Sanslöst hur tydligt det kan bli att man får det man ber om.... Den här sista tiden har fullkomligt tagit andan ur mig, känns som en andlig bank som bara finns där med alla sina resurser och bara väntar på att vi ska komma och be om ett uttag. Jag bad om ett stoooort uttag. Och fick det. Får påminna mig nu, hela tiden, om att det ÄR ok, det är precis som det ska. Den här banken har inte resurser som är begränsade - tvärtom! Ju fler vi är som tar ut och ju mer vi tar i när vi ber om summan på uttaget, desto mer fylls det på. Haah! Att jag inte fattat det här förut, ler stort för mig själv.
Men det är ju bra, faktiskt. Hade jag fått det direkt, utan att fatta dynamiken i att det är jag som skapar och lever i flödet, då hade det varit så oändligt mycket mer bräckligt. Nu lever jag i den fullständiga tilliten till andevärlden, mitt eget djupa, kloka jag och det guddomliga flödet och det är min sanning, byggd under lång, lång tid och nu äntligen är grunden klar. Stabil och fin är den.
Varit i Paris och följt flödet där, inte så svårt med den stadens energier må jag säga. Fulltankad på alla sätt och vis, åkte jag sedan vidare till det rosa slottet i fjärran och där mötte jag människor som jag nästan upphört tro existerade. Idéer, visioner, djupaste själsinsikterna och en gemenskap i vetskapen om att det är tillsammans vi kan åstadkomma ljusförändringarna som behövs och att den ensamma hjältens tid är över, ja det fullbordade de här veckorna.
Starkt inser jag inom mig att jag bara är tvungen att åstadkomma fler rent fysiska förändringar i mitt liv nu. Det finns mer som behöver uttryckas, åstadkommas och levas. Kontrasterna när man får uppleva det ena, och sedan det andra när man kommer tillbaka till ankdammen blir för smärtsamt tydliga.
Så nu ska Ljushäxan Elinor ta sig tiden och vara med skogen. Nästa vecka bara måste det få vara så, så jag kan höra själen min viska till mig vartåt jag ska gå nu. Att leva och bo i staden några månader har varit lite vilsamt på något vis, lite latmansliv. Men det var ju bara en anhalt på vägen, det visste jag ju hela tiden. Så när själen min börjar yla om mossa, träd & stenar, ja, då vet jag att det drar ihop sig. Jag kan inte annat än lyssna. Jag har ju släktingar och vänner som stormtrivs i stan, inget som helst fel på det. Men jag är inte en sån sort. Själens alla celler och framför allt det som finns i tomrummet mellan dem, talar sitt tydliga omisskännliga språk. Gå vidare nu. Vi är många som hjälps åt, du hamnar där du ska. Men nu är det skogens vindar som gäller. Ett litet paradis där jag kan andas igen. Och lyssna på själen som har så mycket att berätta igen.
Jag är tacksam för dessa månader, behövde låta vissa chocker lägga sig till ro inom mig och bli de nyttiga livsupplevelser som de var menade att vara. Men lyssnar jag inte nu och drar vidare, då går jag sönder inuti. Så glad jag är över att veta. Jag lyssnar och agerar, hur glad och stolt är jag inte över det? Så många år som det var så svårt, nu bara vet jag. Clear knowing - it´s a good thing.
Så käraste andevärld - nu öppnar vi upp kanalerna ytterligare - vartåt? Jag packar ihop det lilla jag har och vandrar vidare så fort jag vet. Ett vet jag dock; Skogen. Här kommer jag.
