Andlighet 2012

Jaha, så kan det också framställas. Är jag nöjd? Känns det bra? Svaret blir ett sorgsamt "nej".
Var det jag som svek? Var det jag som fuskade och lurades?? Hur kan jag och flera med mig framställas som de som är de minst andliga..?? Jag förstår inte...
Du krossade mitt hjärta. Du bedrog och lurades och det samma månad som vår älskade andliga moder gick över till andra sidan. Jag hade lämnat allt för att skapa vårt center. Jag jobbade 24/7, jag älskade er, jag var beredd att göra allt för att det skulle funka...
Inte ett ögonblick kunde jag ens föreställa mig det som sedan hände.

Hur är det möjligt? Hur tänkte du? Hur kunde du ens komma på tanken att luras i andevärldens namn..? Lär väl aldrig få svar på frågorna, men när du nu framställs som den som är offret, ja, då känns det hårt i hjärtat. Som en stålvajer som vrids om än en gång.
Och när vår älskade mentor/"mamma" dras in i intervjun, som att hon skulle ha något att göra med denna vidriga artikel - ja, då kräks jag nästan. Hur kan du?
Inte en enda gång har du ringt efter chocken jag fick när allt avslöjades. Inte en gång har du frågat efter hur jag, efter 15 års vänskap och närhet, tog ditt bedrägeri och att du ljög mig rakt i ansiktet - gång på gång. Inte ett samtal. Inte ett mejl.

Och nu är du offret. Det är dig det är synd om. Vi andra, vännerna, kollegorna - det var vi som svek och lämnade dig.
Nej, det här känns inte bra någonstans. Hur andas du? Hur känns det när jag, som var en av de närmaste, framställs som den oandliga? Hur sover du på nätterna?
Finns det något ögonblick när du överväger hur jag haft det dessa 1,5 år? Hur jag kämpat för att få tillbaka glädjen i det mediala jobbet? Och alla andra som jag mejlat, pratat med - ännu har de varken fått ursäkt eller pengar tillbaka....

Vill inte vara bitter... Men det känns så sorgligt att det är jag som står ute i kylan och framställs som den som svek. Fy fan för dig. Ja, så känner jag idag. Har gång på gång övervägt att ringa, fråga hur det går, hur ni bearbetar allt - velat förlåta. Men gång på gång så förstår jag att du bara gått vidare. Utan en tanke på oss andra.
Är jag då en usel människa som inte bara känner kärlek och förlåtelse? Ja, jag har förlåtit dig i mitt hjärta. Men det gråter ändå när jag läser artikeln i denna "andliga" tidning. För det är du som är offret. Ingen annan.