När är det då verkligen dags att släppa det gamla..? Hur vet man när man kommit till vägs ände, och en helt ny väg tar vid..? Hur vet man att man träffat "den rätte"..? Hur vet man vad som är bra och dåligt för en..?
SVAR: Man bara vet. Det handlar endast och enbart om att höra vad man själv säger. Jag skriker ju högt till mig själv ju! Men jag lyssnar ju för f... inte. Tills det är här. Ögonblicket. Då man bara vet. Då agerar vi. Vad fan det än gäller.
Sista dagen på 2014... Vilket år. Jag har varit sjukare än någonsin i min lilla kropp, den här sköldkörteln har varit i total error och skapat kaos i kroppen. Min bror, som jag älskar så högt, så högt, han är lika viktig som luften jag andas, han fick en hjärtinfarkt. Min vältränade, alltid så snälle, omtänksamme och så snygge bror fick en hjärtinfarkt. Herregud, då var det hela-vägen-in-känslor all over the place. Jag har fått två helt förtrollande nya barnbarn, som skänker mig så mycket glädje att jag inte har ord. Jag har slutat med massor med saker. Socker. Vetemjöl, Stärkelse. Snabba kolhydrater. Energislukande människor. Onödigt tråkiga saker. Och sånt.
Jag har börjat med ännu nyttigare mat, jag skriver mer och mer, jag har pysslat och skapat mitt hem nästan som jag vill ha det, nästan där...
Så mycket vackert, så mycket smärtsamt.
Men det finns en sak kvar, som jag ska ägna de sista flämtande timmarna till. Jag släpper äntligen kampen, nervositeten, stressen som det skapar att hela tiden tänka - Imorgon! Då är jag bättre! Då ska jag jobba lika mycket! Då blir jag lika kreativ, tränande, full-fart-fläkt som jag var förut! Då j-lar....
Jag lägger ner. Att följa flödet 2015 ska bli mer spännande än något jag någonsin gjort. Kanske blir jag en otrevlig typ för vissa, för allt som jag inte vill eller känner för, får utgå. Nej blir säkert ett vanligt ord för mig 2015. Men ett ännu vanligare kommer att bli Ja. Jag ska leka mer, skriva mer, pyssla mer, säga vad jag tycker mer, helt enkelt leva mer. Jag säger ja till resor igen, umgänge med fler galningar som jag. Som utan att ens fundera på saken, är sig själva och säger vad dom tycker. För hur i helvete ska dom kunna göra något annat?????
Haha, skrattar åt mig själv. Fyller 60 år 2015. I 55 av dessa 60 år har jag försökt. Räcka till. Behaga. Bli älskad. Kämpat för att inte bli övergiven, utlämnad. När jag var 5 blev jag övergreppad, tog många år innan minnena kom upp och det var en resa att minnas, läka och gå vidare. Nu kommer den sista befrielsen. Efter 55 år ska hon få leva igen. Hon som betraktade världen med stora, nyfikna, rädda, fascinerade, tokroliga ögon och som förutsatte att världen var god och hon bara sig själv, och helt ok med det. Det hon var rädd för var skramlande maskiner, stora hundar, höjder och sånt som hon inte visste vad det var.
Hon är jag. 5-åringen blir 60 och Livet kan börja.... Ååååh, vad jag ser fram emot det totalt passionerade, sprakande, skapande, sexlustiga, fascinerande året 2015.
Goodbye, 2014. Most Welcome, 2015.
tisdag 30 december 2014
lördag 20 december 2014
Aldrig, aldrig, aldrig ger jag upp...
Det handlar om att aldrig ge upp. Sig själv, sina drömmar, sina åsikter, sin hälsa, sin sexualitet, sina ideer... Omgiven av så många tappade sugar, måste, bara måste jag skriva av mig. Igen.
Det är så mycket nuförtiden som bubblar inom mig, känns som min inre visionär, pionjär nästan bubblar över och det bli rebell-liknande beteende ibland inom mig. Har stört kort stubin, reagerar så starkt på saker och ting och önskar intensivt att jag vore en megakändis som blev intervjuad hela tiden så jag slapp sitta här i soffan och vara en hemmaåsiktare...
Varit galet förbannad på dessa tiggare som nu är precis överallt, blåfrusna sitter dom där med sina pappmuggar och hoppas på att vi ska vara några stycken som stannar upp i julhetsen och slänger i nåt mynt. Vilket jag gjort, igen och igen och igen. Men snart ger jag upp, funkar ju inte. Ser misären i reportage om hur dom har det, varifrån dom kommer och varför dom är här. Men tiggeriet kan fanimej inte vara lösningen!! Var är vår medmänsklighet? Likgiltigheten för våra medmänniskor är skriande och som en varghona vill jag yla till flocken - nu räcker det!!!!
Överallt är det... Vidriga IS-videos läggs ut, folk som slaktas utan att någon gör något. Ett helt Afrika, där det råder misär på alltför stor del av den stora kontinenten. Flyktingar som inte vet var dom ska ta vägen, hamnar på någon förvaring i Sverige i bästa fall där dom många gånger blir sittande i flera månader utan vettig sysselsättning och respekt. Maffiosos som tar över, land efter land, stadsdel efter stadsdel. Människor som tiger och inte vågar säga något, protestera. För då kan man ju bli drabbad själv.
En misär för så många i vår egentligen så vackra värld...
Men olikheterna är fullkomligt oacceptabla.
Så många tjänar åt helsike för mycket pengar i relation till andra, så många miljoner fler har ett helvete att fixa sina liv där dom lever.
Jag hoppas 2015 blir året då allt faller ihop, som det korthus det är.
Ekonomier som kollapsar rejält, överallt. Människor som agerar vettigt inför terrorister, korruption, grymheter, fattigdom och misär och faktiskt GÖR något. Jag önskar att skiten faller ihop och vi får börja om. För skulle vi fördela hela världens tillgångar, så skulle det fungera - alla skulle få en dräglig tillvaro och vi kunde tillsammans planera och skapa upp en värld som lever i balans på alla plan.
Snart är vi för många, bara det måste lösas snabbt. Och till sist kommer det att bli kaos, när de som är miljoner gånger fler än de som lever lyxliv inser att det är dom som kan göra något för att förändra och gör revolt. Då har vi problem. För då är dom så slut av förnedring, tiggeri, misär och fattigdom att dom är fullkomligt galna av orättvisorna. Lätt att tänka hur det undantagstillståndet kommer att se ut.... Det blir något att städa upp efteråt... Hu.
Nej, låt oss ta itu med saker och ting. Skicka hem tiggarna. Skicka med dom pengar så dom kan ha en dräglig jul, följ upp dem och coacha till att bygga upp en tillvaro i respekt och vetskap om att man skapar upp ett liv där man har det man behöver för sig och sin familj. I den här galna världen är det dags att vi förändrar. Innan kaoset är över oss ordentligt. För vi har tid. Ännu.
I alla mina funderingar så ägnar jag också viss tid åt att ta reda på hur jag löser problemen i min egen värld. För några som har rejält betalt och som väldigt ofta fullständigt skiter i oss när vi behöver dem, så är det läkarna. Den här sköldkörtelskandalen är helt förbannat oacceptabel. Har fått ännu en bisjukdom, som jag nu lyckats lista ut vad det är, via nätet förstås, inte mina läkares skicklighet. Nu ska jag finna ut vad att göra.
För jag vill orka! Tar tillbaka mina åsikter, mitt mod, min hälsa, min sexualitet, min kreativitet. För så här ska det ju inte vara.... eller hur..?!! Varken med världen eller mig. Kan man lösa något, så ska man ju. Och då hjälps man åt. Så det så.
Det är så mycket nuförtiden som bubblar inom mig, känns som min inre visionär, pionjär nästan bubblar över och det bli rebell-liknande beteende ibland inom mig. Har stört kort stubin, reagerar så starkt på saker och ting och önskar intensivt att jag vore en megakändis som blev intervjuad hela tiden så jag slapp sitta här i soffan och vara en hemmaåsiktare...
Varit galet förbannad på dessa tiggare som nu är precis överallt, blåfrusna sitter dom där med sina pappmuggar och hoppas på att vi ska vara några stycken som stannar upp i julhetsen och slänger i nåt mynt. Vilket jag gjort, igen och igen och igen. Men snart ger jag upp, funkar ju inte. Ser misären i reportage om hur dom har det, varifrån dom kommer och varför dom är här. Men tiggeriet kan fanimej inte vara lösningen!! Var är vår medmänsklighet? Likgiltigheten för våra medmänniskor är skriande och som en varghona vill jag yla till flocken - nu räcker det!!!!
Överallt är det... Vidriga IS-videos läggs ut, folk som slaktas utan att någon gör något. Ett helt Afrika, där det råder misär på alltför stor del av den stora kontinenten. Flyktingar som inte vet var dom ska ta vägen, hamnar på någon förvaring i Sverige i bästa fall där dom många gånger blir sittande i flera månader utan vettig sysselsättning och respekt. Maffiosos som tar över, land efter land, stadsdel efter stadsdel. Människor som tiger och inte vågar säga något, protestera. För då kan man ju bli drabbad själv.
En misär för så många i vår egentligen så vackra värld...
Men olikheterna är fullkomligt oacceptabla.
Så många tjänar åt helsike för mycket pengar i relation till andra, så många miljoner fler har ett helvete att fixa sina liv där dom lever.
Jag hoppas 2015 blir året då allt faller ihop, som det korthus det är.
Ekonomier som kollapsar rejält, överallt. Människor som agerar vettigt inför terrorister, korruption, grymheter, fattigdom och misär och faktiskt GÖR något. Jag önskar att skiten faller ihop och vi får börja om. För skulle vi fördela hela världens tillgångar, så skulle det fungera - alla skulle få en dräglig tillvaro och vi kunde tillsammans planera och skapa upp en värld som lever i balans på alla plan.
Snart är vi för många, bara det måste lösas snabbt. Och till sist kommer det att bli kaos, när de som är miljoner gånger fler än de som lever lyxliv inser att det är dom som kan göra något för att förändra och gör revolt. Då har vi problem. För då är dom så slut av förnedring, tiggeri, misär och fattigdom att dom är fullkomligt galna av orättvisorna. Lätt att tänka hur det undantagstillståndet kommer att se ut.... Det blir något att städa upp efteråt... Hu.
Nej, låt oss ta itu med saker och ting. Skicka hem tiggarna. Skicka med dom pengar så dom kan ha en dräglig jul, följ upp dem och coacha till att bygga upp en tillvaro i respekt och vetskap om att man skapar upp ett liv där man har det man behöver för sig och sin familj. I den här galna världen är det dags att vi förändrar. Innan kaoset är över oss ordentligt. För vi har tid. Ännu.
I alla mina funderingar så ägnar jag också viss tid åt att ta reda på hur jag löser problemen i min egen värld. För några som har rejält betalt och som väldigt ofta fullständigt skiter i oss när vi behöver dem, så är det läkarna. Den här sköldkörtelskandalen är helt förbannat oacceptabel. Har fått ännu en bisjukdom, som jag nu lyckats lista ut vad det är, via nätet förstås, inte mina läkares skicklighet. Nu ska jag finna ut vad att göra.
För jag vill orka! Tar tillbaka mina åsikter, mitt mod, min hälsa, min sexualitet, min kreativitet. För så här ska det ju inte vara.... eller hur..?!! Varken med världen eller mig. Kan man lösa något, så ska man ju. Och då hjälps man åt. Så det så.
torsdag 18 december 2014
Två veckor kvar av 2014...
Spelar det egentligen någon roll av vi skiftar år? Har det någon som helst betydelse vad det är för datum, att vi firar skiftesdagar vid häxsabbatar, nyåraftnar & födelsedagar..?
Nej, tror egentligen inte det. Men The Power of The Mind... OMG, inte att leka med!
För bestämmer vi oss för att det verkligen är vägskäl och förändringar som verkligen betyder, så blir det så.
Jag har två veckor kvar av ett på många olika sätt helvetesår, detta på det fysiska planet. Sköldkörtel och ryggrad varit i generalstrejk större delen av året, och stora förändringar i kost och omhändertagande blev nödvändiga.
Men det har gett resultat. Dock inte så att jag någonsin, aldrig, ever, ever, ever går tillbaka till mina 390 km/tim... Kommer inte att hända.
För så gör vi. Jag och de flesta av er andra här på vår ljuvliga Moder Jord. Vi samlar ihop lite energi på olika sätt, och sen är det bara "på´t igen"! I samma takt. Med samma självdestruktiva tankar och agerande. Tills vi fattar. Antingen dör vi eller något annat dramatiskt, eller också får vi nog av att inte må bra helt enkelt. På riktigt. Hela vägen in. Inte något neonglimmande skit, utan på riktigtriktigt....
Så jag går in i 2015 med härliga förväntningar. I typ 40 km i timmen ska jag njuta av att ha kurser och resor igen, klienter i precis lagom flöde så jag blir hög varje gång jag har en klient. Och ja, det kanske blir typ 4-5 i veckan, inte mer. Om jag känner så. Jag fortsätter ta hand om mig själv med träning och mat som funkar. OCH jag fyller 60 i juni, stark, lycklig & faktiskt Vacker. Har jag aldrig tyckt om mig själv i hela mitt liv, så det blir att prova något nytt!! Funderar på att sätta i extensions och svajja med huvvet sen på ett fullkomligt magiskt, kvinnligt sätt... Vi får se....
Nu mer julmat och julklappar. Göra lite mer pyntfint i huset. Men bara precis så mycket att jag blir hög på det, tycker det är skitkul. När jag ledsnar, går jag ut i skogen med ryggsäck&glögg, sen kollar jag någon härlig deckarserie.
Livet är gött. Långsamt sjunger jag glädjens lov igen.
Nej, tror egentligen inte det. Men The Power of The Mind... OMG, inte att leka med!
För bestämmer vi oss för att det verkligen är vägskäl och förändringar som verkligen betyder, så blir det så.
Jag har två veckor kvar av ett på många olika sätt helvetesår, detta på det fysiska planet. Sköldkörtel och ryggrad varit i generalstrejk större delen av året, och stora förändringar i kost och omhändertagande blev nödvändiga.
Men det har gett resultat. Dock inte så att jag någonsin, aldrig, ever, ever, ever går tillbaka till mina 390 km/tim... Kommer inte att hända.
För så gör vi. Jag och de flesta av er andra här på vår ljuvliga Moder Jord. Vi samlar ihop lite energi på olika sätt, och sen är det bara "på´t igen"! I samma takt. Med samma självdestruktiva tankar och agerande. Tills vi fattar. Antingen dör vi eller något annat dramatiskt, eller också får vi nog av att inte må bra helt enkelt. På riktigt. Hela vägen in. Inte något neonglimmande skit, utan på riktigtriktigt....
Så jag går in i 2015 med härliga förväntningar. I typ 40 km i timmen ska jag njuta av att ha kurser och resor igen, klienter i precis lagom flöde så jag blir hög varje gång jag har en klient. Och ja, det kanske blir typ 4-5 i veckan, inte mer. Om jag känner så. Jag fortsätter ta hand om mig själv med träning och mat som funkar. OCH jag fyller 60 i juni, stark, lycklig & faktiskt Vacker. Har jag aldrig tyckt om mig själv i hela mitt liv, så det blir att prova något nytt!! Funderar på att sätta i extensions och svajja med huvvet sen på ett fullkomligt magiskt, kvinnligt sätt... Vi får se....
Nu mer julmat och julklappar. Göra lite mer pyntfint i huset. Men bara precis så mycket att jag blir hög på det, tycker det är skitkul. När jag ledsnar, går jag ut i skogen med ryggsäck&glögg, sen kollar jag någon härlig deckarserie.
Livet är gött. Långsamt sjunger jag glädjens lov igen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)