Kan kärlek....

Kan kärlek räcka till när någon är vilse... Kan kärlek vara bryggan som får den älskade vännen att finna en väg ur självdestruktivitet..? Och i så fall... hur ser den kärleken ut?
Det har inte hjälpt att jag blundat.
Det har inte hjälpt att jag rasat, gråtit, bönat, bett.
Det har inte hjälpt att jag varit hård, skoningslös.
Det har inte hjälpt att jag låtsats ignorera.
Det bara fortsätter...

Idag gråter mitt hjärta för en vän, en så älskad vän.
Ord räcker inte till, inte allt annat jag försökt.
Jag tror så på denna starka själ, jag vet att det finns en väg ut ur
eländet.
Jag vet att jag inte ska bära på någon annan, men ibland blir smärtan i alla fall stor när vägen nedåt bara får betraktas, utan att man kan påverka Valet.
Kanske min kärlek ändå betyder något, kanske den hörs i orden, bönen, ögonen och mitt hjärtas engagemang. Kanske Kärleken ändå betyder något...

Min älskade vän - välj Livet. Styrkan. Passionen. Du äger den ju, som få... Din sprakande livsenergi smittar ju alla när du vill deltaga i Livet. Välj bort din ensamhet, välj bort motståndet mot att be om hjälp.
Du kan.

Jag får sakta ta in medvetenheten att jag inget kan göra så länge du inte säger orden, känner meningen i dem;
Jag vill....

Snälla, älskade - göm dig inte längre. Alkoholen kan inte rädda dig, den kan bara sänka dig, dränka dig i ett mörker som det är så svårt att hitta bort från.
Kärleken finns ju här - vi är så många som älskar dig, som vet din Kraft.
Så svårt det är att med armarna utefter sidorna bara få se på. Vänta. Vänta på beslutet... Jag vill.

Mitt hjärta gråter idag. Och jag vet faktiskt inte om jag vill att det ska sluta gråta. För vem är jag då? Vem är jag om jag är likgiltig inför mina älskades liv och beslut? Ingenting. Jag är, i min själs värld, ingenting om jag inte bryr mig.
Så jag gråter lite till. Och hoppas.

Truth Motherfucker....

Vilken underbar föreställning igår... Var till Teatermaskinen i Riddarhyttan - ett växande kärlekscenter för Sanning, hur jobbig den än kan vara att se.
The truth will set you free, but piss you off at first...
Sagt det förut, säger det igen - vi har ingen annan väg att gå. Och jag blir så oerhört inspirerad av människor som vågar berätta sig själva. Rakt upp och ner, precis som det är. Inga tjyv- och rackarspel, bara Sanningen.

Drömmarna inatt var så intensiva att jag behövde lång stund varje gång jag vaknat av en ny omgång.... Blir så tydligt hur andras sanning väcker min egen hunger efter att veta mer, förstå mer, vad som gömmer sig inom mig.
För jag ska bli än mer fri, bli än mer Sann.

Ett beslut växer sakta, men starkt, fram inom mig. Jag måste skriva. Kan inte ha allt det här praktiska hänga över mig.  Måste skapa frihet i mitt liv, där utrymme finns för mitt magiska skrivande.
Det är hon, sagomagikern, som måste vakna. Det är hon som värker i min kropp, av stagnationen att inte få tiden att få uttrycka sig.
Hon måste få syre, liv & tillåtelse....

Beslutet blir stort för mig, men det måste ske. Jag värker sönder av att ha detta ständiga ok av måsten över mig. Måste finna en väg, finna skrivarstugan och den sinnliga friden som lägrar sig över mig. Måste få uttrycka mig, måste få skriva....
Det är de enda "måsten" jag tänker lyssna till....

Det är nödvändigt, orkar inte gå sönder en gång till - tar för lång tid att lappa ihop. Hon är så trött idag, lilla kroppen. Hon värker så... och det är slut på pellets. Måste åka för att köpa. Måste lasta säckar... hur fan ska det gå till när jag knappt orkar lyfta kaffekoppen??
Kroppen & själen vill ha lugn, ro och skriva flera timmar om dagen.
Hur skapar jag det?? Det blir oerhört spännande. För det måste ske nu. I love it.

Andlighet 2012

Jaha, så kan det också framställas. Är jag nöjd? Känns det bra? Svaret blir ett sorgsamt "nej".
Var det jag som svek? Var det jag som fuskade och lurades?? Hur kan jag och flera med mig framställas som de som är de minst andliga..?? Jag förstår inte...
Du krossade mitt hjärta. Du bedrog och lurades och det samma månad som vår älskade andliga moder gick över till andra sidan. Jag hade lämnat allt för att skapa vårt center. Jag jobbade 24/7, jag älskade er, jag var beredd att göra allt för att det skulle funka...
Inte ett ögonblick kunde jag ens föreställa mig det som sedan hände.

Hur är det möjligt? Hur tänkte du? Hur kunde du ens komma på tanken att luras i andevärldens namn..? Lär väl aldrig få svar på frågorna, men när du nu framställs som den som är offret, ja, då känns det hårt i hjärtat. Som en stålvajer som vrids om än en gång.
Och när vår älskade mentor/"mamma" dras in i intervjun, som att hon skulle ha något att göra med denna vidriga artikel - ja, då kräks jag nästan. Hur kan du?
Inte en enda gång har du ringt efter chocken jag fick när allt avslöjades. Inte en gång har du frågat efter hur jag, efter 15 års vänskap och närhet, tog ditt bedrägeri och att du ljög mig rakt i ansiktet - gång på gång. Inte ett samtal. Inte ett mejl.

Och nu är du offret. Det är dig det är synd om. Vi andra, vännerna, kollegorna - det var vi som svek och lämnade dig.
Nej, det här känns inte bra någonstans. Hur andas du? Hur känns det när jag, som var en av de närmaste, framställs som den oandliga? Hur sover du på nätterna?
Finns det något ögonblick när du överväger hur jag haft det dessa 1,5 år? Hur jag kämpat för att få tillbaka glädjen i det mediala jobbet? Och alla andra som jag mejlat, pratat med - ännu har de varken fått ursäkt eller pengar tillbaka....

Vill inte vara bitter... Men det känns så sorgligt att det är jag som står ute i kylan och framställs som den som svek. Fy fan för dig. Ja, så känner jag idag. Har gång på gång övervägt att ringa, fråga hur det går, hur ni bearbetar allt - velat förlåta. Men gång på gång så förstår jag att du bara gått vidare. Utan en tanke på oss andra.
Är jag då en usel människa som inte bara känner kärlek och förlåtelse? Ja, jag har förlåtit dig i mitt hjärta. Men det gråter ändå när jag läser artikeln i denna "andliga" tidning. För det är du som är offret. Ingen annan.