Tänk som det sett ut genom tiderna, se så långt tillbaka du överhuvudtaget kan. Romare, vikingar och oj, för att inte tala om engelsmännen! Dom var ju ö-v-e-r-a-l-l-t med sin överhet och övertygelse om att just dom var menade att ta över världen och sprida just sin kunskap och döda allt annat. Ta Indien... med all sin oerhörda, gamla kunskap. Se Australien, där snart aboriginerna förvandlades till aska från ett fantastiskt sanndrömmande ursprungsfolk. Indianerna...
Århundradens stridande för makt, materialism och inte minst fåfängan som blir så tillfredsställd av att veta att man är det härskande folket, nå åtminstone några få i närmsta kungacirkeln, att man har rätt...
Tyvärr tar det ju inte slut i första taget, fortfarande strids det överallt på vårt vackra jordklot. Och där det inte strids, så skövlas det så att vi får äta våra hamburgare som vi är vana vid.
Och länge, länge har vi haft några få som stridit, manipulerat eller ärvt tronen och makten, folk som har böjt sina hjässor tills dom kräkts, gjort uppror och störtat för att sedan köra samma race igen. En liten elit som styr och som givetvis alltid har rätt i det dom beslutar och tror på.
Utan att vara konspirationsteoretiker i ordets rätta namn, så kan jag nog tycka att det är lite skrämmande när jag läser om hur få människor det faktiskt är i slutänden som äger alla våra större företag. Man kan följa produkter, livsmedelskedjor och finna att det i slutänden är samma ägare till hela rasket. Sen vill EU att vi centraliserar ekonomin till några få beslutsfattare....
Numera underhålls ju detta med att i stort sett varenda film du tittar på innehåller strider av något slag, ibland helt dominerande med blod och slakt tills man spyr av leda. Kan inte hitta en enda magisk film, där inte striderna blir det som tar över det hela. Krigsfilmer, thrillers med så läskiga mord som möjligt, dataspel som når högsta framgången handlar inte om att plantera träd direkt....
Nåja, nog om detaljerna - om du råkar läsa det här har du nog fattat mina tankar om historiens gång. Och nu ruskar Moder Jord äntligen på sig. Hon har fått nog. Likväl som alla de dimensioner vi omges av i vårt Universum som väntat ut oss, att vi ska vakna och börja förändra oss. Dom lär få ruska rejält, men vilken befrielse ändock att allt nu är på gång! Det händer nu och spänningen är oliiiiiidlig...
Tänk när nu massor av själar inkarnerar samtidigt, själar som alla varit härskare i många liv och som inte vet något annat än egots kamp för att vara störst, bäst, vackrast och sitta säker på tronen. Tänk när dom möts.... hujedanemej, vilket ståhej!!!
För det mesta går det inte så där jättebra, i alla fall inte hittills, men även där börjar förändringen märkas starkt.
När kungarna och drottningarna, som är mest öppna för den magiska tid vi lever i, inser att de blir mest inspirerade, mest lyckliga och passionerade när dom förenas med jämlikar, själar som utvecklats länge, länge och utbytet är stort och starkt. När själen fullkomligt vibrerar av extas och utveckling som formligen skakar oss i våra grundvalar är ett faktum....
Magisk är tiden. Magiskt är det när jag som drottning möter en annan drottning och istället för att morra och väsa, hugga, intrigera och förstöra, så möter vi varandra med en rysning längs hela ryggraden... Vi bara vet i djupet inom oss - nu är det dags. Äntligen.
Äntligen är det över med same-shit-different-day och min själ fröjdar sig. Kan inte beskriva lyckan när jag ser två urstarka kungamän mötas och SE varandra. I see you....
Det är tiden vi lever i nu. Att gå på vatten är en piece of cake framöver.
Jag behöver inte spänningen i stridens hetta längre för att känna att jag lever. Den magin jag är på väg in i, tillsammans med systradrottningar och broderkonungar, slår precis allt jag varit med om.... Nu händer det.
Citat för dagen: When spidernets unite, they can tie up a lion.
Ethiopian proverb.
Så låts oss väva den magiska väven tillsammans nu, bröder & systrar. I massor av glädje, passion & skapande. Lets go crazy & wild!
lördag 3 november 2012
fredag 2 november 2012
Stå aldrig still, då dör du.
https://www.facebook.com/#!/groups/294466017335531/
Har vågat starta en sida på fb där jag skriver om mina tankar, vilka är ganska många, om livet, medialiteten och allt annat som poppar upp i min ständigt rörliga hjärna & själ. Ta gärna del av det, om du nu råkar läsa här....
Annars har livet senaste tiden handlat oerhört mycket om att hitta nästa steg, känna in vad som är rätt för mig och efter myrsteg under en ganska lång tid, återigen dra på mig sjumilastövlarna för att låta själen få frid..
För min själ har alltid varit en otålig rackare, usel på tålamod! Håller med Deepak Chopra - det är mitt usla tålamod som hela tiden fått mig att utvecklas, vara extremt nyfiken och hungrig så jag har låtit mig ha ett väldigt spännande liv...
Men erkänner - senaste årens händelser fick mig att sakta ned betydligt. Nej, känner mig inte som ett offer utan snarare att jag på djupet var tvungen att gå in och undersöka hur mycket faktiskt andras tyckanden och handlingar styrt mig in i tystnaden. Ville en gång för alla se maktstrukturerna i mitt liv och varför jag hela tiden i slutänden väljer att ge bort min kraft.
Så jävla skönt att vara i rörelse igen. Det som faktiskt fick mig att riktigt känna take-offen, det var det nya TV-programmet; Livet på andra sidan, där bl a en kär Vivi Linde medverkar.
Och herreguuuuuud - vilket liv i den mediala branschen. Igen. Har vi hört den förut...? Nähäråå.
Men jodå. Har inte ens försökt hitta sajterna den här gången, får rapporter ändå. Nu huggs det hejvilt. Och snackas skit så det är alldeles bajsbrunt i luften i mediumvärlden!
Och jag kände hur jag fick så noooog. Nu räcker det. Jag reste mig upp, öppnade käften igen och började både skriva och prata, säga mitt. Vete sjuttan om någon bryr sig, men det känns enormt befriande och lyckligt inom mig. För jag passar inte att vara rädd för de tvåbenta och därigenom inte våga leva ut mig själv. Jag är full med massa liv och det måste få flöda. Och då får jag acceptera att tigern inom mig vaknar när attackerna blir fula på någon jag tycker om och högaktar. Den tigerhonan reagerar starkt på orättvisor och på clownfasonerna i mediumbranschen. Drar en lång suck av lättnad.
Tack, Vivi. Du väckte mig ur törnrosasömnen. Vill inte säga att jag förklarar Krig, snarare att jag förklarar Fred. Nu räcker det med lågvattennivå.
Ja, jag är väldigt stark. Meet me; dont fight me.
Har vågat starta en sida på fb där jag skriver om mina tankar, vilka är ganska många, om livet, medialiteten och allt annat som poppar upp i min ständigt rörliga hjärna & själ. Ta gärna del av det, om du nu råkar läsa här....
Annars har livet senaste tiden handlat oerhört mycket om att hitta nästa steg, känna in vad som är rätt för mig och efter myrsteg under en ganska lång tid, återigen dra på mig sjumilastövlarna för att låta själen få frid..
För min själ har alltid varit en otålig rackare, usel på tålamod! Håller med Deepak Chopra - det är mitt usla tålamod som hela tiden fått mig att utvecklas, vara extremt nyfiken och hungrig så jag har låtit mig ha ett väldigt spännande liv...
Men erkänner - senaste årens händelser fick mig att sakta ned betydligt. Nej, känner mig inte som ett offer utan snarare att jag på djupet var tvungen att gå in och undersöka hur mycket faktiskt andras tyckanden och handlingar styrt mig in i tystnaden. Ville en gång för alla se maktstrukturerna i mitt liv och varför jag hela tiden i slutänden väljer att ge bort min kraft.
Så jävla skönt att vara i rörelse igen. Det som faktiskt fick mig att riktigt känna take-offen, det var det nya TV-programmet; Livet på andra sidan, där bl a en kär Vivi Linde medverkar.
Och herreguuuuuud - vilket liv i den mediala branschen. Igen. Har vi hört den förut...? Nähäråå.
Men jodå. Har inte ens försökt hitta sajterna den här gången, får rapporter ändå. Nu huggs det hejvilt. Och snackas skit så det är alldeles bajsbrunt i luften i mediumvärlden!
Och jag kände hur jag fick så noooog. Nu räcker det. Jag reste mig upp, öppnade käften igen och började både skriva och prata, säga mitt. Vete sjuttan om någon bryr sig, men det känns enormt befriande och lyckligt inom mig. För jag passar inte att vara rädd för de tvåbenta och därigenom inte våga leva ut mig själv. Jag är full med massa liv och det måste få flöda. Och då får jag acceptera att tigern inom mig vaknar när attackerna blir fula på någon jag tycker om och högaktar. Den tigerhonan reagerar starkt på orättvisor och på clownfasonerna i mediumbranschen. Drar en lång suck av lättnad.
Tack, Vivi. Du väckte mig ur törnrosasömnen. Vill inte säga att jag förklarar Krig, snarare att jag förklarar Fred. Nu räcker det med lågvattennivå.
Ja, jag är väldigt stark. Meet me; dont fight me.
tisdag 23 oktober 2012
Fokus
Att finna sitt fokus här i livet, kan vara ett av de svåraste uppdragen vi kan uppleva. Då menar jag alltså det i min värld sanna fokuset, det som endast handlar om att själen är närvarande i allt vi gör, aldrig sätts på undantag, aldrig får vara Alfons "jag ska bara..." Åberg. Jag har upptäckt att det är precis där jag behöver vara för att stå ut med att vara i mitt liv. Ja - jag menar verkligen stå ut med. För i andras ögon har jag speglat mig senaste tiden, noggrannare än någonsin. Jag åker in till staden och uträttar mina ärenden ibland. Upptäckte att jag mer än någonsin utmattas fullständigt av dessa turer. Förstås går jag in lite djupare och tar reda på varför....
Och mitt svar inifrån mig själv är ju föga överraskande. Då jag tillbringar så pass mycket tid med mig själv och mitt fokus på att hela tiden leta rätt på min ivriga själ som blir galen av att inte få vara med hela tiden, så märker jag ju väldigt tydligt hur många det är som faktiskt inte alls har just det som fokus - att ha själen med sig.
Så oerhört stressande det är att vara i görandet, att inte ha det inre lugnet med sig i varje stund. Det är ett innerligt och krävande jobb att städa bort allt som får oss att bli själlösa, men när det väl är gjort så är det plötsligt inte svårt längre. Då börjar nästa lilla "uppdrag" - att låta sig vara kvar där och inte distraheras av andras gatlopp bort från sina själar. Haha - vilken utmaning är inte det?! Jag tränar och tränar, och successivt blir jag allt bättre även på detta, till min stora lycka.
Men det får inte bli för mycket umgänge med de bortsprungna, då blir jag utmattad lik förbannat. Då kan det ta timmar innan jag är på plats i mig själv igen, tur att skogen är så nära mig, bara en halv minut så är jag där.
Nu försöker jag finna en syssla i vinter som håller mig ovan vattenytan när det gäller min försörjning. Vad försörjer man sig på om man inte kan vara bland folk några längre stunder...?
Jag provar mig fram så får vi se.
Men ingenting kan ändra min ståndpunkt nu; mitt enda fokus är att vara i livslyckan det innebär att vila i mig själv, själen på plats och det är en fröjd att gå upp i gryningen och sätta på mitt kaffe. Inget annat räknas. Det är mitt fokus. Och kreativiteten börjar äntligen vakna igen.... Lycka, lycka.
Och mitt svar inifrån mig själv är ju föga överraskande. Då jag tillbringar så pass mycket tid med mig själv och mitt fokus på att hela tiden leta rätt på min ivriga själ som blir galen av att inte få vara med hela tiden, så märker jag ju väldigt tydligt hur många det är som faktiskt inte alls har just det som fokus - att ha själen med sig.
Så oerhört stressande det är att vara i görandet, att inte ha det inre lugnet med sig i varje stund. Det är ett innerligt och krävande jobb att städa bort allt som får oss att bli själlösa, men när det väl är gjort så är det plötsligt inte svårt längre. Då börjar nästa lilla "uppdrag" - att låta sig vara kvar där och inte distraheras av andras gatlopp bort från sina själar. Haha - vilken utmaning är inte det?! Jag tränar och tränar, och successivt blir jag allt bättre även på detta, till min stora lycka.
Men det får inte bli för mycket umgänge med de bortsprungna, då blir jag utmattad lik förbannat. Då kan det ta timmar innan jag är på plats i mig själv igen, tur att skogen är så nära mig, bara en halv minut så är jag där.
Nu försöker jag finna en syssla i vinter som håller mig ovan vattenytan när det gäller min försörjning. Vad försörjer man sig på om man inte kan vara bland folk några längre stunder...?
Jag provar mig fram så får vi se.
Men ingenting kan ändra min ståndpunkt nu; mitt enda fokus är att vara i livslyckan det innebär att vila i mig själv, själen på plats och det är en fröjd att gå upp i gryningen och sätta på mitt kaffe. Inget annat räknas. Det är mitt fokus. Och kreativiteten börjar äntligen vakna igen.... Lycka, lycka.
fredag 12 oktober 2012
Practice instead of preaching.... yeyyy.
Jag fixar, trixar, ålar och slingrar mig i livet, allt för att fatta vad det hela handlar om.
Uppe i hjärnan vid många tillfällen och tappar då helt fokus på vart jag är på väg. Men hittar alltid tillbaka, då jag inte längre trivs med kontrollfreaket som ska planera allt och veta allt om hur saker och ting ska gå.
Haha - vilken idioti vi håller på med många gånger. Vi vet ju skillnaden om vi bara känner efter. Hur känns det att vara helt närvarande i stunden? Hur ofta är vi det då? Och hur mycket bryr vi oss om när vi försvinner från oss själva...? Jag undrar jag...
Läser en bok nu av Kajsa Ingemansson, Någonstans inom oss och blir så berörd. Hon har sannerligen kommunicerat med dem på andra sidan och sjunger deras sång. Känner igen precis allt hon skriver och bara vet att det är sant. Hur vet jag det då?? Jo, för att själen verkligen inte är så långt borta som jag kanske tror ibland.
Tänk om vi kunde leva mer så, veta oss själva.. Vilken skillnad det skulle vara att vandra här nere på vår vackra planet.
Alla vet ju. Alla känner ju när något sjunger rätt inom en, när någon säger något, skriver något - hela ens inre responderar. Som när jag läser den här boken. Jag tänker - shit, hon vet vad hon pratar om. Precis som när jag såg filmen Clintan (Eastwood förstås!) regisserat ganska nyligen; Afterlife. Beskriver så nära hur det känns med den mediala gåvan och saker som sker i livet när man lever, sjunger den. Inte lätt alla gånger minsann.
Ändå har jag ju inget val, har egentligen aldrig haft det. Mår ju som en dypöl när jag inte är "online", funkar inte alls i kropp&själ. Nu när vi har vår spökvandring här på gården, så repar vi ju en hel del, och har tagit reda på historier som skett på denna rika plats. Och herregud, vad dom är på. Innan jag förstod hur många jag hade omkring mig, innan jag förstod att jag håller upp sköldar för att skydda omvärlden så det inte blir för jobbigt för dom... Min underbara dotter som bara såg, sade och det blev fritt igen.
Lycka. Så nu får dom berätta, säga allt det som är så viktigt för dom att få framföra.
För varenda historia är lika viktig, dräng som kung!!! Vi hänger ju ihop och vi behöver befria, få lätta på bördor, insikter och kunskaper.
Så vad händer då då? När vi lever precis äkta och inte håller något tillbaka? Så här upplever jag livet just nu. Så här funkar jag när jag låter kontakten med andevärlden bara få vara där och jag får vara precis så flummig som jag är. Jag blir mitt jag. Jag lever min dröm och verklighet och jag är en sann inspiration i livet.
Ska jag då planera och annonsera för att alla ska ta kontakt med mig och jag får bli framgångsrik på den här gåvan? Nej, jag tänker inte göra det.
Jag fortsätter gå mina steg och finna än en gång den sanna närvaron som betyder precis allt för mig.
Och låter andevärlden få berätta för mig.... Måste nog skriva ner alla dessa berättelser. Shit, vilken tegelstensroman - Livet på Stora Smedby i 1500 år....
Den ljuvliga känslan av att vara det jag kom hit för att vara, sprider sig mer och mer i min själ. Ljuva känsla. Resten kommer precis som det ska. Be the water, follow the flow....
Uppe i hjärnan vid många tillfällen och tappar då helt fokus på vart jag är på väg. Men hittar alltid tillbaka, då jag inte längre trivs med kontrollfreaket som ska planera allt och veta allt om hur saker och ting ska gå.
Haha - vilken idioti vi håller på med många gånger. Vi vet ju skillnaden om vi bara känner efter. Hur känns det att vara helt närvarande i stunden? Hur ofta är vi det då? Och hur mycket bryr vi oss om när vi försvinner från oss själva...? Jag undrar jag...
Läser en bok nu av Kajsa Ingemansson, Någonstans inom oss och blir så berörd. Hon har sannerligen kommunicerat med dem på andra sidan och sjunger deras sång. Känner igen precis allt hon skriver och bara vet att det är sant. Hur vet jag det då?? Jo, för att själen verkligen inte är så långt borta som jag kanske tror ibland.
Tänk om vi kunde leva mer så, veta oss själva.. Vilken skillnad det skulle vara att vandra här nere på vår vackra planet.
Alla vet ju. Alla känner ju när något sjunger rätt inom en, när någon säger något, skriver något - hela ens inre responderar. Som när jag läser den här boken. Jag tänker - shit, hon vet vad hon pratar om. Precis som när jag såg filmen Clintan (Eastwood förstås!) regisserat ganska nyligen; Afterlife. Beskriver så nära hur det känns med den mediala gåvan och saker som sker i livet när man lever, sjunger den. Inte lätt alla gånger minsann.
Ändå har jag ju inget val, har egentligen aldrig haft det. Mår ju som en dypöl när jag inte är "online", funkar inte alls i kropp&själ. Nu när vi har vår spökvandring här på gården, så repar vi ju en hel del, och har tagit reda på historier som skett på denna rika plats. Och herregud, vad dom är på. Innan jag förstod hur många jag hade omkring mig, innan jag förstod att jag håller upp sköldar för att skydda omvärlden så det inte blir för jobbigt för dom... Min underbara dotter som bara såg, sade och det blev fritt igen.
Lycka. Så nu får dom berätta, säga allt det som är så viktigt för dom att få framföra.
För varenda historia är lika viktig, dräng som kung!!! Vi hänger ju ihop och vi behöver befria, få lätta på bördor, insikter och kunskaper.
Så vad händer då då? När vi lever precis äkta och inte håller något tillbaka? Så här upplever jag livet just nu. Så här funkar jag när jag låter kontakten med andevärlden bara få vara där och jag får vara precis så flummig som jag är. Jag blir mitt jag. Jag lever min dröm och verklighet och jag är en sann inspiration i livet.
Ska jag då planera och annonsera för att alla ska ta kontakt med mig och jag får bli framgångsrik på den här gåvan? Nej, jag tänker inte göra det.
Jag fortsätter gå mina steg och finna än en gång den sanna närvaron som betyder precis allt för mig.
Och låter andevärlden få berätta för mig.... Måste nog skriva ner alla dessa berättelser. Shit, vilken tegelstensroman - Livet på Stora Smedby i 1500 år....
Den ljuvliga känslan av att vara det jag kom hit för att vara, sprider sig mer och mer i min själ. Ljuva känsla. Resten kommer precis som det ska. Be the water, follow the flow....
fredag 10 augusti 2012
Känslan....
Ibland blir jag helt plötsligt väldigt trött, tappar all energi och varken orkar eller vill någonting, kan vara ibland flera dagar och jag har, trots alla mina långa levnadsår, inte vant mig vid detta fenomen. Hatar det faktiskt. Tills jag blir så trött att jag inser att jag verkligen inte kommer att göra ett skit den här dagen. Då kollapsar jag in i ett tillstånd av total avslappning, helt ok att bara soffhänga, glo på tv, gå i skogen sakta, sakta utan varken mål eller mening med promenixen; bara vara...
Jahapp, så låter jag mig vara, tränar som faaan på att låta den där piskkärringen i mig hålla käften ett tag, sluta tjata om att jag borde ditten och datten. Och varje gång jag lyckas tillåta mig, i avslappning, att verkligen få vara lat, göra ingenting och bara njuta av det - tjaha, då kommer energin tillbaka.
Kul fenomen, kan man ju tycka, men si - det tycker inte jag.
Nu ska jag fanimej, nu när almanackan fylls på allt mer, boka in mina totallediga dagar och många ska dom vara också!!
För det måste vara roligt att jobba, leva, finnas till. Annars kan det verkligen kvitta. Och när jag jobbar för mycket då slår hela systemet ifrån och säger NEEEEEJ! Nykter utbränd var det, ja just det.
Har ju vilat från det mediala rejält nu också, shit vilket bra beslut. Nu känner jag verkligen för det igen och vet precis hur jag vill jobba. Blir mitt eget race, som vanligt, men den här gången utan någon ledsenhet över det hela. Nej tack till cirkusen därute, den kan dom få delta i som finner lycka i intriger, skitsnack, konkurrens och andlighet. Ja tack till andevärlden och mitt eget mediala jobb - det är ju något som fyller mig med sådan sällsam energi att det inte liknar något annat.
Så Cafe har det varit, kommer att fortsätta så men kanske lite mindre öppettider. Vilat från mediala cirkusen, kliver inte upp på arenan men däremot öppnar jag dörrarna för Min andliga väg igen. Jag har vandrat på den hela tiden, just i sommar tog jag en paus på ett mysigt ställe där jag skapade något annat och lät själen fundera över hur det ska se ut framöver.
Blir CTBS-kurser igen, yiiiihaaaa! Cut the bullshit - öppna ögonen och släpp in själen. Gör ont som f---n ibland att se vad egot håller på med, men vilken energi det blir när man gör jobbet!!! Och sen - jo, då leker vi med våra helande händer, våra andliga kanaler och har hur kul som helst!!! Oooh, vad inspirerad jag blir - nu ska jag fixa hemsidan med höstprogram!
Ibland blir jag helt plötsligt väldigt trött, tappar all energi och varken orkar eller vill någonting, kan vara ibland flera dagar och jag har, trots alla mina långa levnadsår, inte vant mig vid detta fenomen. Hatar det faktiskt. Tills jag blir så trött att jag inser att jag verkligen inte kommer att göra ett skit den här dagen. Då kollapsar jag in i ett tillstånd av total avslappning, helt ok att bara soffhänga, glo på tv, gå i skogen sakta, sakta utan varken mål eller mening med promenixen; bara vara...
Jahapp, så låter jag mig vara, tränar som faaan på att låta den där piskkärringen i mig hålla käften ett tag, sluta tjata om att jag borde ditten och datten. Och varje gång jag lyckas tillåta mig, i avslappning, att verkligen få vara lat, göra ingenting och bara njuta av det - tjaha, då kommer energin tillbaka.
Kul fenomen, kan man ju tycka, men si - det tycker inte jag.
Nu ska jag fanimej, nu när almanackan fylls på allt mer, boka in mina totallediga dagar och många ska dom vara också!!
För det måste vara roligt att jobba, leva, finnas till. Annars kan det verkligen kvitta. Och när jag jobbar för mycket då slår hela systemet ifrån och säger NEEEEEJ! Nykter utbränd var det, ja just det.
Har ju vilat från det mediala rejält nu också, shit vilket bra beslut. Nu känner jag verkligen för det igen och vet precis hur jag vill jobba. Blir mitt eget race, som vanligt, men den här gången utan någon ledsenhet över det hela. Nej tack till cirkusen därute, den kan dom få delta i som finner lycka i intriger, skitsnack, konkurrens och andlighet. Ja tack till andevärlden och mitt eget mediala jobb - det är ju något som fyller mig med sådan sällsam energi att det inte liknar något annat.
Så Cafe har det varit, kommer att fortsätta så men kanske lite mindre öppettider. Vilat från mediala cirkusen, kliver inte upp på arenan men däremot öppnar jag dörrarna för Min andliga väg igen. Jag har vandrat på den hela tiden, just i sommar tog jag en paus på ett mysigt ställe där jag skapade något annat och lät själen fundera över hur det ska se ut framöver.
Blir CTBS-kurser igen, yiiiihaaaa! Cut the bullshit - öppna ögonen och släpp in själen. Gör ont som f---n ibland att se vad egot håller på med, men vilken energi det blir när man gör jobbet!!! Och sen - jo, då leker vi med våra helande händer, våra andliga kanaler och har hur kul som helst!!! Oooh, vad inspirerad jag blir - nu ska jag fixa hemsidan med höstprogram!
tisdag 7 augusti 2012
Vilken sommar....
Johorå, visst hade jag tänkt ta en liten tankepaus från det mediala; så mycket funderingar vad som pågår i "branschen" och om jag vill vara med på det tåget eller ej...
Men sommaren tog en oförutsägbar riktning, då oväntad kraft kom med i vårt gäng här på gården. Och simsalabim - vi hade ett café! Eller... så snabbt gick det kanske inte, men shit vad det händer grejer när man är många som i kärlek och en massa energi ror åt samma håll!
Jag har handlat, bakat, fixat, bakat igen och gett järnet. Och fått uppleva hur så många kanontrevliga människor som hittat hit, lovorden har haglat över vårt lilla ställe. Så fantastiskt roligt!
Fast givetvis har det varit utmaningar av olika slag, icke förneka det, inte... Men skillnaden har varit med dessa människor (som inte alls jobbar med det mediala, någon av dem) att vi löst det som dykt upp. Givande, ibland rungande, diskussioner och vi har lyckats rodda vidare i glädje igen.
Vi har en känsla som vi bygger på som jag drömt om länge. Och länge trodde jag att den kunde byggas tillsammans med människor i min "bransch", vilket var helt fel, visade sig gång på gång.
Nej, här finns dom och vilken inspiration jag känner i mitt liv!
Får dock hela tiden hålla koll på den lilla duktiga tösen inom mig som så lätt springer in i göra, göra, göra... Ibland blir det tvunget att få bara vara, lägga i handbromsen och gå ut i skogen, hitta själen igen. Vilket jag blir allt bättre på, så nu ska jag snart gå ut och prata med kantarellerna och fråga om dom vill med hem.
Känner nu att det dock mer än pockar på - jag har börjat jobba lite med det mediala, lite klienter som kommer åter, några nya och det är ju en så viktig drivkraft i mitt liv. Nödvändig faktiskt för min själsfrid. Ska sätta mig ner och planera in höstens program och låta själen få bestämma helt och hållet. Det får allt lov att vara på mitt sätt, eller inte alls.
Är så otroligt glad och tacksam för mina sanna vänner bland kollegorna, betyder så mycket med den energin. Just dom vännerna fortsätter sin bana, alltid utan behov av någon annan som hänger på. Och så bra det går för dem! Har nog varit borta för länge för att kunna ta upp den arbetstakten, här gäller ju lite att vara en starkt lysande stjärna... Men jag tror i hjärtat att, liksom mina privata klienter, dom hittar till mig som är menade. Och blir det inte så, då fortsätter jag väl baka, fixa härliga medlemskvällar och följer flödet!
Känner mig som en lycklig människa. Och det är ju i min värld det viktigaste av allt... Men lite medialt får det allt bli framöver också, det känner jag ju....
Nu... SKOGEN - HERE I COME!
Men sommaren tog en oförutsägbar riktning, då oväntad kraft kom med i vårt gäng här på gården. Och simsalabim - vi hade ett café! Eller... så snabbt gick det kanske inte, men shit vad det händer grejer när man är många som i kärlek och en massa energi ror åt samma håll!
Jag har handlat, bakat, fixat, bakat igen och gett järnet. Och fått uppleva hur så många kanontrevliga människor som hittat hit, lovorden har haglat över vårt lilla ställe. Så fantastiskt roligt!
Fast givetvis har det varit utmaningar av olika slag, icke förneka det, inte... Men skillnaden har varit med dessa människor (som inte alls jobbar med det mediala, någon av dem) att vi löst det som dykt upp. Givande, ibland rungande, diskussioner och vi har lyckats rodda vidare i glädje igen.
Vi har en känsla som vi bygger på som jag drömt om länge. Och länge trodde jag att den kunde byggas tillsammans med människor i min "bransch", vilket var helt fel, visade sig gång på gång.
Nej, här finns dom och vilken inspiration jag känner i mitt liv!
Får dock hela tiden hålla koll på den lilla duktiga tösen inom mig som så lätt springer in i göra, göra, göra... Ibland blir det tvunget att få bara vara, lägga i handbromsen och gå ut i skogen, hitta själen igen. Vilket jag blir allt bättre på, så nu ska jag snart gå ut och prata med kantarellerna och fråga om dom vill med hem.
Känner nu att det dock mer än pockar på - jag har börjat jobba lite med det mediala, lite klienter som kommer åter, några nya och det är ju en så viktig drivkraft i mitt liv. Nödvändig faktiskt för min själsfrid. Ska sätta mig ner och planera in höstens program och låta själen få bestämma helt och hållet. Det får allt lov att vara på mitt sätt, eller inte alls.
Är så otroligt glad och tacksam för mina sanna vänner bland kollegorna, betyder så mycket med den energin. Just dom vännerna fortsätter sin bana, alltid utan behov av någon annan som hänger på. Och så bra det går för dem! Har nog varit borta för länge för att kunna ta upp den arbetstakten, här gäller ju lite att vara en starkt lysande stjärna... Men jag tror i hjärtat att, liksom mina privata klienter, dom hittar till mig som är menade. Och blir det inte så, då fortsätter jag väl baka, fixa härliga medlemskvällar och följer flödet!
Känner mig som en lycklig människa. Och det är ju i min värld det viktigaste av allt... Men lite medialt får det allt bli framöver också, det känner jag ju....
Nu... SKOGEN - HERE I COME!
onsdag 11 april 2012
Kan kärlek....
Kan kärlek räcka till när någon är vilse... Kan kärlek vara bryggan som får den älskade vännen att finna en väg ur självdestruktivitet..? Och i så fall... hur ser den kärleken ut?
Det har inte hjälpt att jag blundat.
Det har inte hjälpt att jag rasat, gråtit, bönat, bett.
Det har inte hjälpt att jag varit hård, skoningslös.
Det har inte hjälpt att jag låtsats ignorera.
Det bara fortsätter...
Idag gråter mitt hjärta för en vän, en så älskad vän.
Ord räcker inte till, inte allt annat jag försökt.
Jag tror så på denna starka själ, jag vet att det finns en väg ut ur
eländet.
Jag vet att jag inte ska bära på någon annan, men ibland blir smärtan i alla fall stor när vägen nedåt bara får betraktas, utan att man kan påverka Valet.
Kanske min kärlek ändå betyder något, kanske den hörs i orden, bönen, ögonen och mitt hjärtas engagemang. Kanske Kärleken ändå betyder något...
Min älskade vän - välj Livet. Styrkan. Passionen. Du äger den ju, som få... Din sprakande livsenergi smittar ju alla när du vill deltaga i Livet. Välj bort din ensamhet, välj bort motståndet mot att be om hjälp.
Du kan.
Jag får sakta ta in medvetenheten att jag inget kan göra så länge du inte säger orden, känner meningen i dem;
Jag vill....
Snälla, älskade - göm dig inte längre. Alkoholen kan inte rädda dig, den kan bara sänka dig, dränka dig i ett mörker som det är så svårt att hitta bort från.
Kärleken finns ju här - vi är så många som älskar dig, som vet din Kraft.
Så svårt det är att med armarna utefter sidorna bara få se på. Vänta. Vänta på beslutet... Jag vill.
Mitt hjärta gråter idag. Och jag vet faktiskt inte om jag vill att det ska sluta gråta. För vem är jag då? Vem är jag om jag är likgiltig inför mina älskades liv och beslut? Ingenting. Jag är, i min själs värld, ingenting om jag inte bryr mig.
Så jag gråter lite till. Och hoppas.
Det har inte hjälpt att jag blundat.
Det har inte hjälpt att jag rasat, gråtit, bönat, bett.
Det har inte hjälpt att jag varit hård, skoningslös.
Det har inte hjälpt att jag låtsats ignorera.
Det bara fortsätter...
Idag gråter mitt hjärta för en vän, en så älskad vän.
Ord räcker inte till, inte allt annat jag försökt.
Jag tror så på denna starka själ, jag vet att det finns en väg ut ur
eländet.
Jag vet att jag inte ska bära på någon annan, men ibland blir smärtan i alla fall stor när vägen nedåt bara får betraktas, utan att man kan påverka Valet.
Kanske min kärlek ändå betyder något, kanske den hörs i orden, bönen, ögonen och mitt hjärtas engagemang. Kanske Kärleken ändå betyder något...
Min älskade vän - välj Livet. Styrkan. Passionen. Du äger den ju, som få... Din sprakande livsenergi smittar ju alla när du vill deltaga i Livet. Välj bort din ensamhet, välj bort motståndet mot att be om hjälp.
Du kan.
Jag får sakta ta in medvetenheten att jag inget kan göra så länge du inte säger orden, känner meningen i dem;
Jag vill....
Snälla, älskade - göm dig inte längre. Alkoholen kan inte rädda dig, den kan bara sänka dig, dränka dig i ett mörker som det är så svårt att hitta bort från.
Kärleken finns ju här - vi är så många som älskar dig, som vet din Kraft.
Så svårt det är att med armarna utefter sidorna bara få se på. Vänta. Vänta på beslutet... Jag vill.
Mitt hjärta gråter idag. Och jag vet faktiskt inte om jag vill att det ska sluta gråta. För vem är jag då? Vem är jag om jag är likgiltig inför mina älskades liv och beslut? Ingenting. Jag är, i min själs värld, ingenting om jag inte bryr mig.
Så jag gråter lite till. Och hoppas.
Truth Motherfucker....
Vilken underbar föreställning igår... Var till Teatermaskinen i Riddarhyttan - ett växande kärlekscenter för Sanning, hur jobbig den än kan vara att se.
The truth will set you free, but piss you off at first...
Sagt det förut, säger det igen - vi har ingen annan väg att gå. Och jag blir så oerhört inspirerad av människor som vågar berätta sig själva. Rakt upp och ner, precis som det är. Inga tjyv- och rackarspel, bara Sanningen.
Drömmarna inatt var så intensiva att jag behövde lång stund varje gång jag vaknat av en ny omgång.... Blir så tydligt hur andras sanning väcker min egen hunger efter att veta mer, förstå mer, vad som gömmer sig inom mig.
För jag ska bli än mer fri, bli än mer Sann.
Ett beslut växer sakta, men starkt, fram inom mig. Jag måste skriva. Kan inte ha allt det här praktiska hänga över mig. Måste skapa frihet i mitt liv, där utrymme finns för mitt magiska skrivande.
Det är hon, sagomagikern, som måste vakna. Det är hon som värker i min kropp, av stagnationen att inte få tiden att få uttrycka sig.
Hon måste få syre, liv & tillåtelse....
Beslutet blir stort för mig, men det måste ske. Jag värker sönder av att ha detta ständiga ok av måsten över mig. Måste finna en väg, finna skrivarstugan och den sinnliga friden som lägrar sig över mig. Måste få uttrycka mig, måste få skriva....
Det är de enda "måsten" jag tänker lyssna till....
Det är nödvändigt, orkar inte gå sönder en gång till - tar för lång tid att lappa ihop. Hon är så trött idag, lilla kroppen. Hon värker så... och det är slut på pellets. Måste åka för att köpa. Måste lasta säckar... hur fan ska det gå till när jag knappt orkar lyfta kaffekoppen??
Kroppen & själen vill ha lugn, ro och skriva flera timmar om dagen.
Hur skapar jag det?? Det blir oerhört spännande. För det måste ske nu. I love it.
The truth will set you free, but piss you off at first...
Sagt det förut, säger det igen - vi har ingen annan väg att gå. Och jag blir så oerhört inspirerad av människor som vågar berätta sig själva. Rakt upp och ner, precis som det är. Inga tjyv- och rackarspel, bara Sanningen.
Drömmarna inatt var så intensiva att jag behövde lång stund varje gång jag vaknat av en ny omgång.... Blir så tydligt hur andras sanning väcker min egen hunger efter att veta mer, förstå mer, vad som gömmer sig inom mig.
För jag ska bli än mer fri, bli än mer Sann.
Ett beslut växer sakta, men starkt, fram inom mig. Jag måste skriva. Kan inte ha allt det här praktiska hänga över mig. Måste skapa frihet i mitt liv, där utrymme finns för mitt magiska skrivande.
Det är hon, sagomagikern, som måste vakna. Det är hon som värker i min kropp, av stagnationen att inte få tiden att få uttrycka sig.
Hon måste få syre, liv & tillåtelse....
Beslutet blir stort för mig, men det måste ske. Jag värker sönder av att ha detta ständiga ok av måsten över mig. Måste finna en väg, finna skrivarstugan och den sinnliga friden som lägrar sig över mig. Måste få uttrycka mig, måste få skriva....
Det är de enda "måsten" jag tänker lyssna till....
Det är nödvändigt, orkar inte gå sönder en gång till - tar för lång tid att lappa ihop. Hon är så trött idag, lilla kroppen. Hon värker så... och det är slut på pellets. Måste åka för att köpa. Måste lasta säckar... hur fan ska det gå till när jag knappt orkar lyfta kaffekoppen??
Kroppen & själen vill ha lugn, ro och skriva flera timmar om dagen.
Hur skapar jag det?? Det blir oerhört spännande. För det måste ske nu. I love it.
måndag 2 april 2012
Andlighet 2012
Jaha, så kan det också framställas. Är jag nöjd? Känns det bra? Svaret blir ett sorgsamt "nej".
Var det jag som svek? Var det jag som fuskade och lurades?? Hur kan jag och flera med mig framställas som de som är de minst andliga..?? Jag förstår inte...
Du krossade mitt hjärta. Du bedrog och lurades och det samma månad som vår älskade andliga moder gick över till andra sidan. Jag hade lämnat allt för att skapa vårt center. Jag jobbade 24/7, jag älskade er, jag var beredd att göra allt för att det skulle funka...
Inte ett ögonblick kunde jag ens föreställa mig det som sedan hände.
Hur är det möjligt? Hur tänkte du? Hur kunde du ens komma på tanken att luras i andevärldens namn..? Lär väl aldrig få svar på frågorna, men när du nu framställs som den som är offret, ja, då känns det hårt i hjärtat. Som en stålvajer som vrids om än en gång.
Och när vår älskade mentor/"mamma" dras in i intervjun, som att hon skulle ha något att göra med denna vidriga artikel - ja, då kräks jag nästan. Hur kan du?
Inte en enda gång har du ringt efter chocken jag fick när allt avslöjades. Inte en gång har du frågat efter hur jag, efter 15 års vänskap och närhet, tog ditt bedrägeri och att du ljög mig rakt i ansiktet - gång på gång. Inte ett samtal. Inte ett mejl.
Och nu är du offret. Det är dig det är synd om. Vi andra, vännerna, kollegorna - det var vi som svek och lämnade dig.
Nej, det här känns inte bra någonstans. Hur andas du? Hur känns det när jag, som var en av de närmaste, framställs som den oandliga? Hur sover du på nätterna?
Finns det något ögonblick när du överväger hur jag haft det dessa 1,5 år? Hur jag kämpat för att få tillbaka glädjen i det mediala jobbet? Och alla andra som jag mejlat, pratat med - ännu har de varken fått ursäkt eller pengar tillbaka....
Vill inte vara bitter... Men det känns så sorgligt att det är jag som står ute i kylan och framställs som den som svek. Fy fan för dig. Ja, så känner jag idag. Har gång på gång övervägt att ringa, fråga hur det går, hur ni bearbetar allt - velat förlåta. Men gång på gång så förstår jag att du bara gått vidare. Utan en tanke på oss andra.
Är jag då en usel människa som inte bara känner kärlek och förlåtelse? Ja, jag har förlåtit dig i mitt hjärta. Men det gråter ändå när jag läser artikeln i denna "andliga" tidning. För det är du som är offret. Ingen annan.
Var det jag som svek? Var det jag som fuskade och lurades?? Hur kan jag och flera med mig framställas som de som är de minst andliga..?? Jag förstår inte...
Du krossade mitt hjärta. Du bedrog och lurades och det samma månad som vår älskade andliga moder gick över till andra sidan. Jag hade lämnat allt för att skapa vårt center. Jag jobbade 24/7, jag älskade er, jag var beredd att göra allt för att det skulle funka...
Inte ett ögonblick kunde jag ens föreställa mig det som sedan hände.
Hur är det möjligt? Hur tänkte du? Hur kunde du ens komma på tanken att luras i andevärldens namn..? Lär väl aldrig få svar på frågorna, men när du nu framställs som den som är offret, ja, då känns det hårt i hjärtat. Som en stålvajer som vrids om än en gång.
Och när vår älskade mentor/"mamma" dras in i intervjun, som att hon skulle ha något att göra med denna vidriga artikel - ja, då kräks jag nästan. Hur kan du?
Inte en enda gång har du ringt efter chocken jag fick när allt avslöjades. Inte en gång har du frågat efter hur jag, efter 15 års vänskap och närhet, tog ditt bedrägeri och att du ljög mig rakt i ansiktet - gång på gång. Inte ett samtal. Inte ett mejl.
Och nu är du offret. Det är dig det är synd om. Vi andra, vännerna, kollegorna - det var vi som svek och lämnade dig.
Nej, det här känns inte bra någonstans. Hur andas du? Hur känns det när jag, som var en av de närmaste, framställs som den oandliga? Hur sover du på nätterna?
Finns det något ögonblick när du överväger hur jag haft det dessa 1,5 år? Hur jag kämpat för att få tillbaka glädjen i det mediala jobbet? Och alla andra som jag mejlat, pratat med - ännu har de varken fått ursäkt eller pengar tillbaka....
Vill inte vara bitter... Men det känns så sorgligt att det är jag som står ute i kylan och framställs som den som svek. Fy fan för dig. Ja, så känner jag idag. Har gång på gång övervägt att ringa, fråga hur det går, hur ni bearbetar allt - velat förlåta. Men gång på gång så förstår jag att du bara gått vidare. Utan en tanke på oss andra.
Är jag då en usel människa som inte bara känner kärlek och förlåtelse? Ja, jag har förlåtit dig i mitt hjärta. Men det gråter ändå när jag läser artikeln i denna "andliga" tidning. För det är du som är offret. Ingen annan.
lördag 17 mars 2012
Rebirthing á la 2012
Ja, så tror jag det är. Inser att den här kuren jag kör för min kropps skull och för att få balans på den galopperande eller komatiserade sköldkörteln har mycket att göra med det jag upplever nu. Men, ett stort men här, jag känner mig så övertygad om att det är detta 2012 handlar om för oss alla.
Det hjälper mig också att se och känna det här, när jag möter andra människor. För alla har ju inte lust att kika på vad det är som rör sig inom dom, utan dom väljer att projicera all sin skit på andra. Skylla ifrån sig, lägga skulden på, spy ur sig sin frustration över sin egen stagnation och välja gärna nära kära för det.... Ack ja, vilken spännande tid....
Men alla får väl hålla på med sitt, jag får allt lov att ta ansvar för mitt, hej o hå... Och senaste dygnet kom en så viktig sak upp, som jag känner kommer att vara en återfödelse i mitt liv - in med livspassionen igen och på djupet ge fan i vad alla andra sysslar med.
Snackat skit om mig, det har dom gjort i många herrans år nu, inget konstigt eller nytt med det. Men när jag igår fick så projicerat hat och skitsnacksenergi över mig från några som jag ändå trodde hade släppt mig - det blev överväldigande känslomässigt och jag fick lov att inse att jag inte alls släppt taget om hur mycket jag bryr mig vad människor säger och gör mot mig.
Det här är människor som jag älskat, som stått mig nära.... Och faktum är att det var de som tog avstånd, inte jag. Ändå slutar dom aldrig, tycks det. Men det intressanta var ju ändock min reaktion.
Blev så upprörd att jag knappt kunde andas. Och då får jag ju lov att inse att det här behöver jag köra snoken rakt in i och se vad fan det handlar om!
Sedan några år innan skilsmässan började mitt sönderfall. Kanske hade det pågått i hela mitt liv, vad vet jag, men då blev det klart och tydligt i alla fall. Jag började att verkligen försöka vara till lags. Om jag beter mig så som du önskar, så stannar du kvar.
Så i princip har jag svalt skit sedan dess och långt innan det med. Och fortsatt spela behagfull, men gjort det skitdåligt.
När så den här smällen kommer, så oändligt lik alla de andra jag varit med om - då kommer ju självanklagelserna. Jag kan ju det där med law of attraction, the Secret och allt det andra.
Men det här var helt enkelt inte klart. Jag får nu lov att riva fängelset jag byggt åt mig, och ordentligt denna gång. Jag har inte råd att bli tillintetgjord varenda gång sådant här händer.
2012 - året då vi får lov att se djupt in i oss själva och möta Sanningen i vad som finns därinne. Inga roller får spelas längre, inga självbedrägerier vara ifred.
Fan va skönt.... Och befriande. Tro bara inte att just du kommit längre än vad du faktiskt gjort....
Det är patetiskt att se hur många det är på den andliga/mediala himlen nu som lurar sig själva, och gör sitt bästa för att lura andra. OMG - när ska dom och människor vakna och se?
Det är ju faktiskt inte syftet med oss som valt att jobba med det andliga - att bevisa att livet fortsätter efter döden, att skriva böcker om hur du blir medial, att sprida en massa budskap omkring oss....
Syftet är, mina kära vänner, att VARA kraften. Att modigt våga möta allt som kommer och ta fullt och totalt ansvar för våra egna liv. Du ska inte rädda någon, du ska inte överbevisa något för någon.
Du ska visa Vägen. Du ska vara Vägen, Sanningen & Livet. Inte prata om dem.
Lycka till med det! Nu ska jag möta den här lördagen och modigt möta varenda reaktion som kan tänkas komma upp. För vad är härnäst...?? När jag nu kanske äntligen och totalt skalar bort behoveet av att vara till lags, att bli älskad av alla. .. Spännande.
Det hjälper mig också att se och känna det här, när jag möter andra människor. För alla har ju inte lust att kika på vad det är som rör sig inom dom, utan dom väljer att projicera all sin skit på andra. Skylla ifrån sig, lägga skulden på, spy ur sig sin frustration över sin egen stagnation och välja gärna nära kära för det.... Ack ja, vilken spännande tid....
Men alla får väl hålla på med sitt, jag får allt lov att ta ansvar för mitt, hej o hå... Och senaste dygnet kom en så viktig sak upp, som jag känner kommer att vara en återfödelse i mitt liv - in med livspassionen igen och på djupet ge fan i vad alla andra sysslar med.
Snackat skit om mig, det har dom gjort i många herrans år nu, inget konstigt eller nytt med det. Men när jag igår fick så projicerat hat och skitsnacksenergi över mig från några som jag ändå trodde hade släppt mig - det blev överväldigande känslomässigt och jag fick lov att inse att jag inte alls släppt taget om hur mycket jag bryr mig vad människor säger och gör mot mig.
Det här är människor som jag älskat, som stått mig nära.... Och faktum är att det var de som tog avstånd, inte jag. Ändå slutar dom aldrig, tycks det. Men det intressanta var ju ändock min reaktion.
Blev så upprörd att jag knappt kunde andas. Och då får jag ju lov att inse att det här behöver jag köra snoken rakt in i och se vad fan det handlar om!
Sedan några år innan skilsmässan började mitt sönderfall. Kanske hade det pågått i hela mitt liv, vad vet jag, men då blev det klart och tydligt i alla fall. Jag började att verkligen försöka vara till lags. Om jag beter mig så som du önskar, så stannar du kvar.
Så i princip har jag svalt skit sedan dess och långt innan det med. Och fortsatt spela behagfull, men gjort det skitdåligt.
När så den här smällen kommer, så oändligt lik alla de andra jag varit med om - då kommer ju självanklagelserna. Jag kan ju det där med law of attraction, the Secret och allt det andra.
Men det här var helt enkelt inte klart. Jag får nu lov att riva fängelset jag byggt åt mig, och ordentligt denna gång. Jag har inte råd att bli tillintetgjord varenda gång sådant här händer.
2012 - året då vi får lov att se djupt in i oss själva och möta Sanningen i vad som finns därinne. Inga roller får spelas längre, inga självbedrägerier vara ifred.
Fan va skönt.... Och befriande. Tro bara inte att just du kommit längre än vad du faktiskt gjort....
Det är patetiskt att se hur många det är på den andliga/mediala himlen nu som lurar sig själva, och gör sitt bästa för att lura andra. OMG - när ska dom och människor vakna och se?
Det är ju faktiskt inte syftet med oss som valt att jobba med det andliga - att bevisa att livet fortsätter efter döden, att skriva böcker om hur du blir medial, att sprida en massa budskap omkring oss....
Syftet är, mina kära vänner, att VARA kraften. Att modigt våga möta allt som kommer och ta fullt och totalt ansvar för våra egna liv. Du ska inte rädda någon, du ska inte överbevisa något för någon.
Du ska visa Vägen. Du ska vara Vägen, Sanningen & Livet. Inte prata om dem.
Lycka till med det! Nu ska jag möta den här lördagen och modigt möta varenda reaktion som kan tänkas komma upp. För vad är härnäst...?? När jag nu kanske äntligen och totalt skalar bort behoveet av att vara till lags, att bli älskad av alla. .. Spännande.
torsdag 15 mars 2012
Diesel eller bensin..?
Mina funderingar snurrar vidare, känns som jag lägger ett sinnrikt, spännande pussel som förklarar och gör helt.
Det finns en värld bortom alla eländigheter som vi kan råka ut för, det gäller bara att hitta den rätta stigen just för mig...
Råkade tanka bensin i brorsans & svägerskans bil för ett tag sedan....Hmm, inte lyckat kan jag säga. Som tur var körde jag bara i några liter, så det gick för den här gången. Men vi vet väl alla vad som händer om det blir för mycket av fel sort i en bilmotor...??!
Jag har tänkt mycket också på dem som fått fel bränsle... så många som är drabbade. Bara tänk på alla dem som tror dom är kroniskt deprimerade, vilket i sin tur kanske lett till panikångest för att dom helt enkelt inte orkar med att vara så låga hela tiden...
Sen får dom lyckopiller, med förklaringen att dom har för lite seratonin vilket orsakar deras ständiga dåligmående. Urrk. Precis som det skulle lösa något..??!! När jag sedan vet att ett enkelt håranalystest eller grundligt blodprov (menar här rejält blodprov, sådana som de i nuläget får skicka utomlands för att få resultaten) som visar exakt vad det är för brist som gör att kroppen inte omvandlar vissa ämnen till nödvändigt seratonin. Där är ju inte lyckopillren lösningen, utan information vad exakt som fattas kroppen så att den kan återgå till sitt normala tillstånd.
Alltså, återigen - ge biljäveln diesel, inte bensin, om det är en sådan motor!!
Ska det vara så svårt för den traditionella vården, forskare och andra ansvariga att ta ombord att de kanske FAKTISKT har missat något??? Känner mig nästan irriterad idag, för jag vet alldeles för många som, liksom jag, fått helt fel bränsle i så många år....
Krånglande sköldkörtlar leder till depressionsliknande symtom ävenså. En lågproducerande sköldkörtel ställer till massor, liksom en som är för aktiv. Men det räcker inte med de mediciner som de i dagsläget sätter in. Jag ska i mitt Network of the Heart längre fram skapa ett forum där vi sammanför de som fått fel bränsle, med en bensinstation där rätt bränsle kan tankas på.
Vilken underbar vision, mitt inre är så härligt bubblande av framtidstro igen. Den försvann där ett tag, blev ju bara sämre från till år år, så jag orkade inte hålla energin & visionen.
Men den är tillbaka igen....
Ok, jag tränar intensivt på tålamod - det måste jag ju erkänna. Det här är ingen quick-fix-kur, den saken är helt klar. Mår förfärligt i min kropp; jag har svettattacker som vore jag på avgiftningshem, min värk i kroppen är nästan outhärdlig och att fylla på pellets är en pina, jag orkar ´pyssla lite på förmiddagen, på eftermiddagen kollapsar jag och orkar absolut ingenting.
Men jag känner så tydligt att alla de kaosvärden jag hade, håller på att ställas tillrätta och det tar tid. Har ju varit sjuk i snart 25 år, klart att det måste ta några veckor! Jag har blivit bra på Tålamod och är så lycklig, lyckligare än på länge. Trots att kroppen är katastrofliknande i sina utrensningar....
Läste än en gång igenom mina analyspapper och blir lite till lycklig när jag läser om orsaken att det varit så totalt omöjligt att gå ner i vikt - återigen fel bränsle. Jag har kört alla möjliga metoder och inte gått ner ett hekto till min förtvivlan. Jag är ju en pytteliten människa, definitivt inte 8 kg för tung! Men så klart - när det finns ämnen som är förhöjda så att vätska och fett binds i kroppen och viktnedgång är omöjligt, tja då spelar det ju ingen roll vilken kur jag kör!! Det här är såååå spännande!
Om någon läser det här... I dare you!! Ägna den här dagen åt att göra en djupanalys.
Hur mår du egentligen?
Är det något du behöver kommunicera - var ärlig nu!!! Smit inte undan. Om du skulle säga allt du ville, vad vore det..??
Vilka är dina escaperoutes?? Socker? Alkohol? Dataspel? Jobba ihjäl dig? Leka Florence Nightingale och rädda alla utom dig själv? Annat?
Hur trivs du, om du är plågsamt ärlig, med det du gör? Arbetet? Relationerna? Vikten? Livsinspirationen?
Hur kåt är du? På livet, din partner, dina idéer, ditt jobb, din fritid?
Låt oss väcka den där sanna vårkåtheten till liv!
Jág har en känsla av att jag inte är ensam om att inte ha vågat vara hela jag fullt ut. Jag är ju lite mycket då.... Så det har varit så bekvämt att gömma sig lite, låtsas vara lite mer beige än vad jag är så att alla älskar mig.
Enough!!! Är du på?? Vågar du vara KÅT, PASSIONERAD & FULLSTÄNDIGT GALET INSPIRERAD? Vågar du ta beslut som är FÖR dig istället för EMOT dig själv?
Lets roll. Låt livet börja. Idag fattar jag riktigt spännande beslut för mig själv...
Jag börjar med att ta jättehögen med olika piller som min kropp behöver för att balanseras. Sen lite mer spännande beslut...
Bensin eller diesel...? Jag lyssnar och ger kropp & själ det de ska ha....
Det finns en värld bortom alla eländigheter som vi kan råka ut för, det gäller bara att hitta den rätta stigen just för mig...
Råkade tanka bensin i brorsans & svägerskans bil för ett tag sedan....Hmm, inte lyckat kan jag säga. Som tur var körde jag bara i några liter, så det gick för den här gången. Men vi vet väl alla vad som händer om det blir för mycket av fel sort i en bilmotor...??!
Jag har tänkt mycket också på dem som fått fel bränsle... så många som är drabbade. Bara tänk på alla dem som tror dom är kroniskt deprimerade, vilket i sin tur kanske lett till panikångest för att dom helt enkelt inte orkar med att vara så låga hela tiden...
Sen får dom lyckopiller, med förklaringen att dom har för lite seratonin vilket orsakar deras ständiga dåligmående. Urrk. Precis som det skulle lösa något..??!! När jag sedan vet att ett enkelt håranalystest eller grundligt blodprov (menar här rejält blodprov, sådana som de i nuläget får skicka utomlands för att få resultaten) som visar exakt vad det är för brist som gör att kroppen inte omvandlar vissa ämnen till nödvändigt seratonin. Där är ju inte lyckopillren lösningen, utan information vad exakt som fattas kroppen så att den kan återgå till sitt normala tillstånd.
Alltså, återigen - ge biljäveln diesel, inte bensin, om det är en sådan motor!!
Ska det vara så svårt för den traditionella vården, forskare och andra ansvariga att ta ombord att de kanske FAKTISKT har missat något??? Känner mig nästan irriterad idag, för jag vet alldeles för många som, liksom jag, fått helt fel bränsle i så många år....
Krånglande sköldkörtlar leder till depressionsliknande symtom ävenså. En lågproducerande sköldkörtel ställer till massor, liksom en som är för aktiv. Men det räcker inte med de mediciner som de i dagsläget sätter in. Jag ska i mitt Network of the Heart längre fram skapa ett forum där vi sammanför de som fått fel bränsle, med en bensinstation där rätt bränsle kan tankas på.
Vilken underbar vision, mitt inre är så härligt bubblande av framtidstro igen. Den försvann där ett tag, blev ju bara sämre från till år år, så jag orkade inte hålla energin & visionen.
Men den är tillbaka igen....
Ok, jag tränar intensivt på tålamod - det måste jag ju erkänna. Det här är ingen quick-fix-kur, den saken är helt klar. Mår förfärligt i min kropp; jag har svettattacker som vore jag på avgiftningshem, min värk i kroppen är nästan outhärdlig och att fylla på pellets är en pina, jag orkar ´pyssla lite på förmiddagen, på eftermiddagen kollapsar jag och orkar absolut ingenting.
Men jag känner så tydligt att alla de kaosvärden jag hade, håller på att ställas tillrätta och det tar tid. Har ju varit sjuk i snart 25 år, klart att det måste ta några veckor! Jag har blivit bra på Tålamod och är så lycklig, lyckligare än på länge. Trots att kroppen är katastrofliknande i sina utrensningar....
Läste än en gång igenom mina analyspapper och blir lite till lycklig när jag läser om orsaken att det varit så totalt omöjligt att gå ner i vikt - återigen fel bränsle. Jag har kört alla möjliga metoder och inte gått ner ett hekto till min förtvivlan. Jag är ju en pytteliten människa, definitivt inte 8 kg för tung! Men så klart - när det finns ämnen som är förhöjda så att vätska och fett binds i kroppen och viktnedgång är omöjligt, tja då spelar det ju ingen roll vilken kur jag kör!! Det här är såååå spännande!
Om någon läser det här... I dare you!! Ägna den här dagen åt att göra en djupanalys.
Hur mår du egentligen?
Är det något du behöver kommunicera - var ärlig nu!!! Smit inte undan. Om du skulle säga allt du ville, vad vore det..??
Vilka är dina escaperoutes?? Socker? Alkohol? Dataspel? Jobba ihjäl dig? Leka Florence Nightingale och rädda alla utom dig själv? Annat?
Hur trivs du, om du är plågsamt ärlig, med det du gör? Arbetet? Relationerna? Vikten? Livsinspirationen?
Hur kåt är du? På livet, din partner, dina idéer, ditt jobb, din fritid?
Låt oss väcka den där sanna vårkåtheten till liv!
Jág har en känsla av att jag inte är ensam om att inte ha vågat vara hela jag fullt ut. Jag är ju lite mycket då.... Så det har varit så bekvämt att gömma sig lite, låtsas vara lite mer beige än vad jag är så att alla älskar mig.
Enough!!! Är du på?? Vågar du vara KÅT, PASSIONERAD & FULLSTÄNDIGT GALET INSPIRERAD? Vågar du ta beslut som är FÖR dig istället för EMOT dig själv?
Lets roll. Låt livet börja. Idag fattar jag riktigt spännande beslut för mig själv...
Jag börjar med att ta jättehögen med olika piller som min kropp behöver för att balanseras. Sen lite mer spännande beslut...
Bensin eller diesel...? Jag lyssnar och ger kropp & själ det de ska ha....
onsdag 14 mars 2012
Sann Healing...
Tänkt mycket på hur vi handskas med våra bilar, kontra hur vi sköter oss själva...
Årlig bilbesiktning - är allt ok överallt? Är jag trafiksäker nog för att köra runt?
Jag fyller bensin när det är tomt i tanken - kommer inte på tanken att fylla på litervis med olja och hoppas den ska vara nöjd med det...
Funkar den inte, får jag lov att ta reda på - ibland med andras hjälp, vad det är för fel och åtgärda DET FELET! Inte byta kopplingen om det är bromsarna som är utslitna...
Men när det kommer till oss själva då? Är vi lika ömsinta och lyhörda för vad precis vi behöver??
Sörjer du någon djupt, kanske dödsfall eller skilsmässa - inte hjälper det då att du tar piller för att dölja sorgen för dig själv? Och om smärtsymtom kommer efter ett tag, när du nogsamt förträngt den obearbetade sorgen - inte hjälper det då vilka piller eller mirakelkurer du kör???
Om du lider av svår övervikt, kör dietkur efter dietkur, men ignorerar att olika former av övergrepp i din barndom hindrar dig från att verkligen på djupet älska dig själv, tja, då lär kilona ligga kvar där dom ligger.
Om du har en svår obalans av olika ämnen i kroppen, då behöver du sannerligen ta reda på exakt vad det är och åtgärda dessa obalanser och brister.
Om du har olika känslomässiga saker du behöver plocka upp till ytan, möta och gå igenom på ett sant, om än smärtsamt sätt, ja, då är det bara att göra det. Du kan läsa hur mycket böcker som helst om visualiseringar, positivt tänkande - det blir bara ett spel för gallerierna som funkar ett tag men oundvikligen bara leder till den berömda Väggen i det långa loppet.
Om du har ett problem med att möta praktiska ting du behöver ta itu med; ekonomin, motion & rörelse som kroppen skriker efter, eller andra fysiska viktiga saker som behöver flöda - japp, då hjälper det inte hur mycket du än mediterar och är i de andliga sfärerna. Du mår inte bra i alla fall... Fejsa det du behöver fejsa och sluta spring undan, ägna dig åt distraktioner.
Sann Healing - det är ju att väcka den djupa visdomen inom dig som talar om EXAKT vad det är du behöver göra. Så mycken eskapism som försiggår nu är helt skrämmande. Och vi fortsätter ljuga. För oss själva och andra. Men mår vi bra? No. I think Not.
Sann Healing - det är när du lägger precis alla korten på bordet, villigt iakttar vad det är du har framför/inom dig och sedan systematiskt tar hand om det som ska tas om hand.
Ju mer du lyssnar och åtgärdar, desto mer lyhörd blir du för vad som egentligen behövs.
Panikångest - en stor ansamling av känslor som kommer farande och som i längden inte kan medicineras bort!! Är det dina egna trauman som vill lösas? Är du superöverkänslig och emottaglig över acceptans för bramående ? Känner du av allt och alla och till sist är det bara för mycket? Är det andevärlden som söker kontakt med dig för att påminna om din själ? Har du en akut sköldkörtelåkomma?
Själen kan vara många till panikångest, men i längden löser du inte dina inre problem med articifiella preparat. Så det så.
Hörde om en ung flicka som blev inlagd på psyk akuten, fick tre olika diagnoser på psykiska problem; psykos, schizofreni och en tredje som jag inte vet. De pumpade henne full med psykofarmaka. Några dagar senare kom provsvaren från akutintagningen - en mycket ilsken struma. Ingen psykos. Ingen schizofreni. Men en stor katastrof för en struma att bli fullpumpad med vidriga substanser som gör störningen ännu värre i kroppen.
Jag fortsätter min crusade - söker efter nya människor i mitt Network of the Heart, duktiga människor som jag kan samarbeta med för att hjälpa andra som har kaos i kropp, själ & ande.
I mitt Network of The Heart ska vi ge den Sanna Healingen till oss själva och de som hittar till oss.
Inga flyktvägar längre. Sanningen.
Citat från True, från albumet Healing Hands med Cosmica:
"....you try to run away from yourself, trough a door with nothing behind...."
Love my life! Finally. Allt tack vare det spirande Network of the Heart. Jag har infört Sann Healing i mitt liv.
Årlig bilbesiktning - är allt ok överallt? Är jag trafiksäker nog för att köra runt?
Jag fyller bensin när det är tomt i tanken - kommer inte på tanken att fylla på litervis med olja och hoppas den ska vara nöjd med det...
Funkar den inte, får jag lov att ta reda på - ibland med andras hjälp, vad det är för fel och åtgärda DET FELET! Inte byta kopplingen om det är bromsarna som är utslitna...
Men när det kommer till oss själva då? Är vi lika ömsinta och lyhörda för vad precis vi behöver??
Sörjer du någon djupt, kanske dödsfall eller skilsmässa - inte hjälper det då att du tar piller för att dölja sorgen för dig själv? Och om smärtsymtom kommer efter ett tag, när du nogsamt förträngt den obearbetade sorgen - inte hjälper det då vilka piller eller mirakelkurer du kör???
Om du lider av svår övervikt, kör dietkur efter dietkur, men ignorerar att olika former av övergrepp i din barndom hindrar dig från att verkligen på djupet älska dig själv, tja, då lär kilona ligga kvar där dom ligger.
Om du har en svår obalans av olika ämnen i kroppen, då behöver du sannerligen ta reda på exakt vad det är och åtgärda dessa obalanser och brister.
Om du har olika känslomässiga saker du behöver plocka upp till ytan, möta och gå igenom på ett sant, om än smärtsamt sätt, ja, då är det bara att göra det. Du kan läsa hur mycket böcker som helst om visualiseringar, positivt tänkande - det blir bara ett spel för gallerierna som funkar ett tag men oundvikligen bara leder till den berömda Väggen i det långa loppet.
Om du har ett problem med att möta praktiska ting du behöver ta itu med; ekonomin, motion & rörelse som kroppen skriker efter, eller andra fysiska viktiga saker som behöver flöda - japp, då hjälper det inte hur mycket du än mediterar och är i de andliga sfärerna. Du mår inte bra i alla fall... Fejsa det du behöver fejsa och sluta spring undan, ägna dig åt distraktioner.
Sann Healing - det är ju att väcka den djupa visdomen inom dig som talar om EXAKT vad det är du behöver göra. Så mycken eskapism som försiggår nu är helt skrämmande. Och vi fortsätter ljuga. För oss själva och andra. Men mår vi bra? No. I think Not.
Sann Healing - det är när du lägger precis alla korten på bordet, villigt iakttar vad det är du har framför/inom dig och sedan systematiskt tar hand om det som ska tas om hand.
Ju mer du lyssnar och åtgärdar, desto mer lyhörd blir du för vad som egentligen behövs.
Panikångest - en stor ansamling av känslor som kommer farande och som i längden inte kan medicineras bort!! Är det dina egna trauman som vill lösas? Är du superöverkänslig och emottaglig över acceptans för bramående ? Känner du av allt och alla och till sist är det bara för mycket? Är det andevärlden som söker kontakt med dig för att påminna om din själ? Har du en akut sköldkörtelåkomma?
Själen kan vara många till panikångest, men i längden löser du inte dina inre problem med articifiella preparat. Så det så.
Hörde om en ung flicka som blev inlagd på psyk akuten, fick tre olika diagnoser på psykiska problem; psykos, schizofreni och en tredje som jag inte vet. De pumpade henne full med psykofarmaka. Några dagar senare kom provsvaren från akutintagningen - en mycket ilsken struma. Ingen psykos. Ingen schizofreni. Men en stor katastrof för en struma att bli fullpumpad med vidriga substanser som gör störningen ännu värre i kroppen.
Jag fortsätter min crusade - söker efter nya människor i mitt Network of the Heart, duktiga människor som jag kan samarbeta med för att hjälpa andra som har kaos i kropp, själ & ande.
I mitt Network of The Heart ska vi ge den Sanna Healingen till oss själva och de som hittar till oss.
Inga flyktvägar längre. Sanningen.
Citat från True, från albumet Healing Hands med Cosmica:
"....you try to run away from yourself, trough a door with nothing behind...."
Love my life! Finally. Allt tack vare det spirande Network of the Heart. Jag har infört Sann Healing i mitt liv.
måndag 12 mars 2012
Network of the Heart
Det har vänt. Himmelska Gudinna, vad jag fröjdar mig - känner hur livet återvänder i mina ådror, i min törstande kropp och min längtande själ. Livet kommer åter...
Tre veckors helvetesutrensning efter åratal av sjukdom och ständig försämring - vilken grej det här är att få uppleva detta. Tack, tack Livet, Mig själv & mitt fantastiska nätverk av människor...
Det finns ett Sant Network, en magisk kraft som äger rum nu, tydligare än någonsin. Nätverk finns ju överallt och är ju hett som fan, inget nytt med det. Men det jag känner är ett magisk networkande där själar förenas på de mest underbara sätt och där det är så helt och rent att allt bara flödar och allt bara sker...
Jag är del av det. Fler och fler kommer in i mitt liv och de känns allihop sååå rätt. Precis som med många års sjukdom som skapar sådan glädje när livet återvänder, så är detta networkande för mig...
Det har blivit fel så många gånger, det har gjort så ont. Men nu när jag står där jag står idag, så har det ju varit så värt det. För energi som förenas på detta sanna sätt, det skapar sanna Mirakel.
Idag är min Mirakeldag. Precis allt kan hända idag.
Tre veckors helvetesutrensning efter åratal av sjukdom och ständig försämring - vilken grej det här är att få uppleva detta. Tack, tack Livet, Mig själv & mitt fantastiska nätverk av människor...
Det finns ett Sant Network, en magisk kraft som äger rum nu, tydligare än någonsin. Nätverk finns ju överallt och är ju hett som fan, inget nytt med det. Men det jag känner är ett magisk networkande där själar förenas på de mest underbara sätt och där det är så helt och rent att allt bara flödar och allt bara sker...
Jag är del av det. Fler och fler kommer in i mitt liv och de känns allihop sååå rätt. Precis som med många års sjukdom som skapar sådan glädje när livet återvänder, så är detta networkande för mig...
Det har blivit fel så många gånger, det har gjort så ont. Men nu när jag står där jag står idag, så har det ju varit så värt det. För energi som förenas på detta sanna sätt, det skapar sanna Mirakel.
Idag är min Mirakeldag. Precis allt kan hända idag.
söndag 4 mars 2012
Att få rätt
Fick sådan inspiration av en vän, Tina Bysell, som skrivit i sin blogg om sin situation, att jag fick en obetvinglig lust att skriva jag med.
Inte för att härmas, utan för att kanske någon som inte hittat hennes blogg, eller andra som skriver från hjärtat om att hitta vägen, hittar min blogg. Och inspireras. Till att inte ge upp...
Efter alla dessa år med en sköldkörtel som åkt bergodal-bana i produktion och till sist inte orkade längre utan lade sig platt ned i produktionen, så har jag ibland känt mig i världs ände.... Som att jag helt enkelt inte orkar mer.
Det är en märklig, och mer och mer vanlig, sjukdom. Den syns för det mesta inte utanpå, men påverkar så till den milda grad. När produktionen ligger nere, då orkar man nästan ingenting. Det är stört omöjligt att få förståelse från omvärlden - hur förklarar man att det inte hjälper med positivt tänkande, tankens kraft över det fysiska och så vidare, och så vidare.... Dom klämkäcka himlar med ögonen och tänker något i stil med...."vilken liten loser..."
Kurerna är OÄNDLIGA som jag kört.... än det ena, än det andra och ändå har jag år från år successivt blivit sämre och sämre. Och den här gången var det illa, illa.... Och pressen på mig hela tiden - kom igen nu! Du måste fixa det här! Du ska starta om ditt företag nu! Var FRISK DÅ FÖR I HELVETE!!! En omgivning som förväntar sig storverk, en kropp som helt enkelt inte orkar.
Så skickar jag då lite av mitt hår.... Och får veta exakt vad det är som krånglar i min lilla kropp. Och det är inte lite. Över 20 års rubbningar i sköldkörteln har skapat sanslösa obalanser i lilla kroppen.
MEN - jag har också fått medlen som kan hjälpa kroppen att skapa balans igen. För är det för mycket elände som är rubbat i den fysiska kroppen, så räcker det inte att läsa The Secret och tänka positivt. Kroppen behöver hjälp.
Och du kan köpa hem en hel kasse full av kosttillskott, utan att det hjälper dig ett skit - för om du inte tillför det kroppen behöver ha, kan du ge den hur mycket vitaminer och mineraler som helst och ändå inte få någon hjälp.
Det som sker nu är att jag kör en intensiv kur, där gifter ska ut, mineralobalanser balanseras till rätt nivå och kroppen får äntligen den hjälp som den behöver. Oerhört spännande och jag vet att kvinnan som har Hälsokällan varit i samma situation med hälsan, så jag har sådan tro på att det denna gång blir bra!
Det som jag dock haft svårt för, är acceptansen att verkligen stå stilla, vila mycket och låta kroppen få göra det här... Känner ju att jag på något vis måste få igång mitt liv igen och nu orkar jag bara inte....
Men så såg jag min systers tabeller efter hennes håranalys.... och inser att mina staplar... herregud, det var ingen överdrift! Den är helt enkelt katastrofläge i kroppen, det är därför den säger ifrån!!
Så idag känner jag faktiskt för första gången, kanske någonsin, att det är helt ok att ta det här nu. För vad skulle ha hänt om jag inte funnit denna hjälp? En kropp orkar bara så mycket, och ytterligare ett par år med dessa obalanser hade helt enkelt inte gått. Det hade blivit totalerror.
Jag mår illa hela tiden, orkar med nöd och näppe gå upp och ner för trapporna för att hålla varmt i huset, kånka med veden och fixa - sen är orken slut. Det är en sådan trötthet, att jag aldrig varit med om maken....
Ändå känner jag att inne på cellnivå, där händer det saker... Jag tror på det här. Jag känner att övertygelsen att jag håller på att bli frisk, ger mig en lyckokänsla mitt i alltihop.
Äntligen har jag fått rätt. Precis rätt iordningställt för min kropp, in i minsta detalj. Alla andra kosttillskott får stå i skåpet, kanske jag vill ha dem längre fram som vitaminshot eller något, men nu skippar jag allt. Och ger kroppen det som är rätt för den.
Jag önskar så att detta vore kutym - något som vore självklart för precis alla. Hår- och blodanalyser - inte bara lite blodprov, utan riktiga analyser, på precis alla! Regelbundet. Det är ju vansinnigt med alla dessa tonsvis med preparat som vi människor köper, i hopp om att bli pigga, friska och starka, som många gånger är helt fel för oss. Tar jag exempelvis en mineral i överskott för att någon säger det är bra, och jag har ett överskott av detta mineral, tja, då blir ju obalansen ännu större.
Matti Toolonen, finsk läkare, hörde jag för många år sedan när han berättade hur han hjälpte allergibarn på detta sätt. Blodanalyser - vad fanns för brister? Och sedan satte han in exakt det barnet skulle ha - och simsalabim - allergi väck!
Om jag har en sanslös tur i himmelriket jorden, så når mina ord, min inspiration fram till någon och kan inspirera till att inte ge upp.
För det har varit nära, de dagar när jag bara gråtit för att kroppen är så ynklig, så orkeslös, så olik mig.
Men hjälp finns att få.
Ge dig aldrig. Sök på rätt ställe bara.
När jag är klar, när styrkan är tillbaka igen - då ska jag välkomna människor hit som vill ha den hjälpen, precis den som är rätt för dem. Jag ska ha samarbete med skickliga människor som utarbetat kanonbra metoder. Och jag kan pyssla om dem som kommer hit, när utrensningar och balanseringar gör att kroppen är tillfälligt off line. Lite god mat, vacker miljö, total vila... Mmm. Det blir bra det här.
Så kör vi lite andar, healing, själscoaching och annat skoj på det...
Nej, jag har inte gett upp. Fast just idag är jag inte riktigt där, kroppen är inte riktigt färdig ännu.... Och jag står för det.
För jag inser att jag faktiskt skämts för min kropp, för min svaghet. Ända tills jag såg mina galet obalanserade staplar i mitt resultat och förstod. Så här illa var det.....
Men nu blir det rätt. Tack och lov.
Inte för att härmas, utan för att kanske någon som inte hittat hennes blogg, eller andra som skriver från hjärtat om att hitta vägen, hittar min blogg. Och inspireras. Till att inte ge upp...
Efter alla dessa år med en sköldkörtel som åkt bergodal-bana i produktion och till sist inte orkade längre utan lade sig platt ned i produktionen, så har jag ibland känt mig i världs ände.... Som att jag helt enkelt inte orkar mer.
Det är en märklig, och mer och mer vanlig, sjukdom. Den syns för det mesta inte utanpå, men påverkar så till den milda grad. När produktionen ligger nere, då orkar man nästan ingenting. Det är stört omöjligt att få förståelse från omvärlden - hur förklarar man att det inte hjälper med positivt tänkande, tankens kraft över det fysiska och så vidare, och så vidare.... Dom klämkäcka himlar med ögonen och tänker något i stil med...."vilken liten loser..."
Kurerna är OÄNDLIGA som jag kört.... än det ena, än det andra och ändå har jag år från år successivt blivit sämre och sämre. Och den här gången var det illa, illa.... Och pressen på mig hela tiden - kom igen nu! Du måste fixa det här! Du ska starta om ditt företag nu! Var FRISK DÅ FÖR I HELVETE!!! En omgivning som förväntar sig storverk, en kropp som helt enkelt inte orkar.
Så skickar jag då lite av mitt hår.... Och får veta exakt vad det är som krånglar i min lilla kropp. Och det är inte lite. Över 20 års rubbningar i sköldkörteln har skapat sanslösa obalanser i lilla kroppen.
MEN - jag har också fått medlen som kan hjälpa kroppen att skapa balans igen. För är det för mycket elände som är rubbat i den fysiska kroppen, så räcker det inte att läsa The Secret och tänka positivt. Kroppen behöver hjälp.
Och du kan köpa hem en hel kasse full av kosttillskott, utan att det hjälper dig ett skit - för om du inte tillför det kroppen behöver ha, kan du ge den hur mycket vitaminer och mineraler som helst och ändå inte få någon hjälp.
Det som sker nu är att jag kör en intensiv kur, där gifter ska ut, mineralobalanser balanseras till rätt nivå och kroppen får äntligen den hjälp som den behöver. Oerhört spännande och jag vet att kvinnan som har Hälsokällan varit i samma situation med hälsan, så jag har sådan tro på att det denna gång blir bra!
Det som jag dock haft svårt för, är acceptansen att verkligen stå stilla, vila mycket och låta kroppen få göra det här... Känner ju att jag på något vis måste få igång mitt liv igen och nu orkar jag bara inte....
Men så såg jag min systers tabeller efter hennes håranalys.... och inser att mina staplar... herregud, det var ingen överdrift! Den är helt enkelt katastrofläge i kroppen, det är därför den säger ifrån!!
Så idag känner jag faktiskt för första gången, kanske någonsin, att det är helt ok att ta det här nu. För vad skulle ha hänt om jag inte funnit denna hjälp? En kropp orkar bara så mycket, och ytterligare ett par år med dessa obalanser hade helt enkelt inte gått. Det hade blivit totalerror.
Jag mår illa hela tiden, orkar med nöd och näppe gå upp och ner för trapporna för att hålla varmt i huset, kånka med veden och fixa - sen är orken slut. Det är en sådan trötthet, att jag aldrig varit med om maken....
Ändå känner jag att inne på cellnivå, där händer det saker... Jag tror på det här. Jag känner att övertygelsen att jag håller på att bli frisk, ger mig en lyckokänsla mitt i alltihop.
Äntligen har jag fått rätt. Precis rätt iordningställt för min kropp, in i minsta detalj. Alla andra kosttillskott får stå i skåpet, kanske jag vill ha dem längre fram som vitaminshot eller något, men nu skippar jag allt. Och ger kroppen det som är rätt för den.
Jag önskar så att detta vore kutym - något som vore självklart för precis alla. Hår- och blodanalyser - inte bara lite blodprov, utan riktiga analyser, på precis alla! Regelbundet. Det är ju vansinnigt med alla dessa tonsvis med preparat som vi människor köper, i hopp om att bli pigga, friska och starka, som många gånger är helt fel för oss. Tar jag exempelvis en mineral i överskott för att någon säger det är bra, och jag har ett överskott av detta mineral, tja, då blir ju obalansen ännu större.
Matti Toolonen, finsk läkare, hörde jag för många år sedan när han berättade hur han hjälpte allergibarn på detta sätt. Blodanalyser - vad fanns för brister? Och sedan satte han in exakt det barnet skulle ha - och simsalabim - allergi väck!
Om jag har en sanslös tur i himmelriket jorden, så når mina ord, min inspiration fram till någon och kan inspirera till att inte ge upp.
För det har varit nära, de dagar när jag bara gråtit för att kroppen är så ynklig, så orkeslös, så olik mig.
Men hjälp finns att få.
Ge dig aldrig. Sök på rätt ställe bara.
När jag är klar, när styrkan är tillbaka igen - då ska jag välkomna människor hit som vill ha den hjälpen, precis den som är rätt för dem. Jag ska ha samarbete med skickliga människor som utarbetat kanonbra metoder. Och jag kan pyssla om dem som kommer hit, när utrensningar och balanseringar gör att kroppen är tillfälligt off line. Lite god mat, vacker miljö, total vila... Mmm. Det blir bra det här.
Så kör vi lite andar, healing, själscoaching och annat skoj på det...
Nej, jag har inte gett upp. Fast just idag är jag inte riktigt där, kroppen är inte riktigt färdig ännu.... Och jag står för det.
För jag inser att jag faktiskt skämts för min kropp, för min svaghet. Ända tills jag såg mina galet obalanserade staplar i mitt resultat och förstod. Så här illa var det.....
Men nu blir det rätt. Tack och lov.
tisdag 14 februari 2012
Inspiration & Livsglädje....
Läste precis ett inlägg på facebook av Ma Oftedal. Kan nog inte med ord beskriva hur denna kvinna inspirerar mig, hur hennes livsmod som aldrig tycks svikta bara fortsätter finnas där för alla oss andra.
Hörde Ma för flera år sedan, en föreläsning som jag aldrig glömmer. Hon beskrev med de vackraste ord man kan tänka sig hur en s k utbrändhet kan kännas. Var ungefär som - "till sist orkade jag inte springa ifrån den längre, jag föll och den jättelika vågen som jag försökt fly från kom slutligen ikapp. Och när den väl sköljde över mig, så visade det sig att det inte var så farligt, att det snarare var en befrielse att äntligen låta alla känslor få komma och flöda..."
Obs! Verkligen bara en ungefär-beskrivelse av det Ma Oftedal sa, men andekänslan var så för mig i alla fall. Så vackert och så naturligt.
Nu har hon avgått från kyrkan med så många års kämpande, ständiga anmälningar och bråk. Men när hon skriver sina ord, så är det ändå inspirerande och så fullt av hopp... Hon verkar aldrig ge sig i Livets stora färdväg, vilken inspiration för en liten mänskounge som jag just idag...
För just idag har jag fått höra ännu mer av allt som pågår inom vår bransch, den andra "själasörjande" branschen, och jag tappade energi så in i helvete. Försökt så att hitta arbetsglädjen, finna inspirationen att verkligen socialisera mig igen med människor och tillsammans öppna upp kanalerna för den fantastiska andevärlden. Men, för att vara riktigt plågsamt uppriktig, jag har så svårt för allt skit som bara sprids mer och mer i våra mediala led. Så mycket skitsnack, så mycket maktkamp osv, osv, osv....
Så läser jag Ma Oftedals tillkännagörande, och plötsligt är den där igen! Inspirationen, motivationen. För inte kan vi ge oss för att det finns de som motverkar oss?! Inte kan vi det....
Lyckan att hitta ticket igen, ryggraden som känns stark och oböjlig, helt obeveklig inför osanningar och egoism, den går inte att mäta. För när jag inte har den, när jag tillåter mig att känna mig upprörd, sårad, energilös på grund av allt som sker mellan människor, då är jag absolut ingenting. Tom.
Jag känner efter.... Är nog, liksom Ma, i någon sorts skilsmässobearbetning, och jag behöver hitta den sanna glädjen igen och detta utan andra människors göranden och låtanden.
Mhm, jag erkänner - har varit lite trött senaste dagarna men denna gång skäms jag inte för det. För det är klart att när man öppnar ögonen och verkligen Ser, då känns det i hjärtat.
Jag undrar fortfarande varför.. Präster, medium, alla former av själabefriare och spridare av Ljuset och Kärleken från en underbar förebild (kalla det Jesus, andevärlden, Gud, Gudinnan....) - har vi känt deras närvaro - kan vi då inte sprida just det? Den sanslösa kärlekskraften som bara smälter bort allt som inte är ljus och kärlek? Den kraften som gör att vi vill se bara det bästa hos var och en och där vi känner den stora, stora glädjen när vi förenas och samarbetar.. Nog var det väl ändå det som var meningen...?
Jag ska göra mitt bästa, denna alla hjärtans dag, att återfinna min livsglädje igen. Kanske är jag svag då jag känner mig ledsen - igen - över saker som händer, människor som sprider sin giftgas. Kanske är det så. Men jag kan ju knappast förneka det som svider i min själ, för då ljuger jag ju lika bra som alla andra. Skillnaden ligger bara i att jag bestämmer mig, likt inspirationskällan Ma, att resa mig upp, torka tårarna och gå vidare - i full övertygelse om att jag träffar fler av samma sort.
For the record - nej, jag är inte psykiskt sjuk, äter inte tabletter och har aldrig gjort det - har inte ens Alvedon hemma, jag har inte sex med alla karlar jag träffar och jag ägnar mig inte åt svart magi...
Suck - det är säkert mer som snackas, men jag måste inse en gång för alla att det säger mer om dom som snackar allt skit, än det säger om mig.
Blir lite tufft framöver - jag tänker nämnligen inte hålla käften längre. Jag har fått nog. Slickar inte någons r-v i den mediala branschen av rädsla för att bli utanför.
Jag köpte en ros till mig själv idag, och det var med en klar och tydlig tanke, känsla. Det är kärleken till mig själv och kärlekens kraft och så länge jag har den kärleken, då överlever jag allt. Då finner jag Inspirationens paradis igen....
Hörde Ma för flera år sedan, en föreläsning som jag aldrig glömmer. Hon beskrev med de vackraste ord man kan tänka sig hur en s k utbrändhet kan kännas. Var ungefär som - "till sist orkade jag inte springa ifrån den längre, jag föll och den jättelika vågen som jag försökt fly från kom slutligen ikapp. Och när den väl sköljde över mig, så visade det sig att det inte var så farligt, att det snarare var en befrielse att äntligen låta alla känslor få komma och flöda..."
Obs! Verkligen bara en ungefär-beskrivelse av det Ma Oftedal sa, men andekänslan var så för mig i alla fall. Så vackert och så naturligt.
Nu har hon avgått från kyrkan med så många års kämpande, ständiga anmälningar och bråk. Men när hon skriver sina ord, så är det ändå inspirerande och så fullt av hopp... Hon verkar aldrig ge sig i Livets stora färdväg, vilken inspiration för en liten mänskounge som jag just idag...
För just idag har jag fått höra ännu mer av allt som pågår inom vår bransch, den andra "själasörjande" branschen, och jag tappade energi så in i helvete. Försökt så att hitta arbetsglädjen, finna inspirationen att verkligen socialisera mig igen med människor och tillsammans öppna upp kanalerna för den fantastiska andevärlden. Men, för att vara riktigt plågsamt uppriktig, jag har så svårt för allt skit som bara sprids mer och mer i våra mediala led. Så mycket skitsnack, så mycket maktkamp osv, osv, osv....
Så läser jag Ma Oftedals tillkännagörande, och plötsligt är den där igen! Inspirationen, motivationen. För inte kan vi ge oss för att det finns de som motverkar oss?! Inte kan vi det....
Lyckan att hitta ticket igen, ryggraden som känns stark och oböjlig, helt obeveklig inför osanningar och egoism, den går inte att mäta. För när jag inte har den, när jag tillåter mig att känna mig upprörd, sårad, energilös på grund av allt som sker mellan människor, då är jag absolut ingenting. Tom.
Jag känner efter.... Är nog, liksom Ma, i någon sorts skilsmässobearbetning, och jag behöver hitta den sanna glädjen igen och detta utan andra människors göranden och låtanden.
Mhm, jag erkänner - har varit lite trött senaste dagarna men denna gång skäms jag inte för det. För det är klart att när man öppnar ögonen och verkligen Ser, då känns det i hjärtat.
Jag undrar fortfarande varför.. Präster, medium, alla former av själabefriare och spridare av Ljuset och Kärleken från en underbar förebild (kalla det Jesus, andevärlden, Gud, Gudinnan....) - har vi känt deras närvaro - kan vi då inte sprida just det? Den sanslösa kärlekskraften som bara smälter bort allt som inte är ljus och kärlek? Den kraften som gör att vi vill se bara det bästa hos var och en och där vi känner den stora, stora glädjen när vi förenas och samarbetar.. Nog var det väl ändå det som var meningen...?
Jag ska göra mitt bästa, denna alla hjärtans dag, att återfinna min livsglädje igen. Kanske är jag svag då jag känner mig ledsen - igen - över saker som händer, människor som sprider sin giftgas. Kanske är det så. Men jag kan ju knappast förneka det som svider i min själ, för då ljuger jag ju lika bra som alla andra. Skillnaden ligger bara i att jag bestämmer mig, likt inspirationskällan Ma, att resa mig upp, torka tårarna och gå vidare - i full övertygelse om att jag träffar fler av samma sort.
For the record - nej, jag är inte psykiskt sjuk, äter inte tabletter och har aldrig gjort det - har inte ens Alvedon hemma, jag har inte sex med alla karlar jag träffar och jag ägnar mig inte åt svart magi...
Suck - det är säkert mer som snackas, men jag måste inse en gång för alla att det säger mer om dom som snackar allt skit, än det säger om mig.
Blir lite tufft framöver - jag tänker nämnligen inte hålla käften längre. Jag har fått nog. Slickar inte någons r-v i den mediala branschen av rädsla för att bli utanför.
Jag köpte en ros till mig själv idag, och det var med en klar och tydlig tanke, känsla. Det är kärleken till mig själv och kärlekens kraft och så länge jag har den kärleken, då överlever jag allt. Då finner jag Inspirationens paradis igen....
torsdag 9 februari 2012
Valet 2012....
Vilken spännande tid vi lever i, så mycket som händer på precis alla plan - överallt. Nåja, allt kanske inte är så roande och glädjefyllt direkt, men det lämnar oss inte oberörda, hur vi än försöker ignorera känslorna som rörs upp. Det kan vara ekonomin som är i svallning över hela vår Jord och rädslorna som ekonomi rör upp, dom är sannerligen inte att leka med. När den här rädslan är närvarande, då påverkar den precis allt i våra liv - våra närmaste relationer kan spricka oåterkalleligt när grälen om pengar får oss att glömma vad som verkligen är viktigt.
Global uppvärmning, strider och krig överallt, växande destruktiv sexualitet som pedofili, ja, det är sannerligen mycket som är ur balans här nere....
Och visst är det bra när vi känslomässigt inte tillåts stagnera, för mycket händer för att vi ska kunna förneka för oss själva att det nog är lite kaotiskt. Men Valet - det stora som jag tror äger rum nu, inom var och en av oss, det är inte så lätt som man kanske kan tro. För det är inte bara att välja mellan kärlek och kraft eller rädslan för vad som händer, för det skulle väl ändå vara lekande lätt..?
Nej, det är det där förlamande känslan som jag kan känna så tydligt vissa dagar och nätter, den där förlamande känslan av uppgivenhet, maktlöshet, livsbitterhet och fullkomlig intighet. Energin rinner ur våra kroppar & själar på nolltid när vi börjar ge efter och lusten att göra någonting överhuvudtaget bara försvinner.
Denna intighet är i min värld det värsta som kan hända oss. För när energin börjar lämna oss, då blir vi svagare i vår aura, vi känner av ännu mer negativitet och destruktivitet, energin dräneras än mer...
Spiralen, oavsett om vi väljer uppåt eller nedåt, blir starkare för varje dag - det är som ett svart hål och ett vitt och energin byggs upp för varje sekund. Inte en enda människounge är opåverkad, alla känner av det här, även om kanske vissa är omedvetna om VAD dom känner. Och vi försöker kanske springa ifrån de magnetiska, kraftfulla, sugande energierna av rädsla för vad det skulle innebära om vi verkligen sögs in ordentligt. Alkohol, dataspel (faaaan, vad vanligt det börjar bli!! Äckligt!), jobba arslet av sig, handla, TV och mycket annat som vi tillfälligt kan distrahera oss med för att slippa känna hur det egentligen känns.
Igår var verkligen en sådan dag, när jag kände mer än någonsin hur intensivt allt är. Vad som exakt utlöste när energidroppet inträffade, det vet jag inte, men jag tänker ta reda på mer och mer vad som sker. Vi vet ju alla hur enormt sammankopplade vi är, och när energin börjar falla inom oss, då räcker det nog att vi tänker på "fel" person eller händelse så blir det rena rutschkanan. Eller att dom tänker på oss.
Hopplösheten, tröttheten som är helt okontrollerbar, det är helt vidrigt när det händer. Timmar i soffan framför tv:n, följt av en natt full av drömmar. Drömmer om en katastrofalt stor jordbävning, inte liknande något annat vi haft tidigare, drömmer om konflikter mellan människor som fullkomligt spårar ur. Och drömmer om underbart, kärleksfullt möte mellan många människor och vi har så skitkul ihop och energierna växer sig så starka att vi kan lattja med levitation, flytta saker och massa annat skoj, energin är helt underbart stark och nästan sexuell så tydlig är den.
Mmmm, att välja är väl det vi får göra nu då. Och tar jag mina drömmar så vet jag ju vad jag vill göra. Men jag är nu ännu mer medveten om vilken kraft det krävs av mig för att verkligen sugas in i det vita hålet, där jag vill vara i Ljuset. Det är inte något som bara händer. För det är det som är fällan, tror jag. Vi blir helt enkelt offer för den hopplösa känslan och den vinner, får övertaget helt och vi är förlorade för oss själva.
Så nu GÖR jag. Jag gör saker jag vet jag mår bra av. Röjer här inne i mitt härliga hem, rum för rum befriar jag energierna och ser till att det blir luftigt, vackert, lätt att andas. Är skoningslös mot tidningar, prylar, möbler som jag bara inte vill ha längre. Ut med skiten!! Ska gå ut sen och elda upp lite grejer, sen gå ut i skogen i snöfallet och bara andas... Löpbandet tills jag blir helt svettig och slut fysiskt, sen en ljuvlig dusch.
Bakar sedan något underbart gott till härliga meditationsgänget ikväll.
Se där! Jag har valt och gjort min dag till något magiskt, där jag känner hur energin vänder mer och mer, växer sig passionerat stark inom mig. Men det kom inte av sig självt. Trögt var det, som fan, när jag skulle börja min röjning....
Så råkar någon läsa det här - STÅ EMOT! Skit i frestelserna med flyktvägarna och gör det som du vet så väl att du mår så gott av! Ut i naturen, röj i din omgivning & ditt hem, motionera, skit i vinglaset och tv:n ett tag och se till att ta tillbaka din energi!!
Det är alldeles för mycket offerkoftor nu och det är så skittriiiiist! Vi skyller på än det ena, än det andra för att inte ta tag i våra liv and IT STINKS!! Bryt förnedningen du utsätter dig själv för, och ta ansvar för ditt liv. Nu.
2012 - året då vi äntligen förstår att inte ett medium i världen kan tala om för oss, inte en partner, förälder, chef kan förändra våra liv utan det är var och en av oss som får lov att välja nu. Och precis varenda en av oss som väljer Ljuset & Kraften är så viktig. När du fattar det... då reser du dig från din stagnation & hopplöshet och börjar äntligen.... leva.
Global uppvärmning, strider och krig överallt, växande destruktiv sexualitet som pedofili, ja, det är sannerligen mycket som är ur balans här nere....
Och visst är det bra när vi känslomässigt inte tillåts stagnera, för mycket händer för att vi ska kunna förneka för oss själva att det nog är lite kaotiskt. Men Valet - det stora som jag tror äger rum nu, inom var och en av oss, det är inte så lätt som man kanske kan tro. För det är inte bara att välja mellan kärlek och kraft eller rädslan för vad som händer, för det skulle väl ändå vara lekande lätt..?
Nej, det är det där förlamande känslan som jag kan känna så tydligt vissa dagar och nätter, den där förlamande känslan av uppgivenhet, maktlöshet, livsbitterhet och fullkomlig intighet. Energin rinner ur våra kroppar & själar på nolltid när vi börjar ge efter och lusten att göra någonting överhuvudtaget bara försvinner.
Denna intighet är i min värld det värsta som kan hända oss. För när energin börjar lämna oss, då blir vi svagare i vår aura, vi känner av ännu mer negativitet och destruktivitet, energin dräneras än mer...
Spiralen, oavsett om vi väljer uppåt eller nedåt, blir starkare för varje dag - det är som ett svart hål och ett vitt och energin byggs upp för varje sekund. Inte en enda människounge är opåverkad, alla känner av det här, även om kanske vissa är omedvetna om VAD dom känner. Och vi försöker kanske springa ifrån de magnetiska, kraftfulla, sugande energierna av rädsla för vad det skulle innebära om vi verkligen sögs in ordentligt. Alkohol, dataspel (faaaan, vad vanligt det börjar bli!! Äckligt!), jobba arslet av sig, handla, TV och mycket annat som vi tillfälligt kan distrahera oss med för att slippa känna hur det egentligen känns.
Igår var verkligen en sådan dag, när jag kände mer än någonsin hur intensivt allt är. Vad som exakt utlöste när energidroppet inträffade, det vet jag inte, men jag tänker ta reda på mer och mer vad som sker. Vi vet ju alla hur enormt sammankopplade vi är, och när energin börjar falla inom oss, då räcker det nog att vi tänker på "fel" person eller händelse så blir det rena rutschkanan. Eller att dom tänker på oss.
Hopplösheten, tröttheten som är helt okontrollerbar, det är helt vidrigt när det händer. Timmar i soffan framför tv:n, följt av en natt full av drömmar. Drömmer om en katastrofalt stor jordbävning, inte liknande något annat vi haft tidigare, drömmer om konflikter mellan människor som fullkomligt spårar ur. Och drömmer om underbart, kärleksfullt möte mellan många människor och vi har så skitkul ihop och energierna växer sig så starka att vi kan lattja med levitation, flytta saker och massa annat skoj, energin är helt underbart stark och nästan sexuell så tydlig är den.
Mmmm, att välja är väl det vi får göra nu då. Och tar jag mina drömmar så vet jag ju vad jag vill göra. Men jag är nu ännu mer medveten om vilken kraft det krävs av mig för att verkligen sugas in i det vita hålet, där jag vill vara i Ljuset. Det är inte något som bara händer. För det är det som är fällan, tror jag. Vi blir helt enkelt offer för den hopplösa känslan och den vinner, får övertaget helt och vi är förlorade för oss själva.
Så nu GÖR jag. Jag gör saker jag vet jag mår bra av. Röjer här inne i mitt härliga hem, rum för rum befriar jag energierna och ser till att det blir luftigt, vackert, lätt att andas. Är skoningslös mot tidningar, prylar, möbler som jag bara inte vill ha längre. Ut med skiten!! Ska gå ut sen och elda upp lite grejer, sen gå ut i skogen i snöfallet och bara andas... Löpbandet tills jag blir helt svettig och slut fysiskt, sen en ljuvlig dusch.
Bakar sedan något underbart gott till härliga meditationsgänget ikväll.
Se där! Jag har valt och gjort min dag till något magiskt, där jag känner hur energin vänder mer och mer, växer sig passionerat stark inom mig. Men det kom inte av sig självt. Trögt var det, som fan, när jag skulle börja min röjning....
Så råkar någon läsa det här - STÅ EMOT! Skit i frestelserna med flyktvägarna och gör det som du vet så väl att du mår så gott av! Ut i naturen, röj i din omgivning & ditt hem, motionera, skit i vinglaset och tv:n ett tag och se till att ta tillbaka din energi!!
Det är alldeles för mycket offerkoftor nu och det är så skittriiiiist! Vi skyller på än det ena, än det andra för att inte ta tag i våra liv and IT STINKS!! Bryt förnedningen du utsätter dig själv för, och ta ansvar för ditt liv. Nu.
2012 - året då vi äntligen förstår att inte ett medium i världen kan tala om för oss, inte en partner, förälder, chef kan förändra våra liv utan det är var och en av oss som får lov att välja nu. Och precis varenda en av oss som väljer Ljuset & Kraften är så viktig. När du fattar det... då reser du dig från din stagnation & hopplöshet och börjar äntligen.... leva.
torsdag 2 februari 2012
Drömmar....
Hade en så stark dröm inatt... Sista tiden har drömmarna varit ännu mer tydliga, skarpa i kanterna och väldigt talande, något som jag hälsar med glädje. Har så många gånger haft både nytta & glädje av mina drömmar som berättar så mycket - både vad som är på gång och sådant som ska komma. Hjälper ju att kunna förhålla sig till händelser, kunna mentalt och känslomässigt förbereda sig, så jag är väldigt glad över det här.
Drömmen i natt handlade om en människa/själ som kom i min väg för en tid sedan. Våra vägar skildes sedan åt och nu i drömmen möttes vi igen. Glädjen var stor och vi hade hur roliga planer som helst, precis som det var när vi umgicks. Det här är en person med stor livskraft och massor med mod, inspirerande som bara den med en människa som vågar ta mig fan vadsomhelst!
Tar drömmen som en vägskylt, ett litet sign where to go next.... För om jag nu lägger bort jante, gamla smärtsamma historier i det förflutna och annat skit som hindrar mig från att verkligen göra det jag vill, då behöver jag en inriktning, ett håll att gå åt. Upp till toppen av det enorma berget. Först beundra utsikten, känna vilan att jag klarade vandringen - sen.... välja.
Vad gör jag nu då? Nu när jag får vila, vänta in mig själv, bara göra det jag är bäst på och mår bäst av? Hur ser det ut? Hur känns det? Att låta Kraften flöda totalt inom mig, inte hålla något tillbaka.... Shit, det pirrar i hela mig.
Om jag nu låter mig inspireras av min galne (läs han som gör allt som faller honom in!) vän, då....
Skriver jag oerhört framgångsrika romaner....
Har jag en härlig sajt dit människor kommer för att ställa en massa frågor om andevärlden - vettiga frågor - och dom får såååå vettiga svar av mig...
Har jag middagar, träffar, helger, veckor då människor som lämnat alla spel bakom sig och SAMARBETAR, är här och vi utvecklar idéer, diskuterar, håller seminarier om sann andlighet.... Vi bara umgås och har så mycket skratt och glädje tillsammans att vi blir som en jättemagnet här!! Människor känner och lockas av energin här, det blir som en pilgrimsväg hit... Och känslan växer sig starkare och starkare - Ljuset är tillbaka, vi är på Vägen igen....
Och jag gör en massa andra skitroliga saker som bara faller mig in....
Tänk vilket liv jag har. Vägen, Sanningen & Livet.... Tack.
Under tiden går jag nu ut i det strålande solskenet efter att ha målat köket nästan klart, bara fönstren kvar nu!
Mina domherrar, talgoxar och alla andra småttingar ska få mer mat, min brevlåda spikas upp så att all post som sänds till mig kan komma fram.
Uppe på fornborgen ska jag sen sitta en stund i solen och låta fler idéer födas fram.....
Drömmen i natt handlade om en människa/själ som kom i min väg för en tid sedan. Våra vägar skildes sedan åt och nu i drömmen möttes vi igen. Glädjen var stor och vi hade hur roliga planer som helst, precis som det var när vi umgicks. Det här är en person med stor livskraft och massor med mod, inspirerande som bara den med en människa som vågar ta mig fan vadsomhelst!
Tar drömmen som en vägskylt, ett litet sign where to go next.... För om jag nu lägger bort jante, gamla smärtsamma historier i det förflutna och annat skit som hindrar mig från att verkligen göra det jag vill, då behöver jag en inriktning, ett håll att gå åt. Upp till toppen av det enorma berget. Först beundra utsikten, känna vilan att jag klarade vandringen - sen.... välja.
Vad gör jag nu då? Nu när jag får vila, vänta in mig själv, bara göra det jag är bäst på och mår bäst av? Hur ser det ut? Hur känns det? Att låta Kraften flöda totalt inom mig, inte hålla något tillbaka.... Shit, det pirrar i hela mig.
Om jag nu låter mig inspireras av min galne (läs han som gör allt som faller honom in!) vän, då....
Skriver jag oerhört framgångsrika romaner....
Har jag en härlig sajt dit människor kommer för att ställa en massa frågor om andevärlden - vettiga frågor - och dom får såååå vettiga svar av mig...
Har jag middagar, träffar, helger, veckor då människor som lämnat alla spel bakom sig och SAMARBETAR, är här och vi utvecklar idéer, diskuterar, håller seminarier om sann andlighet.... Vi bara umgås och har så mycket skratt och glädje tillsammans att vi blir som en jättemagnet här!! Människor känner och lockas av energin här, det blir som en pilgrimsväg hit... Och känslan växer sig starkare och starkare - Ljuset är tillbaka, vi är på Vägen igen....
Och jag gör en massa andra skitroliga saker som bara faller mig in....
Tänk vilket liv jag har. Vägen, Sanningen & Livet.... Tack.
Under tiden går jag nu ut i det strålande solskenet efter att ha målat köket nästan klart, bara fönstren kvar nu!
Mina domherrar, talgoxar och alla andra småttingar ska få mer mat, min brevlåda spikas upp så att all post som sänds till mig kan komma fram.
Uppe på fornborgen ska jag sen sitta en stund i solen och låta fler idéer födas fram.....
onsdag 1 februari 2012
Tänk vad att skriva frigör....
Vilken befrielse att skriva av sig av ångesten av att behöva göra...
Vad gör vi - var och en av oss - om vi får fullkomlig frihet att vänta in oss själva, att känna, att uppleva, att låta Kraften fullkomligt välla upp inom oss..?!
Jag tror att vi blir fullkomligt fantastiska. Jag tror att då kommer det Sanna upp, då lever vi i den Sanna Kraften. Och shit... vad vi skapar! Vad vi åstadkommer!
Och allt tror jag kommer ifrån den totala friheten att Vara. Precis den som vi är, i djupet av vårt Inre. Blir inte något soffligg där inte... haha - nej, tvärtom! Vi blir fullkomligt hänsynslöst befriat Skapande. Men inget kommer från Måsten, Borden. Det kommer från den ursprungliga Själen. Och vi gör precis det vi gick ner för att göra....
Vad gör vi - var och en av oss - om vi får fullkomlig frihet att vänta in oss själva, att känna, att uppleva, att låta Kraften fullkomligt välla upp inom oss..?!
Jag tror att vi blir fullkomligt fantastiska. Jag tror att då kommer det Sanna upp, då lever vi i den Sanna Kraften. Och shit... vad vi skapar! Vad vi åstadkommer!
Och allt tror jag kommer ifrån den totala friheten att Vara. Precis den som vi är, i djupet av vårt Inre. Blir inte något soffligg där inte... haha - nej, tvärtom! Vi blir fullkomligt hänsynslöst befriat Skapande. Men inget kommer från Måsten, Borden. Det kommer från den ursprungliga Själen. Och vi gör precis det vi gick ner för att göra....
Att bara få vara....
Tänk vilken oerhörd dröm det är - att bara få vara... Efter ett helt, väldigt långt liv, som "Duktig Flicka" så är det en dröm som växer sig allt starkare för varje år. Kan inte ens minnas att jag faktiskt haft känslan att inte behöva åstadkomma, att få vila i min egen kraft, harmoni & kreativitet. Snälla Gud & Gudinnan - skänk mig resten av mitt liv i denna energi, skulle så gärna vilja vila.
Vila från mina egna och andras krav, få vila från den ständiga känslan av att aldrig vara nog. Kanske lever det i mitt eget huvud, kanske finns vilan där för mig, om jag bara tillåter den....
Men - nej, så enkelt är det ju inte. Inte finns det väl någon sådan möjlighet..?? Visst måste jag åstadkomma, prestera, bli framgångsrik, tjäna pengar och BLI NÅGON.
Efter en ljuvlig skogsvandring, en stunds bara varande på Fornborgen, utsikten och Kraften känner jag glädjen i mig...
Landar på lilla trappan, fyller på i fågelhuset, hänger upp talgbollar. Sitter där en lång stund och känner en helt annan känsla av att åstadkomma.... Kanske någon av alla dessa ljuvliga småfåglar faktiskt överlever den här kylan som råder just nu - allt tack vare några små talgbollar och lite frön. Bara för att jag hänger ut fröna & bollarna till dem... Njuter av känslan - den är så... effortless.
Goda Kraft - ge mig möjligheten. Möjligheten att få vara en människa i vila, efter så lång tid av någon slags kamp att lyckas. Kan jag få vara en pysslare här i mitt vackra hem..? Bli farmor, kanske mormor också om jag har tur. Få bara vara en lycklig liten mänskounge som bara finns till och sprider lycka och harmoni omkring mig... Aaaaah, vilken känsla att bara smaka på hur det skulle kännas!
Lille Lill-Martin kommer i april, kanske maj... Mitt mål blir att innan han kommer, då ska hans farmor vara den mest harmoniska, minst kravlösa människa - utan varken en massa affirmationer och önskningar - bara en oerhört lycklig människa som visar hur Livet ska gå till. Det är min dröm idag. Och vilken dröm sen...
Vem vet - om jag vågar vara kvar i känslan så kanske det händer. Kanske något mirakel inträffar, miljonerna strömmar in och jag får veta hur det är. Nåja, miljoner kanske inte behövs, men för att leva i alla fall i närheten. Har inte så många krav, förutom det som förunnats mig sista halvåret. Jag bor så fint, jag har en liten bil, även om den är på verkstaden just nu, jag har en härlig tv där jag kan drömma mig bort i det jag älskar - filmens värld. Jag har en dator där jag nu (snart!!!!) ska unna mig skriva de fantastiska romaner som jag sedan ska publicera till andra människors fröjd.
Oj, vad jag drömmer idag... Kanske för att jag slutligen har fullkomligt fått nog av alla krav. Kanske för att jag äntligen förstått att det är precis det allt handlar om - att vara en lycklig liten människa och sprida just det. Lycka. Harmoni. Frid. Och en oändlig kreativitet som andra kan komma hit och dela, hitta inom sig själva. I flödet tillåter mig nu att kliva in... och visst sker miraklen just där, i flödet. Finns det något bättre jag kan dela med mig av? Finns det något större än att vara lycklig? Och så få förunnat....
Känner mig starkare, lyckligare, mer inspirerad än på väldigt länge. Nu är det bara den här sista lilla.... klumpen... som ska bort. Obehaget av att tycka att jag borde, måste, skulle....
Låter informationen verkligen sjunka in från programmet jag såg för en tid sedan på TV4 fakta - i samma ögonblick en person upplever något, i exakt samma ögonblick, då uppfattar alla andra det. Forskarna vet inte varför det är så, bara att det ÄR så.
Så snälla, fina, älskade Guden&Gudinnan - låt mig få uppleva det i några år nu... Hoppas jag inte ber om för mycket...
Vila från mina egna och andras krav, få vila från den ständiga känslan av att aldrig vara nog. Kanske lever det i mitt eget huvud, kanske finns vilan där för mig, om jag bara tillåter den....
Men - nej, så enkelt är det ju inte. Inte finns det väl någon sådan möjlighet..?? Visst måste jag åstadkomma, prestera, bli framgångsrik, tjäna pengar och BLI NÅGON.
Efter en ljuvlig skogsvandring, en stunds bara varande på Fornborgen, utsikten och Kraften känner jag glädjen i mig...
Landar på lilla trappan, fyller på i fågelhuset, hänger upp talgbollar. Sitter där en lång stund och känner en helt annan känsla av att åstadkomma.... Kanske någon av alla dessa ljuvliga småfåglar faktiskt överlever den här kylan som råder just nu - allt tack vare några små talgbollar och lite frön. Bara för att jag hänger ut fröna & bollarna till dem... Njuter av känslan - den är så... effortless.
Goda Kraft - ge mig möjligheten. Möjligheten att få vara en människa i vila, efter så lång tid av någon slags kamp att lyckas. Kan jag få vara en pysslare här i mitt vackra hem..? Bli farmor, kanske mormor också om jag har tur. Få bara vara en lycklig liten mänskounge som bara finns till och sprider lycka och harmoni omkring mig... Aaaaah, vilken känsla att bara smaka på hur det skulle kännas!
Lille Lill-Martin kommer i april, kanske maj... Mitt mål blir att innan han kommer, då ska hans farmor vara den mest harmoniska, minst kravlösa människa - utan varken en massa affirmationer och önskningar - bara en oerhört lycklig människa som visar hur Livet ska gå till. Det är min dröm idag. Och vilken dröm sen...
Vem vet - om jag vågar vara kvar i känslan så kanske det händer. Kanske något mirakel inträffar, miljonerna strömmar in och jag får veta hur det är. Nåja, miljoner kanske inte behövs, men för att leva i alla fall i närheten. Har inte så många krav, förutom det som förunnats mig sista halvåret. Jag bor så fint, jag har en liten bil, även om den är på verkstaden just nu, jag har en härlig tv där jag kan drömma mig bort i det jag älskar - filmens värld. Jag har en dator där jag nu (snart!!!!) ska unna mig skriva de fantastiska romaner som jag sedan ska publicera till andra människors fröjd.
Oj, vad jag drömmer idag... Kanske för att jag slutligen har fullkomligt fått nog av alla krav. Kanske för att jag äntligen förstått att det är precis det allt handlar om - att vara en lycklig liten människa och sprida just det. Lycka. Harmoni. Frid. Och en oändlig kreativitet som andra kan komma hit och dela, hitta inom sig själva. I flödet tillåter mig nu att kliva in... och visst sker miraklen just där, i flödet. Finns det något bättre jag kan dela med mig av? Finns det något större än att vara lycklig? Och så få förunnat....
Känner mig starkare, lyckligare, mer inspirerad än på väldigt länge. Nu är det bara den här sista lilla.... klumpen... som ska bort. Obehaget av att tycka att jag borde, måste, skulle....
Låter informationen verkligen sjunka in från programmet jag såg för en tid sedan på TV4 fakta - i samma ögonblick en person upplever något, i exakt samma ögonblick, då uppfattar alla andra det. Forskarna vet inte varför det är så, bara att det ÄR så.
Så snälla, fina, älskade Guden&Gudinnan - låt mig få uppleva det i några år nu... Hoppas jag inte ber om för mycket...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)