Vilken gåva människor kan vara. I helgen är jag lycklig nog att få ha ett gäng med mig som vill dyka djupt in i sig själva, allt för att finna mer livsglädje och passion igen. Äktheten och närheten berör mig så... Jag själv hamnar mer och mer där jag var en gång för länge sedan, när uppvaknandet var mitt och visionerna var starka och klara, självklara. Jag "bara" var och gjorde det som kändes rätt.
Med en större mognad och mer klar över vad som driver mig och andra, kan jag nu vara i den här kristallklara sanningen och vilka gåvor jag får, my God...!!
Här är vi på landet, så vackert, så gammalt allt, så fint. Jag eldar och tänder ljus. Och hit kommer dom, kvinnorna som Vill. Vill livet, vill kraften, vill glömma och begrava Jante för gott. För att göra det så krävs det ju verkligen att man vågar möta det som hindrat oss från att leva utan denna ingrodda kraft.
Och inte f-n kan någon säga att det är lätt. I alla fall inte först - man får ju slåss mot inbillade och till synes väldigt verkliga demoner som talar om för en själv hur det egentligen är. Att våga omprogrammera sig själv, innebär att man först måste avprogrammera sig från det som sitter som superklister i cellerna.
Det har jag fått tagit del av nu, och en dag till i morgon. För mig är det här mod. Mod att våga skala av sig allt som är i vägen och bara stå där i all sin glans - säga "här är jag, vad gör jag nu utan allt det som styrt och kontrollerat mig??"
Vilka kvinnor. Och så många sådana jag mött under alla mina år när jag arrangerat sånt här. En del män också, tyvärr lite färre till antalet. Men ändå... alla vill vi ju samma sak. Bli fria. Känna att vi är helt närvarande i oss själva och lever våra liv precis som vi vill ha det. Inte offer för någonting, utan kraftfulla skapare av glädje, passion, kreativitet där vi uttrycker oss i alla möjliga häftiga former.
Vet att min pappa i sin himmel gläder sig åt att jag äntligen står upp igen. Känner glädjen med alla människor som finns.
För visst... den försvann ett tag. Blev lite ledsen i ögat ett tag. Klart att det måste få vara så när man mister någon man trodde skulle vara en del av resten av mitt liv. Men där kan man ju inte vara kvar. I ledsenheten. Och nu känns det igen som det finns så många jag kan glädja mig åt.
Såg en nära kär häromdagen, vi satt och pratade, fikade. Glöden var borta i min älskades ögon, lusten borta. Denna älskade släkting som alltid var så fylld av omtanke, kreativitet, energi. Han har tappat det nu. Men vi pratade om att det alltid går att hitta det igen, hur jävligt det än känns för närvarande. Så jag tror han kommer leta rätt på sig själv igen. För utan honom... då vete sjuttan. Han har alltid funnits där som en fura, bara kärlek hela han. Han har också råkat ut för livet. Ibland kan ju livet vara en bitch, så är det ju. Är så glad att jag är igenom, för jag TROR jag kunde ge lite av min övertygelse att vi alltid, alltid kommer igenom. Även om det känns helt tomt, meningslöst och hopplöst så segrar våra själar i slutänden. Så är det ju. Skickar massa kärlek i mina tankar hela tiden till honom. Något annat varken kan eller ska jag göra. Det är ju hans val. Inte bära någon, inte försöka tro att jag kan göra jobbet åt någon. Hur gärna jag än vill. Det har jag lärt mig.
I morgon blir det regression och massa annat skoj som jag tänker leda mina kära medsystrar i. Allt som får oss att förstå ännu mer vilka vi är och vad som styr oss. Idag har vi jobbat mest på att se mönstren och vad som hindrar oss. Imorgon löser vi upp det förflutnas knutar och befriar oss. Mums.
Fram till dess får jag förhålla mig till att det är fullt i huset ikväll. Har inte tonat in på vilka dom är, vad dom vill. Vill faktiskt ha time off nu. Så gå och lägg er. Nu är det min kväll och jag vill inte alltid prata med dom döda. Så det så. Gå och lek nån annanstans. Att vara medium betyder verkligen inte att vi ska vara till hands jämt. Älskar er massor, men inte nu.
Jag ser framför mig att vi blir fler och fler (levande alltså!) som kommer samman och inspirerar varandra att vara kraftfulla, starka, lyckliga, inspirerande människor. Living the dream again. Love it.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar