lördag 9 maj 2015

Magiska möten...

Förra veckan var jag på kurs med Brian Robertson och Simon James, inte kattskit kan jag lova!! Två magiska herrar som delar sin visdom och inspiration i hur viktigt det är att allt utgår från ens egen själ, ens egen närvaro i sig själv. Och hur viktigt det är med den egna utvecklingen parallellt med att utveckla medialiteten...
Det är egentligen inget nytt dom säger, för min del. Som en ensam varghona har jag i åratal ylat om detta medan den mediala världen vuxit astronomiskt senaste åren, där folk rensar hus och förmedlar andar som inte hittat hem till Ljuset, allehanda mambojamboinfo, tidigare liv, farliga andar som suger energi och God knows what.... Pratar om onda andar och skrämmer vettet ur folk, samtidigt som de är så vilsna i sig själva, många av dem, att jag blir mörkrädd när jag tänker att dom ska rådge andra kanske sköra människor i deras liv...

Nej, men de två gentlemännen inspirerar mig till att räta på ryggen igen och stå för den som är jag och för det jag tror på. Så nu så... gör jag just det. Underbart är det. Mina j-vlar-anamma-kurser ska börjas igen, och nu med ännu mer styrka och visshet. Vädigt kompromisslöst blir det...

Samtidigt så träffar jag förstås en hel del nya människor och det blir möten som får min själ att glöda än mer... Särskilt en liten magisk älva, en liten vätte-örtagumma från norr - vilken liten pärla! Gör inget väsen av sig alls, men förstås ser jag henne, hon formligen glöder av sin magiska kraft och örtkunskapen och healingen bara finns där inom henne och hon delar med sig till oss alla av det hon får till sig. För förstås så är vi fler som ser henne....

Hon berättade om hur vi mötts på Stansted Hall första gången, hur hon sett mig och fascinerats. Hur hon läser min blogg och älskar det jag skriver. Häpen inser jag hur inspirationen bara väller över mig och jag blir så in i själen glad... Någon läser, en alldeles underbar ljushäxa i Norrland läser mina ord och det betyder något. Låter kanske som jag skriver om en egoboost, men det är mer än så för mig. 
Det är mötena som sker. Ni vet, de där mötena; I see you. Mötena som får oss att minnas vilka vi är. Och hur mycket vårt ljus betyder i vår värld. Tillsammans vaknar vi och minns  glädjen att finnas till, att Lysa av hela vår kraft för det är ju så det ska vara. 

Tack, Maria för vårt möte. Betyder precis hur mycket som helst....

fredag 27 mars 2015

Ja, jag är ett medium. Ja, jag pratar med de döda...

Nu närmar det sig 30 år som gått sedan jag första gången träffade Iris Hall, min underbara mentor/extramamma/vän och fick klart för mig att jag hade en naturbegåvning som jag borde utveckla. Och det gjorde jag.  Vilken resa det varit och är...

Men vad har då hänt med nu de flera hundratal andar som jag förmedlat? Erkänner - i början var det ju bara så coolt, så fantastiskt, så spännande.. Men allt eftersom åren gått, så har jag ju inte kunnat låta bli att lyssna på de budskap jag förmedlat. 
Och vad handlar de om då?

Ja, inte f-n handlar det om hur du når bäst framgång, hur du skrämmer skiten ur folk med dina "mediala" budskap om allt hemskt som andevärlden kan ställa till med. Inte heller handlar det om att tro att man står högre i skalan av de mest priviligierade i vår andliga stege... Att man, bara för att man pratar med dem på andra sidan, har en intuition som gör att man kan säga de mest privata och häpnadsväckande saker om och till människor, skulle vara något extraordinärt som svävar ovanför alla andra. Icke.

I min värld, i mitt umgänge med dessa fantastiska själar från andra sidan, så handlar det om helt andra saker.

Det handlar om att leva ett sant liv, där du inte blundar för något inom dig själv, inte springer ifrån dig själv, utan ser vad det är som egentligen driver dig och varför. 

Det handlar om att på djupet inse att rätt och fel inte ger någon lycka, tvärtom. Ju mer rebelliskt du hävdar din rätt i alla lägen, desto mer lost är du...

Det handlar om kommunikation. Sann kommunikation. Återigen - inte bevisa att DU alltid är den som vet bäst, vet mest.... Utan om att se var du går vilse och slutar lyssna och sant kommunicera. Kommunikation mellan oss människor är, enligt min mening. det mest väsentliga som äger rum just nu. Här sker - bring heaven to earth rum.. Säg vad du egentligen tänker och känner, oavsett vad resultatet blir. Säg det från din sanna själ och tala hjärtats språk.

För när jag förmedlar de som kommer till mig från en värld dit vi tydligen går när vi checkar ut härifrån, då handlar det som ett så djupt, förankrat sätt att se på livet och hur evigt det är, att vi lägger bort alla våra dramor om det som vi tyckt varit så viktigt. 
Då reder vi upp konflikter, väntar inte en minut längre än nödvändigt. Vi fattar att störst-bäst,vackrast inte gäller längre. 
Vi lever ett liv, fullt av närvaro, passion, kåthet på livet, totalt befriade från förljugenhet och vi kan andas igen...

Det jag också vet, och det är för alltid min Sanning - det är att dom inte är fångade i någon sorts mellanvärld där dom vill skrämmas, tala om för oss vad vi måste göra eller andra hotfulla saker.
De kommer för att berätta sin historia.

Varför då?? Vad är så viktigt att lyssna på deras historier då??

Jo, för att då fattar vi äntligen.
Vad handlar det här livet om? Vad är egentligen viktigt?

Det är det som de kommer för att berätta mer om. För dom har gjort misstagen, fått insikten när de stått framför den jättelika spegeln där de inte längre kan blunda. Vad gjorde jag med mitt liv? Vad kunde jag ha gjort bättre? Sämre? Vilka har jag oupppklarade karman med nu då? Dom som jag får lov att träffa igen.... någongång.

För allt görs helt. Till sist. Varenda unge ska hem, in i Ljuset, hem i Kärleken och tillhörigheten.

Jag har en djup önskan om att samla människor och tala om dessa saker... För andevärlden talar till mig, intensivare än någonsin. 
Och det handlar om att komma samman igen. Härskare och undersåtar är historia. Andliga gurus likaså.

Håller på att finna min väg i hur jag vill arbeta framöver. Och det blir inte några mediumcertifikat eller liknande... Jag utbildar inte i hur du blir ett coolt medium. Jag vill vara en röst för andevärdlen och det dom säger nu, hela tiden. Det hanlar om att leva, det handlar om att ge. Det handlar om att älska, så du himmelen når...

I min härliga Spanienenergi så vet jag mig själv igen. Och förstås - än en gång - så är jag inte med i strömmen, för nu är det inne med medium, utan vill något helt annat. Men - who gives a shit??? Jag är lycklig igen och kanalen är klar. Jag har hört dem, allihop, i snart trettio år och nu, slutligen, har jag fattat. 

Livet är bra magiskt, eller hur.?!!

måndag 2 februari 2015

Lycka....

Känner mig alldeles särdeles speciell idag... Vet egentligen inte varför, men tror det ligger i området acceptans.
Det är ok att det tar tid. Det är ok att jag inte orkade så mycket igår. Det är ok att kroppen är som den är, för den har ju ändock tagit mig dit jag är idag. Mirakel.

Gillar att då och då, flera gånger i veckan, ta mitt glas vin - ger en härlig avslappning i min ständigt värkande kropp. Till vinet tar jag väldigt gärna en cigg på trappan eller ute i skogen, ett sorts belöningssystem inom mig, eller snarare tröst kanske..?

Men nu får precis allt ryka som jag tror kan hjälpa mig på traven. Och det känns riktigt, riktigt bra. På sista tiden har jag blivit ledsen, faktiskt, när jag sett mig i spegeln. Nästan vant mig vid kroppen som får kilo efter kilo på sig, men nu har det börjat synas rejält i mitt ansikte hur plågad kroppen är. Och jag har känt en djup sorg, särskilt eftersom jag inte lyckas få hjälp av läkarvården.

Men idag känner jag en lugn, spirande lycka. Tror att kanske de naturliga sköldishormonerna börjar kicka in, höjt dosen nu. Fått brev av min läkare att han, i samråd med endokrin dit jag inte ens fick komma, avråder å det bestämdaste att jag provar annat eller experimenterar. Fuck u, säger jag bara. Vägrar acceptera DET, annat kan jag acceptera men inte det. Det vore att ge upp. Och det ligger inte riktigt för mig.... Nej, idag är min dag. Idag ska jag ta ett pyttelitet steg framåt och veta i hela mig att jag tänker tillbringa de sista åren i mitt liv med hög livskvalitet. Göra det jag orkar och njuta av både det och resten - att sitta och skriva är ju inte så dumt, eller hur?!

Nu ska jag göra mig fin, snart kommer besökare hit. Såna som hittat mig via rekommendationer eller på annat vis, who knows how?? Och med sig tar dom snöskyfflar och höga stövlar, vilka guys va??!!
Är så lycklig över detta, jag kan göra detta utan att behöva åka iväg. Tack livet.
Sen blir det skogen och skriva, jiiiihaaaa!

Vikten igår var 65, lika mycket som jag vägde när jag kom in på BB första gången. Den ska ner... Så det så. Myxödem, struma - bort!! Elinor, Livet, Extas - in!

onsdag 28 januari 2015

Ord som har betytt...

Skrev en liten notis på facebook häromdagen, när jag varit med om en händelse som påverkade mig mycket och som jag, förstås och som alltid när något är starkt, lärde mig mycket av. Här tänker jag fokusera på hur ord påverkat mig på ett oerhört starkt och positivt sätt, när man befinner sig i en skörstark situation i livet med sig själv, så kan ord faktiskt få skeppet att vända - även om det är en tung Atlantångare... Både åt ena och andra hållet, men det dök upp ord som jag fått på vägen och som förändrat mycket i mitt liv. 
Självklart är det jag som tagit ansvaret för själva förändringen, men orden kom så att jag vågade ta stegen... vända blicken och känslorna åt annat håll än nedåt...

Sprang i Livet, nonstop fram till sisådär 30-årsåldern. Tempo á la duga, hur mycket som helst att göra, positivt tänk som gjorde att jag kunde köra över mig själv big, big time. Sjukdom efter sjukdom, jag bara körde vidare med flaggan i topp. Här tänks det positivt minsann!!!
Så en dag mötte jag en kvinna på en säljträff vi hade på företaget jag arbetade på då. Hon skulle prata om färger och energier. Eller nåt.
Plötsligt valde hon mig och ritade min aura (vilket jag för övrigt inte hade en aning om vad det var då) och började säga saker som fullständigt vände min värld upp och ned....

"Nu räcker det. Nu är det order från Högsta Ort (hon pekade uppåt). I morgon dag är det du som sjukskriver dig. Du kanske kan köra ett halvår - ett år till, men är du villig att betala det priset?"

Skiträdd, ångestladdad inför ekonomi, lägga ned företag med banklån osv, osv, osv, så gjorde jag det. Precis som hon sa.
Och jag kan lätt säga att det var det bästa jag gjort och gav mig en dörröppning in till min själ, mitt mediala jag som var som en tornado några år. Sedan mötte jag Don McFarland, Patric Collard, Iris Hall m fl som fick mig att förstå vad som hände med mig.
Mitt liv blev totalförändrat.

Säkert hade jag förr eller senare sprungit in i väggen ändå, men förmodligen på ännu mer trasigt sätt...

lördag 24 januari 2015

Amorgos....

Ikväll är det Amorgoskväll... De som reste med mig sist kommer hit och vi väcker upp greklandsmagin igen...
Denna ö, vad den betytt för mig. Upplevelserna jag haft under mina 15 kursresor hit, skulle jag kunna skriva en bok om. Och jag kanske gör det, men förmodligen skulle ingen tro på mig om jag berättade allt som hänt där. Det är helt enkelt en sanslös kristallenergi som påverkar oss alla på ett väldigt djupt plan och gör Magin möjligt...

Nu ska jag göra iordning maten för kvällen - blir pulled beef med kött från Tre Bönder, helt underbart kött btw... Ska fundera ut en efterrätt, inte min starka sida precis... Men det blir ju bubbel med snittar när dom kommer, ljuvligt god mat med härligt gott rött vin till, så efterrätten kanske inte behöver vara så enastående.

Njuter fortfarande av att ha utlevt så mycket av mina känslor på sistone, herregud vad nyttigt det är. Konstaterade igår när jag vandrade i skogen att det varit alltför ljummet, alltför länge. Lärda är vi att vissa känslor är fula - avundsjuka (kallar jag längtanskälla), ilska, frustration, ledsenhet o s v. Glada ska vi vara och uppföra oss, Gud bevars...
Men så klart är det ju så det går till; vi blir lärda att vara ljumma och bete oss fint och belevat och absolut inte hålla på med meningslöst lyssnande på oss själva. Så stängs det av.

Men nu fyller jag snart 60, så nu har jag beslutat mig för att vara ok med precis hela mig - oavsett hur det ser ut för stunden. För i ilskan som jag upplevde häromdagen, så låg en sanslös handlingskraft och energi gömd! I en ledsenhet jag upplevde för någon vecka sedan, en djup besvikelse på en nära anhörig, så fann jag hur jag fortfarande tar hand om och när den duktiga flickan som aldrig kommer i mål och är duktig nog. Och så vidare.

Och grejen är - när det nu kommit upp så starka känslor och jag bejakar dem hela vägen, så känner jag en djup glädje som varit lite bortblåst under en längre sjukdomstid. Wow. Känns helt underbart, kan jag säga.
Är jag frisk i och med det? Nja, verkar som min lilla sköldkörtel tagit för mycket stryk för det. Men jag har sett till att jag kan få den bästa av behandlingar så att jag kan fortsätta ha ett värdigt liv, tack vare styrkan som kom efter ilskeattacken.

Idag bejakar jag Glädjen, för det är en sådan dag idag. Och ikväll umgås jag med Sanna människor, hela vägen in är det äkthet. För har man varit på Amorgos så vet man hur det ska vara. Många gånger kan vi gå in i dimman när vi kommer hem igen, men själen hittar alltid Vägen igen och cellerna kräver Närvaron som de fått uppleva på denna Magiska kristallö. Visst kan de slumra ibland, men efter ett tag så blir det inbördeskrig mellan ett räddhågset Ego och alla Cellerna som vill vakna igen... Och leva... För det gör man sannerligen på Amorgos. I Sanning. Och Passion.

torsdag 22 januari 2015

Arg..? Vem..? Jag..? Kan du ge dig f på.

Nej, arg ska man ju inte vara. Herregud. Hur skulle det se ut om alla tillät sig sådant?? Och speciellt då jag, som ska föreställa vara en medial, andlig, spiritualistisk varelse som är Ljus & Kärlek??

Vill jag högaktningsfullt sk-ta i. Jag har alltid, så länge jag kan minnas, blivit upprörd över orättvisor, mobbning, överhöghet, klasskillnader och annat med medmänskligt. Varit i oändliga diskussioner genom åren, ända sedan barndomen. Men senaste åren har väl luften gått ur mig, blev väl helt enkelt lite för mycket när inbördeskrigen inom den andliga, mediala sektorn satte igång. Plus att jag har en hälsa som drar undan mattan under mina fötter. Gång på gång. Och respektlösheten när jag försöker få hjälp är häpnadsväckande. Jag blir helt enkelt behandlad som en idiot. Och nu fick jag bara nog, tvärnog. Har beställt och fått svinsköldkörtelhormon från USA. Dyrt. Har min vän som allltid stöttar mig i att finna en väg till ett liv med hälsa igen, tur är väl det. Men det är lågpotentialt och bättre variant kan skrivas ut av en läkare på endokrinologen. Vilken jag inte får remiss till. Har lagt ut om detta på facebook och skickat till nyheter24, utan större hopp om lyssnande. För vi 400 000 blir för det mesta behandlade som sveda-värk-och-bränn-kärringar av sjukvården. Och det förbjöds för ett antal år sedan, läkarna fick inte skriva det i marginalen på någon patient. Men visst finns beteendet kvar. Och jag är arg, upprörd, förtvivlad, uppgiven och så ledsen att jag inte har ord för det. Och ilskan hjälper mig mot uppgivenheten....

Jag har tre fantastiska barn, och nu även tre små barnbarn, som jag bara avgudar. Jag har ett jobb, som jag skulle kunna utföra och göra det bra dessutom - jag är en helsikes coach och ett skickligt medium med hög, ren kanal. Men för det mesta orkar jag inte. Tröttheten från helvetet, mjölksyran och värken i kroppen, yrseln, andfåddheten, hjärnsläppen gör att jag inte förmår göra det jag älskar mest - vara aktiv, social, utföra sysslorna här på gården. Finnas till och känna liv.

Och i denna ilska, som jag nu låter flöda fritt, så finner jag förhoppningsvis kraften att än en gång resa mig och fightas för mitt liv. Reagerar på allt möjligt nu. Som att regeringen står handfallna inför det faktum att sjukskrivningarna ökar och blir längre vad gäller ångest, depressioner och det som kallades utbrändhet förut. Tacka fan för att det blir så. När ni valde att till varje pris skicka ut människor i arbetslivet igen i slutet av 90-talet, när ni bestämde er för att "ta tag i det här problemet". Med mediciner och tvång skickades människor ut i arbetslivet igen, trötta, trasiga, sönderbrända och utan chans till riktig rehabilitering. Och nu, några år senare så har ni resultatet, kära regering. Nu går det inte. Dom kan helt enkelt inte tvingas till arbete, dom är för dåliga för det. Och nu tar det tid för dem, många kanske helt enkelt aldrig får chansen till ett värdigt liv igen. För vi vet ju idag att det egentligen nog fortfarande skulle heta utbrändhet. För hjärnan har symtom som efter en hjärnblödning efter för långt gången sjukdom och är många gånger irreparabel. Vilken idioti.

Och i allt detta, och mycket mer därtill, så vistas vi människor och försöker göra det bästa av situationen. Nyckelordet borde vara respekt vad det än gäller; sjukdomar, sjukvård, regeringsbeslut, världen i stort, men tyvärr vet en bråkdel av människorna idag vad det betyder.

Skriver av mig, trots att jag vet att jag "bara" har 5 följare. Och en jävligt ointressant sjukdom som få orkar engagera sig i. Tills man själv blir drabbad förstås. För det känns faktiskt lite bättre när jag får ur mig en del av frustrationen och när jag trycker på publicera, så känns det som att jag fått säga vad jag tycker och känner...

Lite mindre arg nu. Ska plocka undan lite, skriva massor - sagor för vuxna nu - och låta magin flöda i mitt liv igen, medveten om att aldrig, aldrig, aldrig ger jag upp....

onsdag 14 januari 2015

Själarnas historia....

Djupa funderingar sätter igång igen, när jag börjar skriva. Det som började som en fullkomligt magisk upplevelse, som i sin tur fick mig att ta reda på mer, har nu blivit en mustig historia som får förankring i vår verkliga historia i Sverige...
Inte tänkt alls att jag skulle ha någon research i mitt skrivande. Helt övertygad var jag om att det var magin i historien som var viktig, inte fakta. Men jag har ändrat mig. Det är fullständigt uppslukande, fascinerande, fångande att börja ta reda på så mycket fakta jag kan omkring en historia som bara fullkomligt brakade ner i mitt knä, in i mitt hjärta...

Och allt började med, och jag som inte är sakletarmedium alls, att jag fann ett skepp på havets botten. I Östersjön närmare bestämt....

Och nu växer romanen fram, och alla ingredienser finns där; Mustiga möten mellan människor, en magisk häxa som kanske använder sin kraft och magi på lite fel sätt i sin bitterhet mot gutarna, en tös som förälskar sig i en karismatisk kung och begår sitt livs misstag... Och så vidare...

Är det tidigare-livs-minnen..? Det kan det vara. Men ärligt talat - jag bryr mig inte. Under mina snart 30 som medium och andlig varelse, så har historierna varit oändliga som jag mött. Historierna som själarna vill berätta, för att de ska få ro. Säger inte då att alla jag möter är just mina tidigare liv, det är ju helt omöjligt, säger inte heller att de själar som inte fått ro är spöken som inte kommit vidare. Jag säger bara att jag tror att vi alla, i den oändliga väven, vill ha våra historier berättade, hörda. För allt hänger ihop och allt betyder något...

Just nu uppslukad av funderingarna om varför dessa kraftfulla möten uppstår, nu som då. Är vi del av en oändlig, guddomlig plan? Är allt förutbestämt och menat att ske? Eller är alla dessa händelser, som vi får vara med om på vår själsväg, bara så att vi helt enkelt lär oss vad som funkar och inte? Som ett barn som lär sig gå och inser att bordskivor ska man akta sig för när man reser sig..?
Lägger vi för stor betydelse i meningen med livet? Eller har allt en alldeles magisk, vibrerande, underbar, depressionsbortjagande kraft?

Vi kan väl konstatera att ingen av oss vet... Liksom ingen av oss vet exakt vad som hände för snart 500 år sedan när en Kung mötte en Häxa och en ljuvlig ung Kvinna som föll hals över huvud för honom... Det vi vet är att 1361 hände det grejer på Gotland... och jag är fångad.

Nu åker jag till Stadsbiblioteket för att låna hem några pappersböcker. För nu vet jag att jag vill blanda fiktion, mina egna andliga upplevelser och så mycket fakta som det går att få om den tiden.

The Heat of Passion is on.....