Magiliv efter konkurs..??!!

Kvarnen mal långsamt men hela tiden går vi framåt, jag och mina tvivel. F-n vad jag får slita med ett resa mig upp efter flera års krälande i lervällingen av att "misslyckas", med livet, ekonomin och allt som är viktigt. Jag kan massor om positivt tänkande, affirmationer. Jag har sett The Secret, jag har läst kilometervis av skrivna ord hur jag fixar till mitt liv. Jag kan och jag vet.
Men när jag nu på djupet beslutat mig för att nu ska jag ha ett liv som jag kan njuta av, då inser jag att visst funkar det till viss del med alla dessa lysande neonskyltar - se på mig - jag ÄR attraktionslagen!! Vad jag än drar till mig, så är det min vibb som är anledningen. Jag vet.
Och tiden av svår sjukdom, möten med kronofogdefolk, konkursadvokat, människors syn och bortfall ur mitt liv - tja, det har satt sina spår. Levt som en liten parasit i ett par-tre år nu, tagit mig tillbaka till en stark känsla för livet och vad jag vill. Känner mig, med bra mediciner för min sköldkörtel, frisk och stark igen.


Sådärja. Nu har jag skrivit om klägget, kvicksanden. Nu ska jag försöka skriva ner, för min egen skull, om vägen tillbaka därifrån. Eller snarare - jag vill känna att jag går IGENOM det och kommer ut på andra sidan för jag vill inte halka tillbaka igen.
Jag skulle vilja inspirera andra genom min egen färdväg att det går faktiskt framåt, även om man inom sig tror att skriver jag dessa fantastiska affirmationer o klistrar upp dom överallt, då skickar jag automatiskt ut såna där attraktionsvibbar som gör att framgången och relationerna kommer med illeverans. För jag har ju förstått!
Nu ser det inte ut så. Så fort går det inte.


Men glädjen är att jag nu med senaste tidens händelser förstår varför det inte funkat så snabbt. För kör man en neonskyltsvariant - SE MIG - JAG ÄR SÅÅÅÅ POSITIV OCH JAG DRAR TILL MIG ALLT FLÖDANDE & ALL FRAMGÅNG och ändå inte tittat på hur jag funkar där inuti, vad det är som styrt mig i alla år, tja, då blir det som en tillfällig drogextas som man vaknar ur med en gräslig baksmälla och fullständigt kaos omkring sig. Först undrar jag förstås - varför händer det här mig? Igen?? Men eftersom jag är en väldigt klok människa (ja, jag tycker faktiskt det, fast jag haft det liv jag haft så länge) så inser jag att det är jag som sått dom här fröna, skördar samma resultat varje gång. För jag sår ju samma frön, klart det blir samma skörd då!


Den senaste smällen, som orsakade en väldigt snabb flytt från skog & mycket glädje som varit, den formligen tvingade upp mina ögon för vad jag tillåter i mitt liv, vilken frånvaro av mänskligt värde, värderingar och respekt i vissa relationer nära mig. Shit.. och jag har inte ens varit modig nog att säga ifrån för barns skull. Barn som far illa i så gräsligt destruktivt hemliv. Hu. Det är vad jag tillåter i mitt liv. Det är vad jag sväljer. Face it. Och jag sväljer för "husfridens skull" som jag gjort så många gånger.
När jag nu äntligen släppte loss tårarna, gråtit i ett par timmar och ser ut som en fräsch nyponros så inser jag äntligen Sanningen. 
Det här har jag valt.
Vilka livserfarenheter, tack mig! Det blir så mycket lättare att inte döma någon annan när jag kikat djupt in i mig själv och sett den där lilla, oerhört vackra, strålande själen som gör precis allt för kärlek. Det är ju henne jag vill stå upp för och säga - här är jag. 
Sen vill jag ha en stark försvarssoldat som direkt slår på larmet när något inte är ok.
Respekt. The keyword next to Love. Yeyy. Ett litet kliv för mänskligheten, men gigantiskt för mig. No more shit in my life. Thats it.


Känns rätt ok att gå till Skattemyndigheten nu. Kände förra veckan att jag nog inte fixar det, hur ska jag kunna övertyga någon alls om att jag är värd att få min F-skatt tillbaka? Med energi som en loppa som hoppar dit locket satt förut, men inte en mm extra..?!
Jag är så in i vassen trött på alla böcker och siter som kör sina klyschiga 7-sätt-att-bli-framgångsrik/lycklig-på. Tramsiga rader som "gör något roligt för dig själv", "drick det här gröna pressade gräset, stå framför spegeln och tala om hur mycket du älskar dig 300 ggr/dag" och så får du ett så flödande liv att du kan skriva en bok om det också.
Varit på föreläsningar med några av dem - uppskruvade som duracellkaniner skuttar dom omkring på scenen och talar om för oss hur otroligt lyckliga och inspirerade dom är. Iiäck. Inte sant nånstans för dom flesta av dom.
Nej, fram för äkta människor som man blir berörd in i själen av. Hos Skavlan var en tjej med, Duffy - herregud, helt sanslöst! Vilken totalt genomäkta, lysande, sprudlande tjej som man blev glad i hela kroppen av. Hon är bara en av dom. Som känns. Som är äkta. 
Sen undrar jag över resten... varför tycker alla att en brud med stång i hela bakdelen, stram, oäkta och stressad hela hon, är så fantastisk bara för att hon med sin järnvilja lyckats producera ett antal böcker och föreläsningar? Varför är det ingen som höjer fingret o säger - Meeeen, hon har ju inga kläder!! Dom är inte gyllene, dyrbara och sydda av en framgångsrik skräddare. Dom är obefintliga!


Nåja, det kommer. Sanningens tid är här. Och människor som Duffy, min kompis Cecilia Kärvegård, några av mina finaste mediumkompisar och många andra kommer att vara dom som lyser upp himlavalvet på nätterna. Stjärnor som har sitt äkta ljus och som inspirerar oss alla med en livsglädje som vi bara inte kan låta bli att smittas av.
Jag ska också vara en av dom och jag är på väg med allt större steg. Är bara tvungen att städa ur hela mitt hus, inklusive källarvåningen. Så att jag är helt klar över att jag aldrig någonsin tillåter mig själv behandla mig med ickerespekt. 
Så att jag hela tiden får så fina människor allt närmare mitt hjärta, där jag är helt trygg i den förvissningen att dom aldrig, lika lite som jag, kommer att svika i eget syfte.
Så att jag kan ha mitt ställe på landet där jag har get-together-weekends, dit människor kommer för att våga möta det där inuti som gör att affirmationerna bara funkar ett litet tag.


Så att jag kan känna mig stolt över mig själv och glad över att vara precis bara jag, en liten tjej med massor av livsglädje och inspirerad dom få. 
Så att mina barn kan vara stolta över att ha mig som mor. Mina barn som alltid, alltid finns där för mig, liksom jag för dom. Bästa jag har i mitt liv, dom tre.


Nu ska jag ta en dusch, tvätta håret och göra mig fin, riktigt fin. 
Sen ska jag tillåta känslan skölja över mig att de människor som jag bjudit in i mitt liv och som behandlat mig.... well, låt mig säga illa bara, att dom också får ta hand om det dom sått. Det är inte min uppgift att lägga mig i varken sådden eller skörden. Det tar Livet själv hand om. Så kan jag släppa sorgen över att sånt över huvudtaget händer. Måtte dom bara komma till insikt snart för barnens skull. Måste fatta ett beslut där, ska jag ringa socialen? Är jag en fegskit om jag inte gör det? Eller leker jag polis och skapar än värre elände för barnen? Mitt hjärta får råda här. Väntar en liten stund till innan jag bestämmer mig.
Helt sanslöst. Vore det inte för barnen, så skulle jag le åt eländet och gå vidare från detta. Att man spyr ner någon annan så totalt som de gjorde på mig, istället för att ta hand om sitt eget katastrofala liv..?? Men det är väl rätt vanligt har jag förstått. Och jag tänker sluta tycka synd om mig själv och för en gångs skull så känns det som jag verkligen menar det.
Den som vistas för nära skit för länge, börjar själv lukta skit. Och jag valde vistas där. Någons fel? Nej.


Nu så. Nu känns det bra att ta Skatteverket. Och jag bygger vidare på mitt framtida liv som livsinspiratör till ett Magiskt Liv....