Valnötsbröd i ugnen...

Vilken ljuvlig doft som sprider sig i min lilla lägenhet...mmmmm. Att baka bröd har blivit bästa formen av terapi för mig... det och skogen förstås. Hela processen ända fram till det är uttaget ur ugnen är helt absorberande. Hur kan något dofta så gott som nybakt bröd?


Sätter på kaffet nu och ska ta en slappstund framför tv:n. Igår var jag iväg hem till några som hade lite stök hemma. Dom hade också bjudit in en person som ville ha lite mediala råd på vägen.
Är fortfarande tagen av allt det som hände, särskilt på slutet. Tågresan hem, kvällen igår - allt var lite diffust efteråt. Inte så att jag var borta på något sätt, men hela min själ och mitt hjärta var alldeles vibrerande av andevärldens kraftfulla sätt att arbeta. 
Ibland är det ju så att det är första gången för någon och det tar hårt, förändrar väldigt mycket. Så blev det. 
Att lämna kan ibland vara svårt, jag vill bara vara kvar tills det landat. Men det går ju inte... Så jag stannade så länge det gick och får sedan lita på att var och en tar ansvar för sitt liv och sina reaktioner. 


Minns en gång när jag var på kurs med en kvinna som kallade sig shaman (nuförtiden vet man ju inte vem som är sann o inte.. men hon sa så iaf) och då tyckte jag hon var en väldigt klok kvinna. Hon hade vid ett tillfälle "råkat" få en kontakt med en på andra sidan och förmedlade denna själ till en person. När hon berättade detta, sa hon också att hon behövde mer än en vecka efter denna "förmedling" innan hon var tillbaka i normalt skick.... Det tar enoooormt på krafterna, sa hon.
Då slog det mig, och känslan har stannat kvar sedan dess. Det här är inte som vilket jobb som helst. Inte nog med att vi många gånger får lov att på sätt och vis försvara det vi gör för oförstående människor, vi använder oss verkligen av precis alla sinnen när vi jobbar medialt. Det är inte som att ta en liten promenad runt kvarteret direkt...


Och idag är en sån dag.... jag är tagen fortfarande. Det blev så stort på något vis denna gång, med väldigt fysiska reaktioner från personen som upplevde detta för första gången.
Jag tänker lyssna till det resten av eftermiddagen och kvällen....
Känner mig så tacksam till andevärlden för att dom kommer till oss med sina bevis på sin existens, överlämnar sååå kloka råd och ger oss så mycket härlig kärlekskraft, så hel och ren. Också tacksam att jag valt och fått gåvan att få samarbeta med bästa coacherna i världen....
Tänk om dom skulle säga likadant till oss.... Bevisa att ni finns då! Då kanske vi tror på er!!

Attraktionslagen - vilken grej att fatta!!

När jag var riktig dålig för många herrans år sedan och läkarna ville sjukpensionera mig, så vägrade jag och började jobba med försäljning i stället. Biologiska hudvårdsprodukter, skitkul! Träffade massor av fantastiska människor som var ren inspiration. Dock var det ju förstås en massa säljkurser, i början tyckte jag det var helt otroligt fantastiskt... men efter ett tag...hmmm.
Dåförtiden (jag pratar positivitetskonsulter på dinosauriernas tid, optimistkonsulter á la "har du foten ikläm - jajamensan".


Jag tog ju in det rakt av, avskydde hela min situation med kronisk värk av en wiplashskada av grövre rang. Så j-lars va positiv jag blev!! Varje gång det blev så illa att jag inte tog mig ur sängen o dyl, värk, värk - då var det alltid någon,. jag själv eller någon annan, som sa - Du tänker inte tillräckligt positivt - skärp dig.  O hejohå vad jag skärpte till mig... och körde en sväng till i duracelltakt.


Men efter några år så gick det inte längre. Väggen/stupet var ett faktum. Giftstruma och total utbrändhet var vardagen nu. Psykisk insufficiens skrev dom på mitt sjukintyg. Hujedanemej - jag som gammal  läkarsekreterare, såg ju hur detta skulle förfölja mig hela mitt liv. Jag var psykiskt sjuk.
En lååång tid gick efter psykbrytet o hälsokollapsen. Jag insåg att alla mina mål jag satt upp, alla mina hurtiga affirmationer som satt i små lappar överallt, all min ansträngda hurtighet som jag flåsade ur mig hela tiden, det funkade inte.
En sån resa det blev. Men i totalt stiljte där telefonen stängdes av, mitt sociala liv avbröts tvärt, företaget lades ned - där kom hon, min strålande själ. Hon kom inte i rasande takt eller som en uppenbarelse, neej, hon kom sakta, tveksamt och oerhört längtande in i min sargade kropp. 
Här kom kontakt med andra dimensioner, minnen, sååå starka, av flera tidigare liv, möten med andra själar som fick mig att minnas ännu mer. Visioner om vad mitt liv egentligen handlade om.
Som ett barn i en godisaffär var jag några år. Delade med mig av allt som hände mig och som ett lämmeltåg kom dom, människorna som längtade efter samma sak som jag - total ihågkomst om hela vår kraft. Jag var i flödet, sanna mina ord! 
Det började vackla när jag insåg att människor trillade tillbaka, även efter så andliga, starka upplevelser så det nästan knockade oss. Vardagen och alla mönster tog över igen. Besviken blev jag. Sörjde att ingen ville stå kvar.... Sen lämnade gubben mig efter över 25 år tillsammans. Då föll jag. Igen. 


Det jag tänkte då - det var inga vackra tankar. Jag var förbannad på precis allt och alla. Alla människor som svek mig. Andevärlden som inte fixade det här åt mig, lät mig lida på det här sättet utan att göra något, fy f......!
Ännu en lång period har gått och jag är tillbaka i både positiviteten och andligheten, rockar mitt liv hela tiden. Men jag var tvungen att ta dom där mörka rummen som jag missat. För det blev inte äkta. Mina celler skickade inte ut dom  sanna signalerna. Så elände fortsätta dyka upp. 2010 toppade ligan av svek och drog sig en aning i 2011 också. Till min oerhörda glädje så var detta en relativt snabb process, starka känslor en liten stund, javisst - men såg hela tiden vad det handlade om och lät min vackra själ få tala & råda. 


I den suveräna filmen "What the bleep do we know" säger en av männen de intervjuar "Positivt tänkande kan vara som en neonskylt av vackra ord, som  döljer alla de hundratals negativa tankar om dig själv som far runt därinne" (ungefär-citat, inte ordagrant)
Och visst är det en otrolig skillnad på människor som är och lever "The law of attraction" och dom som predikar den..?!
Jag skulle vilja vara en liten själ som är med och bidrar till att det får VARA OK!!  att falla tillbaka tills det är klart. Vi föder våra barn, om vi är kvinnor, tills dom är ute. That´s it. Vi kan inte, hur gärna vi än vill när det gör som mest ont, resa oss upp och säga - Nej, det här för för j-la skitont, nu är det klart!!! Ungen hängande med huvudet ute, men vi är färdiga med smärtan. No can do.


Legalisera allas våra lidanden. Vi lider tills vi inte gör det längre. Tills vi får nog av den stickiga offerkoftan, martyrglorian som sticker o kliar på skallen. Det är klart när det är klart. Du kan inte tvinga nån annan heller. Du kan leverera alla uppmuntrande ord, men så länge dom inte är klara så är dom inte klara. Förstås likadant med oss själva.
Dom på andra sidan har varit så suveräna coacher - hur många gånger jag fått olika historier om just detta berättat för mig det vet jag inte längre. Men så många kommer från andevärlden, tillbaka till oss för att berätta om hur de kommit till insikt om olika saker som inte funkade, fast dom trodde det när dom levde. Våndan av att stå där framför själsspegeln när dom dött och bara FÅ LOV att kika på sig själva. Ooooh, shit.... jag har verkligen skitit i det blå skåpet... Sen får dom lov att ta det. Kan dröja, men det är nödvändigt. Sen kan dom gå vidare och sen småningom komma ner till oss o ge lite hintar om vad vi behöver göra.


Sanningen om oss själva kan vara tuff att ta. Men det är så äckligt mycket värre att gå omkring och släpa på våra försvar och lögner. Det tar massor och åter massor av energi - hela tiden. Att släppa är ett crescendo av jobbiga känslor i en nanosekund - sen är vi igenom. Befrielsen när vi kan möta och verkligen se mönster och ingrodda tankar som hållit oss fångna så länge, den är obeskrivbar. Då kan vi se med ett gapskratt vilket drama vi levt i...


Jag vill ha fler människor i mitt liv där vi delar det här hoppet. Hoppet från högsta trampolinen.... Det svindlar, vi kollar på varandra, gapskrattar och tar varandras händer och....HOPPAR!!! Vi är här på Moder Jord tillsammans för att utvecklas. Vore vi klara skulle vi förmodligen vara andar som gjorde det grova, oerhört krävande och otacksamma jobbet att försöka få jordlingar att begripa att dom lurar sig själva. Hela tiden. Ge dom Ljus så att dom kan vakna, skratta och SE.
Yeayy - det är vad jag ska göra hädanefter. Slänger ut mitt fiskenät och ser vilka som dras till mig och mitt glittrande nät. Inget fångstnät, utan ett delandenät. Ahh, vad spännande. Vilka upptäcktsresor vi ska göra tillsammans....


Köpt en almanacka nu sedan jag släppte sista våndan av akutflytt, vänsvek och andra dramor. Och attraktionslagen funkar. Får skriva i nya bokningar hela tiden. Lycklig är jag. För jag har världens bästa jobb. Mina andliga coacher finns där hela tiden nu, hjälper mig att gå vidare och livet känns lyckligt igen.
Länge sen jag var lycklig, inser jag. Men den här avstickaren var nödvändig för att jag skulle fatta hur upphängd jag varit på andra människor, hur jag gett bort mig själv i rädsla för att bli sviken. Någons fel..??? Neheeej, haha - verkligen inte. Dom föder barn, precis som jag. 
Nu ska jag iväg och leka med min älskade syster. Jag kan verkligen gapskratta åt Carina - hon har inget som helst intresse av att dölja vad hon befinner sig i och med så läcker självironisk humor presenterar hon sig själv med kommentarer som jag bara dör av skratt av... Blir en väldigt rolig lördag det här....

Jag, ett medium on stage...huuu!

Gaaaaash, varför säger jag ja..?? Pratar verkligen bara för mig själv och inget annat medium, men jag verkligen tycker det är för j-lgt med s k storseanser. Har inte gjort någon på länge, men nu så blev jag övertalad... Får ett stort hål inuti bara jag tänker på det.
Känns väl lite bättre sen jag hört några kära vänner som hört om det och som kommer, lättar på spänningen en aning. Nu har jag till och med lagt upp det på facebook -vilken grej!


I början dog jag av nervositet, under mina träningsår till att bli ett medium. På dåvarande Ramsbergsgården peppade min mentor Iris Hall mig gång på gång att våga stå on stage och hoppas på att nån ande ska bli igenkänd. Mådde skit varenda gång innan, sen hög som ett hus efteråt när det funkat.
En av dessa gånger hände något som ändrade min inställning helt.
Vi var tre tränade medium och vi stod upp i tur o ordning o förmedlade andar på löpande band...  Så blev det min tur och jag förmedlade fem nära kära till fem olika personer i publiken (stor publik,det bjöds alltid in folk utifrån). Inte en enda ande blev igenkänd, trots att jag kände andekontakten så tydligt och gav massor av detaljer om andarna... När jag satte mig ner igen (fick lov att sitta kvar på scenen tills allt var över för kvällen) hade jag en stor klump i halsen och ville bara försvinna därifrån på ögonblicket. Iris strök min rygg hela tiden, så medkännande.
Såååå - seansen var över och det blev fikadags en trappa ner. DÅ kom alla fem från publiken fram till mig, en i taget, och visste precis vem det var jag förmedlat. Alla fem var mer än igenkända!!
Jag ville ställa mig upp i den stora matsalen och ropa ut till alla vad som hänt, att jag förmedlat rätt!!!
Japp. Där satt den. Som en blixt från skyn insåg jag att det var mina egna syften jag gjorde detta för. För vem ville jag tala om att alla blev igenkända för?? Jo, alla som sett mig "misslyckas". 
Det var en riktig magspark när jag fattade. Den innerlighet som jag bad andevärlden om ursäkt den kvällen på mitt rum där på Ramsbergsgården, den glömmer jag aldrig. Sedan dess är glädjen när någon blir igenkänd på en seans, privatsittning eller annat sätt så stor så det finns inte ord.
Det är ju meningen med att vara ett medium. Får hålla koll på lilla fåfänga egot noga när man är ett medium!!


Men så gick åren och när jag till sist beslutade mig för att inte göra stora mediala demonstrationer, så var det av en helt annan orsak.
När man står där inför en massa människor så är det inte så att dom som sitter där hoppas och vill att man ska "lyckas"- nej, det är en uppsjö av olika känslor som regnar över mig. Många är varma och kärleksfulla och ger massor av fin energi, men så finns det alltid ett gäng som inte gillar mig som person, som tycker jag verkar för kaxig,  som är lite avundsjuk för att jag står där, ja, sånt slipper man inte undan. Så öppnar jag upp kanalerna och andevärlden har hittills alltid infunnit sig och slagit oss alla med häpnad. Grejen är den att jag släpper in allt annat också och det känns som jag får lov att hålla energin som en tok under tiden det tar - 1-1,5 tim. Sen frågor, fika och tiden efteråt.... Jag blev helt slut, helt enkelt. Tog timmar och åter timmar innan jag var avslappnad igen.


Jaaa, jag vet - borde kunna hålla min egen energi - men jag blir kanal både från andevärlden och mellan mig och publiken. Så är det. Önskar så att jag kunde utveckla förmågan att vara som en buddha -helt orädd för människor. Men som det är nu så kan jag inte. Jag är livrädd för människor. Dom sviker, ljuger, bedrar, snackar skit, sprider eländiga rykten, dom är missunsamma och avundsjuka. Och mycket annat hemskt. 
Får så ofta frågan om andevärlden - är du aldrig rädd??? Mitt svar blir alltid - nej, andevärlden är bara kärlek och sanning för mig, det är människorna jag räds. Man vet aldrig vad dom kan ta sig till med....
Nu laddar jag ändå om och tänker göra det. Går det så går det, går det inte så kvittar det. Jag vet andevärlden. Jag vet mina älskade vänner som lovat komma dit och älska mig för att jag är jag.


En pytteliten människa som blivit så sargad av så många människor under så lång tid, men som har en så oerhört stark vision av vad som är möjligt mellan oss människor. Och jag tänker stå upp för den igen, min vackra vision. Människor som älskar se varandra lysa och skina av sin egen kraft och som SAMARBETAR!! Och andevärlden hejar på.... haha, vad jag känner Iris nu när jag skriver.
Och på radion spelar dom nu min favorit This is my life, my friend...
Att våga vila i allt detta vackra och bara dela med mig utan att ta in det som kanske inte är kompatibelt med mig - det är nåt att gå för det!

Medial eller psykotisk...??

Ett magiskt telefonsamtal får mig på banan igen ordentligt. Minns i hela mig varför jag vill jobba som medium och livsinspiratör.
Det som tagit mig år att minnas och ta del av - andevärlden - är för många unga en sådan självklarhet. De ser med sina rena ögon och själar det som vi vuxna många gånger får brottas med att lita på.


Han är 10 år och jag har träffat honom o hans mamma tidigare, han började må mycket bättre efter det mötet. Inte för att jag är så fantastisk, utan för att han kunde känna att jag såg och hörde honom. Vi pratade länge om hur det fungerar, kontakten med andevärlden. Han fick lite mer perspektiv på hur han kunde förhålla sig till allt han ser och uppfattar.
Nu hade han sett en trailer om ett tv-program om "spökjakt", kryddat med lite effekter. Och blev orolig igen. Kan dom skada oss? Han ser ju så många och hela tiden. Hans mamma är djupt fascinerad av hur denne kloke lille kille självklart beskriver kontakten med  andevärlden, något som hon hoppas på att få nån dag själv. Förstås blir hon orolig när han blir rädd igen.


Vi pratar länge och efteråt begrundar jag alla de möten jag haft med ungdomar och barn, hur otroligt givande det är.
Vet ju unga som behandlats för panikångest och som också fått psykosliknande diagnoser för att de hör och ser det de flesta av oss vuxna inte ens anar att det finns.


Jag vill fortsätta resa mig upp, jag vill stå upp för att detta finns, det är en del av vår verklighet. Förhoppningsvis vara en inspiration för dom som tror dom blivit tokiga.
Det är en sån sanslös gåva detta, att se klart. För det lär oss så oerhört mycket mer om vad Livet egentligen handlar om.
Jag ber andevärlden hjälpa mig våga lita på människor igen. Allt jag skrivit här nedan är en ångest över hur jag fastnat i svåra upplevelser från andra människor. Men förstås ska jag inte ha mitt fokus där. Förstås ska jag ha det på killar som den här fantastiska själen. 
För han är en så jordnära liten kille, lite allvarlig kanske, men definitiv inte en unge som bara fantiserar för att få uppmärksamhet. 


Jag vill lära mer av honom och andra unga. För jag bara vet inom mig att dom ser och uppfattar mycket, mycket mer än vad vi vuxna gör - hur mediala vi än tycker oss vara. Målet klarnar.... en oas vill jag bygga upp där människor samlas för att prata om vad det är som egentligen pågår. Bästa coacherna i världen finns tillgängliga för oss, villiga att berätta om missstagen dom gjorde och hjälpa oss på traven för att undvika fällorna, slippa jobba ihjäl oss, slippa olösta konflikter, slippa träsket där vi drunknar till Jantes stora glädje!

Magiliv efter konkurs..??!!

Kvarnen mal långsamt men hela tiden går vi framåt, jag och mina tvivel. F-n vad jag får slita med ett resa mig upp efter flera års krälande i lervällingen av att "misslyckas", med livet, ekonomin och allt som är viktigt. Jag kan massor om positivt tänkande, affirmationer. Jag har sett The Secret, jag har läst kilometervis av skrivna ord hur jag fixar till mitt liv. Jag kan och jag vet.
Men när jag nu på djupet beslutat mig för att nu ska jag ha ett liv som jag kan njuta av, då inser jag att visst funkar det till viss del med alla dessa lysande neonskyltar - se på mig - jag ÄR attraktionslagen!! Vad jag än drar till mig, så är det min vibb som är anledningen. Jag vet.
Och tiden av svår sjukdom, möten med kronofogdefolk, konkursadvokat, människors syn och bortfall ur mitt liv - tja, det har satt sina spår. Levt som en liten parasit i ett par-tre år nu, tagit mig tillbaka till en stark känsla för livet och vad jag vill. Känner mig, med bra mediciner för min sköldkörtel, frisk och stark igen.


Sådärja. Nu har jag skrivit om klägget, kvicksanden. Nu ska jag försöka skriva ner, för min egen skull, om vägen tillbaka därifrån. Eller snarare - jag vill känna att jag går IGENOM det och kommer ut på andra sidan för jag vill inte halka tillbaka igen.
Jag skulle vilja inspirera andra genom min egen färdväg att det går faktiskt framåt, även om man inom sig tror att skriver jag dessa fantastiska affirmationer o klistrar upp dom överallt, då skickar jag automatiskt ut såna där attraktionsvibbar som gör att framgången och relationerna kommer med illeverans. För jag har ju förstått!
Nu ser det inte ut så. Så fort går det inte.


Men glädjen är att jag nu med senaste tidens händelser förstår varför det inte funkat så snabbt. För kör man en neonskyltsvariant - SE MIG - JAG ÄR SÅÅÅÅ POSITIV OCH JAG DRAR TILL MIG ALLT FLÖDANDE & ALL FRAMGÅNG och ändå inte tittat på hur jag funkar där inuti, vad det är som styrt mig i alla år, tja, då blir det som en tillfällig drogextas som man vaknar ur med en gräslig baksmälla och fullständigt kaos omkring sig. Först undrar jag förstås - varför händer det här mig? Igen?? Men eftersom jag är en väldigt klok människa (ja, jag tycker faktiskt det, fast jag haft det liv jag haft så länge) så inser jag att det är jag som sått dom här fröna, skördar samma resultat varje gång. För jag sår ju samma frön, klart det blir samma skörd då!


Den senaste smällen, som orsakade en väldigt snabb flytt från skog & mycket glädje som varit, den formligen tvingade upp mina ögon för vad jag tillåter i mitt liv, vilken frånvaro av mänskligt värde, värderingar och respekt i vissa relationer nära mig. Shit.. och jag har inte ens varit modig nog att säga ifrån för barns skull. Barn som far illa i så gräsligt destruktivt hemliv. Hu. Det är vad jag tillåter i mitt liv. Det är vad jag sväljer. Face it. Och jag sväljer för "husfridens skull" som jag gjort så många gånger.
När jag nu äntligen släppte loss tårarna, gråtit i ett par timmar och ser ut som en fräsch nyponros så inser jag äntligen Sanningen. 
Det här har jag valt.
Vilka livserfarenheter, tack mig! Det blir så mycket lättare att inte döma någon annan när jag kikat djupt in i mig själv och sett den där lilla, oerhört vackra, strålande själen som gör precis allt för kärlek. Det är ju henne jag vill stå upp för och säga - här är jag. 
Sen vill jag ha en stark försvarssoldat som direkt slår på larmet när något inte är ok.
Respekt. The keyword next to Love. Yeyy. Ett litet kliv för mänskligheten, men gigantiskt för mig. No more shit in my life. Thats it.


Känns rätt ok att gå till Skattemyndigheten nu. Kände förra veckan att jag nog inte fixar det, hur ska jag kunna övertyga någon alls om att jag är värd att få min F-skatt tillbaka? Med energi som en loppa som hoppar dit locket satt förut, men inte en mm extra..?!
Jag är så in i vassen trött på alla böcker och siter som kör sina klyschiga 7-sätt-att-bli-framgångsrik/lycklig-på. Tramsiga rader som "gör något roligt för dig själv", "drick det här gröna pressade gräset, stå framför spegeln och tala om hur mycket du älskar dig 300 ggr/dag" och så får du ett så flödande liv att du kan skriva en bok om det också.
Varit på föreläsningar med några av dem - uppskruvade som duracellkaniner skuttar dom omkring på scenen och talar om för oss hur otroligt lyckliga och inspirerade dom är. Iiäck. Inte sant nånstans för dom flesta av dom.
Nej, fram för äkta människor som man blir berörd in i själen av. Hos Skavlan var en tjej med, Duffy - herregud, helt sanslöst! Vilken totalt genomäkta, lysande, sprudlande tjej som man blev glad i hela kroppen av. Hon är bara en av dom. Som känns. Som är äkta. 
Sen undrar jag över resten... varför tycker alla att en brud med stång i hela bakdelen, stram, oäkta och stressad hela hon, är så fantastisk bara för att hon med sin järnvilja lyckats producera ett antal böcker och föreläsningar? Varför är det ingen som höjer fingret o säger - Meeeen, hon har ju inga kläder!! Dom är inte gyllene, dyrbara och sydda av en framgångsrik skräddare. Dom är obefintliga!


Nåja, det kommer. Sanningens tid är här. Och människor som Duffy, min kompis Cecilia Kärvegård, några av mina finaste mediumkompisar och många andra kommer att vara dom som lyser upp himlavalvet på nätterna. Stjärnor som har sitt äkta ljus och som inspirerar oss alla med en livsglädje som vi bara inte kan låta bli att smittas av.
Jag ska också vara en av dom och jag är på väg med allt större steg. Är bara tvungen att städa ur hela mitt hus, inklusive källarvåningen. Så att jag är helt klar över att jag aldrig någonsin tillåter mig själv behandla mig med ickerespekt. 
Så att jag hela tiden får så fina människor allt närmare mitt hjärta, där jag är helt trygg i den förvissningen att dom aldrig, lika lite som jag, kommer att svika i eget syfte.
Så att jag kan ha mitt ställe på landet där jag har get-together-weekends, dit människor kommer för att våga möta det där inuti som gör att affirmationerna bara funkar ett litet tag.


Så att jag kan känna mig stolt över mig själv och glad över att vara precis bara jag, en liten tjej med massor av livsglädje och inspirerad dom få. 
Så att mina barn kan vara stolta över att ha mig som mor. Mina barn som alltid, alltid finns där för mig, liksom jag för dom. Bästa jag har i mitt liv, dom tre.


Nu ska jag ta en dusch, tvätta håret och göra mig fin, riktigt fin. 
Sen ska jag tillåta känslan skölja över mig att de människor som jag bjudit in i mitt liv och som behandlat mig.... well, låt mig säga illa bara, att dom också får ta hand om det dom sått. Det är inte min uppgift att lägga mig i varken sådden eller skörden. Det tar Livet själv hand om. Så kan jag släppa sorgen över att sånt över huvudtaget händer. Måtte dom bara komma till insikt snart för barnens skull. Måste fatta ett beslut där, ska jag ringa socialen? Är jag en fegskit om jag inte gör det? Eller leker jag polis och skapar än värre elände för barnen? Mitt hjärta får råda här. Väntar en liten stund till innan jag bestämmer mig.
Helt sanslöst. Vore det inte för barnen, så skulle jag le åt eländet och gå vidare från detta. Att man spyr ner någon annan så totalt som de gjorde på mig, istället för att ta hand om sitt eget katastrofala liv..?? Men det är väl rätt vanligt har jag förstått. Och jag tänker sluta tycka synd om mig själv och för en gångs skull så känns det som jag verkligen menar det.
Den som vistas för nära skit för länge, börjar själv lukta skit. Och jag valde vistas där. Någons fel? Nej.


Nu så. Nu känns det bra att ta Skatteverket. Och jag bygger vidare på mitt framtida liv som livsinspiratör till ett Magiskt Liv....

Going blonde, a change is gonna come...

Förändring... inser till fullo hur skräckslagna vi på djupet är för just detta - förändring. Den trygghet vi bygger upp i status quo, den gjuter oss fast så mycket mer än vi ens kommer i närheten av att erkänna. Uppriktigt iakttar jag andra människor, som speglar av mitt eget sätt att hantera mitt liv, något som hjälper mig att kompromisslöst gräva och gräva för att komma loss ur mina gjutplintar som långsamt drar mig ner i djupet där syrefattigheten gör att jag till sist kvävs. Något som förstås är syftet med stagnation och rädslan för förändring. 


Långsamt, långsamt begår vi självmord. Vi är inte lika tydliga som missbrukarna - dom som flyr sin rädsla för att våga växa in i förändring med hjälp av alkohol, droger, extrem stress och andra mer direkt skadliga sätt att hantera sitt liv. Nej, vi är mer finurliga än så... Vi har vårt stillsamma offerbeteende som köper poäng av i stort sett alla. För haha - jag har insett att jag är så långt ifrån ensam i detta som någon kan vara. Vi är många....Orsakerna kan vara lite olika - saker som skedde i barndomen som präglade oss och sen fortsatte vi på samma bana för att vi helt enkelt inte kunde låta bli.


2010 var året när alla mina "skylla på andra"-dramor kom upp till ytan. För jag är så finurlig att jag skyller på andra som gör saker, känner mig fullkomligt tillintetgjord över att sånt överhuvudtaget kan ske, ramlar in i total apati och meningslöshet. Vad är det för mening att ens försöka när jag bara ställer till det och det blir elände?? Enkelt uttryckt - vad som än hände så var det mitt fel. Gång efter gång drog jag mig undan världen för att det bara inte funkade. Vad är det för fel på mig?
2010 hände grejer som gjorde det mer än glasklart att det inte var mitt fel, flera saker up in my face. Dom djupa fundamenten inom mig började långsamt röra sig och förändras. Det var omöjligt att stanna kvar. En jättelik resumé av hela mitt liv har ägt rum i höst och givit mig så många tydliga bilder av mig själv och vad jag valt att skapa utifrån att världen ser ut som den gör.


Det mindre snygga är att jag varit en vacklande förebild för mina barn, som jag älskar mer än något annat på denna jord. Men faktum är att det blev avstampet. Jag vägrar sitta fastgjuten i mina gamla bilder av vem jag är och vad jag är kapabel till.
Jag drar iväg från skit. För absolut - det finns människor som gör så märkliga val att jag baxnar. Men tidigare har jag valt att simma runt omkring dom och hoppas att dom ska vakna och börja göra bra saker. Den som vistas för länge nära skit,. börjar själv lukta skit. Neej, jag dömer dom inte. Vill man lura och bedraga andra människor i andevärldens namn, fine - gör det. Karma, karma.... Vill man vara en total egoist och skita i sina barn, leva så totalt destruktivt och inte ta tag i ett enda dugg som en skitfegis, fine - gör det. Karma, karma... Vill man i ilska och paranoia skjuta hejvilt på sina medmänniskor, isch, isch - men karma, karma - var och en får ta ansvar för sina handlingar.


Jag blev sjuk för jag var en fegis och skyllde på andra att mitt liv såg ut som det gjorde, klandrade mig själv för att jag var en så dålig människa som gjorde att det hände som hände. Så sjuk att min kropp till sist slutade funka, sköldkörteln la av och med den massor av funktioner i min kropp. Trodde i helandeprocessen efter detta att jag långsamt lärde mig säga nej till det som inte var ok för mig. Men si - det trodde jag bara. Jag bara skrapade på ytan. Konkursen och sjukdomen och alla de förnedringar de innebar har lärt mig så mycket. Många som slutade se mig under den tiden. När jag långsamt, långsamt reste mig och beslutsamt sa till mig själv., att nu minsann - nu var det jag och min integritet som gällde, ja, då trodde jag att det var sant att jag sett orsaken till min sjukdom o konkurs. 2010 visade att det fanns mer att titta på.
5 år - bortlämnad en månad då liten bror skulle anlända, blev övergreppad, övertalad att tro att det var mitt fel och att mina föräldrar skulle bli så ledsna om jag berättade. Skapade en sanning djupt inom mig att vad som än skedde så var det mitt fell. Ord som sägs till en femåring i det läget blir sanna. 
Så har jag levt mitt liv.
Jag har aldrig vågat 100% stå upp för min sanning. Jo, jag har kört med positivt tänkande på 80-talet, affirmationer på 90-talet, the Secret o annat på 2000-talet. Men det här är på djupet, när cellerna till sist förstår att det gamla funkar inte. V


Vi får möta oss själva nu. Den ena efter den andra visar sina fjädrar nu. Och antingen får egot råda och ilska mot andra, offerroller eller annat får råda och man dealar inte med det man behöver. Jag har också visat mina fjädrar; en sjuk rackare, konkursig på alla plan - allt på grund av det som händer mig hela tiden. Ja, visst massor av skit händer i allas liv. Hela tiden. So what?? 
Det handlar om MITT VAL i allt detta.
Senaste magsparken när jag fullkomligt tappade luften, som ledde till att jag äntligen valde, var en av mina närmaste vänner som åstadkom. Jag tackar på ett sätt, samtidigt som jag fortfarande sörjer hennes val. Vi var nära, jag såg massor av fullkomligt dysfunktionella ting i hennes liv som hon helt vägrade ta tag i. Som en struts - ner med huvudet i sanden, tänk bara på dig själv och låtsas som om allt är ok - oavsett hur det ser ut, säg aldrig ifrån, ta aldrig tag i och var i integritet. Stunder av närhet och förtroende. Sen plötsligt ett totalt utspel som nockade mig några timmar. Sen kom den där punkten som jag tror alla hamnar vid - nååå, hur ska jag ha det nu då?? Och jag valde.


Listan kan göras lång vad jag "råkat ut för" men det är fullkomligt ointressant. Som sagt - shit happens. I allas liv. Och jag dömer inte mitt våldsamma ex, dom som utsatte mig för högt checkbedrägeri, min anhöriga som ställde till det så för mig med rykten, vännen som bedrog så grovt när jag äntligen vågade satsa o flytta, den senaste vännen som långsamt, medveten körde köttyxan i ryggen på mig. Nej, jag har mött ilskan jag bar inom mig -huah, vilket äventyr DET var. Och det var ju mig jag var så j-la arg på, så rasande att jag inte kunde andas knappt när jag mötte den. 


Sen kom det sanna. Jag har gett bort mig själv så totalt i allt som hänt. Jag glömde vara varm, generös, kärleksfull - det som är jag. Istället valde jag att bli rädd, misstänksam, bitter och fullkomligt identifierad med Jante. Because I am not worth it.


Nu har jag varit till Kronofogden, skittrevlig man som hade mycket hjälpsamma råd till mig. Skatteverket nästa vecka, verkar lovande inför nystart av min lilla firma. 
Jag känner mig stark och glad. Väldigt hudlös, men osårbar. Jag har valt. Människor lever sina liv, jag lever mitt. Och jag minns min fars ord för länge sen - du är ju helt hopplös! Har du en halv limpa, så nog ska du dela den med oss andra!
Jag vågar se klart, lita på dom jag ska lita på, låta dom vara som inte väljer att deala med sig själva utan leva ut det på andra istället. Jag vågar vara varm & generös igen. För jag har hur mycket som helst att dela med mig av.


Tänker blogga om min väg tillbaka. Det finns ett liv efter konkursen. Säker på att det är en långsam väg och lite utmaningar, men det fixar jag. Har levt som en parasit nu några år, bott hos mamma, bott hos en otroligt snäll människa som gett mig tak över huvudet. Nu så. Nu reser jag mig upp och walkar min talk äntligen.
I nuläget: Absolut inga pengar, en andrahandslägenhet, mamma hjälpt till men full av framtidshopp. 
Söker och finner helt fantastiska människor hela tiden som tror på teamwork och Sanningen.
Mina kurser 2011 ska gå under temat. SLUTA LJUG!! SANNINGEN BEFRIAR OSS....
I teamworket finner jag människor att samarbeta med, så vi kan smitta fler. Allt är möjligt....
Och mitt i detta så har jag bestämt mig för att bli blond igen, spännande! Det har jag inte varit på många år, förändring, förändring.
Sen ska vi bara hämta mina saker,. så jag slipper sitta i en tom lägenhet! Långsamt ska jag bygga mitt liv, lägenheten möblerad och fin, sen en liten sommarstuga gärna i Näshulta. 
Livet är spännande! Let´s see - do blondes have more fun????