Hopiindianernas underbara budskap som gick ut över vår vackra Moder Jord för ett par tre år sedan, ja därifrån kommer rubriken här. Hur många gånger jag läst denna text, både själv och för kursdeltagare, har jag för länge sedan tappat räkningen på.
Raderna i rubriken får mig att inspireras att skriva om något som jag tycker är en stor uppgift för oss mänskobarn just nu.
Tror att alla ledare genom tiderna kickat rejält på att vara just ledare, oavsett om det var som kejsare, präst eller farao. Det har varit en självklarhet att vi ska ha någon i toppen - oavsett om vi krigar, bara lever i ett samhälle eller är med i ett gäng, vilket som helst.
Nu känner jag att det är ett rejält regimskifte på gång och det mullrar rejält i leden.
En del har megaproblem att dela tronen - det är ju jag som är the leader of the pack, jag som vet bäst, jag som aldrig blir emotsagd. Elakheter, dominans - allt görs för att hålla packet nere på plats, tronen lämnas sannerligen inte frivilligt, delas inte heller.
Sen har vi ju alla de som är så vana att ledas, som inte vågar tycka, tänka, känna själva. Vad vill jag? Vad tycker jag? Jag vänder mig till prästen, politikern, chefen, läraren, ett medium - bara jag slipper bestämma själv. Vilket stort steg att inte längre kunna sitta kvar i offerrollen och skylla på alla andra att livet inte blev som jag ville, vilken fruktansvärd börda att behöva fatta mina beslut alldeles själv och stå för dem...
Vi har levt i det här så länge, att vi faktiskt inte har en aning om hur ett samhälle, en jord, skulle se ut utan hierarkin som vi vant oss så vid. Vi har till och med en överklass i egenutnämnd kunskap och visdom, som beslutar huruvida vi ska få kännedom eller inte om saker som händer på vår jord. Inte skulle vi väl kunna hantera information om landade utomjordiska farkoster till exempel? Nej, hu, vi skulle bara bli rädda och drabbas av panik.
Toppstyrning - over and done with. Tycker jag. Hatar det. Kan helt enkelt inte leva efter det här längre. Har inte kunnat på länge.
Det jag nu längtar efter - och faktiskt börjar få uppleva - det är hur dessa ledare, konungar, drottningar och andra makthavare inser hur förbaskat ensamt det är där på toppen. Inte kul alls, faktiskt. Och inse vilken ofattbar glädje det är att möta jämlikar, dela på allt som händer utan spel, dramatik, dramor och manipulationer. Vilken känsla, den går inte att beskriva i ord. I filmen Avatar beskriver dom det här så fint; när dom möter varandra - I see You. Mmm, tårar i ögonen bara att tänka på det....
För det mesta har det ju varit så att när en alfahanne/hona möter en annan alfa, då morras det, då mäter man kraft, då ska raskt bestämmas vem som ska vara alfan. För det kan ju bara vara en. Eller....?
När jag mött alfor, både män och kvinnor, då har intressanta spel ägt rum. Kvinnor är ju för j-liga, rent ut sagt. Här tar man många gånger till vilka knep och tricks som helst om man får syn på en kraftfull kvinna och inte gjort så mycket av sin egen tripp. Huah, hemskt att se, hemskt att uppleva.
Männen är inte ett dugg bättre dom, lite andra knep&knåp bara. Männens sätt att hålla nere en stark kvinna ger lite kväljningar det med, ärligt talat.
Och visst. Jag har spelat själv också, förstås. Ingen har bara varit en ängel, inte ens jag. Känner igen spelen och vet att dom inte genererar ett skit i slutänden.
Ensam är inte stark. Ensam är ensam. Har sagt det på mina kurser i snart 20 år nu. För jag insåg att jag inte hade någon längtan till att komma till toppen och vara störst, bäst och vackrast. Så trött på att hela tiden ha rätt, vara bäst och ständig ensam inombords.
Så nu väntar jag in mötena. Flera har jag redan haft, vänner som jag bara vet. Starka, lysande, intelligenta, streetsmarta, vackra på alla vis möter dom mig och vi ser in i varandras ögon och glittrar till varandra - I see you.
Det här är, precis som Hopi också sagt, en spännande tid. Så jag har släppt taget och floden är precis så stark som dom sa att den skulle vara.
Men vi måste våga nu. Mandela var ju heller ingen dum snubbe - hans ord - Du får ingen annan att växa genom att förkrympa dig själv - kan vi gott låta vara pannlampa ett tag.
Vilket samhälle vi går emot. Inget kommer att vara sig likt och det kommer att vara kaos ibland. Men sekttiderna är över. För gott.
Och i mitt lilla liv vandrar jag sakta bort från dom som inte riktigt vill mötas utan hellre fortsätta den urgamla striden. Dom andra omfamnar jag och lekar hur länge som helst med.
Livspassionen är ett faktum. Tack mig för mitt tålamod och mitt mod att våga släppa tronen, där jag trodde att bara min tro var den rätta. Vad som helst kan hända nu....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar