Fokus

Att finna sitt fokus här i livet, kan vara ett av de svåraste uppdragen vi kan uppleva. Då menar jag alltså det i min värld sanna fokuset, det som endast handlar om att själen är närvarande i allt vi gör, aldrig sätts på undantag, aldrig får vara Alfons "jag ska bara..." Åberg. Jag har upptäckt att det är precis där jag behöver vara för att stå ut med att vara i mitt liv. Ja - jag menar verkligen stå ut med. För i andras ögon har jag speglat mig senaste tiden, noggrannare än någonsin. Jag åker in till staden och uträttar mina ärenden ibland. Upptäckte att jag mer än någonsin utmattas fullständigt av dessa turer. Förstås går jag in lite djupare och tar reda på varför....

Och mitt svar inifrån mig själv är ju föga överraskande. Då jag tillbringar så pass mycket tid med mig själv och mitt fokus på att hela tiden leta rätt på min ivriga själ som blir galen av att inte få vara med hela tiden, så märker jag ju väldigt tydligt hur många det är som faktiskt inte alls har just det som fokus - att ha själen med sig.
Så oerhört stressande det är att vara i görandet, att inte ha det inre lugnet med sig i varje stund. Det är ett innerligt och krävande jobb att städa bort allt som får oss att bli själlösa, men när det väl är gjort så är det plötsligt inte svårt längre. Då börjar nästa lilla "uppdrag" - att låta sig vara kvar där och inte distraheras av andras gatlopp bort från sina själar. Haha - vilken utmaning är inte det?! Jag tränar och tränar, och successivt blir jag allt bättre även på detta, till min stora lycka.
Men det får inte bli för mycket umgänge med de bortsprungna, då blir jag utmattad lik förbannat. Då kan det ta timmar innan jag är på plats i mig själv igen, tur att skogen är så nära mig, bara en halv minut så är jag där.

Nu försöker jag finna en syssla i vinter som håller mig ovan vattenytan när det gäller min försörjning. Vad försörjer man sig på om man inte kan vara bland folk några längre stunder...?
Jag provar mig fram så får vi se.
Men ingenting kan ändra min ståndpunkt nu; mitt enda fokus är att vara i livslyckan det innebär att vila i mig själv, själen på plats och det är en fröjd att gå upp i gryningen och sätta på mitt kaffe. Inget annat räknas. Det är mitt fokus. Och kreativiteten börjar äntligen vakna igen.... Lycka, lycka.

Practice instead of preaching.... yeyyy.

Jag fixar, trixar, ålar och slingrar mig i livet, allt för att fatta vad det hela handlar om.
Uppe i hjärnan vid många tillfällen och tappar då helt fokus på vart jag är på väg. Men hittar alltid tillbaka, då jag inte längre trivs med kontrollfreaket som ska planera allt och veta allt om hur saker och ting ska gå.

Haha - vilken idioti vi håller på med många gånger. Vi vet ju skillnaden om vi bara känner efter. Hur känns det att vara helt närvarande i stunden? Hur ofta är vi det då? Och hur mycket bryr vi oss om när vi försvinner från oss själva...? Jag undrar jag...

Läser en bok nu av Kajsa Ingemansson, Någonstans inom oss och blir så berörd. Hon har sannerligen kommunicerat med dem på andra sidan och sjunger deras sång. Känner igen precis allt hon skriver och bara vet att det är sant. Hur vet jag det då?? Jo, för att själen verkligen inte är så långt borta som jag kanske tror ibland.

Tänk om vi kunde leva mer så, veta oss själva.. Vilken skillnad det skulle vara att vandra här nere på vår vackra planet.
Alla vet ju. Alla känner ju när något sjunger rätt inom en, när någon säger något, skriver något - hela ens inre responderar. Som när jag läser den här boken. Jag tänker - shit, hon vet vad hon pratar om. Precis som när jag såg filmen Clintan (Eastwood förstås!) regisserat ganska nyligen; Afterlife. Beskriver så nära hur det känns med den mediala gåvan och saker som sker i livet när man lever, sjunger den. Inte lätt alla gånger minsann.

Ändå har jag ju inget val, har egentligen aldrig haft det. Mår ju som en dypöl när jag inte är "online", funkar inte alls i kropp&själ. Nu när vi har vår spökvandring här på gården, så repar vi ju en hel del, och har tagit reda på historier som skett på denna rika plats. Och herregud, vad dom är på. Innan jag förstod hur många jag hade omkring mig, innan jag förstod att jag håller upp sköldar för att skydda omvärlden så det inte blir för jobbigt för dom... Min underbara dotter som bara såg, sade och det blev fritt igen.
Lycka. Så nu får dom berätta, säga allt det som är så viktigt för dom att få framföra.
För varenda historia är lika viktig, dräng som kung!!! Vi hänger ju ihop och vi behöver befria, få lätta på bördor, insikter och kunskaper.

Så vad händer då då? När vi lever precis äkta och inte håller något tillbaka? Så här upplever jag livet just nu. Så här funkar jag när jag låter kontakten med andevärlden bara få vara där och jag får vara precis så flummig som jag är. Jag blir mitt jag. Jag lever min dröm och verklighet och jag är en sann inspiration i livet.
Ska jag då planera och annonsera för att alla ska ta kontakt med mig och jag får bli framgångsrik på den här gåvan? Nej, jag tänker inte göra det.
Jag fortsätter gå mina steg och finna än en gång den sanna närvaron som betyder precis allt för mig.
Och låter andevärlden få berätta för mig.... Måste nog skriva ner alla dessa berättelser. Shit, vilken tegelstensroman - Livet på Stora Smedby i 1500 år....
Den ljuvliga känslan av att vara det jag kom hit för att vara, sprider sig mer och mer i min själ. Ljuva känsla. Resten kommer precis som det ska. Be the water, follow the flow....