Jag fixar, trixar, ålar och slingrar mig i livet, allt för att fatta vad det hela handlar om.
Uppe i hjärnan vid många tillfällen och tappar då helt fokus på vart jag är på väg. Men hittar alltid tillbaka, då jag inte längre trivs med kontrollfreaket som ska planera allt och veta allt om hur saker och ting ska gå.
Haha - vilken idioti vi håller på med många gånger. Vi vet ju skillnaden om vi bara känner efter. Hur känns det att vara helt närvarande i stunden? Hur ofta är vi det då? Och hur mycket bryr vi oss om när vi försvinner från oss själva...? Jag undrar jag...
Läser en bok nu av Kajsa Ingemansson, Någonstans inom oss och blir så berörd. Hon har sannerligen kommunicerat med dem på andra sidan och sjunger deras sång. Känner igen precis allt hon skriver och bara vet att det är sant. Hur vet jag det då?? Jo, för att själen verkligen inte är så långt borta som jag kanske tror ibland.
Tänk om vi kunde leva mer så, veta oss själva.. Vilken skillnad det skulle vara att vandra här nere på vår vackra planet.
Alla vet ju. Alla känner ju när något sjunger rätt inom en, när någon säger något, skriver något - hela ens inre responderar. Som när jag läser den här boken. Jag tänker - shit, hon vet vad hon pratar om. Precis som när jag såg filmen Clintan (Eastwood förstås!) regisserat ganska nyligen; Afterlife. Beskriver så nära hur det känns med den mediala gåvan och saker som sker i livet när man lever, sjunger den. Inte lätt alla gånger minsann.
Ändå har jag ju inget val, har egentligen aldrig haft det. Mår ju som en dypöl när jag inte är "online", funkar inte alls i kropp&själ. Nu när vi har vår spökvandring här på gården, så repar vi ju en hel del, och har tagit reda på historier som skett på denna rika plats. Och herregud, vad dom är på. Innan jag förstod hur många jag hade omkring mig, innan jag förstod att jag håller upp sköldar för att skydda omvärlden så det inte blir för jobbigt för dom... Min underbara dotter som bara såg, sade och det blev fritt igen.
Lycka. Så nu får dom berätta, säga allt det som är så viktigt för dom att få framföra.
För varenda historia är lika viktig, dräng som kung!!! Vi hänger ju ihop och vi behöver befria, få lätta på bördor, insikter och kunskaper.
Så vad händer då då? När vi lever precis äkta och inte håller något tillbaka? Så här upplever jag livet just nu. Så här funkar jag när jag låter kontakten med andevärlden bara få vara där och jag får vara precis så flummig som jag är. Jag blir mitt jag. Jag lever min dröm och verklighet och jag är en sann inspiration i livet.
Ska jag då planera och annonsera för att alla ska ta kontakt med mig och jag får bli framgångsrik på den här gåvan? Nej, jag tänker inte göra det.
Jag fortsätter gå mina steg och finna än en gång den sanna närvaron som betyder precis allt för mig.
Och låter andevärlden få berätta för mig.... Måste nog skriva ner alla dessa berättelser. Shit, vilken tegelstensroman - Livet på Stora Smedby i 1500 år....
Den ljuvliga känslan av att vara det jag kom hit för att vara, sprider sig mer och mer i min själ. Ljuva känsla. Resten kommer precis som det ska. Be the water, follow the flow....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar