Gaaaaash, varför säger jag ja..?? Pratar verkligen bara för mig själv och inget annat medium, men jag verkligen tycker det är för j-lgt med s k storseanser. Har inte gjort någon på länge, men nu så blev jag övertalad... Får ett stort hål inuti bara jag tänker på det.
Känns väl lite bättre sen jag hört några kära vänner som hört om det och som kommer, lättar på spänningen en aning. Nu har jag till och med lagt upp det på facebook -vilken grej!
I början dog jag av nervositet, under mina träningsår till att bli ett medium. På dåvarande Ramsbergsgården peppade min mentor Iris Hall mig gång på gång att våga stå on stage och hoppas på att nån ande ska bli igenkänd. Mådde skit varenda gång innan, sen hög som ett hus efteråt när det funkat.
En av dessa gånger hände något som ändrade min inställning helt.
Vi var tre tränade medium och vi stod upp i tur o ordning o förmedlade andar på löpande band... Så blev det min tur och jag förmedlade fem nära kära till fem olika personer i publiken (stor publik,det bjöds alltid in folk utifrån). Inte en enda ande blev igenkänd, trots att jag kände andekontakten så tydligt och gav massor av detaljer om andarna... När jag satte mig ner igen (fick lov att sitta kvar på scenen tills allt var över för kvällen) hade jag en stor klump i halsen och ville bara försvinna därifrån på ögonblicket. Iris strök min rygg hela tiden, så medkännande.
Såååå - seansen var över och det blev fikadags en trappa ner. DÅ kom alla fem från publiken fram till mig, en i taget, och visste precis vem det var jag förmedlat. Alla fem var mer än igenkända!!
Jag ville ställa mig upp i den stora matsalen och ropa ut till alla vad som hänt, att jag förmedlat rätt!!!
Japp. Där satt den. Som en blixt från skyn insåg jag att det var mina egna syften jag gjorde detta för. För vem ville jag tala om att alla blev igenkända för?? Jo, alla som sett mig "misslyckas".
Det var en riktig magspark när jag fattade. Den innerlighet som jag bad andevärlden om ursäkt den kvällen på mitt rum där på Ramsbergsgården, den glömmer jag aldrig. Sedan dess är glädjen när någon blir igenkänd på en seans, privatsittning eller annat sätt så stor så det finns inte ord.
Det är ju meningen med att vara ett medium. Får hålla koll på lilla fåfänga egot noga när man är ett medium!!
Men så gick åren och när jag till sist beslutade mig för att inte göra stora mediala demonstrationer, så var det av en helt annan orsak.
När man står där inför en massa människor så är det inte så att dom som sitter där hoppas och vill att man ska "lyckas"- nej, det är en uppsjö av olika känslor som regnar över mig. Många är varma och kärleksfulla och ger massor av fin energi, men så finns det alltid ett gäng som inte gillar mig som person, som tycker jag verkar för kaxig, som är lite avundsjuk för att jag står där, ja, sånt slipper man inte undan. Så öppnar jag upp kanalerna och andevärlden har hittills alltid infunnit sig och slagit oss alla med häpnad. Grejen är den att jag släpper in allt annat också och det känns som jag får lov att hålla energin som en tok under tiden det tar - 1-1,5 tim. Sen frågor, fika och tiden efteråt.... Jag blev helt slut, helt enkelt. Tog timmar och åter timmar innan jag var avslappnad igen.
Jaaa, jag vet - borde kunna hålla min egen energi - men jag blir kanal både från andevärlden och mellan mig och publiken. Så är det. Önskar så att jag kunde utveckla förmågan att vara som en buddha -helt orädd för människor. Men som det är nu så kan jag inte. Jag är livrädd för människor. Dom sviker, ljuger, bedrar, snackar skit, sprider eländiga rykten, dom är missunsamma och avundsjuka. Och mycket annat hemskt.
Får så ofta frågan om andevärlden - är du aldrig rädd??? Mitt svar blir alltid - nej, andevärlden är bara kärlek och sanning för mig, det är människorna jag räds. Man vet aldrig vad dom kan ta sig till med....
Nu laddar jag ändå om och tänker göra det. Går det så går det, går det inte så kvittar det. Jag vet andevärlden. Jag vet mina älskade vänner som lovat komma dit och älska mig för att jag är jag.
En pytteliten människa som blivit så sargad av så många människor under så lång tid, men som har en så oerhört stark vision av vad som är möjligt mellan oss människor. Och jag tänker stå upp för den igen, min vackra vision. Människor som älskar se varandra lysa och skina av sin egen kraft och som SAMARBETAR!! Och andevärlden hejar på.... haha, vad jag känner Iris nu när jag skriver.
Och på radion spelar dom nu min favorit This is my life, my friend...
Att våga vila i allt detta vackra och bara dela med mig utan att ta in det som kanske inte är kompatibelt med mig - det är nåt att gå för det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar