Ok, fick lov att ta det lite lugnare med de tio avgiftningsdagarna, men är nu helt nöjd med det. Inga hemskheter, som mjöl eller socker, blir i alla fall intagna, så det är inte så farligt. Kan ju inte gå omkring och svimma hela tiden... Så väldigt nöjd med dagen, intog jag en smoothie med blåbär, ingefära, kokosmjölk, äpple, grönkål o lite annat, mums.
Sen var jag till kiropraktorn, som jag nu börjat behandlingarna hos. Han ruskar lite på huvudet när han kollar av mig mer noggrant och konstaterar att jag kört över min kropp väldigt länge, vägrat lyssna på signalerna. Vi får tillsammans konstatera att det nog kommer att ta lite längre tid än de sedvanliga tre månaderna innan jag blir skapligt bra.
Något händer i mig när han undersöker mina handleder och axlar... En gråt vill välla upp, men jag sväljer ned den och lyssnar vidare. Bestämmer mig på en väldigt djup nivå att den här gången ska jag lyssna till 100% och göra det bättre. Bättre för mig och min kropp. Men det är helt klart en sorg inom mig, för jag vet ju. Jag vet hur smärtan byggts upp år efter år och nu ju varit helt olidlig. Jag lyfter pelletssäckar, klipper gräs, jobbar hårt med än det ena, än det andra. Och kroppen har ju ylat ett tag... Och jag har vägrat lyssna. Bara kört på.
Och nu kommer min intressanta fundering som verkligen är viktig för mig just nu. För det finns ett tyck-synd-om-mig-tillstånd, som verkligen inte gagnar mig just nu. Att lyssna utan att hamna i den där offersoffan, fullständigt förtvivlad och uttröttad, det löser ingenting för mig nu. För det dramat är så totalt dränerande på både min energi och min livsglädje. Så har jag gjort det i många herrans år nu, det är över 25 år sedan jag var så sjuk och utmattad av att bara köra på, att jag grät och sov i ett halvår första gången jag kollapsade. Sen har jag kört det mönstret. Gjort m-a-s-s-o-r i väldigt lång tid, blivit väldigt sjuk och tvingats vara i total stillhet i månader ibland. Så har bergochdalbanan sett ut.
Men nu, min kära Värld, så ser det annorlunda ut. I myrsteg pysslar jag i mitt hem, tackar den otrolige vän jag har som gör det möjligt för mig att få leva så, och gläder mig över allt som händer i min kropp. Att bryta mönstret utan drama och tårar över hur sorgsen jag är för att jag inte lyssnat, det är viktigast av allt. Sen går jag hos kiropraktorn nu i minst tre månader, ägnar mig åt Evas kost och bygger ett nytt liv.
För jag ser vad som händer med dem som verkligen hänger sig åt sitt lidande, det är ett träsk som det är förvånansvärt lätt att fastna i. Och många kommer aldrig ur det. Dom vill helt enkelt ingenting längre. Alla förslag och tips om hur de kan förbättra sina liv faller ned i backen som vissna löv. Dit ska inte jag, men ärligt så kände jag att jag var på väg dit denna gång. Det har varit för många turer, för många "brak", där min hälsa vacklat så jag helt enkelt inte kunnat göra något. Denna gång orkar jag inte... så kändes det.
Men mina barn och barnbarn, människor runt mig som aldrig ger upp om mig, får mig att äntligen välja en helt ny väg nu. En kreativ, spännande NY väg....
Igår efter kiropraktorn blev det en mardröm i hela kroppen, men så blir det gärna när massor av nerver ska igång igen efter åratals inklämning. Gick ganska bra att göra världens mumsigaste höstgryta på Tre Bönders ljuvliga kött, ta ett glas rött till och planera för bloggar, barnböcker, tryckta tyger och kreativitet.
Älskar mitt liv så mycket... Har väldigt ont idag också, men det blir en väldigt lugn pysseldag, så det gör inte så mycket. Kanske jag skriver en barnbok. Eller flera. Kanske jag påbörjar den där deckaren med väldigt andliga inslag...? Tackar livet och går nu ned till min älskade dotter Yohanna med kaffe, min inspiratör som fanimej sparkar ned mig i stolen vid datorn. Och säger SKRIV!! Nu kan du ju inget annat, så nu äntligen kanske du faktiskt gör det. Envisa människa.
Får skriva om maten sen....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar