Oj, vad jag tycker mycket....

För en gångs skull har jag tid att surfa runt lite på nätet och kolla in lite olika sajter, mestadels de med mediala intresseområden då jag tycker det är kul att ta del av vad som händer utanför min lilla mediala värld. Och shit, vad jag tycker mycket! Hela tiden. Jag läser, lyssnar på inspelade klipp och åsikterna bara väller upp inom mig. 


Här är jag nu, i total frid på landet. Har förberett inför helgens kurs, lagat tre rätter så det är klart och ingen stress närvarande under helgen. Det tycker jag mycket om. När nu elden sprakar och ingen tv finns här, så tar jag chansen att frossa i olika forum, kanaliserade budskap, artiklar och jag inser att hela jag är proppfull av en massa tyckande. Undrar om det gör mig till en faktiskt hemskare person än vad jag tidigare erkänt.... tror faktiskt det. Det känns lite så. Men ärligt talat skiter jag i det. För en sak som jag mer och mer inser, så är det att vi - alla vi som bor på den här planeten och kallas människor - mest av allt behöver vara sanna med vilka vi är.  För fy faaaaaaaan vad mycket hyckleri det är! Iäääääck säger jag bara.
Men här, där jag skriver för något okänt cyberspace men ändå får känslan av att lilla jag får tycka, höras, ha en åsikt och att andra faktiskt hör, läser, tar del av mina nedknackade känslor, där får jag uttrycka mig, avreagera mig. Även om det ju nog är en illusion att någon skulle läsa min oproffessionella blogg, haha. 


Jag har ingen blogg som tjänar något till. Nej, så är det, har insett fakta. Jag får ju mejl om att jag borde ändra min blogg (så uppenbarligen är det någon som läser det jag skriver, hurra!!!) för som det nu ser ut, så är det verkligen inte proffessionellt skrivet. Jag kan omöjligt få fler klienter om jag fortsätter ha en sån här blogg.... eeeeh, vänta nu.... Är det verkligen enda orsaken att man bloggar?? Jag kan deltaga i bloggkurser, jag kan för en billig peng få lära mig hur jag lägger upp min blogg så att jag blir attraktivt och drar till mig mer uppdrag, klienter, pengar. 
Hm. Förlåt, menar inte att det är något fel av er som kontaktat mig, verkligen inte. Det kanske snarare är något fel på mig. För jag vill inte ha någon färdigdesignad teknik som jag bloggar på, några färdiga ämnen som är gångbara som reklam. Det är inte jag. Sorry. Eller egentligen så är jag ju inte ledsen för det. 
Jag älskar att skriva. Och är det något jag verkligen önskar med min blogg, så är det i så fall att några läser och blir berörda, glada, inspirerade och på något sätt finner nöje i att läsa mina rader. OCH jag inser att jag längtar förfärligt mycket efter att få TYCKA. Ohämmat. Så nu tänker jag göra det, pirrpirr säger det i mitt inre.


Fler klienter? Haha, nej, skulle inte tro det. Men kanske någon känner i sitt inre - fan, va skönt att bara tillåta sig att göra just det.Tycka. Here we go....


Japan. Hur kan det komma sig att ett land som VET att det kommer jordbävningar, bygger upp sin energiförsörjning på kärnkraftverk?? Hur kommer det sig att en hel värld går med på något så idiotiskt som att skaffa energi som producerar totalt livsfarligt avfall som vi inte kan bli av med?? Gräva ner det 500 meter i jorden som dom vill här i Sverige?! Och hoppas att bekymret är eliminerat genom detta. Fan, är alla idioter????? Det är som en unge, eller en struts. Om jag håller för ögonen så försvinner det, då finns inte det läskiga längre. Suck, det är så dumt att jag saknar ord. Jag tycker väldigt mycket om kärnkraft. Idioti. Galenskap. Urk, här falnar till och med min ordbank. Så jävla dumt.


Galaktiska federationer, ärkeänglar, befälhavare från Plejaderna, Orion, Sirius. Här tycker jag också en massa. Har ägnat kvällen åt att lyssna, läsa. Och jag blir alldeles matt. Dom som valt att lägga en röst och sen publicera på youtube har lite snitsigt lagt till ett märkligt klickande ljud som i en dålig ufo-film från 70-talet, där de utomjordiska federationerna talar till oss om att vi ska välja kärlek och att världen nu blir starkare, ljusare och att kärleken kommer att segra. Man talar om Illuminati, Utvalda och en massa oerhört långa haranger om det som händer i vår värld nu.
Missförstå mig inte - mina absolut första erfarenheter när jag "vaknade upp" för över 20 år sedan var en sällsamt stark kontakt med just Plejaderna. Men det var som några jäkligt bra vänner som förklarade ett och annat. Dom var inte konstiga, inga märkvärdigheter - bara lite mer insiktsfulla kanske. Fick enorm hjälp av denna kontakt när jag inte förstod vad min inre härdsmälta berodde på. 
Det är alltså inte att jag på något sätt förnekar dessa existenser, ja, förutom då kanske Illuminati - dom har jag inte snackat med, så jag vet inte riktigt där. Men dom andra.... Det är bara sättet det framförs på. Jag blir bara så irriterad. Riktigt leds faktiskt. Mycket är så tramsigt framställt, så uselt skrivet så jag nästan skäms å andevärldens vägnar.
Och uppenbarligen finns det en enorm marknad för detta. Vi slukar tydligen allt vi kan få i dessa dagar. Men andevärlden ska inte vara en FLYKT!!!! Deras enda intresse(obs - min iakttagelse, säger inte att jag har rätt) är att vi ska fatta hur vi behöver göra för att bli lyckligare, starkare människor, mycket mer närvarande och nära med andra människor. När det blir så här flummigt så tappar vi ju massor, massor av människor som bara orkar lyssna ett par rader. Jag vill ha kontakt med läkare, präster, poliser, politiker, analytiker, tekniker - ja, alla möjliga sorts människor där jag kan berätta om hur andevärlden funkar och vad vi kan ha för glädje av varandra, vi och andevärlden. Inte hjälper allt detta flum upp inte, kan jag inte säga hur mycket jag än vill. 
Den sista jag läste innan jag inte orkade ta in mer just nu, var någon befälhavare med något konstigt namn, kanaliserad av någon med ännu konstigare namn och där skrevs en del saker som jag fanimej mådde illa av. Om dom kommer från en så mycket högre intelligens, om dom har så mycket kunskap dom vill förmedla till oss, inte sjuttan säger dom att dom är såååååå besvikna att det finns så många ljusbärare, utomjordingar och andra som är utsända att göra ett så viktigt jobb och som glömt bort sin uppgift. Nej, och åter nej!!! Jag blir så förbannad när jag läser det här, det går så rakt emot alla från andra sidan som jag mött de senaste 20 åren. Dom vet så väl att vi måste göra vår egen resa, var och en av oss. Besvikna - ja, det blir vi människor när vi inte gjort jobbet med oss själva och lägger över skulden för våra usla liv på andra människor. Andevärlden funkar inte så. Det är ju därför dom kommer till oss. För att få oss att fatta att vi gör här nere inte funkar så bra. Jobba för hårt och för mycket. Vara för materialistiska. Glömma bort att älska. Glömma bort glädje, passion och livsglädje.
Men dom BLIR INTE BESVIKNA. Det är ju det som är skillnaden. Dom som vill lära oss något kommer för att få oss att välja växande istället för stagnation. 
Dom kommer inte med konstiga, knäppande budskap som är en halvmil långa utskrivna på papper. Inspiration att våga lämna dramorna bakom oss kommer dom med.
Alldeles för mycket flum tycker jag. Det ska vara tillgängligt och prata till oss så att våra hjärtan sjunger, jublar av gensvar. Tycker jag.


Sen såg jag i DN förra helgen att psykologsamfunder tycker att det är farligt med alternativa terapeuter och dom protesterar högljutt om detta.
Men va faaaaan - har ni ingen insikt alls om hur psykiatrin fungerar idag?? Eller rättare sagt INTE FUNGERAR?? Kasta för fan inte sten i glashus!
Jag själv sökte aktivt hjälp efter min skilsmässa, djupt deprimerad. Fick frågan, när kvarnarna malt genom läkare, beteendevetare, remiss till psyk osv, om jag duschade, åt, hade försökt ta livet av mig? Jag svarade ja, ja och nej. Tyvärr, svarade de då - vi har så många som är så mycket värre däran än du. Minst 6 mån väntetid. Suck. Jag gick en friskvårdsledarutbildning där psykologi ingick, underbart jag fick hjälp. Men INTE från psyk vården. Inte ett dugg.


Har en släkting som blev diagnostiserad väldigt svårt psykiskt sjuk för massa år sedan, mycket psykofarmaka har det blivit sedan dess. Många år senare får hon hjälp av en professor som konstaterar att hon haft väldigt starka andliga upplevelser - INTE psykoser och andra vidriga diagnoser hon fick. Suck. Inte hjälp här heller -stjälp istället.


En mycket älskad ung man får problem med panikångest och svår sådan. Under över ett års tid får han hjärtmedicin (!!!!!!) utan övrig åtgärd. Han blir sämre och sämre, till sist inlagd, mager som en tändsticka och mycket deprimerad, självmordsbenägen. Vi har då i flera omgångar tillsammans sökt vården och jag har KRÄVT att han får hjälp. Jag är lite halvgalen av ilska i telefon, för på avdelningen där vi befinner oss, där får jag telefonsamtal av både läkare och psykologen där vi sökt tidigare, men inte fått någon hjälp alls. Jag tänker ändå - men, nu så. Nu får vi hjälp. Eller han. Jodå, visst. Inlagd några veckor. Massa mediciner. 
Fortfarande ingen kallelse till någon psykolog för att få prata och reda ut vad alla dessa känslor kommer ifrån. Han har tack och lov hittat sin styrka igen och är på väg i livet igen. Men hjälp??? Nej, nej, nej - inte ett jävla skit hjälp på vägen.
Så säg för f-n ingenting om att det finns samtalsterapeuter och andra som tar emot trasiga människor som bara behöver någon att vända sig till som kan hjälpa dom hitta rätt i livet igen. För ni räcker inte till. Så är det. Det här gör mig så upprörd så jag nästan kräks.


Det ni också gör är att ni tar emot väldigt unga människor, och äldre också för den delen, dom får fylla i ett papper. Ni konstaterar utifrån 20-30 frågor att personen ifråga lider av panikångest och ni skriver ut tabletter. That´s it. Det blir inte mer. Ingen samtalsterapi, ingen psykolog.
Ni skriver ut lyckopiller som om det vore gelehallon eller mörk choklad som stimulerar seratoninhalten i blodet och simsalabim så tror ni att människorna är fixade. Get real!!! Dessa mediciner är oerhört skadliga för våra hjärnor, bryter ner byggstenarna i våra värdefulla kontor där uppe i huvudet. Och ni bara skriver ut - mer och mer. Läkemedelsindustrins största pengakossa någonsin.


Så kom för f-n inte och säg att ni varnar för att det finns medmänniskor i vårt samhälle som PRATAR med de som mår dåligt. För ni gör inte jobbet. Punkt. Det finns helt underbara psykologer, har själv gått hos en. Men psykologsamfundet behöver se över hur de kan förbättra sina rutiner. 


Slutligen så tycker jag en massa om människor som ljuger. Ska ge några korta, väldigt sammanfattade åsikter om vad JAG inte tycker är ok:
1. Ett medium som ljuger, bluffar eller på något sätt använder andevärlden för att lura andra människor.
2. Alla dessa som har en massa skit far runt inom sig och som bara fortsätter att säga - Det är sååå bra!!! Alla dessa lättvindiga lögner vi bara slänger ur oss istället för att prata om hur det egentligen är. Och då menar jag INTE offerklubbar där man vältrar sig i sitt elände, utan pratar ärligt och villigt om det som inte funkar och gör ont så att en förändring kan äga rum....
3. Alla dom som tror att dom är förmer för att dom råkat få den uppfattningen av någon anledning; kändisskap, "mediala" budskap eller någon annan självförvillande känsla och trycker ner "Sanningar" i folks halsar som inte bett om det. Så självförljugna att dom älskar att kasta sig över andra och terapeuta för fullt. 
4. Människor/vänner som sviker för att dom inte orkar ta hand om sitt eget skit. Lättare att bråka och bete sig eländigt mot någon utanför sig själv, istället för att deala med det som behövs.


Sådärja. Hm. Ja, jag tycker mycket. Det bara flödar. 
Men jag tycker också så mycket om Livet. Det händer så mycket fantastiska saker i mitt liv nu, och allt involverar MÄNNISKOR. Jag älskar människor. Jag önskar att vi nu blir ännu mer sanna och ärliga,levnadsglada och galna av inspiration och passion.För det behövs. 
Och min dotters brutna arm och hennes tårar fick mig att inse - även om det händer som händer i Japan, Libyen och överallt i världen och med människorna så måste vi vara ärliga mot oss själva. Vad känner jag i min värld?
Om jag tycker en massa, så låter jag mig nu göra det. Och sen kan jag fokusera vidare på vad jag tycker. För när jag känner efter så tycker jag mer om än inte om. 


Älskar mitt liv och har verkligen börjat ta tillbaka den som verkligen är jag. Vild, tyckande, passionerad, älskande, rebellisk - levande!
Men inte alla orkar med en rotweiler som jag...
En av de få dejter jag haft.... Fin middag, härligt prat. Han ber mig säga vad jag ser med honom, jag som är medium och allt. Till sist så gör jag ju det, han ger sig ju inte. Efteråt säger han, innan han går, du är som en galen rotweiler som behöver regelbunden motion. Suck


Det tycker jag också om - män som gillar galna rotweilerkvinnor!!

Ett brev....

Jag fick ett brev på mejlen, som rörde mig djupt. Jag kan givetvis inte lägga det här men vill av någon anledning kopiera mitt svar, då jag tror många har olika funderingar omkring andevärlden och hur det fungerar....
Kanske jag har betett mig fel och inte förtjänar kontakt med mina så älskade på andra sidan? Hur kommer det sig att dom inte hör mig fast jag varit så ledsen och förtvivlad...Några av frågorna....

Det är verkligen inga "konstiga frågor" du ställer, Tvärtom väldigt förståeliga när jag läser din beskrivning av hur du haft det. Klart att du undrar om dom finns där för dig!

Jag skriver nu vad jag får till mig angående det här, ta det till ditt hjärta om du känner att det känns rätt och bra.

För det första så är det väldigt svårt för andevärlden att "komma igenom" till någon när den personen är väldigt ledsen, deprimerad, frustrerad och liknande känslor. Om jag försöker förklara det så tydligt jag kan så handlar allt om energier. Andevärlden har de lättaste mest subtila energier du kan tänka dig. Om vi är lätta till sinnes, glada osv har dom lätt att kommunicera med oss, för uppfattar dom helt enkelt lättare!

Om du är ledsen av dig, så har du, energimässigt beskrivet, som en våt, tjock, tung yllefilt runt hela dig. Andevärlden är runt dig hela tiden för de ser din smärta och hör din gråt. MEN du kan inte uppfatta dom p g a din tunga filt.... Detta är ju inget fel du gör, det låter som du varit ledsen en ganska lång tid och så kan det ju verkligen vara i livet. Men jag vill så gärna att du ska förstå att du inte är utmobbad från andevärlen för att du är ledsen, absolut inte! Det är bara att du inte kan uppfatta dom genom ditt täcke av förtvivlan. 

Sen går vi vidare med dina frågor - Neeeeej, man behöver inte "förtjäna" kontakt med andevärlden, den finns där oavsett vad vi gjort. Beroende på öppna vi är för det, så kan vi uppfatta denna kontakt också.

Att du var en dotter som du kanske skulle ha önskat betett sig lite bättre, så spelar det ingen roll för dom i andevärlden. Jag känner mig så säker på detta efter alla år som medium. Jag är helt övertygad om att dina föräldrar ser dig PRECIS SOM DU ÄR OCH VARFÖR DET GJORT ONT IBLAND SÅ DU GJORT LITE... TOKIGT. Och dom finns där. Älskar dig och tittar till dig. Ofta. 

Dina föräldrar älskar dig, det känner jag när jag skriver det här. Och som dom önskar att du ska få må lite bättre!!! Ryser när jag skriver detta... Vet inte var du bor, men jag rekommenderar dig verkligen att gå till ett seriöst medium. Inte för att du inte kan få kontakten själv med andevärlden, utan för att "snabba på det lite". Det som händer är att du får dina nära kära förmedlade till dig samtidigt som dina egna kanaler "sotas", så att du efteråt kommer att få lättare att uppfatta andevärlden.

Berätta gärna var du bor, så kan jag rekommendera någon som jag vet kommer ta väl hand om dig.

Om du vill förstås!!

Oavsett - du skriver att du har egna barn! Upp med nästippen, se det oerhört fantastiska med att få den gåvan som barn innebär och visa dom att livsglädjen kan man alltid finna. Du är en så viktig vägvisare för dina barn, så du får dubbelvinst om du kan känna luft, livsglädje och energi komma in i ditt liv. De små gör inte som vi säger, dom gör som vi gör....

Med detta vill jag inte ge dig en press - MÅ BRA NU!! Jag hoppas istället kunna inspirera dig till att börja göra saker som är bra för dig så att nästippen åker upp och måendet blir allt bättre för var dag.

Hoppas mina ord kan ha hjälpt dig lite på traven och att du hör dom viktigaste orden i detta: Din mor och din far älskar dig och är med dig. Du förtjänar allt gott och dom önskar dig allt väl i livet och framför allt att du ska vara lycklig!!!

Varma hälsningar från Elinor

EFTER.....

Så tacksam idag.... vilken otroligt underbar kväll det blev igår. Känslorna svallade, lindrigt sagt, innan jag satte igång. Det var nästan fysiskt obehagligt, så starkt kände jag närvaron. Men så fort jag satte igång så var obehaget som bortblåst och andarna stod på rad. Den glädje och tacksamhet jag känner då, finns det inga ord för, även om jag är en riktig ordfinnare och sprutar dem ur mig som en kaskad.


Alla blev igenkända, skratten var många under kvällen och glädjen uppenbar i publiken och hos mig själv också förstås. Aldrig har så många kommit fram efteråt och sagt så fantastiska saker, varit så glada för kvällen som gått.
Att dom är med mig från andra sidan är jag så oerhört glad och tacksam för. För ännu en gång har jag ju varit tvungen, denna gång av hälsoskäl, att göra en paus i arbetet med dem. Jag har läkt och helat mig själv på många plan och aldrig har jag känt kanalen så stark och klar som den är nu.
Hade min otroligt vackra, hellånga sammetsväst på mig, den med en örn på ryggen, som jag fått av Iris. Och jäklars vad hon var med mig igår - ända från mitt på dagen och sedan hela kvällen. Hon och pappa var som trafikpoliser (haha, pappa var ju polis och Iris älskade min far!) och guidade in andarna så det blev en i taget och väldigt begripligt.


Jag är hög på livet idag. Så lycklig så jag inte har ord för det. Jag är så glad att jag får göra det här, att andevärlden väljer att använda mig som kanal. För den lyckan är svår att överträffa. Så sant, så genuint glädjefyllt.....


Blir så mycket eufori så jag ska nog sluta skriva och gå ut i solen nu. Det händer så fantastiska saker i mitt liv nu, allt bara faller på plats och jag får så sanslöst roliga jobb som gör att det spritter i hela mig. Tack och lov, smärtans tid är över och jag går in i glädjens och passionens tid. Yeayyyyy - bra jobbat!! Det är vad jag säger till mig själv. Nu ut i våren.....

FÖRE SEANSEN.....

Johodå, nu minns jag precis.... Hur många gånger sade jag inte under min utveckling till min kära, älskade mentor, mor, vän Iris Hall - I will never, ever do this again!!! Och sen var det snart dags igen. Och dagen innan en seans så undrar varenda cell i min kropp varför i h-vete jag ger mig in på detta??!!!!


Dom kallar oss på engelska, har sett det i diverse mediumprogram, för "sensitive". Och det vi ju. Mer än många andra. Och för åtminstone mig, kan inte uttala mig om andra medium, så är jag känslig för precis allt när jag öppnar upp. Älskar att jobba med enskilda sittningar, mest av allt älskar jag att jobba med mindre grupper på max 20 och njuta av det som händer då. Men när antalet stiger till det femdubbla och mer... Något sker då. Det är ju inte "bara" andarna jag känner av, jag känner ju av hela rummet med alla människor. Har inte hittat knappen där uppöppningen bara gäller andevärlden och sköldarna uppe mot människorna framför mig. För det är ju massa ljus och kärlek närvarande. Och andevärlden vill ju framföra det ljuset och den kärleken till olika människor i rummet. Så alltså är jag vidöppen som kanal åt alla håll och kanter.


Det har redan börjat. Är som ett flipperspel energimässigt. För andevärlden vet ju att jag ska jobba, så jag känner av deras energier såååå tydligt. Inte dåligt på något vis, bara intensivt. Det gör mig ju glad att det är så, jag vet att dom är med mig ikväll och kan glädja någon eller några med igenkännandets glädje och fina budskap.
Men jag får ju inte ett skit gjort sådana här dagar..... Går bara inte.


Men det är ju symboliskt på något vis; idag på förmiddagen har jag äntligen fått ett möte med Skattemyndigheten om min F-skattsedel. För jag vill igång ordentligt nu. Blev ju sjuk för några år sedan, vilket ledde till konkurs o elände. Att det blir samma dag tycker jag är lite kul. För någonstans bestämde jag mig när Louise Edfalk från Spiritualistiska föreningen ringde mig före jul och frågade om jag ville ha seans. Neeeeej, sa egot. Joo, viskade själen. Stå upp nu. Jag är tillbaka i Eskilstuna efter den stora smällen när jag flyttade till Porla. Varför inte stå upp och säga - nu är jag frisk, stark och glad igen. Med F-skattsedel. Jag jobbar med det jag älskar, är glad och stolt över det. Och alla tester de senaste åren har lett till att jag är öppnare, modigare och starkare än någonsin.
Så själen vann. 


Och nu går diskussionerna varma inom mig. Alla röster kacklar för fullt. En som är högljudd är den som talar om hur det funkar på ett föredrag. Varenda söm, varenda liten detalj på föredragshållaren nagelfars och studeras i detalj. Man tycker saker. Har åsikter. Man känner saker. Usch, nej den där gillar jag inte. Fy vilken typ. Eller - oj, vilken härlig människa. Vilken konstig typ. Vilken fascinerande människa. Och så vidare, och så vidare..... Allt detta blir som miljoner små informationsnålar som träffar mig. Och det känns. Hela, hela tiden. 


Min tröst blir ju att jag vet hur det känns när jag öppnar upp kanalerna fullt ut för andevärlden. Då spelar inget annat någon roll. Det är bara jag som står i en ljuskaskad, olika underbara själar kommer och jag får känna deras närvaro som om dom bor i mig en stund. Jag får chansen att berätta om alla deras insikter efter dom dött, jag får äran att ge så fantastiska budskap så känslorna flödar i massor av kärlek. 
Då är jag rätt. Då känner jag att inget annat spelar någon roll. Det är bara ljus och glatt, så självklart på något vis....


Så på sätt och vis längtar jag tills klockan är runt halv tio ikväll och kalaset är över. Jag längtar efter känslan som jag vet brukar infinna sig. Lyckan att få vara en liten andlig elektriker som förmedlar strömmen. En liten elsladd som gör sitt jobb och mår så gott av det.
Jag är ingenting utan andevärlden sådana här kvällar. Det är inte jag. Rädslan är ju mitt lilla ego som går vilse i att tro att "dom", folket, människorna där, inte ska gilla mig. Tycka att "jag" är dålig eller något. Men det är ju faktiskt inte mig det handlar om. Annat än att jag mår så gott när jag gör min uppgift här på Moder Jord. Jag är en kanal. För andevärlden, healingenergier, lyckoenergier och en massa livsglädje. That´s me. Och det kommer jag att känna halv tio ikväll.


Men just nu är jag en liten, liten människa, 157 cm över havet, som är virrig, pirrig, påverkad av andepåslag som undrar varför i hela världen jag säger ja till sånt här.
Jag hoppas på dom som kommer ikväll, att dom är fyllda av en nyfikenhet, glädje, kärlek, mjukhet och bara fyller rummet med den energin. Och att dom med glädje tar emot andarna som kommer, släpper loss sina korslagda armar över hjärtat och bara tar emot! Ärliga, härliga budskap fyllda med Sanning & Kärlek.


Huah. Imorgon ska jag skriva om hur det känns dagen efter.....
Läser någon det här - så snälla... kan du finna i ditt hjärta att skicka lite glad-energi till mig ikväll? Tack, tack. Och kanske lite Valiumenergi nu, så jag klarar dagen?


Bra där. Då ska jag klä på mig och gå till Skattemyndigheten och övertyga dom om att även en person som varit väldigt sjuk, gått i konkurs och levt som en liten loppa senaste åren kan komma igen och göra något väldigt bra av sitt liv. Undrar om dom tror på sånt här....

JAG VILL BLI ETT MEDIUM - VISA MIG SNABBASTE SÄTTET!

Idag är jag lite sur & kinkig. Så då skriver jag igen - skriver av mig och orden landar någonstans i cyberrymden och ger mig kraft att gå vidare. Igen.
Nytt...?  Nehehehehe då! Same shit, different day. Så nu är det nog läge att JAG förändras så det här dramat går över nån j-la gång.


Nu skriver jag rakt ur hjärtat hur jag uppfattat det mediala sedan allra första början. I MIN värld finns det inget annat sätt. Du blir ett värdelöst medium om du går några quick-fix-kurser, lär dig några trolleritrix och simsalabim så kan du skicka andar till ljuset, rensa hus, lägga tarotkort och säga sååå kloka saker - allt för några tusen och ett par helger. Funkar inte. Så det så.


Att vara medial är ett sätt att vara, något som utvecklas hos dig och din själ allteftersom du gör jobbet med dig själv. Är du full av dramor, offerkoftor och manipulationer i ditt liv, då blir du ett synnerligen mediokert medium som går igång på både det ena och det andra.
Att vara andlig och medial kan du vara och jobba med precis vad som helst, många gånger möter jag de mest andliga personerna på helt andra ställen än bakom tarotkorten & kristallkulan... Min pappa till exempel. En av de alldeles fantastiska människorna som bara är kärleksfulla, ombryende, ärliga och bara finns där för dem de älskar.


I över 20 år har jag jobbat inom den här branschen. Efter väggen/stupet och sättet jag blev frisk på, så hade jag inget val tyckte själen... så jag gjorde det själen ropade på.
Genom åren har det blivit en hel del medialt arbete, många healingkurser & resor, massor av konsultationer och resor. Möten med människor som betytt massor. Tog pauser när livet smärtade och jag var tvungen, tyckte jag, att ta hand om min egen resa. Sen ropade själen igen, och jag var på banan igen. 
Ser alldeles för många människor som vill ha spänningen i det mediala, dom vill verkligen imponera med dom mediala kunskaperna och verktygen. Men dom vill inte gå in i sig själva och möta det som behöver upp i ljuset och helas.


Dom har inget hos mig att göra. Så är det bara. Jag blir en jobbig j-el som envisas med spotlighten på det som är tungt och inte ska bo därinne. För jag har sett för många gånger hur det går med de medium, healers och andra terapeuter som bara fortsätter att göra sitt bära-på-andra-skit, ge råd och boosta egot så det dreglar om det för att dom är så braaaaa på det dom gör. 
Isch säger jag bara. 


När jag möter dem från andra sidan - vad händer då? Vad är det dom säger? Varför kommer dom tillbaka?? Dom har ju lämnat den här dokusåpan, varför bry sig om att återvända för att prata med oss - helt infångade av dramorna i våra liv?
Jo. Alla som jag mött från andra sidan, utan undantag, har kommit för att dom vill säga något väldigt viktigt till dem de älskar som vandrar kvar på Moder Jord.


"Ta hand om ditt liv. Gör inte mina misstag, snälla lyssna på mig. Jobba inte bort dem du älskar. Lyssna alltid på din kropp om den är trött, ledsen, arg - den vill berätta något. Våga lyssna på ärliga människor, våga be om hjälp att se det du inte ser i din blindhet. 
Jag ser dig. Jag ser var du sitter fast, när det inte är så lyckat det du håller på med, och jag kan berätta för dig! Sen får du själv bestämma vad du ska göra med det. Men snälla... stanna upp ett tag. Se. Känn. Våga leva ut känslorna och våga slutligen låta det läka. Men det börjar med att du ser Sanningen om dig själv. För det fick jag göra när jag dog. Det första som skedde var som en gigantisk själsspegel som jag stod inför. Fick skärskåda mig själv in i minsta detalj. Uuuurrrk, verkligen inte roligt alltsammans. Men jag var tvungen att se nu. Gick inte att blunda, förneka, ljuga längre. Gick inte skylla på andra, bli arg när någon påpekade. Jag fick möta mig själv. Äntligen. Och nu kommer jag till dig, älskade du, för att stötta dig i att våga öppna ögonen och se. Dig. Smit inte undan längre. Sluta ljug. Våga se dig själv och gör det här jobbet och jag garanterar dig så mycket Liv i Livet att du inte kommer att känna igen ditt grådaskiga, stressiga, ofokuserade, pladdriga jag. Det blir närvaro. Gör det. Vänta inte längre. Tro mig - jag vet. En dag är det försent. Då får du ta det i andeform, och det är så mycken mer utvecklandekraft om du gör det i livet. För det är ju precis det du är här för. Att våga utvecklas, lägga det som inte fungerar bakom dig och gå in i Ljus, Inspiration och massor av Glädje. 
Ta den hjälp du kan få för att öppna upp dina andliga kanaler, det går faktiskt lättare om du får lite stöd att se. För vi blir rätt snart blinda för dramatiken i våra liv. Bli inte arg om någon annan SER dig och ditt självbedrägeri. Tacka. Låt upprördheten bli ditt bränsle till att ta tag i dig själv. Gör det. Vänta inte. Livet väntar....."


Detta är vad jag tycker de säger från andra sidan, oavsett om de är anhöriga som dött, guider, vägledare eller någon annan kosmisk instans. Och ju mer du gör jobbet, desto renare blir dina kanaler och desto mer förstår du av dessa subtila världar. Du blir en sant andlig person. Medial, healer, seende. Sen kan du välja om du vill ha detta som ett jobb eller helt enkelt vara i det som ett sätt att leva. Det är ditt val.


Men som jag önskar att detta smusslande med sig själv var över. Säger någon något till en som är i förnekelsen, så blir det oftare ilska och försvar, istället för en ljuvlig aaaaahhaaaa!!! Det är därför det inte funkat så bra! Vilken kul värld det blir när vi nu börjar välja så istället.
Hur vill jag ha det nu då..? Tja, just idag är jag lite trött och sliten av olika ting som händer (läs människor) och då vill jag bara lägga av. Jag öppnar min restaurang istället. Eller bageri. Eller skodesign... Vad som helst - men inte medium längre!!


Imorgon,eller kanske rentav precis just nu när jag skrivit av mig, så är ju glöden där igen. Vet ju precis hur det känns själv när jag släpper prestigen och stoltheten, biter i det sura äpplet och ser. Och vet också vilken lycka jag känner när skiten rinner bort och jag möter ett par glittrande ögon som väljer att vakna. Det är lycka för mig. 
Så... visst kommer jag att fortsätta. Men säger igen - för säkert 1000000000:e gången;
                     DONT FIGHT ME - MEET ME.....