Våga öppna hjärtat igen

I många år har andevärlden bönfallit mig om att se med klara ögon vad jag har framför mig. Har ju i alla år sett de strålande själarna som bor i människorna jag möter, men haft betydligt svårare att fatta vad som är i vägen och stökar till det. 
Nu har jag äntligen avslutat mina intensivstudier på Högskolan för Mänsklig Dumhet & Okunskap. En av de andliga lärarna var August Strindberg med sina klasser i "Det är synd om människan". Vi hade många andra trevliga lärare som vandrat här på Moder Jord och hade ganska exakt kunskap om mänsklig idioti, spel, intriger, manipulationer, tjyv o rackarspel.


Behöver kanske inte säga att lektionerna var tuffa, mycket tårar och känslor som spretade åt alla håll blev det. För att inte tala om tentorna.... shit, där var jag redo att ge upp många gånger.


Men jag är igenom. Har numera ett andligt intyg som lyder som följer:


"Elinor Hedlund har med glans, dock med stor möda och mycken svett samt spillna tårar, klarat vår intensiva utbildning. Hon räknas nu som certifierad muntergök och har helt avsagt sig all rätt till bitterhet, hämndkänslor eller andra uttryck av offerbeteende inför andra människors uppförande.


Dessutom utfärdas för Elinor, liksom för alla som lyckas med denna särdeles svåra utbildning, ett stipendium. Detta stipendium medger direkttransport till Universitetet för Högsta Kärleksförmågan. Alla kostnader i samband med denna utbildning betalas för. 
Samtliga lärare har ett brett kunskapsområde från såväl Jordeliv som diverse andra planetsystem, dock är de flesta utexaminerade från Universitetet efter ett flertal liv på Moder Jord då de flesta eleverna är av den rangen själva.


Vi på Högskolan tackar för den här tiden, Elinor som elev har bjudit på många skratt för vår del då hon har en säregen envishet för lidande som det tagit mycket arbete att överkomma. Vi ser med glädje att hon nu skrivs ut från vår skola med ett leende på läpparna, något vi sett fram emot i många år.


All lycka tillönskas Elinor och vi önskar ej se henne igen i våra skolsalar. Fällorna för återfärd hit är många, men vi ser en stark glädje över Livet som torde vara tillräckligt för att hålla avståndet till dessa eländiga lektionssalar.


Sucka Lipsill
Översteprästinna i Martyrskap & Professor i Offerkofta


Fint va..? Nu ska vi se hur det går. Hade sista tentan igår, och jäklars vad synd det var om mig innan jag tog det!!! Den här gången var det en av mina bästa vänner, huah, det var tufft värre. Men jag tyckte bara synd om mig några minuter, sen lyckades jag klura ut hur man går vidare! Så nu är ovanstående diplom mitt! 
Ser fram emot Livet, ska se upp för fällorna! G--------d - vad skönt att äntligen sluta gråta och börja le åt livet!

Håll mitt hjärta....

Så starkt det har blivit på senaste tiden... 

Har alltid tagit mig väldigt djupt, mitt mediala arbete. Men senaste månaderna är det fullständigt nockande när jag arbetar. 

Möter ju människor i många gånger så svår sorg. I söndags hade jag ett möte som lämnade mig fullkomligt hudlös efteråt. Att få "vara med om" när en själsfrände, en partner man delat livet med i över trettio år dör i ens armar, och sedan sju veckor senare kommer via ett medium, via mig, med all den kärlek, empati och utsträckta händer som kan finnas i denna värld, ja, då påverkas man. Djupt, djupt inom mig är det en orkan av känslor. 

Jag är proffessionell vid det här laget och framför allt som kommer fram under dom nästan två timmar som det tar. Tårarna stiger i mina ögion många gånger under den här tiden, men jag håller mitt lugn och lyckas förmedla det som vill bli framfört.

Hon har inte så lätt att ge mig ord, det är som att hon inte riktigt vant sig vid den här kommunikationen ännu. Jag menar - sju veckor som ande! Inte så konstigt då om det blir mest känslor som hon levererar. Men vilken tydlighet, vilken själ. Hon vet ju precis hur dom har det, fadern och dottern som är kvar i chocken och sorgen efter hennes minst sagt hastiga bortgång. Och hon vill såååå gärna tala om - JAG ÄR HÄR! JAG ÄR MED ER! JAG HAR INTE LÄMNAT ER... SNÄLLA, VAR INTE SÅ OLYCKLIGA. VI SES JU IGEN....

Efteråt är jag så matt så jag orkar inte göra någonting. Handlar en pizza och kraschlandar i soffan. För hon var mer än med mig, hon var i mig. Kände varenda liten skiftning i känslorna, uppfattade så tydligt vad hon ville säga. Och uppfattade förstås också hennes enorma empati och kärlek för mannen som satt framför mig, helt apatisk av sorg. Hon var ljuset, livet, inspirationen, styrkan i hans liv. Två månader hann dom njuta av pensionärslivet tillsammans. Hade bytt till ett hus som dom var så lyckliga över att få tillbringa ålderdomen tillsammans i.

Hennes så djupa önskan att han kunde känna hennes närvaro, att han kunde börja andas igen.... den sorgen glömmer jag nog aldrig. Hans andra hälft var borta och han visste ju att han måste fortsätta sitt liv, om inte annat så för dotterns och barnbarnens skull. Men han höll andan. Kunde inte hitta andetagen igen. Han kändes helt förlamad och hon höll via mig hans händer och bönade och bad att han skulle försöka göra något gott för sig själv och dottern varje dag. En liten glimt av ljus....

Det har varit sådana starka möten i hela mitt mediala liv, men det är så ofattbart intensivt nuförtiden... Som att varje cell i min kropp är med på ett ännu mer intensivt sätt än tidigare. 

Förstås - jag vet ju att detta varit förutspått i tusentals år. Vi ska öppna upp nu. Börja vandra på The Good Red Road, där vi inser att vi är ett med djuren, naturen, andevärlden och Alltet. 

Men det ÄR svårt att föreställa sig hur intensivt allt blir när slöjorna mellan världarna tunnas ut allt mer. Intensivt räcker nog inte... men finner inget starkare ord just nu....

Sen är det ju mötet med alla människor som fortfarande bor i sina kroppar. Allt är mer genomskinligt än någonsin. Alla förnekelser, lögner, sorger, bitterheter, ilskor, kåtheter, girigheter - ja, allt blir så tydligt. Bor i i min kropp också i samma ögonblick jag möter dom eller pratar i telefon. Känner även deras känslor, precis som med andevärlden. 

Nej, jag läser inte olovandes av. Det är bara så det funkar nu. Slöjorna är så tunna att det inte går att använda dom som dörrar och stänga av. 

När jag får gåvan att få prata med något öppet barn, så gläds jag åt deras självklarhet. Dom bara vet att det blivit starkare nu. Att allt är mer på. Det är ju så här det är helt enkelt. Dom frågar bara vad dom ska göra med alla.....

Älskar mitt jobb, det är en sådan gåva så det finns inga ord för det. Det förändrar faktiskt människors liv första gången dom kommer till ett medium, ja, många i alla fall. När en människa verkligen förstår och får bevis för att livet fortsätter, ja, då blir inget detsamma igen.

Tårarna vi fäller tillsammans är så sanna, så fyllda av glädje och mening. Dom finns där. Det tar inte slut. 

Nu får vi verkligen låta deras budskap komma till oss. För dom vill något, alla dom där från "andra sidan". Ta hand om varandra. Red upp det som är oklart, prata med varandra!! Var sann, även om det gör ont som faaaan. Var sann med dig själv, mot andra och låt lögner och förnekelser vara ett minne blott.

I det här så får vi hålla varandras hjärtan, hålla varandras själar. Låt oss vara dom gåvor till varandra som vi var menade att vara.

Håll mitt hjärta, håll min själ.... Säg att du menar och vill mig väl...

Tack, Björn Skifs för en av de vackraste visorna någonsin.

The time of the lone wolf is over...

Hopiindianernas underbara budskap som gick ut över vår vackra Moder Jord för ett par tre år sedan, ja därifrån kommer rubriken här. Hur många gånger jag läst denna text, både själv och för kursdeltagare, har jag för länge sedan tappat räkningen på.


Raderna i rubriken får mig att inspireras att skriva om något som jag tycker är en stor uppgift för oss mänskobarn just nu.
Tror att alla ledare genom tiderna kickat rejält på att vara just ledare, oavsett om det var som kejsare, präst eller farao. Det har varit en självklarhet att vi ska ha någon i toppen - oavsett om vi krigar, bara lever i ett samhälle eller är med i ett gäng, vilket som helst. 


Nu känner jag att det är ett rejält regimskifte på gång och det mullrar rejält i leden. 
En del har megaproblem att dela tronen - det är ju jag som är the leader of the pack, jag som vet bäst, jag som aldrig blir emotsagd. Elakheter, dominans - allt görs för att hålla packet nere på plats, tronen lämnas sannerligen inte frivilligt, delas inte heller.


Sen har vi ju alla de som är så vana att ledas, som inte vågar tycka, tänka, känna själva. Vad vill jag? Vad tycker jag? Jag vänder mig till prästen, politikern, chefen, läraren, ett medium - bara jag slipper bestämma själv. Vilket stort steg att inte längre kunna sitta kvar i offerrollen och skylla på alla andra att livet inte blev som jag ville, vilken fruktansvärd börda att behöva fatta mina beslut alldeles själv och stå för dem...


Vi har levt i det här så länge, att vi faktiskt inte har en aning om hur ett samhälle, en jord, skulle se ut utan hierarkin som vi vant oss så vid. Vi har till och med en överklass i egenutnämnd kunskap och visdom, som beslutar huruvida vi ska få kännedom eller inte om saker som händer på vår jord. Inte skulle vi väl kunna hantera information om landade utomjordiska farkoster till exempel? Nej, hu, vi skulle bara bli rädda och drabbas av panik.


Toppstyrning - over and done with. Tycker jag. Hatar det. Kan helt enkelt inte leva efter det här längre. Har inte kunnat på länge.
Det jag nu längtar efter - och faktiskt börjar få uppleva - det är hur dessa ledare, konungar, drottningar och andra makthavare inser hur förbaskat ensamt det är där på toppen. Inte kul alls, faktiskt. Och inse vilken ofattbar glädje det är att möta jämlikar, dela på allt som händer utan spel, dramatik, dramor och manipulationer. Vilken känsla, den går inte att beskriva i ord. I filmen Avatar beskriver dom det här så fint; när dom möter varandra - I see You. Mmm, tårar i ögonen bara att tänka på det....


För det mesta har det ju varit så att när en alfahanne/hona möter en annan alfa, då morras det, då mäter man kraft, då ska raskt bestämmas vem som ska vara alfan. För det kan ju bara vara en. Eller....?
När jag mött alfor, både män och kvinnor, då har intressanta spel ägt rum. Kvinnor är ju för j-liga, rent ut sagt. Här tar man många gånger till vilka knep och tricks som helst om man får syn på en kraftfull kvinna och inte gjort så mycket av sin egen tripp. Huah, hemskt att se, hemskt att uppleva.
Männen är inte ett dugg bättre dom, lite andra knep&knåp bara. Männens sätt att hålla nere en stark kvinna ger lite kväljningar det med, ärligt talat.
Och visst. Jag har spelat själv också, förstås. Ingen har bara varit en ängel, inte ens jag. Känner igen spelen och vet att dom inte genererar ett skit i slutänden. 


Ensam är inte stark. Ensam är ensam. Har sagt det på mina kurser i snart 20 år nu. För jag insåg att jag inte hade någon längtan till att komma till toppen och vara störst, bäst och vackrast. Så trött på att hela tiden ha rätt, vara bäst och ständig ensam inombords.
Så nu väntar jag in mötena. Flera har jag redan haft, vänner som jag bara vet. Starka, lysande, intelligenta, streetsmarta, vackra på alla vis möter dom mig och vi ser in i varandras ögon och glittrar till varandra - I see you. 
Det här är, precis som Hopi också sagt, en spännande tid. Så jag har släppt taget och floden är precis så stark som dom sa att den skulle vara.
Men vi måste våga nu. Mandela var ju heller ingen dum snubbe - hans ord - Du får ingen annan att växa genom att förkrympa dig själv - kan vi gott låta vara pannlampa ett tag. 
Vilket samhälle vi går emot. Inget kommer att vara sig likt och det kommer att vara kaos ibland. Men sekttiderna är över. För gott.
Och i mitt lilla liv vandrar jag sakta bort från dom som inte riktigt vill mötas utan hellre fortsätta den urgamla striden. Dom andra omfamnar jag och lekar hur länge som helst med. 


Livspassionen är ett faktum. Tack mig för mitt tålamod och mitt mod att våga släppa tronen, där jag trodde att bara min tro var den rätta. Vad som helst kan hända nu....

Alla tårtbitarna...

Har kommit igång med träningen igen, äntligen...yihhaaa. När jag tar mina 45 minuter på löpbandet innan jympapasset, så slår det mig än en gång - vet inte för vilken gång i ordningen - det här var ju sååå nödvändigt. Varför har jag hoppat över det här i flera månader..?? Jag vet ju att jag måste, för att må bra. Sen sätter tankespiralerna igång....


Så lätt det kan vara att göra det vi verkligen behöver, om vi bara lär oss att lyssna på våra sanna behov. Jag tror ju verkligen att jag behöver vila med fjärrkontrollen i högsta hugg, soffan mjuk o skön. Jag är ju helt sann mot mig själv, när jag sant konstaterar att det är alldeles för jobbigt, kallt, sent, tidigt - you name it... - för att ta sig till Friskis o Svettis. Protesterna och hindren mot motion är många. Och sen går tankarna vidare - för så här är det ju i många, många områden om vi är ärliga!


Den där kommunikationen som jag så väl behöver ta med min partner, min chef, min mamma, min kompis, inte gör jag det bara rakt av. Nej, det är inte läge just nu, hon fattar i alla fall inte, det är ingen idé, förresten är det faktiskt h*s sak att ta upp det, inte min. Och så vidare, och så vidare. Och ingenting blir närvarande i mitt liv, så länge jag inte haft det där snacket. Det drar energi precis hela tiden. Sen kan jag ha hur många mållappar som helst på kylskåpet....


Äta.... haha, den är väl bra?! Visst vet vi. Men sedan så länge ligger vår inre friskhetsledare i koma, helt utslagen av socker, alkohol, junkfood, chips & godis, så h*n har helt enkelt ingen röst längre. Skulle vederbörande kunna väsa ur sig någon klokhet, så är dom andra papegojrösterna så mycket högre och mer övertygande. Så det blir soffmaten igen. Och godiset. Och cigaretten. Och vinglaset.
Men vi vet. Egentligen.


Stagnation.... Ja, men jag vet ju vad jag har men inte vad jag får. Jag måste ju tänka på pensionen. Han är ju i alla fall snäll mot barnen. Hon har ju ändå varit min vän sen vi var små. Jag ska i alla fall vara glad att jag har ett jobb..... Fy faaaan, va vi håller på. 


Nej, det är dags att vi LYSSNAR riktigt noga inåt... Vad vill vi äta, göra, förändra egentligen?
Ta en helg, precis som jag än en gång ska göra, och fundera hur det känns där inne. Och i kroppen förstås.
Börjar du äta bra, så normaliseras sockerkurvan och suget efter skit ebbar bort. Börjar du kommunicera i relationer, så ser du väldigt snart vad du vill ha mer av och det andra sorterar du bort nästan automatiskt.
Börjar du förändra något som luktat unket länge, så blir det en så energi att hela huset blir städat av bara farten. Förändringar... så spännande, så givande, så helt nödvändigt.


Våga mera. Var plågsamt ärlig med dig själv. Hur närvarande är du? Hur roligt har du - ärligt talat nu..!! ??
Hur inspirerad är du på en skala från 1 till 100?? Det ska vara 100, något annat är inte intressant.
Skit i att bära på någon annan, prova en heeeel vecka. Tänk bara på dig själv och dina sanna önskningar och behov. 


Vad händer? Jo, du inspirerar andra något så sanslöst med din blotta uppenbarelse. Prova. Då gör du jobbet här nere på Moder Jord. 
Lyckliga människor is the shit now.

Medium - jaaaaa, vilken gåva!

Så underbart så ingen som inte jobbat med detta kan fatta. En medmänniska inbjuder mig att få tillgång till det allra innersta i livet. Inget hålls i skuggan, allt kommer upp och fram. Och dessa fantastiska människor tar emot, låter flödet från andevärlden vara där och förstår och känner att det är utveckling det handlar om, inte anklagelser och felgöranden. Det är så underbart att det är ibland svårt att finna ord, när man nu råkar vilja beskriva det.


Det är så naket, så avskalat. Sanningen i sin djupaste, mest frigörande form. För det är ju så det är. Det vi försöker springa ifrån som mest, det gör vi många gånger så stort motstånd mot när det börjar komma upp till ytan. Vi känner oss många gånger attackerade, istället för att inse att här är det ju!! Det som hindrar oss från att uppleva Livet med alla sina facetter och passionerade andetag.


Dessa människor får jag möta. Tillsammans med deras anhöriga och vänner från andra sidan pratar vi om det som är genant, onämnbart, sådant som man inte pratar om. Det pratar vi om. Andevärlden säger precis som det är. Visst, det är väl fint och bra. Men vad hjälper det om mottagaren bara är i förnekelse och självbedrägeri - går upp i försvar och förnekar så det blåeldar om det?!
Men jag får alltså möta dom som vill. Förändring börjar med att man erkänner och inser vad som inte funkar längre. Sån glädje jag känner när jag ser ljuset börjar lysa i min klients ögon. Min medmänniska som låter andevärlden komma till tals, och som vill känna LIVET flöda i ådrorna igen. Tack, tack!


Jag har bara dom senaste två dagarna fått möta så olika dödsfall, så intensiva budskap från dom som levt, dött och sen väljer att göra gigantjobbet att komma tillbaka för att dela med sig av vad dom lärde sig och vad dom vill inspirera oss till att se. Gör så här istället!! Våga kommunicera! Våga se att du gör fel ibland - för då kan du ju välja att göra rätt sen. Inte fel och rätt som vi många gånger använder det, utan fel och rätt för DIG. 


Finns inga bättre coacher. Dom vet precis. Ser oss rakt igenom. För att dom varit tvungna möta sig själva när dom dog och gick in i Ljuset. Att stå inför denna jättelika själsspegel och se allting precis som det är. Utan några som helst dimridåer. Amazzzzzzzing!!
Nu kommer dom för att lära oss, för att inspirera oss att våga vara. Äkta vara. Äkta du. Gråt. Skratta. Var förbannad. Var avundsjuk. Var levande. Låt allt som du känner bara dränker dig försvinna. Möt alla "negativa" känslor, erkänn att dom finns där, tjut över dom och.... gå sen vidare. Utvecklas.


Stagnation är det farligaste som finns för oss. Oavsett om vi är inkarnerade i kroppar eller ej. När du dör, får du lov att kika på vad som inte funkade så bra i Livet. Ja, du kan även där välja att blunda, men du befinner dig i ingemansland och mår fruktansvärt. Tills du väljer att ställa dig där framför spegeln. Och - yiiiihaaaaa - befrielsen är din. Du ljuger inte längre. Du tittar. Du beslutar dig för att utvecklas. Och stagnationen är ett minne blott. Är du kvar i kroppen och gör det här jobbet i livet, ja, då väntar verkligen ett LIV. 
Läskigt???? Jaaaaaaaaa. Fruktansvärt. I några sekunder. I samma stund som du erkänner för dig själv att du fuckat up ditt liv, då börjar energierna flöda igen. 


Passion, liv, lust, kreativitet, kärlek bortanför alla ramar som Jante och restriktioner satt upp, ett liv så flödande att allt plötsligt är möjligt. 
Kan detta vara möjligt bara genom att vi börjar vara sanna mot oss själva. Ja, säger jag. Ja, ja, ja, jaaaaa! Prova får du se.

När ljuset kommer in...

Att gå i snöyran med huvudet nedsänkt för att se något i de virvlande snöflingorna & blåsten skapar nya tankar. Och det slog mig att jag glömde skriva om det som var anledningen att jag valde uttala mig om meditationer. Ibland funkar min hjärna så - jag har tänkt det, och då tror min hjärna att det är uttalat. Hahaha - mina barn blir galna på detta! Jag utelämnar helt enkelt viktig information från min hjärna. Njaa, viktig och viktig... den är viktig för MIG - för att jag ska lära mig bli förstådd. Så nu skriver jag ner några åsikter, för min skull...


Många har det varit genom senaste tiderna i en uppsjö av olika metoder att uppnå vackra kroppar, välmående själar och harmoni i sinnet. Har själv varit med om människor som sprungit ut ur lokalen, skrikande om vad detta är för j-la skiiiit under ett kundaliniyogapass. Varit med om människor som blivit djupt irriterade på meditationerna och slutat med dem, för dom ansåg att dom bara mådde sämre...
Likaså alla dessa yogarörelser som börjat användas i träningssyfte, för att uppnå enbart fysiska resultat, samt andningen som numera används åt höger och vänster enbart i syfte att uppnå lite lugn för tillfället. Men....


Det är så att allt det jag nämner ovan får i resultat mer ljus i kropp och själ. Vad händer när vi bjuder in mer ljus? Jo, det som legat inom oss i mörker och glömska blir belyst och kommer upp till ytan för åtgärdande. Jobbigt? Ja, det kan det absolut vara. Nödvändigt? Tveklöst, ingen slipper undan i längden. Glädjefullt?? Jaaaa, absolut om vi bara tillåter detta!


Tyvärr så är det ju så att vi är lite skräckslagna för starka känslor. Och det som legat begravt länge kan faktiskt vara ganska laddade, intensiva känslor som längtat efter att få bli uttryckta.


Det jag vill säga med allt detta är - välkomna det istället för att trycka undan det. Förvänta dig kunniga ledare om du går på yoga - i vilken form som helst, även s k poweryoga, meditationer, andningsövningar med mera, som kan hjälpa dig möta det som eventuellt kommer upp. Där är det ju bara så att en person som leder i något av ovanstående, bör själv ha vågat möta sitt inre för att våga omfamna det som dyker upp i andra.


Har för många exempel på människor som blivit så oproffessionellt bemötta när känslorna vällt upp, att jag blir arg bara jag tänker på det. Ensamma har dessa människor fått gå från passet, hjälplöst undrande och ångestfyllda inför det som händer inom dem.


När Ljuset kommer då du börjar meditera, yoga eller vad det nu är - bemöt det. Gläd dig åt ditt mod och LYSSNA!! Din kropp och själ får äntligen berätta vad det är som fått ditt liv att stagnera långa perioder, får dig att förstå ångest, utmattningsdepression eller allmänt låga energier.
Det är en gåva från dig själv till dig själv. Rädslan kan få dig att springa åt andra hållet ett tag. Kanske blir du, som ovan, irriterad, stör dig på för hög, låg eller fel musik, skyller på människorna som är med i gruppen eller ledaren. Men har det rört upp nåt - på´t igen!!


Du har allt att vinna att ta in mer Ljus i dig själv. Det är ju då du får lära känna dig själv på djupet, alla delarna av dig själv. Gömda känslor från barndom och andra traumor som legat där o skavt, styrt dina reaktioner, mönster och relationer får äntligen ljus nog att bli läkta och du reser dig upp, starkare och tryggare i dig själv än någonsin.


Men tro för all del inte att det bara är att meditera lite positiva affirmationer och det räcker med det. Det är en tillfällig kick och en början på din resa, men fortsätter du så möter du dig själv. I all din kraft. Kanske har du lite att berätta för dig själv men det är ju då din verkliga resa börjar.
Tro mig - det är värt det. När du rensar i källaren så får du in det rena, kärleksfulla underbara Ljuset & Sanna kärleken och det går inte att beskriva i ord.... Då kommer du hem i Dig själv. 


Kan det finnas något bättre? Sann lycka.

Meditera mera!

Lycka att forskningen kommer på sådant många vetat om i tusentals år... Känns som om mycket håller på att återerövras av den "gamla", visa världen; indianernas självklara symbiostänk - vi hör alla ihop, djuren är våra bröder, jorden är vår Moder, andevärlden våra forntida vägledare, akupunturen som man hittat spår av på en träskbegravd man från tusentals år tillbaka, kinesisk medicin som handlar om att hålla folk friska då får läkaren betalt, annars inte.... Och så vidare. Nu senast har vi fått tagit del av de "sensationella nyheterna" om meditation. Det är bra för oss. Hurra. Did´nt see that one coming...


Missförstå inte - jag blir lika överlycklig varje gång forskningen kommer på att det faktiskt funkar med sånt här "flum", redovisar sina resultat så att det blir tillgängligt för insomnade hjärnor som tror att lycka ligger i framgång, pengar, fåfänga.... Så glad är jag.


Vill bara dela med mig av mina tankar angående meditation; det finns så oändligt många olika anledningar och funktioner i meditationens magiska värld. Här listar jag några som jag anser är viktiga. Bra om man förstår lite vad som kan hända när jag mediterar...


Meditation för:
Ett lugnare jag, en "mindfulness" som det många gånger kallas nu förtiden. En medvetenhet om hur jag kan lugna tankar, känslor och vara mer i nuet, mer närvarande i livet.


En fysisk kontroll över spänningar och krämpor, såväl fysiska som psykiska. Åstadkommer en avslappning i spända muskler och en större medvetenhet om våra kroppars tillstånd och behov.


En s k "I am" meditation, liknar nr 1 men ännu mer för att skapa tomhet som jag sedan efter meditationen kan fylla med det jag vill.


Positiva affirmationer - en meditationsteknik som handlar om att se bortanför de begränsningar och de bilder jag har av mig själv, där jag ännu mer kan se vad jag har för möjligheter i livet, full av kraft och styrka.


Medial meditation - här mediterar vi för att både få budskap från våra egna högre jag, vägledare och andevärld. Vi lär oss lita på att det finns många olika världar att få kontakt med, dimensionerna är oändliga.


Transmeditation - vi går i ett ännu djupare medvetandetillstånd och kan utveckla en förmåga att låta andeväsen komma igenom och kommunicera i total sanning med oss. Kräver lång meditationserfarenhet för att komma dit.


Regression - en djupgående meditation, där vi går tillbaka till ett tidigare liv som kan prägla oss och ha gamla känslor som finns programmerade i cellminnena. 


Alla tror förstås inte på de tre sistnämnda, men kom ihåg att det nu kommer fram massor med åsikter efter forskningsresultaten - oooj, jag som trodde det var flum bara! Likaså alla åsikter om akupunktur och andra tekniker som härstammar från uråldrig tid och visdom.


Jag återkommer med fler funderingar - men den här världen är sååå spännande - finns massor att undersöka och utforska.


Häng med på någon av mina kurser - jag leder i samtliga tekniker. Och några till. Älskar den här världen. Där utforskar vi de övriga 90% av hjärnan som forskarna förut sa att vi inte använder. Har tagit del av kvantfysikers forskning som sett att "oanvända" delar av hjärnan aktiveras vid utförandet av healing, medial kontakt och liknande aktivitet. Spännande va..? Välkommen in i min värld. Upptäckterna tar aldrig slut.... Livet blir aldrig tråkigt igen.

Magisk helg

Vilken gåva människor kan vara. I helgen är jag lycklig nog att få ha ett gäng med mig som vill dyka djupt in i sig själva, allt för att finna mer livsglädje och passion igen. Äktheten och närheten berör mig så... Jag själv hamnar mer och mer där jag var en gång för länge sedan, när uppvaknandet var mitt och visionerna var starka och klara, självklara. Jag "bara" var och gjorde det som kändes rätt. 
Med en större mognad och mer klar över vad som driver mig och andra, kan jag nu vara i den här kristallklara sanningen och vilka gåvor jag får, my God...!!
Här är vi på landet, så vackert, så gammalt allt, så fint. Jag eldar och tänder ljus. Och hit kommer dom, kvinnorna som Vill. Vill livet, vill kraften, vill glömma och begrava Jante för gott. För att göra det så krävs det ju verkligen att man vågar möta det som hindrat oss från att leva utan denna ingrodda kraft.


Och inte f-n kan någon säga att det är lätt. I alla fall inte först - man får ju slåss mot inbillade och till synes väldigt verkliga demoner som talar om för en själv hur det egentligen är. Att våga omprogrammera sig själv, innebär att man först måste avprogrammera sig från det som sitter som superklister i cellerna. 
Det har jag fått tagit del av nu, och en dag till i morgon. För mig är det här mod. Mod att våga skala av sig allt som är i vägen och bara stå där i all sin glans - säga "här är jag, vad gör jag nu utan allt det som styrt och kontrollerat mig??"


Vilka kvinnor. Och så många sådana jag mött under alla mina år när jag arrangerat sånt här. En del män också, tyvärr lite färre till antalet. Men ändå... alla vill vi ju samma sak. Bli fria. Känna att vi är helt närvarande i oss själva och lever våra liv precis som vi vill ha det. Inte offer för någonting, utan kraftfulla skapare av glädje, passion, kreativitet där vi uttrycker oss i alla möjliga häftiga former.


Vet att min pappa i sin himmel gläder sig åt att jag äntligen står upp igen. Känner glädjen med alla människor som finns.
För visst... den försvann ett tag. Blev lite ledsen i ögat ett tag. Klart att det måste få vara så när man mister någon man trodde skulle vara en del av resten av mitt liv. Men där kan man ju inte vara kvar. I ledsenheten. Och nu känns det igen som det finns så många jag kan glädja mig åt.


Såg en nära kär häromdagen, vi satt och pratade, fikade. Glöden var borta i min älskades ögon, lusten borta. Denna älskade släkting som alltid var så fylld av omtanke, kreativitet, energi. Han har tappat det nu. Men vi pratade om att det alltid går att hitta det igen, hur jävligt det än känns för närvarande. Så jag tror han kommer leta rätt på sig själv igen. För utan honom... då vete sjuttan. Han har alltid funnits där som en fura, bara kärlek hela han. Han har också råkat ut för livet. Ibland kan ju livet vara en bitch, så är det ju. Är så glad att jag är igenom, för jag TROR jag kunde ge lite av min övertygelse att vi alltid, alltid kommer igenom. Även om det känns helt tomt, meningslöst och hopplöst så segrar våra själar i slutänden. Så är det ju. Skickar massa kärlek i mina tankar hela tiden till honom. Något annat varken kan eller ska jag göra. Det är ju hans val. Inte bära någon, inte försöka tro att jag kan göra jobbet åt någon. Hur gärna jag än vill. Det har jag lärt mig.


I morgon blir det regression och massa annat skoj som jag tänker leda mina kära medsystrar i. Allt som får oss att förstå ännu mer vilka vi är och vad som styr oss. Idag har vi jobbat mest på att se mönstren och vad som hindrar oss. Imorgon löser vi upp det förflutnas knutar och befriar oss. Mums.


Fram till dess får jag förhålla mig till att det är fullt i huset ikväll. Har inte tonat in på vilka dom är, vad dom vill. Vill faktiskt ha time off nu. Så gå och lägg er. Nu är det min kväll och jag vill inte alltid prata med dom döda. Så det så. Gå och lek nån annanstans. Att vara medium betyder verkligen inte att vi ska vara till hands jämt. Älskar er massor, men inte nu. 


Jag ser framför mig att vi blir fler och fler (levande alltså!) som kommer samman och inspirerar varandra att vara kraftfulla, starka, lyckliga, inspirerande människor. Living the dream again. Love it.