte den här gången...
Ändrat min kost, radikalt. Tänker igenom och tar mina steg, lugnt och eftertänksamt. Känner efter vad som är bra och vad som inte är lyckat för mig. Så ovanligt för ett batteri som alltid haft två pluspoler, som min läkare beskrev mig. Nu balanserar jag mitt batteri, ser till att energin läggs precis där den ska, väntar när jag behöver och agerar när det är så dags.
Vet i hela mig att jag går in i en helt ny fas i mitt liv, där jag aldrig, aldrig någonsin igen kommer att ge bort mig själv. Se till att själen är med, hela vägen. Idag hände ytterligare en sak som gav mig en sådan energikick att jag knappt känner igen mig i hur det varit den senaste tiden. Och jag håller energin, njuter av den, ger inte bort den direkt utan balanserar mitt batteri så att jag för en gångs skull sätter in på sparkontot! På väg... jag är verkligen på väg hem i mig själv. Håller min lilla tjej i famnen och försäkrar henne om att jag aldrig kommer att gå vilse igen. Tillräckligt gammal för det nu...
Min fantastiska detox fortsätter och det känns... mycket skit som ska ut, mycket som ska läkas. Men när jag vet och känner i hela mig att jag är på väg, tja, då är det såååå värt det.
Lycklig.
Ändrat min kost, radikalt. Tänker igenom och tar mina steg, lugnt och eftertänksamt. Känner efter vad som är bra och vad som inte är lyckat för mig. Så ovanligt för ett batteri som alltid haft två pluspoler, som min läkare beskrev mig. Nu balanserar jag mitt batteri, ser till att energin läggs precis där den ska, väntar när jag behöver och agerar när det är så dags.
Vet i hela mig att jag går in i en helt ny fas i mitt liv, där jag aldrig, aldrig någonsin igen kommer att ge bort mig själv. Se till att själen är med, hela vägen. Idag hände ytterligare en sak som gav mig en sådan energikick att jag knappt känner igen mig i hur det varit den senaste tiden. Och jag håller energin, njuter av den, ger inte bort den direkt utan balanserar mitt batteri så att jag för en gångs skull sätter in på sparkontot! På väg... jag är verkligen på väg hem i mig själv. Håller min lilla tjej i famnen och försäkrar henne om att jag aldrig kommer att gå vilse igen. Tillräckligt gammal för det nu...
Min fantastiska detox fortsätter och det känns... mycket skit som ska ut, mycket som ska läkas. Men när jag vet och känner i hela mig att jag är på väg, tja, då är det såååå värt det.
Lycklig.
söndag 30 mars 2014
Att vara ensam...
Vilken stor lycka, mitt i sorgen som varit över min hälsa, att få chansen att ta en tid och vara ensam, bara med mig & naturen runt omkring mig under en längre tid. För att lyssna på sig själv, sin inre röst och sin inre läkare, som bär på alla svaren, det är minsann inte som att sätta på radion... I allt brus som vi har omkring oss, så ligger den där inre klokskapen väl inbäddad många gånger...
Har använt de här många veckorna, snart två månader nu!, till att verkligen lyssna, iaktta, väcka intutionen och inse vad som behöver göras. Vad som behöver kännas, var mina ja och nej bor inom mig.
Och det är lite läskigt att bara vara för sig själv, att våga möta allt det som då kommer upp, sanningar som bara längtat att få bada i Ljuset, äntligen.
Jag lyssnar på precis vad kroppen vill ha, får hjälp av underbara Eva-Marie med ytterligare råd som känns bra i hela själen.
Jag låter känslor av trötthet som är från helvetet och inte går att kontrollera, bara få vara och jag tillåter mig att känna hur trött jag faktiskt är av alla Ja jag sagt, som egentligen borde ha varit Nej. Och hur trött jag är av att ständigt bära på alla dessa försvar, som jag behöver ha i den snurrande världen med superstressade och ickenärvarande människor överallt. Hur trött jag är av den duktiga flickan som till och med, när hon blir riktigt sjuk som nu, så ivrigt och maniskt söker efter ett snabbt sätt att fixa sig snabbt som fan och komma på banan igen.
Så... fysiskt med maten, bort med gifterna, röra på mig så mycket jag orkar, vilket blivit väldigt sparsamt vissa dåliga dagar...
Känslomässigt - låta allt få komma upp och tränat, tränat, tränat på att inte döma något av det. Allt har fått vara ok; ilska, frustration, avundsjuka, ledsenhet, offerkoftan, övergivenheten... Ja, hur mycket som helst har det fått vara.
Och andligt... Så underbart det är när själen stilla kommer ikapp... Alltså, den känslan när en spirande lycka stiger upp inom mig, en närvaro med träden, naturen, blommorna jag planterar, katterna som spinner, kaffet på morgonen... När min livslycka infinner sig, fast jag fortfarande är dålig, då vet jag. Nu är jag på väg.
Men ensamheten var nödvändig, puppan en överlevnad. Ingen annan kunde vara här i min puppa. Inga störningsmoment överhuvudtaget. Vilket privilegium. Är så tacksam. Det har varit läskigt stundtals, men åååh, så viktig period detta varit. Nu tar jag mig ur puppan och när vingarna lyfter mig ska jag vara så noga med var jag flyger. Och till vem.
Har använt de här många veckorna, snart två månader nu!, till att verkligen lyssna, iaktta, väcka intutionen och inse vad som behöver göras. Vad som behöver kännas, var mina ja och nej bor inom mig.
Och det är lite läskigt att bara vara för sig själv, att våga möta allt det som då kommer upp, sanningar som bara längtat att få bada i Ljuset, äntligen.
Jag lyssnar på precis vad kroppen vill ha, får hjälp av underbara Eva-Marie med ytterligare råd som känns bra i hela själen.
Jag låter känslor av trötthet som är från helvetet och inte går att kontrollera, bara få vara och jag tillåter mig att känna hur trött jag faktiskt är av alla Ja jag sagt, som egentligen borde ha varit Nej. Och hur trött jag är av att ständigt bära på alla dessa försvar, som jag behöver ha i den snurrande världen med superstressade och ickenärvarande människor överallt. Hur trött jag är av den duktiga flickan som till och med, när hon blir riktigt sjuk som nu, så ivrigt och maniskt söker efter ett snabbt sätt att fixa sig snabbt som fan och komma på banan igen.
Så... fysiskt med maten, bort med gifterna, röra på mig så mycket jag orkar, vilket blivit väldigt sparsamt vissa dåliga dagar...
Känslomässigt - låta allt få komma upp och tränat, tränat, tränat på att inte döma något av det. Allt har fått vara ok; ilska, frustration, avundsjuka, ledsenhet, offerkoftan, övergivenheten... Ja, hur mycket som helst har det fått vara.
Och andligt... Så underbart det är när själen stilla kommer ikapp... Alltså, den känslan när en spirande lycka stiger upp inom mig, en närvaro med träden, naturen, blommorna jag planterar, katterna som spinner, kaffet på morgonen... När min livslycka infinner sig, fast jag fortfarande är dålig, då vet jag. Nu är jag på väg.
Men ensamheten var nödvändig, puppan en överlevnad. Ingen annan kunde vara här i min puppa. Inga störningsmoment överhuvudtaget. Vilket privilegium. Är så tacksam. Det har varit läskigt stundtals, men åååh, så viktig period detta varit. Nu tar jag mig ur puppan och när vingarna lyfter mig ska jag vara så noga med var jag flyger. Och till vem.
Här händer det grejer...
Lycklig kör jag vidare på min nya kost och utrensningen är ett faktum. Blev ju jämförd med en överfylld soptunna av älskade vännen Eva-Marie, så skicklig kinesmedicinare & akupunktör, så vad kan man förvänta sig? Är väl inte konstigt om kroppen blir skittrött och gör ont som f... - eländet ska ju ut! Så det är väl inget att pipa om. Sitter på balkongen mitt i skönheten efter ännu en lugn dag, där Livet bara får hända. För första gången på väldigt länge har jag ägnat mig åt lite automatisk skrift, inte så flummigt som det låter. I alla fall inte för mig. Väldigt jysta vänner och coacher som jag får lite närkontakt med. Klargör så mycket när jag tillåter mig vara online. Jaja, jag vet att många tycker jag är märklig, men haha - whatever works for me is ok! Ibland kan man bli lite fokuslös när det händer saker med ens hälsa, då är det så skönt att prata vett med någon som inte har samma förankring i den här 3d-världen...
Idag mumsmums hela dagen - fänkål, ingefära, citron i hett vatten, golden milk på mandelmjölk till frukost. Rödbetsbiffar med stekt ägg och sallad, överringlad av underbar Golden dressing. Ikväll blev det sedan små plättar gjorda på mandelmalet som blev kvar efter mandelmjölkstillverkningen, ett par ägg och salt. På det min underbara sylt av tranbär&hallon, ooh, vad dom gifter sig fint!
Så kroppen får allt hjälp och det stöd som den ska ha, det här blir ju alldeles galant! Om bara ett tag är ringarna under ögonen borta, några kilon har dragit sin kos och energin får flöda i mjuk harmoni igen. Lycklig..? Haha - jaaaaa.
Idag mumsmums hela dagen - fänkål, ingefära, citron i hett vatten, golden milk på mandelmjölk till frukost. Rödbetsbiffar med stekt ägg och sallad, överringlad av underbar Golden dressing. Ikväll blev det sedan små plättar gjorda på mandelmalet som blev kvar efter mandelmjölkstillverkningen, ett par ägg och salt. På det min underbara sylt av tranbär&hallon, ooh, vad dom gifter sig fint!
Så kroppen får allt hjälp och det stöd som den ska ha, det här blir ju alldeles galant! Om bara ett tag är ringarna under ögonen borta, några kilon har dragit sin kos och energin får flöda i mjuk harmoni igen. Lycklig..? Haha - jaaaaa.
lördag 29 mars 2014
Vad är det för särskilt med Brian&Simon..??
Som jag ser fram emot att få träffa dessa underbara människor om bara ett par veckor!
Mina celler minns hur det var att möta först Brian, som jag översatte för på Stansted Hall, England. Det var som att möta en ande från andra sidan. Ingen idé eller vilja fanns att försöka vara något annat än precis det jag var, insikten var total att jag var helt genomskinlig tillsammans med honom och hur befriande var inte det..??!! Sedan fick jag förmånen att på scenen, inför alla, få en reading av Simon - OMG, fanns inte en del av min som inte var blottad, han läste mig rakt av och hela vägen in. Shiiiit, så bra det var och vilken kick han gav mig.
Under denna vecka drack jag djupt ur särskilt Brians kopp och min själ återfick så mycket av förlorat hopp på den mediala världen, så mycket av den ursprungsglädje som arbetet/leken med andevärlden ger bara vällde in i mig igen.
Så nu är det dags att få möta dem igen, och hela jag gläder mig. Jag är så sedd, så respekterad, så älskad, så naturligt avslappnad med dem och det är ju precis så jag vill ha det.
Har i alla år sagt att mina vänner från andra sidan är mina bästa vänner och coacher - ingen idé att ljuga här inte!! Dock är det oerhört sällsynt att inom den mediala världen, där alla påstår sig umgås med andevärlden, att möta människor som lär sig något av dem från andra sidan! Hmmm.
För så är det. Andevärlden umgås med oss, inte för att vara våra gurus, våra läromästare eller sektledare. Dom kommer till oss för att visa oss hur vi kan vara lyckliga, närvarande, medvetna människor som vet att enda syftet med att vara här, är just lyckan och att smitta andra att finna sin lycka inom sig. Inspirera till vägval som är rätt för just den personen, för den vill ju så gärna uppnå det man själv har - hela essensen strålar ju ut denna livslycka och närvaro. Ett varande som bara är.
Jag satt mellan dessa två medbröder på scenen förra året, alla i publiken gjorde en övning och vi bara satt där tysta tillsammans. Och jag var hemma. Det finns här på Jorden. Det existerar.
Och om två veckor får jag träffa dem igen, dricka mig otörstig. Tack.
Mina celler minns hur det var att möta först Brian, som jag översatte för på Stansted Hall, England. Det var som att möta en ande från andra sidan. Ingen idé eller vilja fanns att försöka vara något annat än precis det jag var, insikten var total att jag var helt genomskinlig tillsammans med honom och hur befriande var inte det..??!! Sedan fick jag förmånen att på scenen, inför alla, få en reading av Simon - OMG, fanns inte en del av min som inte var blottad, han läste mig rakt av och hela vägen in. Shiiiit, så bra det var och vilken kick han gav mig.
Under denna vecka drack jag djupt ur särskilt Brians kopp och min själ återfick så mycket av förlorat hopp på den mediala världen, så mycket av den ursprungsglädje som arbetet/leken med andevärlden ger bara vällde in i mig igen.
Så nu är det dags att få möta dem igen, och hela jag gläder mig. Jag är så sedd, så respekterad, så älskad, så naturligt avslappnad med dem och det är ju precis så jag vill ha det.
Har i alla år sagt att mina vänner från andra sidan är mina bästa vänner och coacher - ingen idé att ljuga här inte!! Dock är det oerhört sällsynt att inom den mediala världen, där alla påstår sig umgås med andevärlden, att möta människor som lär sig något av dem från andra sidan! Hmmm.
För så är det. Andevärlden umgås med oss, inte för att vara våra gurus, våra läromästare eller sektledare. Dom kommer till oss för att visa oss hur vi kan vara lyckliga, närvarande, medvetna människor som vet att enda syftet med att vara här, är just lyckan och att smitta andra att finna sin lycka inom sig. Inspirera till vägval som är rätt för just den personen, för den vill ju så gärna uppnå det man själv har - hela essensen strålar ju ut denna livslycka och närvaro. Ett varande som bara är.
Jag satt mellan dessa två medbröder på scenen förra året, alla i publiken gjorde en övning och vi bara satt där tysta tillsammans. Och jag var hemma. Det finns här på Jorden. Det existerar.
Och om två veckor får jag träffa dem igen, dricka mig otörstig. Tack.
Budskapet
Tycker det är synd att Mia Skäringers spetsiga inlägg i dietdebatten gick förlorat i en krigsföring där alla knappar tilläts bli intryckta och pajkastningen blev i full gång. För jag tycker hennes ursprungliga blogginlägg, som satte igång det hela, var en belysning på den besatthet som vi går in i när vi ska gå ner i vikt, bli perfekta och följa trenderna. Med sin vassa humor tycker jag hon lade fokus på hur vi med hull och hår slukar det senaste, senaste nya i vår kamp för perfektionism och lätt kan höja ögonbrynen åt dem som inte följer.
Har sett mycket genom åren; bara äta bacon och inget annat, äta en grönsakssoppa morgon, middag, kväll i tre veckor, piller, olika drycker osv, osv, osv. Det är ju denna hysteri och besatthet hon belyser, men som sagt - det försvann helt i alla upprörda människors hetsjakt på en liten person (nåja, hon är ju rätt stor kändismässigt, men fortfarande en vanlig, liten människa!) som faktiskt bara skrev vad HON tyckte. Leva och låta leva.... nej, ingen grej för oss människor 2014....
Själv har jag återgått till strikt lchf, helt uteslutit vitt mjöl, socker och alla former av snabba kolhydrater och det är uteslutande för min egen skull. Jag blir så mycket bättre i min hälsa om jag äter så. Jag tipsar människor runt omkring mig om detta, sen får ju förstås dom välja själva. Precis som Mia väldigt gärna för min skull får äta en bakelse, pasta eller vad hon vill.
Vore så mycket roligare med en nyanserad diskussion om saker och ting - framför allt så ger det så mycket mer!
Har sett mycket genom åren; bara äta bacon och inget annat, äta en grönsakssoppa morgon, middag, kväll i tre veckor, piller, olika drycker osv, osv, osv. Det är ju denna hysteri och besatthet hon belyser, men som sagt - det försvann helt i alla upprörda människors hetsjakt på en liten person (nåja, hon är ju rätt stor kändismässigt, men fortfarande en vanlig, liten människa!) som faktiskt bara skrev vad HON tyckte. Leva och låta leva.... nej, ingen grej för oss människor 2014....
Själv har jag återgått till strikt lchf, helt uteslutit vitt mjöl, socker och alla former av snabba kolhydrater och det är uteslutande för min egen skull. Jag blir så mycket bättre i min hälsa om jag äter så. Jag tipsar människor runt omkring mig om detta, sen får ju förstås dom välja själva. Precis som Mia väldigt gärna för min skull får äta en bakelse, pasta eller vad hon vill.
Vore så mycket roligare med en nyanserad diskussion om saker och ting - framför allt så ger det så mycket mer!
fredag 28 mars 2014
Walk of life
Efter telefonpratet med min superbraiga läkare, där vi beslutade om större utredning av vad som sker i min lilla kropp, så tog jag dagens morgonenergi till att plocka undan och dammsuga, är ju så fint att ha fint omkring sig! Spelade lite låtar från Youtube, blir ju så skitkul att umgås med dammdraken då. Efter några låtar blev jag så sugen på att höra Walk of life med Dire Straits, shit vad många gånger jag lett jympa till den låten!! Och pirrigt inom mig känner jag idén av att köra igång, sen när jag orkar lite mer, en sorts "Väggjympa", ni vet för dom som legat knockade på backen efter krocken med väggen med sådana där cirklar av stjärnor runt hela knoppen och kroppen som det är i serietidningar.
"Kom och jympa med mig - gör en armhävning, lite bålrull & vippa en liten aning på höfterna, för att sedan avnjuta en urskön meditation & avslappning. Ta gärna dina rosa skor&kläder på dig!"
Ingen behöver vara chic, smal, vältränad, sakna ringar under ögonen eller vara socialt kompetent. Vi bara leker med lusten inom oss, och lyssnandet efter vad jag orkar och vill/kan göra. Största prestationen med passet är att ta sig dit överhuvudtaget, inget annat behövs presteras.
Likaså leker jag med tanken att ha caféet lite öppet i sommar i alla fall.... Ett antistress-café på allvar - ibland finns det flera saker att välja på, ibland bara kanelbullar & Mias glutenfria chokladkladdisar. Alltid, alltid finns det kanongoda nymalda kaffet och en helt cool personal som kommer med ditt fika, även om det tar lite längre tid än på andra ställen. Ett tema-café där människor som gått före i det där med att lyssna på sig själva berättar om sin väg; allt från sunda matförändringar byggda på lust till människor jag mött som mist sina barn på det mest tragiska sätt man kan tänka sig och som verkligen kommit i kontakt med vad som egentligen är viktigt. Människor som vågat/tvingats stanna upp och verkligen möta sig själva.
Ibland lite längre café-besök, kanske en dag eller två med supergod ekologisk mat&fika, prat och inspirerande idéer om hur vi förebygger, möter och kommer ur utbrändheter. För ensamheten är stor när man är mitt i det och rädslan kanske ännu större för att hamna där, särskilt om man sett någon drabbas eller varit där förut.
Ideer... Jag skriver ner och går sen ut i solen och är gravid med dem....
"Kom och jympa med mig - gör en armhävning, lite bålrull & vippa en liten aning på höfterna, för att sedan avnjuta en urskön meditation & avslappning. Ta gärna dina rosa skor&kläder på dig!"
Ingen behöver vara chic, smal, vältränad, sakna ringar under ögonen eller vara socialt kompetent. Vi bara leker med lusten inom oss, och lyssnandet efter vad jag orkar och vill/kan göra. Största prestationen med passet är att ta sig dit överhuvudtaget, inget annat behövs presteras.
Likaså leker jag med tanken att ha caféet lite öppet i sommar i alla fall.... Ett antistress-café på allvar - ibland finns det flera saker att välja på, ibland bara kanelbullar & Mias glutenfria chokladkladdisar. Alltid, alltid finns det kanongoda nymalda kaffet och en helt cool personal som kommer med ditt fika, även om det tar lite längre tid än på andra ställen. Ett tema-café där människor som gått före i det där med att lyssna på sig själva berättar om sin väg; allt från sunda matförändringar byggda på lust till människor jag mött som mist sina barn på det mest tragiska sätt man kan tänka sig och som verkligen kommit i kontakt med vad som egentligen är viktigt. Människor som vågat/tvingats stanna upp och verkligen möta sig själva.
Ibland lite längre café-besök, kanske en dag eller två med supergod ekologisk mat&fika, prat och inspirerande idéer om hur vi förebygger, möter och kommer ur utbrändheter. För ensamheten är stor när man är mitt i det och rädslan kanske ännu större för att hamna där, särskilt om man sett någon drabbas eller varit där förut.
Ideer... Jag skriver ner och går sen ut i solen och är gravid med dem....
torsdag 27 mars 2014
Kroppen ljuger aldrig
I min lilla dagbok fick jag en stark önskan att tillägga den gamla slagdänga - Kroppen ljuger aldrig. Måste, vill, vill skriva ned det här så jag kanske aldrig mer glömmer det!
När kroppen signalerar, vad det än vara månde, så är det superläge att vi lyssnar. För den vill något om den signalerar. Så är det.
Så lyssna. Om det blir så att signalerna blir ännu starkare, FAST du tycker att du lyssnat så bra, då är det verkligen läge att stanna upp och lyssna ordentligt. Verkligen lyssna.
Vi har bara i dagens samhälle blivit så fullkomligt värdelösa på att lyssna, för det innebär många gånger att om vi gör det, verkligen lyssnar, så är vi eventuellt tvungna att släppa kontrollen och inse att kroppen vill eller vill inte något viktigt.
Är man Body Harmonyinfluerad, vilket jag tack och lov är, då blir varje händelse i kroppen ett äventyr som leder dig vidare precis hela tiden. Ett övergrepp bodde i mitt vänstra knä, snyggt förpackat och "bortglömt", en hängning från ett tidigare liv orsakade en wiplash i min nacke och så mycket annat spännande som jag upptäckt när jag lyssnat. Blev lite dålig igen på att lyssna, så nu börjar den spännande läsningen av min Livsroman igen!! Shiiit, vad ska jag upptäcka den här gången när det är så utmanande..?!! Att bilda antikroppar mot sig själv, haha, jaa, det säger väl något!
När kroppen signalerar, vad det än vara månde, så är det superläge att vi lyssnar. För den vill något om den signalerar. Så är det.
Så lyssna. Om det blir så att signalerna blir ännu starkare, FAST du tycker att du lyssnat så bra, då är det verkligen läge att stanna upp och lyssna ordentligt. Verkligen lyssna.
Vi har bara i dagens samhälle blivit så fullkomligt värdelösa på att lyssna, för det innebär många gånger att om vi gör det, verkligen lyssnar, så är vi eventuellt tvungna att släppa kontrollen och inse att kroppen vill eller vill inte något viktigt.
Är man Body Harmonyinfluerad, vilket jag tack och lov är, då blir varje händelse i kroppen ett äventyr som leder dig vidare precis hela tiden. Ett övergrepp bodde i mitt vänstra knä, snyggt förpackat och "bortglömt", en hängning från ett tidigare liv orsakade en wiplash i min nacke och så mycket annat spännande som jag upptäckt när jag lyssnat. Blev lite dålig igen på att lyssna, så nu börjar den spännande läsningen av min Livsroman igen!! Shiiit, vad ska jag upptäcka den här gången när det är så utmanande..?!! Att bilda antikroppar mot sig själv, haha, jaa, det säger väl något!
Forts Jag går på lina...
Nu hände det igen... Kanske är den stora meningen att jag inte ska blogga, haha!
Min dans på linan ser ut så här för mig, kanske kan det vara inspiration för någon annan. Kanske inte. Whatever - jag mår så bra av att skriva av mig!
Har kört så länge det gick, väntar väldigt länge innan jag saktar ner och börjar lyssna, men nu står jag i princip still. Blev inte bättre, alltså tar jag reda på varför. Fler blodprover, mer lugn och ro, mer bortsortering av människor och situationer. Provar på att vara speedad för att jag inte fattar varför jag inte mår bättre, mer sämre. Gråter och tycker synd om mig själv. Mediterar och söker svar inom mig. Lyssnar på 30 andra personer som vet precis hur jag ska göra. Provar allt. Tycker jag.
Men när svaret kom igår så insåg jag att det här är verkligen ingen lek längre, nu är det allvar. Och jag tar sista härliga steget ut på linan och tar tillbaka mitt eget fokus. För nu är det mina val och inget annat som avgör om jag ska bli frisk.
Att lyssna, utan att fastna i sjukdomsbilden.
Att agera, utan att bli klämkäck och försöka "fixa mig" så fort som möjligt, istället med massa kärlek och lyssna på precis vad kroppen och själen säger att den vill.
Att möta rädslan för att gå fel igen och kliva på karusellen, så att jag vågar känna vad jag ska göra framöver, vad som inspirerar mig och som jag kan göra utan att springa in i väggen igen.
Viktigast av allt - göra precis allt jag kan komma på som ger mig energi och glädjen tillbaka. Det som skrämt mig mest när jag läst på nätet för att förstå vad som sker i min kropp, det är alla som har en total identifikation med sitt lidande. Så nu har jag gått 15 minuter på bandet, gjort min meridianstretch, duschat och ätit en fantastisk frukost. Snart sörplat i mig min gigantiska Golden milk-kopp gjord på gurkmeja och nu vandrar jag ut i solen.
Ska så lite rödbetor, samla in lite pinnar som ligger här och där i trädgården efter all blåst. Göra en eld som också får vara min ceremoni för mig själv. Ceremonin för min Livlinedans! Vilken lindansös jag är! Har mina rosa arbetsbrallor på mig med mitt nytvättade linne med "Just did it" på bröstet. Nu gör jag det.
Min dans på linan ser ut så här för mig, kanske kan det vara inspiration för någon annan. Kanske inte. Whatever - jag mår så bra av att skriva av mig!
Har kört så länge det gick, väntar väldigt länge innan jag saktar ner och börjar lyssna, men nu står jag i princip still. Blev inte bättre, alltså tar jag reda på varför. Fler blodprover, mer lugn och ro, mer bortsortering av människor och situationer. Provar på att vara speedad för att jag inte fattar varför jag inte mår bättre, mer sämre. Gråter och tycker synd om mig själv. Mediterar och söker svar inom mig. Lyssnar på 30 andra personer som vet precis hur jag ska göra. Provar allt. Tycker jag.
Men när svaret kom igår så insåg jag att det här är verkligen ingen lek längre, nu är det allvar. Och jag tar sista härliga steget ut på linan och tar tillbaka mitt eget fokus. För nu är det mina val och inget annat som avgör om jag ska bli frisk.
Att lyssna, utan att fastna i sjukdomsbilden.
Att agera, utan att bli klämkäck och försöka "fixa mig" så fort som möjligt, istället med massa kärlek och lyssna på precis vad kroppen och själen säger att den vill.
Att möta rädslan för att gå fel igen och kliva på karusellen, så att jag vågar känna vad jag ska göra framöver, vad som inspirerar mig och som jag kan göra utan att springa in i väggen igen.
Viktigast av allt - göra precis allt jag kan komma på som ger mig energi och glädjen tillbaka. Det som skrämt mig mest när jag läst på nätet för att förstå vad som sker i min kropp, det är alla som har en total identifikation med sitt lidande. Så nu har jag gått 15 minuter på bandet, gjort min meridianstretch, duschat och ätit en fantastisk frukost. Snart sörplat i mig min gigantiska Golden milk-kopp gjord på gurkmeja och nu vandrar jag ut i solen.
Ska så lite rödbetor, samla in lite pinnar som ligger här och där i trädgården efter all blåst. Göra en eld som också får vara min ceremoni för mig själv. Ceremonin för min Livlinedans! Vilken lindansös jag är! Har mina rosa arbetsbrallor på mig med mitt nytvättade linne med "Just did it" på bröstet. Nu gör jag det.
Jag går på lina...
När något inträffar som vi inte direkt tycker är skitkul, som de värden jag fick besked om igår, då är det en smal, smal lina att vandra på för att hamna rätt. Tycker jag. Tidigare har jag alltså gång efter annan bara kört på tills det tagit slut. Lite repris på den turen har jag gjort några gånger i mitt liv. Nu blev det stopp igen. Och den här gången blev jag inte relativt snabbt hjälpt av medicinering, utan sämre och sämre. Nu vet jag alltså varför. Jag är superallergisk mot mig själv, bildar antikroppar mot mig själv, min sköldkörtel, mina binjurar osv, osv. Och det är här den magiska lindansen börjar....
Har googlat ett dygn nu för att ta reda på lite mer vad jag kan göra och det händer intressanta saker inom mig. Blir så tydligt när jag är inne på olika sajter, alltfrån läkare och socialstyrelsen till privata människor i liknande situation som jag, hur det är så lätt att hamna i en återvändsgränd och stanna där. Läkarna har sin nästan lite cyniska syn på dylika problem och har helt enkelt ingen bra lösning att erbjuda. Fast i synen på att detta vet man helt enkelt inte hur man kan bota och går inte vidare därifrån. Människor som råkat ut för diagnoser och fastnat i dem, så här är det och jag är arg, bitter, ledsen och helt identifierad med min diagnos. Alla är idioter typ och aldrig blir det bättre, ält, ält...
Och så har vi den där gruppen som klämkäckt delar fantastiska citat på facebook och bloggar om hur positivt dom tänker och hur absolut ingenting kan påverka dem! Hej och hå, finns inget i världen jag inte kan förtränga. Stirriga i blicken tävlar dom med alla andra coacher inom alla områden, tävlar om vem som vinner positivitetsracet och ingen av dem jag möter är i kontakt med sig själva alls, huuuua! Har du något som är besvärligt så beror det på att du inte satt upp tillräckligt med affirmationer på ditt kylskåp. Basta. Dom är värre än duracellkaniner och kanske irriterar jag mig så på dem för att jag känner så väl igen mig själv från det förflutna.
Den mediala eller andliga gruppen är ju också... spännande. Allt är meningen. Karma. Är du inte på topp, så har du inte lyssnat tillräckligt på andarna, går helt fel väg och du får veta det väldigt tydligt av de andligt upplysta. Från sina självuppblåsta troner ser de ner på dig, som den misslyckade individ du är som inte tagit in tillräclling med ljus!
Har googlat ett dygn nu för att ta reda på lite mer vad jag kan göra och det händer intressanta saker inom mig. Blir så tydligt när jag är inne på olika sajter, alltfrån läkare och socialstyrelsen till privata människor i liknande situation som jag, hur det är så lätt att hamna i en återvändsgränd och stanna där. Läkarna har sin nästan lite cyniska syn på dylika problem och har helt enkelt ingen bra lösning att erbjuda. Fast i synen på att detta vet man helt enkelt inte hur man kan bota och går inte vidare därifrån. Människor som råkat ut för diagnoser och fastnat i dem, så här är det och jag är arg, bitter, ledsen och helt identifierad med min diagnos. Alla är idioter typ och aldrig blir det bättre, ält, ält...
Och så har vi den där gruppen som klämkäckt delar fantastiska citat på facebook och bloggar om hur positivt dom tänker och hur absolut ingenting kan påverka dem! Hej och hå, finns inget i världen jag inte kan förtränga. Stirriga i blicken tävlar dom med alla andra coacher inom alla områden, tävlar om vem som vinner positivitetsracet och ingen av dem jag möter är i kontakt med sig själva alls, huuuua! Har du något som är besvärligt så beror det på att du inte satt upp tillräckligt med affirmationer på ditt kylskåp. Basta. Dom är värre än duracellkaniner och kanske irriterar jag mig så på dem för att jag känner så väl igen mig själv från det förflutna.
Den mediala eller andliga gruppen är ju också... spännande. Allt är meningen. Karma. Är du inte på topp, så har du inte lyssnat tillräckligt på andarna, går helt fel väg och du får veta det väldigt tydligt av de andligt upplysta. Från sina självuppblåsta troner ser de ner på dig, som den misslyckade individ du är som inte tagit in tillräclling med ljus!
onsdag 26 mars 2014
Nu hände det igen...
Gick inte fortsätta skriva plötsligt... Nåja, nästan klar för morgonen med mitt "lilla" inlägg. Blir lite tråkad för att det är långt, ingen orkar läsa mina inlägg. Men jag skriver ju för att jag har lust!! Sen blir det vad det blir. Visst har mitt hjärta en djup längtan efter att få dela mina funderingar med andra, är ju en del av den livsuppgift jag talade om. Men inte på några som helst villkor. Jag följer inga som helst manualer från och med den här stopperioden, den här gången är jag villkorslöst sann mot mig själv. Jag skiter i andras åsikter, ursäkta mig. Blir snart 60, herreguuud! Inte tid att följa andras vägar, jag vill gå min egen. Äntligen.
Har massa idéer nu, och skyndar långsamt in i min planering av tiden framför mig. Vet att jag vill inspirera. Vet att jag vill skriva, har flera råskisser till helt magiska berättelser som kommer hela som miniuniversa till mig och storytellern i mig måste skriva ned dem. Vet att jag vill coacha, men på ett helt nytt sätt. Med hjälp av andevärlden, men inte alls på det gamla mediala sättet och inte heller coaching på det där klämkäcka "det-här-fixar-vi-inom-tre-dagar-sättet" eller "tio-sätt-att-gå-ner-300-kg-eller-bli-ett-kändis-medium", nej, ett nytt sätt där vi går in i magiska världar vi inte har beträtt förut.
Mhm - där är det andeväsen, utomjordingar, Sanningen från Heaven and Hell och precis allt kan hända.... Ååååh, jag älskar när jag äntligen blivit tvingad att stanna, denna gång med järnslägga!! För när resan fortsätter så blir den mer magisk för varje gång, då jag kommer djupare och djupare in i magin. Inga stopp.....
Kommer nog inte att bli så populär i mediumsvängarna för kommande insatser inom det mediala, men det har jag ju aldrig varit. Varit alldeles för överlägsen i mina kommentarer om nivån jag tycker medium-sverige har. Vilken jävla loppcirkus. Men har mina ljusänglar även inom den världen och j-lar i havet, vilka medium det är!! Precis som jag. Har pluggat in värsta uppkopplingen nu. Var bara tvungen att avprogrammera de gamla inmatningarna så det nya fick plats. Here we go!!! Håll i hattarna, dom där rymdskeppen får en nästan att kissa på sig! Nu händer det grejer framöver, må ni tro.
Har massa idéer nu, och skyndar långsamt in i min planering av tiden framför mig. Vet att jag vill inspirera. Vet att jag vill skriva, har flera råskisser till helt magiska berättelser som kommer hela som miniuniversa till mig och storytellern i mig måste skriva ned dem. Vet att jag vill coacha, men på ett helt nytt sätt. Med hjälp av andevärlden, men inte alls på det gamla mediala sättet och inte heller coaching på det där klämkäcka "det-här-fixar-vi-inom-tre-dagar-sättet" eller "tio-sätt-att-gå-ner-300-kg-eller-bli-ett-kändis-medium", nej, ett nytt sätt där vi går in i magiska världar vi inte har beträtt förut.
Mhm - där är det andeväsen, utomjordingar, Sanningen från Heaven and Hell och precis allt kan hända.... Ååååh, jag älskar när jag äntligen blivit tvingad att stanna, denna gång med järnslägga!! För när resan fortsätter så blir den mer magisk för varje gång, då jag kommer djupare och djupare in i magin. Inga stopp.....
Kommer nog inte att bli så populär i mediumsvängarna för kommande insatser inom det mediala, men det har jag ju aldrig varit. Varit alldeles för överlägsen i mina kommentarer om nivån jag tycker medium-sverige har. Vilken jävla loppcirkus. Men har mina ljusänglar även inom den världen och j-lar i havet, vilka medium det är!! Precis som jag. Har pluggat in värsta uppkopplingen nu. Var bara tvungen att avprogrammera de gamla inmatningarna så det nya fick plats. Here we go!!! Håll i hattarna, dom där rymdskeppen får en nästan att kissa på sig! Nu händer det grejer framöver, må ni tro.
Magiska drömmar....
Ibland har jag drömmar som inte är som drömmar, har varit så sedan mitt andliga uppvaknande började på allvar för 25 år sedan. När detta sker vet jag att den process som jag för närvarande befinner mig, för livet fortsätter ju att utvecklas hela tiden, börjar närma sig ett genombrott. Den omtalade löken, som av många kloka använts som metafor för vår personliga, andliga utveckling, har ju väldigt många lager och vi får aldrig, aldrig sluta våga utvecklas. Inget i vårt universum är stagnation och inte meningen att vi ska vara det heller.
Många ser det som sin svaghet, sitt misslyckande när dom springer in i väggen, blir sjuka eller av andra anledningar tvingas till stillhet en tid. Jag ser det som en sådan ovärdelig hjälp från min fantastiska kropp - så här har den gjort nu, länge, länge. När jag kör på i 3D-världen och själen inte riktigt hänger med, då stoppar jag mig själv.
Haha, vilket finurligt system!! För varje gång när insynkroniseringen sätter fart igen, så tänker jag - WTF - varför lyssnar jag inte tidigare?? Men med ett varmt leende kan jag konstatera att det tar oerhört lång tid i lökskalandet innan man kommer över alla inprogrammeringar vi har inom oss.
För vi SKA fixa oss! Snabbt helst. Och med flaggan i topp, men inte nödvändigtvis med en själ som andas långa, djupa, närvarande andetag... Så kör dom flesta och jag har ibland så förb.... svårt att inte hänga på råttracet, så inrotad vana i mig. Den här gången vill jag dock tro att jag fattat något väldigt långt inne i löken och nu är på väg för gott ur rondellen jag kört detta livet.
För jag är helt klar över att jag denna gång valt att i det liv jag gick ner till denna gång, en gång för alla bearbeta mitt enorma behov av att bli älskad och accepterad. Av alla. Hur långt jag är beredd, eller har varit beredd att gå, för detta, tja, det är en mardröm jag befunnit mig i. Fy f. Att verkligen gå min egen väg och våga lysa i mitt egna fantastiska ljus, utan att vara rädd för människorna runt mig, det är min livsuppgift den här gången. Och lycklig inser jag att det kommer att inspirera många, många om jag lyckas. Precis som jag blir inspirerad av människor som Brian och Simon från Kanada, så kan jag inspirera andra. Så vackert med människor som vilar i sig själva och inte har några agendor....
Många ser det som sin svaghet, sitt misslyckande när dom springer in i väggen, blir sjuka eller av andra anledningar tvingas till stillhet en tid. Jag ser det som en sådan ovärdelig hjälp från min fantastiska kropp - så här har den gjort nu, länge, länge. När jag kör på i 3D-världen och själen inte riktigt hänger med, då stoppar jag mig själv.
Haha, vilket finurligt system!! För varje gång när insynkroniseringen sätter fart igen, så tänker jag - WTF - varför lyssnar jag inte tidigare?? Men med ett varmt leende kan jag konstatera att det tar oerhört lång tid i lökskalandet innan man kommer över alla inprogrammeringar vi har inom oss.
För vi SKA fixa oss! Snabbt helst. Och med flaggan i topp, men inte nödvändigtvis med en själ som andas långa, djupa, närvarande andetag... Så kör dom flesta och jag har ibland så förb.... svårt att inte hänga på råttracet, så inrotad vana i mig. Den här gången vill jag dock tro att jag fattat något väldigt långt inne i löken och nu är på väg för gott ur rondellen jag kört detta livet.
För jag är helt klar över att jag denna gång valt att i det liv jag gick ner till denna gång, en gång för alla bearbeta mitt enorma behov av att bli älskad och accepterad. Av alla. Hur långt jag är beredd, eller har varit beredd att gå, för detta, tja, det är en mardröm jag befunnit mig i. Fy f. Att verkligen gå min egen väg och våga lysa i mitt egna fantastiska ljus, utan att vara rädd för människorna runt mig, det är min livsuppgift den här gången. Och lycklig inser jag att det kommer att inspirera många, många om jag lyckas. Precis som jag blir inspirerad av människor som Brian och Simon från Kanada, så kan jag inspirera andra. Så vackert med människor som vilar i sig själva och inte har några agendor....
tisdag 25 mars 2014
23 år...
Ja, för så många år sedan började det. Då var det en hyperaktiv sköldkörtel och jag fick köra med hjärtmedicin för att lugna hjärtat och cellgifter för att få bukt med det akuta, var riktigt sjuk där utan att jag fattade det. Sedan har det varit en berg- och dalbana, där den till slut utmattad lade av mer och mer. Vilket ju innebär att ingenting i kroppen funkar som det ska, organen rensar sig inte, hormonerna är i kaos. Osv, osv, osv. Den här gången när det slog till blev jag ordentligt rädd, så dålig har jag aldrig känt mig. Grät när jag såg mig i spegeln, inte av fåfänga utan av rädsla för vad som hände med mig. För jag såg verkligen för eländig ut.... Ringar under ögonen, svullen i hela kroppen och trött, trött, trött. Värk. För jävligt helt enkelt. Känns som jag varit i helvetet och nu sakta är på väg därifrån. För att jag än en gång tagit upp kampen, men nu med mjuk, mjuk, inkännande kärlek till min kropp men även min själ.
För visst är det så att kroppen och själen hänger ihop, ingen tvekan om det.
Så jag drog ur proppen och det rejält. Har fullständigt isolerat mig, bara tagit hand om allt som sker i kroppen, men också lyssnat och lyssnat till vad min själ ropar på. Det går sakta, sakta men jag vet ju varför. Den här gången gäller det. Gör precis det jag orkar och inget mer. Äter det som kroppen vill ha. Är ensam för att jag behöver det, finns ingen energi för att vara social och det känns som ett oerhört priviligeum att få chansen att göra det här.
Men det viktigaste av allt är att hela vägen ge mig tillåtelsen att göra det här - att finna vägen till min sanna själslycka. Den här gången tänker jag inte kompromissa med något, oavsett konsekvenserna. Mina vänner och mina nära, kära förstår och ger mig kärleken och acceptansen på vägen, vilket också är ett så stort privilegum - så många jag vet som får vandra den här vägen utan förståelse och massor av fördömanden, shit vad tungt!
Jodå, jag har fått åsikter om mina val också, men det får faktiskt vara så och jag bryr mig inte. För varje själ borde ge sig själv, och andra, tillåtelsen att gå in och lyssna när det är dags. Vi lever i en tid där självmord, depressioner, utbrändheter och ett psykiskt mående som är förfärligt är vardagsmat. För det mesta biter vi ihop och kör vidare - till det bittra slutet när det blir kollaps. Gör inte det den här gången. Nuär det livet som gäller. Åh, så spännande det är framför mig. Och nu.
För visst är det så att kroppen och själen hänger ihop, ingen tvekan om det.
Så jag drog ur proppen och det rejält. Har fullständigt isolerat mig, bara tagit hand om allt som sker i kroppen, men också lyssnat och lyssnat till vad min själ ropar på. Det går sakta, sakta men jag vet ju varför. Den här gången gäller det. Gör precis det jag orkar och inget mer. Äter det som kroppen vill ha. Är ensam för att jag behöver det, finns ingen energi för att vara social och det känns som ett oerhört priviligeum att få chansen att göra det här.
Men det viktigaste av allt är att hela vägen ge mig tillåtelsen att göra det här - att finna vägen till min sanna själslycka. Den här gången tänker jag inte kompromissa med något, oavsett konsekvenserna. Mina vänner och mina nära, kära förstår och ger mig kärleken och acceptansen på vägen, vilket också är ett så stort privilegum - så många jag vet som får vandra den här vägen utan förståelse och massor av fördömanden, shit vad tungt!
Jodå, jag har fått åsikter om mina val också, men det får faktiskt vara så och jag bryr mig inte. För varje själ borde ge sig själv, och andra, tillåtelsen att gå in och lyssna när det är dags. Vi lever i en tid där självmord, depressioner, utbrändheter och ett psykiskt mående som är förfärligt är vardagsmat. För det mesta biter vi ihop och kör vidare - till det bittra slutet när det blir kollaps. Gör inte det den här gången. Nuär det livet som gäller. Åh, så spännande det är framför mig. Och nu.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)