När jag var riktig dålig för många herrans år sedan och läkarna ville sjukpensionera mig, så vägrade jag och började jobba med försäljning i stället. Biologiska hudvårdsprodukter, skitkul! Träffade massor av fantastiska människor som var ren inspiration. Dock var det ju förstås en massa säljkurser, i början tyckte jag det var helt otroligt fantastiskt... men efter ett tag...hmmm.
Dåförtiden (jag pratar positivitetskonsulter på dinosauriernas tid, optimistkonsulter á la "har du foten ikläm - jajamensan".
Jag tog ju in det rakt av, avskydde hela min situation med kronisk värk av en wiplashskada av grövre rang. Så j-lars va positiv jag blev!! Varje gång det blev så illa att jag inte tog mig ur sängen o dyl, värk, värk - då var det alltid någon,. jag själv eller någon annan, som sa - Du tänker inte tillräckligt positivt - skärp dig. O hejohå vad jag skärpte till mig... och körde en sväng till i duracelltakt.
Men efter några år så gick det inte längre. Väggen/stupet var ett faktum. Giftstruma och total utbrändhet var vardagen nu. Psykisk insufficiens skrev dom på mitt sjukintyg. Hujedanemej - jag som gammal läkarsekreterare, såg ju hur detta skulle förfölja mig hela mitt liv. Jag var psykiskt sjuk.
En lååång tid gick efter psykbrytet o hälsokollapsen. Jag insåg att alla mina mål jag satt upp, alla mina hurtiga affirmationer som satt i små lappar överallt, all min ansträngda hurtighet som jag flåsade ur mig hela tiden, det funkade inte.
En sån resa det blev. Men i totalt stiljte där telefonen stängdes av, mitt sociala liv avbröts tvärt, företaget lades ned - där kom hon, min strålande själ. Hon kom inte i rasande takt eller som en uppenbarelse, neej, hon kom sakta, tveksamt och oerhört längtande in i min sargade kropp.
Här kom kontakt med andra dimensioner, minnen, sååå starka, av flera tidigare liv, möten med andra själar som fick mig att minnas ännu mer. Visioner om vad mitt liv egentligen handlade om.
Som ett barn i en godisaffär var jag några år. Delade med mig av allt som hände mig och som ett lämmeltåg kom dom, människorna som längtade efter samma sak som jag - total ihågkomst om hela vår kraft. Jag var i flödet, sanna mina ord!
Det började vackla när jag insåg att människor trillade tillbaka, även efter så andliga, starka upplevelser så det nästan knockade oss. Vardagen och alla mönster tog över igen. Besviken blev jag. Sörjde att ingen ville stå kvar.... Sen lämnade gubben mig efter över 25 år tillsammans. Då föll jag. Igen.
Det jag tänkte då - det var inga vackra tankar. Jag var förbannad på precis allt och alla. Alla människor som svek mig. Andevärlden som inte fixade det här åt mig, lät mig lida på det här sättet utan att göra något, fy f......!
Ännu en lång period har gått och jag är tillbaka i både positiviteten och andligheten, rockar mitt liv hela tiden. Men jag var tvungen att ta dom där mörka rummen som jag missat. För det blev inte äkta. Mina celler skickade inte ut dom sanna signalerna. Så elände fortsätta dyka upp. 2010 toppade ligan av svek och drog sig en aning i 2011 också. Till min oerhörda glädje så var detta en relativt snabb process, starka känslor en liten stund, javisst - men såg hela tiden vad det handlade om och lät min vackra själ få tala & råda.
I den suveräna filmen "What the bleep do we know" säger en av männen de intervjuar "Positivt tänkande kan vara som en neonskylt av vackra ord, som döljer alla de hundratals negativa tankar om dig själv som far runt därinne" (ungefär-citat, inte ordagrant)
Och visst är det en otrolig skillnad på människor som är och lever "The law of attraction" och dom som predikar den..?!
Jag skulle vilja vara en liten själ som är med och bidrar till att det får VARA OK!! att falla tillbaka tills det är klart. Vi föder våra barn, om vi är kvinnor, tills dom är ute. That´s it. Vi kan inte, hur gärna vi än vill när det gör som mest ont, resa oss upp och säga - Nej, det här för för j-la skitont, nu är det klart!!! Ungen hängande med huvudet ute, men vi är färdiga med smärtan. No can do.
Legalisera allas våra lidanden. Vi lider tills vi inte gör det längre. Tills vi får nog av den stickiga offerkoftan, martyrglorian som sticker o kliar på skallen. Det är klart när det är klart. Du kan inte tvinga nån annan heller. Du kan leverera alla uppmuntrande ord, men så länge dom inte är klara så är dom inte klara. Förstås likadant med oss själva.
Dom på andra sidan har varit så suveräna coacher - hur många gånger jag fått olika historier om just detta berättat för mig det vet jag inte längre. Men så många kommer från andevärlden, tillbaka till oss för att berätta om hur de kommit till insikt om olika saker som inte funkade, fast dom trodde det när dom levde. Våndan av att stå där framför själsspegeln när dom dött och bara FÅ LOV att kika på sig själva. Ooooh, shit.... jag har verkligen skitit i det blå skåpet... Sen får dom lov att ta det. Kan dröja, men det är nödvändigt. Sen kan dom gå vidare och sen småningom komma ner till oss o ge lite hintar om vad vi behöver göra.
Sanningen om oss själva kan vara tuff att ta. Men det är så äckligt mycket värre att gå omkring och släpa på våra försvar och lögner. Det tar massor och åter massor av energi - hela tiden. Att släppa är ett crescendo av jobbiga känslor i en nanosekund - sen är vi igenom. Befrielsen när vi kan möta och verkligen se mönster och ingrodda tankar som hållit oss fångna så länge, den är obeskrivbar. Då kan vi se med ett gapskratt vilket drama vi levt i...
Jag vill ha fler människor i mitt liv där vi delar det här hoppet. Hoppet från högsta trampolinen.... Det svindlar, vi kollar på varandra, gapskrattar och tar varandras händer och....HOPPAR!!! Vi är här på Moder Jord tillsammans för att utvecklas. Vore vi klara skulle vi förmodligen vara andar som gjorde det grova, oerhört krävande och otacksamma jobbet att försöka få jordlingar att begripa att dom lurar sig själva. Hela tiden. Ge dom Ljus så att dom kan vakna, skratta och SE.
Yeayy - det är vad jag ska göra hädanefter. Slänger ut mitt fiskenät och ser vilka som dras till mig och mitt glittrande nät. Inget fångstnät, utan ett delandenät. Ahh, vad spännande. Vilka upptäcktsresor vi ska göra tillsammans....
Köpt en almanacka nu sedan jag släppte sista våndan av akutflytt, vänsvek och andra dramor. Och attraktionslagen funkar. Får skriva i nya bokningar hela tiden. Lycklig är jag. För jag har världens bästa jobb. Mina andliga coacher finns där hela tiden nu, hjälper mig att gå vidare och livet känns lyckligt igen.
Länge sen jag var lycklig, inser jag. Men den här avstickaren var nödvändig för att jag skulle fatta hur upphängd jag varit på andra människor, hur jag gett bort mig själv i rädsla för att bli sviken. Någons fel..??? Neheeej, haha - verkligen inte. Dom föder barn, precis som jag.
Nu ska jag iväg och leka med min älskade syster. Jag kan verkligen gapskratta åt Carina - hon har inget som helst intresse av att dölja vad hon befinner sig i och med så läcker självironisk humor presenterar hon sig själv med kommentarer som jag bara dör av skratt av... Blir en väldigt rolig lördag det här....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar