I mer än tio månader hade han ett rent helvete. Åkte in och ut från sjukhuset, bollades mellan läkare, låg inne på HIA till och med ett par gånger. Alla gav samma svar. Det är inget fel på dig, du kan jobba och träna som vanligt. Det är psykiskt. Till slut lade de in honom på HIA (hjärtintensiven) igen - men bara för att hans sambo inte gav sig. Morgonen efter han blev inlagd fick han en hjärtinfarkt. Vi tror oss veta att han inte längre skulle vara bland oss, om han inte legat inne och prover togs kontinuerligt, så att infarkten noterades. Iltransport till operation, helt igensatt på hjärtats ena sida... Vad säger man..? Men som inte det var nog....
Nu kämpar han igen. I motvind. Ingen uppföljning, inget hörsammande när han försöker få tid och hjälp på Medicinmottagningen. Han klarar inte av att träna, betablockerarna (förmodligen, om det inte är igensatt i hjärtat igen, vad vet vi???) hindrar honom, känns som om hjärtat sprängs.
Han kan inte sova på nätterna, då det är sådana smärtor och tryck över bröstet.
Jag kan fortsätta och fortsätta om alla symtom och hur han har det.
Men jag stoppar här.
Men nu är det krig. Nu ska här anmälas - 10 månaders ignorans, helt onödigt lidande. 0 respekt överhuvudtaget under hela denna tid. Sen toppar sjukvården med detta - ingen uppföljning överhuvudtaget. Nu får ni fanimej skärpa er!! Det har redan skrivits i tidningarna om er usla uppföljning efter hjärtinfarkter, ni ligger bland de absolut sämsta i hela landet på Mälarsjukhuset. Ändå skärper ni er inte.
Så skyll er själva. För så här får det inte gå till. Bara för att en människa ser vältränad ut - säker på att det är många fler som drabbas av detta - får ni INTE ignorera att undersöka från topp till tå när en människa säger att de inte mår bra i hjärtat.
Idag ska jag undersöka alla vägar hur man skapar debatt om sjukvårdens fullständiga inkompetens på att ta hand om människor.
Skyll er själva.
tisdag 28 oktober 2014
fredag 24 oktober 2014
Känner mig som en labb-råtta...
När man provar på i stort sett allt man kan tänkas hjälpa till på traven, så är det alldeles för lätt att det till sist blir för mycket. Kroppen blir faktiskt belastad av allt för mycket tillskott, detox och kurer, till slår den bakut av protest på alla intag...
Det kan ju, för en person som är frisk och i full fart, låta nästan patetiskt med oss som råkat ut lite för kroppslig obalans som gått lite väl långt, när vi sätter fart och pratar om alla våra kurer. För det är ju nya hela tiden! Så till sist märker man på omgivningen att intresset är tämligen blekt för den senaste kuren eller metoden man hoppat på... Det får i alla fall mig att tänka till. Få se här nu... när började det? 1988 var det en rejäl kur när sköldkörteln exploderade formligen och det var illa ställt med den här damen. Där kom första totalt motsatt läkares inrådan-kur, den gången en biopat och massa tillskott istället för erbjuden operation eller radioaktivt jodintag, vilket jag absolut vägrade. Min läkare var en aning irriterad...
Tänker inte, orkar inte, skriva ned allt som skett sedan dess. Men vore faktiskt lite intressant för min egen del att veta hur mycket pengar, hur mycken tid, hur många gånger jag legat helt utslagen av "utrensningar"... för det är det ju alltid när kroppen mer eller mindre kollapsar av den senaste detoxen, eller hur? Ni som provat vet ju att även om man är mer eller mindre döende när man investerat i den där superdyra kuren så är det bara det det handlar om. Så man uthärdar. Och väntar. När det sedan bara blir sämre och sämre igen, så har man förmodligen missat själva pointen eller också är jag helt enkelt för negativ på kvantfysisk nivå...
Nu har jag en inkänning de lux. Bara blev stående härom morgonen när jag skulle intaga alla multivitaminer/mineraler, D-vitaminer, hormoner, pulver, juicer och bara kände hur det vände sig i hela mig. Mina njurar fullkomligt vrålade - nooooo more!!! Vi orkar inte, killarna och tjejerna här nere har gått i strejk! Vi är överbelastade! Ge dig nu, för helvete!!
Så vad gör jag nu då..? Jodå, jag fortsätter med vissa grejer som känns bra, lugnar mig med vissa. D känns ju helt ok, liksom aloeverajuicen. Kombinerar det med att fortsätta med Eva Renners fantastiska kost, där socker, vetemjöl och stärkelse är väck, lagar mat och bakar och tränar upp en fenomenal förmåga att laga gott på nytt sätt. Blir en prima kokbok längre fram.
Och kvantfysiskt då? Jodå, går ännu längre in i mig själv, lyssnar och hittar nya trickiga vägar "down the rabbithole"... Skitspännande resa när magin kommer tillbaka och jag på ännu djupare cellnivå känner helandet som äger rum när jag förstår vad just jag behöver just nu. Och vad jag inte behöver. Läkningen kan vara momentan. Men liksom jag får igång min bil igen när den får vad den behöver, så måste jag ta reda på vad just det behovet är. Bensin? Olja? Byta ut det punkade däcket? Fläktremmen som rykt?
Mitt i min resa så blir jag också allt bättre på att verkligen, alltså VERKLIGEN, ta hand om mig själv. Den inre stressen är en riktig skitbov och min stresströskel är typ 1 mm hög. Jag väljer bort all form av stress och det är inte ens i närheten av världen där ute. Jag är helt borta från det tempot och många skulle skratta på sig om de visste hur lite jag klarar av att få upp tempot. Men som jag börjar trivas med livet.... Balans, balans...
Nu säger kroppen och själen, när jag tittar ut på det regntunga landskapet utanför mitt sovrumsfönster - vi vill till solen!!!!! Kanske Spanien..?? Egypten? Haha - man får förstås välja vad man kan lyssna på.... jag säger till dem båda - sen kanske. När vi lyckats få ihop detta lyssnande med plånboken. För rik blir man sannerligen inte på att lyssna på sig själv. Inte än i alla fall.
Men i min kvantfysiska plan, så ligger det med nu. På väg till fantastiskt mående på alla nivåer och framgång de lux.
Nu jobba lite - idag lite andliga kartläsningar, shit vad jag älskar det. Jag smyglyssnar lite själv också, ojoj, vad kloka jag och andevärlden är tillsammans!! Jag säger så j-la mycket bra saker, så råden får stanna hos mig också, en hel del av dem...
Det kan ju, för en person som är frisk och i full fart, låta nästan patetiskt med oss som råkat ut lite för kroppslig obalans som gått lite väl långt, när vi sätter fart och pratar om alla våra kurer. För det är ju nya hela tiden! Så till sist märker man på omgivningen att intresset är tämligen blekt för den senaste kuren eller metoden man hoppat på... Det får i alla fall mig att tänka till. Få se här nu... när började det? 1988 var det en rejäl kur när sköldkörteln exploderade formligen och det var illa ställt med den här damen. Där kom första totalt motsatt läkares inrådan-kur, den gången en biopat och massa tillskott istället för erbjuden operation eller radioaktivt jodintag, vilket jag absolut vägrade. Min läkare var en aning irriterad...
Tänker inte, orkar inte, skriva ned allt som skett sedan dess. Men vore faktiskt lite intressant för min egen del att veta hur mycket pengar, hur mycken tid, hur många gånger jag legat helt utslagen av "utrensningar"... för det är det ju alltid när kroppen mer eller mindre kollapsar av den senaste detoxen, eller hur? Ni som provat vet ju att även om man är mer eller mindre döende när man investerat i den där superdyra kuren så är det bara det det handlar om. Så man uthärdar. Och väntar. När det sedan bara blir sämre och sämre igen, så har man förmodligen missat själva pointen eller också är jag helt enkelt för negativ på kvantfysisk nivå...
Nu har jag en inkänning de lux. Bara blev stående härom morgonen när jag skulle intaga alla multivitaminer/mineraler, D-vitaminer, hormoner, pulver, juicer och bara kände hur det vände sig i hela mig. Mina njurar fullkomligt vrålade - nooooo more!!! Vi orkar inte, killarna och tjejerna här nere har gått i strejk! Vi är överbelastade! Ge dig nu, för helvete!!
Så vad gör jag nu då..? Jodå, jag fortsätter med vissa grejer som känns bra, lugnar mig med vissa. D känns ju helt ok, liksom aloeverajuicen. Kombinerar det med att fortsätta med Eva Renners fantastiska kost, där socker, vetemjöl och stärkelse är väck, lagar mat och bakar och tränar upp en fenomenal förmåga att laga gott på nytt sätt. Blir en prima kokbok längre fram.
Och kvantfysiskt då? Jodå, går ännu längre in i mig själv, lyssnar och hittar nya trickiga vägar "down the rabbithole"... Skitspännande resa när magin kommer tillbaka och jag på ännu djupare cellnivå känner helandet som äger rum när jag förstår vad just jag behöver just nu. Och vad jag inte behöver. Läkningen kan vara momentan. Men liksom jag får igång min bil igen när den får vad den behöver, så måste jag ta reda på vad just det behovet är. Bensin? Olja? Byta ut det punkade däcket? Fläktremmen som rykt?
Mitt i min resa så blir jag också allt bättre på att verkligen, alltså VERKLIGEN, ta hand om mig själv. Den inre stressen är en riktig skitbov och min stresströskel är typ 1 mm hög. Jag väljer bort all form av stress och det är inte ens i närheten av världen där ute. Jag är helt borta från det tempot och många skulle skratta på sig om de visste hur lite jag klarar av att få upp tempot. Men som jag börjar trivas med livet.... Balans, balans...
Nu säger kroppen och själen, när jag tittar ut på det regntunga landskapet utanför mitt sovrumsfönster - vi vill till solen!!!!! Kanske Spanien..?? Egypten? Haha - man får förstås välja vad man kan lyssna på.... jag säger till dem båda - sen kanske. När vi lyckats få ihop detta lyssnande med plånboken. För rik blir man sannerligen inte på att lyssna på sig själv. Inte än i alla fall.
Men i min kvantfysiska plan, så ligger det med nu. På väg till fantastiskt mående på alla nivåer och framgång de lux.
Nu jobba lite - idag lite andliga kartläsningar, shit vad jag älskar det. Jag smyglyssnar lite själv också, ojoj, vad kloka jag och andevärlden är tillsammans!! Jag säger så j-la mycket bra saker, så råden får stanna hos mig också, en hel del av dem...
söndag 19 oktober 2014
Förvirringen kan bli total när du har lyssnat på 542 experter som säger emot varandra
Nu har jag lyssnat på två experter som ger mig hopp efter att ha sökt och famlat i mörkret i åratal.
Att ge upp är inte min grej.
För sisådär 30 år sedan fick jag en wiplashskada, en väldigt allvarlig sådan och den hjälp jag till sist erbjöds, efter mycket expertbesök, var sjukpension då det inte fanns något att göra.
Några år efter detta var en galen sköldkörtel ett faktum, men då jag istället för sjukpension valt att syssla med försäljning och lärt mig positivt tänk, så var jag riktigt jävla sjuk innan en annan person noterade vad som höll på att ske, så jag hamnade hos läkare och fick äta betablockerare för att hjärtat inte skulle sprängas då jag hade en vilopuls på mer än 150, och cellgifter för att få sköldisen att lägga ned.
Brakade ett tag efter det, efter att ha fortsatt mitt positiva tänk och ett liv i 390 km/tim.
Sedan dess har jag sökt. Allt. De metoder och tänk som jag inte provat finns knappt.... Och i många år har alla jag träffat som sagt sig kunnat hjälpa mig varit likadana besserwissers allihop. Utan undantag. För alla har vetat att kör jag bara deras race, så blir allt bra.
Herregud, vad jag kämpat! Soppor, juicer, detox-metoder som gjort att jag kräkts i dagar, kurer och dieter.... Fy faaaan, vad trött jag är på skiten nu. Senaste var en diet där man ska äta typ 19 kg fett om dagen och inte kolhydrater alls... Hjälp, så dålig jag varit ett tag nu...
Men nu har jag lyssnat på två väldigt pålästa personer och fått lite ryggrad och lust/tro igen. För att ge upp är ju liksom inte min grej..
Det som är skillnaden här mot alla andra "experter" jag mött, är att de delar med sig av sin kunskap och pålästhet och jag kan känna efter själv. Glädjande nog kan jag konstatera att många saker och brister i mig själv kan jag känna igen och jag har vetat vissa saker men kanske inte vågat riktigt lita på mig själv. För förvirringen kan bli total när du lyssnat på 542 "experter" som säger emot varandra...
Min förvirring börjar lätta och dimstråken är helt underbara att se försvinna, lösas upp.
För det finns ingen metod som hjälper alla. Vi bara måste få liv i vår egen vetskap och lyssna på den.
Plus att vi består av så många olika fasetter, vi människor... Det räcker inte att bara meditera. Eller göra yoga. Eller äta rätt. Eller träna som en tok. Eller dricka en viss juice. Vi måste ha hela baletten! Om du gör vissa tårtbitar av dig själv, men ignorerar vissa - då kommer du inte att må bra. Så det så.
Fortsätter min härliga kost, utan socker, stärkelse, vetemjöl, de flesta sädeslag. Kompletterar med olika tillskott som känns helt rätt för mig. Och fortsätter skaffa kunskap. Känns spännande och inspirerande! Funderar på en härlig onlinekokbok, lite resor i detta tänk & coaching här på min underbara plats i livet där jag bor....
Allt är gott och idag blir det finbesök av mina älskade döttrar. För kärlek är ju kittet som håller ihop alla tårtbitarna, och utan kärleken så kvittar det precis hur jag mår...
Att ge upp är inte min grej.
För sisådär 30 år sedan fick jag en wiplashskada, en väldigt allvarlig sådan och den hjälp jag till sist erbjöds, efter mycket expertbesök, var sjukpension då det inte fanns något att göra.
Några år efter detta var en galen sköldkörtel ett faktum, men då jag istället för sjukpension valt att syssla med försäljning och lärt mig positivt tänk, så var jag riktigt jävla sjuk innan en annan person noterade vad som höll på att ske, så jag hamnade hos läkare och fick äta betablockerare för att hjärtat inte skulle sprängas då jag hade en vilopuls på mer än 150, och cellgifter för att få sköldisen att lägga ned.
Brakade ett tag efter det, efter att ha fortsatt mitt positiva tänk och ett liv i 390 km/tim.
Sedan dess har jag sökt. Allt. De metoder och tänk som jag inte provat finns knappt.... Och i många år har alla jag träffat som sagt sig kunnat hjälpa mig varit likadana besserwissers allihop. Utan undantag. För alla har vetat att kör jag bara deras race, så blir allt bra.
Herregud, vad jag kämpat! Soppor, juicer, detox-metoder som gjort att jag kräkts i dagar, kurer och dieter.... Fy faaaan, vad trött jag är på skiten nu. Senaste var en diet där man ska äta typ 19 kg fett om dagen och inte kolhydrater alls... Hjälp, så dålig jag varit ett tag nu...
Men nu har jag lyssnat på två väldigt pålästa personer och fått lite ryggrad och lust/tro igen. För att ge upp är ju liksom inte min grej..
Det som är skillnaden här mot alla andra "experter" jag mött, är att de delar med sig av sin kunskap och pålästhet och jag kan känna efter själv. Glädjande nog kan jag konstatera att många saker och brister i mig själv kan jag känna igen och jag har vetat vissa saker men kanske inte vågat riktigt lita på mig själv. För förvirringen kan bli total när du lyssnat på 542 "experter" som säger emot varandra...
Min förvirring börjar lätta och dimstråken är helt underbara att se försvinna, lösas upp.
För det finns ingen metod som hjälper alla. Vi bara måste få liv i vår egen vetskap och lyssna på den.
Plus att vi består av så många olika fasetter, vi människor... Det räcker inte att bara meditera. Eller göra yoga. Eller äta rätt. Eller träna som en tok. Eller dricka en viss juice. Vi måste ha hela baletten! Om du gör vissa tårtbitar av dig själv, men ignorerar vissa - då kommer du inte att må bra. Så det så.
Fortsätter min härliga kost, utan socker, stärkelse, vetemjöl, de flesta sädeslag. Kompletterar med olika tillskott som känns helt rätt för mig. Och fortsätter skaffa kunskap. Känns spännande och inspirerande! Funderar på en härlig onlinekokbok, lite resor i detta tänk & coaching här på min underbara plats i livet där jag bor....
Allt är gott och idag blir det finbesök av mina älskade döttrar. För kärlek är ju kittet som håller ihop alla tårtbitarna, och utan kärleken så kvittar det precis hur jag mår...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)