Going blonde, a change is gonna come...

Förändring... inser till fullo hur skräckslagna vi på djupet är för just detta - förändring. Den trygghet vi bygger upp i status quo, den gjuter oss fast så mycket mer än vi ens kommer i närheten av att erkänna. Uppriktigt iakttar jag andra människor, som speglar av mitt eget sätt att hantera mitt liv, något som hjälper mig att kompromisslöst gräva och gräva för att komma loss ur mina gjutplintar som långsamt drar mig ner i djupet där syrefattigheten gör att jag till sist kvävs. Något som förstås är syftet med stagnation och rädslan för förändring. 


Långsamt, långsamt begår vi självmord. Vi är inte lika tydliga som missbrukarna - dom som flyr sin rädsla för att våga växa in i förändring med hjälp av alkohol, droger, extrem stress och andra mer direkt skadliga sätt att hantera sitt liv. Nej, vi är mer finurliga än så... Vi har vårt stillsamma offerbeteende som köper poäng av i stort sett alla. För haha - jag har insett att jag är så långt ifrån ensam i detta som någon kan vara. Vi är många....Orsakerna kan vara lite olika - saker som skedde i barndomen som präglade oss och sen fortsatte vi på samma bana för att vi helt enkelt inte kunde låta bli.


2010 var året när alla mina "skylla på andra"-dramor kom upp till ytan. För jag är så finurlig att jag skyller på andra som gör saker, känner mig fullkomligt tillintetgjord över att sånt överhuvudtaget kan ske, ramlar in i total apati och meningslöshet. Vad är det för mening att ens försöka när jag bara ställer till det och det blir elände?? Enkelt uttryckt - vad som än hände så var det mitt fel. Gång efter gång drog jag mig undan världen för att det bara inte funkade. Vad är det för fel på mig?
2010 hände grejer som gjorde det mer än glasklart att det inte var mitt fel, flera saker up in my face. Dom djupa fundamenten inom mig började långsamt röra sig och förändras. Det var omöjligt att stanna kvar. En jättelik resumé av hela mitt liv har ägt rum i höst och givit mig så många tydliga bilder av mig själv och vad jag valt att skapa utifrån att världen ser ut som den gör.


Det mindre snygga är att jag varit en vacklande förebild för mina barn, som jag älskar mer än något annat på denna jord. Men faktum är att det blev avstampet. Jag vägrar sitta fastgjuten i mina gamla bilder av vem jag är och vad jag är kapabel till.
Jag drar iväg från skit. För absolut - det finns människor som gör så märkliga val att jag baxnar. Men tidigare har jag valt att simma runt omkring dom och hoppas att dom ska vakna och börja göra bra saker. Den som vistas för länge nära skit,. börjar själv lukta skit. Neej, jag dömer dom inte. Vill man lura och bedraga andra människor i andevärldens namn, fine - gör det. Karma, karma.... Vill man vara en total egoist och skita i sina barn, leva så totalt destruktivt och inte ta tag i ett enda dugg som en skitfegis, fine - gör det. Karma, karma... Vill man i ilska och paranoia skjuta hejvilt på sina medmänniskor, isch, isch - men karma, karma - var och en får ta ansvar för sina handlingar.


Jag blev sjuk för jag var en fegis och skyllde på andra att mitt liv såg ut som det gjorde, klandrade mig själv för att jag var en så dålig människa som gjorde att det hände som hände. Så sjuk att min kropp till sist slutade funka, sköldkörteln la av och med den massor av funktioner i min kropp. Trodde i helandeprocessen efter detta att jag långsamt lärde mig säga nej till det som inte var ok för mig. Men si - det trodde jag bara. Jag bara skrapade på ytan. Konkursen och sjukdomen och alla de förnedringar de innebar har lärt mig så mycket. Många som slutade se mig under den tiden. När jag långsamt, långsamt reste mig och beslutsamt sa till mig själv., att nu minsann - nu var det jag och min integritet som gällde, ja, då trodde jag att det var sant att jag sett orsaken till min sjukdom o konkurs. 2010 visade att det fanns mer att titta på.
5 år - bortlämnad en månad då liten bror skulle anlända, blev övergreppad, övertalad att tro att det var mitt fel och att mina föräldrar skulle bli så ledsna om jag berättade. Skapade en sanning djupt inom mig att vad som än skedde så var det mitt fell. Ord som sägs till en femåring i det läget blir sanna. 
Så har jag levt mitt liv.
Jag har aldrig vågat 100% stå upp för min sanning. Jo, jag har kört med positivt tänkande på 80-talet, affirmationer på 90-talet, the Secret o annat på 2000-talet. Men det här är på djupet, när cellerna till sist förstår att det gamla funkar inte. V


Vi får möta oss själva nu. Den ena efter den andra visar sina fjädrar nu. Och antingen får egot råda och ilska mot andra, offerroller eller annat får råda och man dealar inte med det man behöver. Jag har också visat mina fjädrar; en sjuk rackare, konkursig på alla plan - allt på grund av det som händer mig hela tiden. Ja, visst massor av skit händer i allas liv. Hela tiden. So what?? 
Det handlar om MITT VAL i allt detta.
Senaste magsparken när jag fullkomligt tappade luften, som ledde till att jag äntligen valde, var en av mina närmaste vänner som åstadkom. Jag tackar på ett sätt, samtidigt som jag fortfarande sörjer hennes val. Vi var nära, jag såg massor av fullkomligt dysfunktionella ting i hennes liv som hon helt vägrade ta tag i. Som en struts - ner med huvudet i sanden, tänk bara på dig själv och låtsas som om allt är ok - oavsett hur det ser ut, säg aldrig ifrån, ta aldrig tag i och var i integritet. Stunder av närhet och förtroende. Sen plötsligt ett totalt utspel som nockade mig några timmar. Sen kom den där punkten som jag tror alla hamnar vid - nååå, hur ska jag ha det nu då?? Och jag valde.


Listan kan göras lång vad jag "råkat ut för" men det är fullkomligt ointressant. Som sagt - shit happens. I allas liv. Och jag dömer inte mitt våldsamma ex, dom som utsatte mig för högt checkbedrägeri, min anhöriga som ställde till det så för mig med rykten, vännen som bedrog så grovt när jag äntligen vågade satsa o flytta, den senaste vännen som långsamt, medveten körde köttyxan i ryggen på mig. Nej, jag har mött ilskan jag bar inom mig -huah, vilket äventyr DET var. Och det var ju mig jag var så j-la arg på, så rasande att jag inte kunde andas knappt när jag mötte den. 


Sen kom det sanna. Jag har gett bort mig själv så totalt i allt som hänt. Jag glömde vara varm, generös, kärleksfull - det som är jag. Istället valde jag att bli rädd, misstänksam, bitter och fullkomligt identifierad med Jante. Because I am not worth it.


Nu har jag varit till Kronofogden, skittrevlig man som hade mycket hjälpsamma råd till mig. Skatteverket nästa vecka, verkar lovande inför nystart av min lilla firma. 
Jag känner mig stark och glad. Väldigt hudlös, men osårbar. Jag har valt. Människor lever sina liv, jag lever mitt. Och jag minns min fars ord för länge sen - du är ju helt hopplös! Har du en halv limpa, så nog ska du dela den med oss andra!
Jag vågar se klart, lita på dom jag ska lita på, låta dom vara som inte väljer att deala med sig själva utan leva ut det på andra istället. Jag vågar vara varm & generös igen. För jag har hur mycket som helst att dela med mig av.


Tänker blogga om min väg tillbaka. Det finns ett liv efter konkursen. Säker på att det är en långsam väg och lite utmaningar, men det fixar jag. Har levt som en parasit nu några år, bott hos mamma, bott hos en otroligt snäll människa som gett mig tak över huvudet. Nu så. Nu reser jag mig upp och walkar min talk äntligen.
I nuläget: Absolut inga pengar, en andrahandslägenhet, mamma hjälpt till men full av framtidshopp. 
Söker och finner helt fantastiska människor hela tiden som tror på teamwork och Sanningen.
Mina kurser 2011 ska gå under temat. SLUTA LJUG!! SANNINGEN BEFRIAR OSS....
I teamworket finner jag människor att samarbeta med, så vi kan smitta fler. Allt är möjligt....
Och mitt i detta så har jag bestämt mig för att bli blond igen, spännande! Det har jag inte varit på många år, förändring, förändring.
Sen ska vi bara hämta mina saker,. så jag slipper sitta i en tom lägenhet! Långsamt ska jag bygga mitt liv, lägenheten möblerad och fin, sen en liten sommarstuga gärna i Näshulta. 
Livet är spännande! Let´s see - do blondes have more fun????