Ibland tar det tid innan jag bestämmer mig. När det hänt väldigt omtumlande och känslomässiga saker, så måste jag helt enkelt vänta in mig själv tills jag känner vad som är rätt och fel i kråksången. Länge, länge tror jag människor om det bästa och det tänker jag fortsätta med. Dock har jag bestämt mig för att vara mer klarsynt, så att jag inte behöver tömma mig på energi innan jag fattar vad som inte stämmer. Känns som ett bra beslut, och väldigt stort faktiskt.
Det är ju en nödvändighet att ha tillgång till kärleksporten och förlåtelsekraften när man jobbar som medium, så är det i min värld i alla fall. Jag har väl inte riktigt förstått bara att korpgluggarna måste vara vidöppna åt alla håll. Att se verkligheten som den är, inte skönmåla, inte bli besviken, inte sårad och absolut inte bitter - tja, det är uppdraget! Spännande.
Så nu när det är avklarat så fattar jag en hel del spännande och givande beslut i mitt liv. Har några riktigt spännande uppdrag framför mig nu, liknar inget jag som medium varit med om och det pirrar i hela systemet av nyfikenhet och spänning. Så nu är jag bara tvungen att bestämma mig.
När man arbetar med andevärlden, så kan man inte vara med ett ben i vardera lägret, det funkar helt enkelt inte. Antingen är du "online" och gör det du är här för, eller också stänger du ner butiken i rädsla för andra människors piggiga energier. För dom finns där. Helt klart. Men väljer man att verkligen stå upp för detta jobb, då är det något som ringer i hela ens inre. Ett beslut som är så stort att hela systemet i kropp, själ, hjärna & hjärta bara sjunger i kör.
Och grejen är att jag fattade det beslutet för sisådär 23 år sedan. Heligt kändes det då. Men om jag nu ska vara ärlig, så har jag de senaste åren varit med benen än här, än där. Jag lät helt enkelt människor och deras handlingar påverka mig för mycket så jag orkade inte stå kvar i mitt beslut.
Men nu har det hänt så många många magiska saker att jag inte kan hålla stängt i min lilla butik längre. Och jag är så glad. Att jag äntligen fattat och bestämt mig.... Känns som jag vandrar på en glödbädd som gnistrar och puttrar under mig, fylld av glödande kraft vandrar jag min väg framåt och vet att det är mitt fokus som hindrar mina fotsulor från att bli glödande och sen svarta & brända.
Mitt fokus är klart. Jag ska utföra mina uppdrag som ligger här framför mig, och fler kommer in hela tiden. Älskar att jobba med lite nya, ovanliga ting. Sen ska jag skriva så det glöder. Skrivandet, min allra käraste syssla. Det är då jag finns till. Det är då inget annat tillåts störa av. Jag bara är och flödet är tveklöst.
Varför har jag då tjafsat så mycket omkring det här med andra människor och händelser i mitt liv?? Ja, tänk de tre senaste dagarna när en ilsken förkylning tvingat mig att ta det så lugnt att tankarna & själen kom ikapp igen, då insåg jag det. Jag var tvungen att ta det så här. För så viktiga är människor för mig. Vi hör ju ihop, vi är egentligen oskiljaktiga. Och denna kamp, denna svartmålning av varandra, denna avundsjuka och dessa elakheter på vägen, var helt enkelt något jag på djupet var tvungen att vänja mig vid.
För detta kommer att fortsätta ett bra tag till. Vi lever inte i kärlek och acceptans här nere på Moder Jord än. Men jag kan göra det.
Så underbart glad och lycklig snyter jag mig, nyser och hostar lite till och skissar vidare på mitt Önskeblad. Nu finns det ingen tvekan längre. Var och en får göra som den vill. Men jag tänker jobba för andevärlden nu och mina skisser är vare sig små eller diskreta. Jag har PLANER. Yiiihaaa. Inte vågat ha det på så länge, inte velat vara ensam mer. Men jag blev inte mindre ensam för att jag inte vågade, snarare tvärtom.
Mitt ställe på landet, fyllt av människor och aktiviteter, ett otroligt spännande onlineprogram, e-böcker, ett medium a la Da Vinci (kolla tavlan - Den sista måltiden - vem sitter på hans högra sida??)
Aaaaah, så mycket roliga planer.
Och det bästa av allt är att jag vet precis vilka jag ska lita på. Och inte.
Må Livet börja.
