Kan kärlek....

Kan kärlek räcka till när någon är vilse... Kan kärlek vara bryggan som får den älskade vännen att finna en väg ur självdestruktivitet..? Och i så fall... hur ser den kärleken ut?
Det har inte hjälpt att jag blundat.
Det har inte hjälpt att jag rasat, gråtit, bönat, bett.
Det har inte hjälpt att jag varit hård, skoningslös.
Det har inte hjälpt att jag låtsats ignorera.
Det bara fortsätter...

Idag gråter mitt hjärta för en vän, en så älskad vän.
Ord räcker inte till, inte allt annat jag försökt.
Jag tror så på denna starka själ, jag vet att det finns en väg ut ur
eländet.
Jag vet att jag inte ska bära på någon annan, men ibland blir smärtan i alla fall stor när vägen nedåt bara får betraktas, utan att man kan påverka Valet.
Kanske min kärlek ändå betyder något, kanske den hörs i orden, bönen, ögonen och mitt hjärtas engagemang. Kanske Kärleken ändå betyder något...

Min älskade vän - välj Livet. Styrkan. Passionen. Du äger den ju, som få... Din sprakande livsenergi smittar ju alla när du vill deltaga i Livet. Välj bort din ensamhet, välj bort motståndet mot att be om hjälp.
Du kan.

Jag får sakta ta in medvetenheten att jag inget kan göra så länge du inte säger orden, känner meningen i dem;
Jag vill....

Snälla, älskade - göm dig inte längre. Alkoholen kan inte rädda dig, den kan bara sänka dig, dränka dig i ett mörker som det är så svårt att hitta bort från.
Kärleken finns ju här - vi är så många som älskar dig, som vet din Kraft.
Så svårt det är att med armarna utefter sidorna bara få se på. Vänta. Vänta på beslutet... Jag vill.

Mitt hjärta gråter idag. Och jag vet faktiskt inte om jag vill att det ska sluta gråta. För vem är jag då? Vem är jag om jag är likgiltig inför mina älskades liv och beslut? Ingenting. Jag är, i min själs värld, ingenting om jag inte bryr mig.
Så jag gråter lite till. Och hoppas.