Nej, arg ska man ju inte vara. Herregud. Hur skulle det se ut om alla tillät sig sådant?? Och speciellt då jag, som ska föreställa vara en medial, andlig, spiritualistisk varelse som är Ljus & Kärlek??
Vill jag högaktningsfullt sk-ta i. Jag har alltid, så länge jag kan minnas, blivit upprörd över orättvisor, mobbning, överhöghet, klasskillnader och annat med medmänskligt. Varit i oändliga diskussioner genom åren, ända sedan barndomen. Men senaste åren har väl luften gått ur mig, blev väl helt enkelt lite för mycket när inbördeskrigen inom den andliga, mediala sektorn satte igång. Plus att jag har en hälsa som drar undan mattan under mina fötter. Gång på gång. Och respektlösheten när jag försöker få hjälp är häpnadsväckande. Jag blir helt enkelt behandlad som en idiot. Och nu fick jag bara nog, tvärnog. Har beställt och fått svinsköldkörtelhormon från USA. Dyrt. Har min vän som allltid stöttar mig i att finna en väg till ett liv med hälsa igen, tur är väl det. Men det är lågpotentialt och bättre variant kan skrivas ut av en läkare på endokrinologen. Vilken jag inte får remiss till. Har lagt ut om detta på facebook och skickat till nyheter24, utan större hopp om lyssnande. För vi 400 000 blir för det mesta behandlade som sveda-värk-och-bränn-kärringar av sjukvården. Och det förbjöds för ett antal år sedan, läkarna fick inte skriva det i marginalen på någon patient. Men visst finns beteendet kvar. Och jag är arg, upprörd, förtvivlad, uppgiven och så ledsen att jag inte har ord för det. Och ilskan hjälper mig mot uppgivenheten....
Jag har tre fantastiska barn, och nu även tre små barnbarn, som jag bara avgudar. Jag har ett jobb, som jag skulle kunna utföra och göra det bra dessutom - jag är en helsikes coach och ett skickligt medium med hög, ren kanal. Men för det mesta orkar jag inte. Tröttheten från helvetet, mjölksyran och värken i kroppen, yrseln, andfåddheten, hjärnsläppen gör att jag inte förmår göra det jag älskar mest - vara aktiv, social, utföra sysslorna här på gården. Finnas till och känna liv.
Och i denna ilska, som jag nu låter flöda fritt, så finner jag förhoppningsvis kraften att än en gång resa mig och fightas för mitt liv. Reagerar på allt möjligt nu. Som att regeringen står handfallna inför det faktum att sjukskrivningarna ökar och blir längre vad gäller ångest, depressioner och det som kallades utbrändhet förut. Tacka fan för att det blir så. När ni valde att till varje pris skicka ut människor i arbetslivet igen i slutet av 90-talet, när ni bestämde er för att "ta tag i det här problemet". Med mediciner och tvång skickades människor ut i arbetslivet igen, trötta, trasiga, sönderbrända och utan chans till riktig rehabilitering. Och nu, några år senare så har ni resultatet, kära regering. Nu går det inte. Dom kan helt enkelt inte tvingas till arbete, dom är för dåliga för det. Och nu tar det tid för dem, många kanske helt enkelt aldrig får chansen till ett värdigt liv igen. För vi vet ju idag att det egentligen nog fortfarande skulle heta utbrändhet. För hjärnan har symtom som efter en hjärnblödning efter för långt gången sjukdom och är många gånger irreparabel. Vilken idioti.
Och i allt detta, och mycket mer därtill, så vistas vi människor och försöker göra det bästa av situationen. Nyckelordet borde vara respekt vad det än gäller; sjukdomar, sjukvård, regeringsbeslut, världen i stort, men tyvärr vet en bråkdel av människorna idag vad det betyder.
Skriver av mig, trots att jag vet att jag "bara" har 5 följare. Och en jävligt ointressant sjukdom som få orkar engagera sig i. Tills man själv blir drabbad förstås. För det känns faktiskt lite bättre när jag får ur mig en del av frustrationen och när jag trycker på publicera, så känns det som att jag fått säga vad jag tycker och känner...
Lite mindre arg nu. Ska plocka undan lite, skriva massor - sagor för vuxna nu - och låta magin flöda i mitt liv igen, medveten om att aldrig, aldrig, aldrig ger jag upp....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar