Ord som har betytt...

Skrev en liten notis på facebook häromdagen, när jag varit med om en händelse som påverkade mig mycket och som jag, förstås och som alltid när något är starkt, lärde mig mycket av. Här tänker jag fokusera på hur ord påverkat mig på ett oerhört starkt och positivt sätt, när man befinner sig i en skörstark situation i livet med sig själv, så kan ord faktiskt få skeppet att vända - även om det är en tung Atlantångare... Både åt ena och andra hållet, men det dök upp ord som jag fått på vägen och som förändrat mycket i mitt liv. 
Självklart är det jag som tagit ansvaret för själva förändringen, men orden kom så att jag vågade ta stegen... vända blicken och känslorna åt annat håll än nedåt...

Sprang i Livet, nonstop fram till sisådär 30-årsåldern. Tempo á la duga, hur mycket som helst att göra, positivt tänk som gjorde att jag kunde köra över mig själv big, big time. Sjukdom efter sjukdom, jag bara körde vidare med flaggan i topp. Här tänks det positivt minsann!!!
Så en dag mötte jag en kvinna på en säljträff vi hade på företaget jag arbetade på då. Hon skulle prata om färger och energier. Eller nåt.
Plötsligt valde hon mig och ritade min aura (vilket jag för övrigt inte hade en aning om vad det var då) och började säga saker som fullständigt vände min värld upp och ned....

"Nu räcker det. Nu är det order från Högsta Ort (hon pekade uppåt). I morgon dag är det du som sjukskriver dig. Du kanske kan köra ett halvår - ett år till, men är du villig att betala det priset?"

Skiträdd, ångestladdad inför ekonomi, lägga ned företag med banklån osv, osv, osv, så gjorde jag det. Precis som hon sa.
Och jag kan lätt säga att det var det bästa jag gjort och gav mig en dörröppning in till min själ, mitt mediala jag som var som en tornado några år. Sedan mötte jag Don McFarland, Patric Collard, Iris Hall m fl som fick mig att förstå vad som hände med mig.
Mitt liv blev totalförändrat.

Säkert hade jag förr eller senare sprungit in i väggen ändå, men förmodligen på ännu mer trasigt sätt...

Amorgos....

Ikväll är det Amorgoskväll... De som reste med mig sist kommer hit och vi väcker upp greklandsmagin igen...
Denna ö, vad den betytt för mig. Upplevelserna jag haft under mina 15 kursresor hit, skulle jag kunna skriva en bok om. Och jag kanske gör det, men förmodligen skulle ingen tro på mig om jag berättade allt som hänt där. Det är helt enkelt en sanslös kristallenergi som påverkar oss alla på ett väldigt djupt plan och gör Magin möjligt...

Nu ska jag göra iordning maten för kvällen - blir pulled beef med kött från Tre Bönder, helt underbart kött btw... Ska fundera ut en efterrätt, inte min starka sida precis... Men det blir ju bubbel med snittar när dom kommer, ljuvligt god mat med härligt gott rött vin till, så efterrätten kanske inte behöver vara så enastående.

Njuter fortfarande av att ha utlevt så mycket av mina känslor på sistone, herregud vad nyttigt det är. Konstaterade igår när jag vandrade i skogen att det varit alltför ljummet, alltför länge. Lärda är vi att vissa känslor är fula - avundsjuka (kallar jag längtanskälla), ilska, frustration, ledsenhet o s v. Glada ska vi vara och uppföra oss, Gud bevars...
Men så klart är det ju så det går till; vi blir lärda att vara ljumma och bete oss fint och belevat och absolut inte hålla på med meningslöst lyssnande på oss själva. Så stängs det av.

Men nu fyller jag snart 60, så nu har jag beslutat mig för att vara ok med precis hela mig - oavsett hur det ser ut för stunden. För i ilskan som jag upplevde häromdagen, så låg en sanslös handlingskraft och energi gömd! I en ledsenhet jag upplevde för någon vecka sedan, en djup besvikelse på en nära anhörig, så fann jag hur jag fortfarande tar hand om och när den duktiga flickan som aldrig kommer i mål och är duktig nog. Och så vidare.

Och grejen är - när det nu kommit upp så starka känslor och jag bejakar dem hela vägen, så känner jag en djup glädje som varit lite bortblåst under en längre sjukdomstid. Wow. Känns helt underbart, kan jag säga.
Är jag frisk i och med det? Nja, verkar som min lilla sköldkörtel tagit för mycket stryk för det. Men jag har sett till att jag kan få den bästa av behandlingar så att jag kan fortsätta ha ett värdigt liv, tack vare styrkan som kom efter ilskeattacken.

Idag bejakar jag Glädjen, för det är en sådan dag idag. Och ikväll umgås jag med Sanna människor, hela vägen in är det äkthet. För har man varit på Amorgos så vet man hur det ska vara. Många gånger kan vi gå in i dimman när vi kommer hem igen, men själen hittar alltid Vägen igen och cellerna kräver Närvaron som de fått uppleva på denna Magiska kristallö. Visst kan de slumra ibland, men efter ett tag så blir det inbördeskrig mellan ett räddhågset Ego och alla Cellerna som vill vakna igen... Och leva... För det gör man sannerligen på Amorgos. I Sanning. Och Passion.

Arg..? Vem..? Jag..? Kan du ge dig f på.

Nej, arg ska man ju inte vara. Herregud. Hur skulle det se ut om alla tillät sig sådant?? Och speciellt då jag, som ska föreställa vara en medial, andlig, spiritualistisk varelse som är Ljus & Kärlek??

Vill jag högaktningsfullt sk-ta i. Jag har alltid, så länge jag kan minnas, blivit upprörd över orättvisor, mobbning, överhöghet, klasskillnader och annat med medmänskligt. Varit i oändliga diskussioner genom åren, ända sedan barndomen. Men senaste åren har väl luften gått ur mig, blev väl helt enkelt lite för mycket när inbördeskrigen inom den andliga, mediala sektorn satte igång. Plus att jag har en hälsa som drar undan mattan under mina fötter. Gång på gång. Och respektlösheten när jag försöker få hjälp är häpnadsväckande. Jag blir helt enkelt behandlad som en idiot. Och nu fick jag bara nog, tvärnog. Har beställt och fått svinsköldkörtelhormon från USA. Dyrt. Har min vän som allltid stöttar mig i att finna en väg till ett liv med hälsa igen, tur är väl det. Men det är lågpotentialt och bättre variant kan skrivas ut av en läkare på endokrinologen. Vilken jag inte får remiss till. Har lagt ut om detta på facebook och skickat till nyheter24, utan större hopp om lyssnande. För vi 400 000 blir för det mesta behandlade som sveda-värk-och-bränn-kärringar av sjukvården. Och det förbjöds för ett antal år sedan, läkarna fick inte skriva det i marginalen på någon patient. Men visst finns beteendet kvar. Och jag är arg, upprörd, förtvivlad, uppgiven och så ledsen att jag inte har ord för det. Och ilskan hjälper mig mot uppgivenheten....

Jag har tre fantastiska barn, och nu även tre små barnbarn, som jag bara avgudar. Jag har ett jobb, som jag skulle kunna utföra och göra det bra dessutom - jag är en helsikes coach och ett skickligt medium med hög, ren kanal. Men för det mesta orkar jag inte. Tröttheten från helvetet, mjölksyran och värken i kroppen, yrseln, andfåddheten, hjärnsläppen gör att jag inte förmår göra det jag älskar mest - vara aktiv, social, utföra sysslorna här på gården. Finnas till och känna liv.

Och i denna ilska, som jag nu låter flöda fritt, så finner jag förhoppningsvis kraften att än en gång resa mig och fightas för mitt liv. Reagerar på allt möjligt nu. Som att regeringen står handfallna inför det faktum att sjukskrivningarna ökar och blir längre vad gäller ångest, depressioner och det som kallades utbrändhet förut. Tacka fan för att det blir så. När ni valde att till varje pris skicka ut människor i arbetslivet igen i slutet av 90-talet, när ni bestämde er för att "ta tag i det här problemet". Med mediciner och tvång skickades människor ut i arbetslivet igen, trötta, trasiga, sönderbrända och utan chans till riktig rehabilitering. Och nu, några år senare så har ni resultatet, kära regering. Nu går det inte. Dom kan helt enkelt inte tvingas till arbete, dom är för dåliga för det. Och nu tar det tid för dem, många kanske helt enkelt aldrig får chansen till ett värdigt liv igen. För vi vet ju idag att det egentligen nog fortfarande skulle heta utbrändhet. För hjärnan har symtom som efter en hjärnblödning efter för långt gången sjukdom och är många gånger irreparabel. Vilken idioti.

Och i allt detta, och mycket mer därtill, så vistas vi människor och försöker göra det bästa av situationen. Nyckelordet borde vara respekt vad det än gäller; sjukdomar, sjukvård, regeringsbeslut, världen i stort, men tyvärr vet en bråkdel av människorna idag vad det betyder.

Skriver av mig, trots att jag vet att jag "bara" har 5 följare. Och en jävligt ointressant sjukdom som få orkar engagera sig i. Tills man själv blir drabbad förstås. För det känns faktiskt lite bättre när jag får ur mig en del av frustrationen och när jag trycker på publicera, så känns det som att jag fått säga vad jag tycker och känner...

Lite mindre arg nu. Ska plocka undan lite, skriva massor - sagor för vuxna nu - och låta magin flöda i mitt liv igen, medveten om att aldrig, aldrig, aldrig ger jag upp....

Själarnas historia....

Djupa funderingar sätter igång igen, när jag börjar skriva. Det som började som en fullkomligt magisk upplevelse, som i sin tur fick mig att ta reda på mer, har nu blivit en mustig historia som får förankring i vår verkliga historia i Sverige...
Inte tänkt alls att jag skulle ha någon research i mitt skrivande. Helt övertygad var jag om att det var magin i historien som var viktig, inte fakta. Men jag har ändrat mig. Det är fullständigt uppslukande, fascinerande, fångande att börja ta reda på så mycket fakta jag kan omkring en historia som bara fullkomligt brakade ner i mitt knä, in i mitt hjärta...

Och allt började med, och jag som inte är sakletarmedium alls, att jag fann ett skepp på havets botten. I Östersjön närmare bestämt....

Och nu växer romanen fram, och alla ingredienser finns där; Mustiga möten mellan människor, en magisk häxa som kanske använder sin kraft och magi på lite fel sätt i sin bitterhet mot gutarna, en tös som förälskar sig i en karismatisk kung och begår sitt livs misstag... Och så vidare...

Är det tidigare-livs-minnen..? Det kan det vara. Men ärligt talat - jag bryr mig inte. Under mina snart 30 som medium och andlig varelse, så har historierna varit oändliga som jag mött. Historierna som själarna vill berätta, för att de ska få ro. Säger inte då att alla jag möter är just mina tidigare liv, det är ju helt omöjligt, säger inte heller att de själar som inte fått ro är spöken som inte kommit vidare. Jag säger bara att jag tror att vi alla, i den oändliga väven, vill ha våra historier berättade, hörda. För allt hänger ihop och allt betyder något...

Just nu uppslukad av funderingarna om varför dessa kraftfulla möten uppstår, nu som då. Är vi del av en oändlig, guddomlig plan? Är allt förutbestämt och menat att ske? Eller är alla dessa händelser, som vi får vara med om på vår själsväg, bara så att vi helt enkelt lär oss vad som funkar och inte? Som ett barn som lär sig gå och inser att bordskivor ska man akta sig för när man reser sig..?
Lägger vi för stor betydelse i meningen med livet? Eller har allt en alldeles magisk, vibrerande, underbar, depressionsbortjagande kraft?

Vi kan väl konstatera att ingen av oss vet... Liksom ingen av oss vet exakt vad som hände för snart 500 år sedan när en Kung mötte en Häxa och en ljuvlig ung Kvinna som föll hals över huvud för honom... Det vi vet är att 1361 hände det grejer på Gotland... och jag är fångad.

Nu åker jag till Stadsbiblioteket för att låna hem några pappersböcker. För nu vet jag att jag vill blanda fiktion, mina egna andliga upplevelser och så mycket fakta som det går att få om den tiden.

The Heat of Passion is on.....

Ut ur dimman....

Behöver vi veta vad det är som får saker och ting att vända..?  Verkar så ibland, som att vi måste gratifiera eller på något sätt uppmärksamma exakt vad det var som fick vindarna att vända uppåt, utåt, i rätt riktning... För min del så skiter jag precis i det. Huvudsaken är ATT det vänder och att det är jag som gjort det, oavsett vilken detalj det är som fick det att funka. I vårt komplicerade maskineri så misstänker jag att det faktiskt är en hel serie av komponenter som gör att "plötsligt" motorn och hela den magiska maskinen Kroppen fungerar igen. Och som chef sitter förstås Själen. För utan den spelar det ingen som helst roll vad vi gör, hur mycket vitaminer vi stoppar i oss eller vad vi äter, dricker och gör. Själen måste få vara Chefen. Så är det bara. Men - det tar inte bort det faktum att de andra delarna måste vara med också. Annars blir det ju inte jag. Jag är min Själ. Jag är min Kropp. Jag är mina Tankar. Jag är Jag. En komplicerad, vacker, otroligt intrikat Skapelse...

Och jag är lycklig idag. Känns som jag suttit fast i en lerklump, långt ner i dammen, med huvudet före. Varje rörelse, varje tanke, varje händelse har varit en smärta och oerhört jobbigt.

Nu har jag dragit mig loss från lerklumpen och den befriande känslan när hjärnan klarnar, kroppen släpper mer och mer av sin smärta - ja, den är obeskrivlig.
Vad gör jag? Äter rätt för Mig - inget vetemjöl, ingen stärkelse, inget vitt socker, ekologiskt.
Jag skriver. Och skriver. Och skriver. Faaaaaaaan - vad bra jag mår av det!!!! Jag har börjat med naturligt svinsköldkörtelhormon. Jag kör med Fitline, vitaminer jag rör ut i vatten och dricker - funkar skitbra, till skillnad mot tabletter som min kropp ännu inte kan ta hand om.
Jag är i Skogen,  min livlina, min harmonilycka.

Allt det där gör jag. Och jag tror sannerligen jag börjar komma tillbaka till Livet igen, vilket förstås inte går att uttrycka i ord hur det känns. En vår med vänner, skrivande, Spanien, kurser i Livets Extasmöjligheter, med en kropp som lyser och glimrar...

Förväntningar...

Nu har jag tagit naturligt sköldkörtelhormon i två dagar, idag blir tredje... Och ja, mina förväntningar ÄR stora. I höst har symtomen blivit så många fler och så mycket värre, så jag är överlycklig att jag fick tag på detta på nätet. För med "vanliga" läkare är det grymma väntetider och ett vådligt diskuterande hit och dit, för att sedan kanske bli avvisad (igen- blivit det förut) med en massa hummahumma om att det inte är bevisat med någon bättre effekt och annat ointressant babbel och ignorerande.

Förundrar mig så över att ointresset är så stort bland alla läkare här i Sverige?? De få som satt sig in i den komplicerade hormonmaskin som vi är och som lyckas hjälpa folk, mest kvinnor, de har långa, långa köer och flera av dem (och dom är inte många från start) har stopp på att ta in nya klienter...

Vi vill bli friska - fatta!! Det handlar inte om att vi är hypokondriker som gnäller om allt, det handlar om att få hjälp, att få tillbaka våra liv. Så skärp er nu, för jösse namn och införskaffa mer kunskap!! Varför blev ni läkare, en del av er?? Jag fattar inte. Dryga, ointresserade, oinsatta.
Som tur är finns det självklart undantag och många helt fantastiska läkare, så klart. Men inom endokrinologin och förståelsen för sköldkörtelns och binjurarnas komplicerade hormonsystem, där är det ganska tomt...

Uppsvullen, värkande, mjölksyra så fort jag rör mig, en kropp som står helt stilla vad gäller inre organ.... Jag har inget att förlora. Så nu laborerar jag själv med dessa svinhormoner. Måtte det gå bra.

Jag ger mig inte i första taget, men nu har det varit väldigt tungt ett tag. Som tur är orkar jag i alla fall gå ut i skogen ibland och jag har börjat skriva, verkligen skriva och flera berättelser är igång. Min räddning. 
Kör vidare med min kost där jag tagit bort all stärkelse, sädesslag, framför allt vetemjöl, socker, mjölk osv, osv....

Snart ser jag ljuset i tunneln.....