Har kommit igång med träningen igen, äntligen...yihhaaa. När jag tar mina 45 minuter på löpbandet innan jympapasset, så slår det mig än en gång - vet inte för vilken gång i ordningen - det här var ju sååå nödvändigt. Varför har jag hoppat över det här i flera månader..?? Jag vet ju att jag måste, för att må bra. Sen sätter tankespiralerna igång....
Så lätt det kan vara att göra det vi verkligen behöver, om vi bara lär oss att lyssna på våra sanna behov. Jag tror ju verkligen att jag behöver vila med fjärrkontrollen i högsta hugg, soffan mjuk o skön. Jag är ju helt sann mot mig själv, när jag sant konstaterar att det är alldeles för jobbigt, kallt, sent, tidigt - you name it... - för att ta sig till Friskis o Svettis. Protesterna och hindren mot motion är många. Och sen går tankarna vidare - för så här är det ju i många, många områden om vi är ärliga!
Den där kommunikationen som jag så väl behöver ta med min partner, min chef, min mamma, min kompis, inte gör jag det bara rakt av. Nej, det är inte läge just nu, hon fattar i alla fall inte, det är ingen idé, förresten är det faktiskt h*s sak att ta upp det, inte min. Och så vidare, och så vidare. Och ingenting blir närvarande i mitt liv, så länge jag inte haft det där snacket. Det drar energi precis hela tiden. Sen kan jag ha hur många mållappar som helst på kylskåpet....
Äta.... haha, den är väl bra?! Visst vet vi. Men sedan så länge ligger vår inre friskhetsledare i koma, helt utslagen av socker, alkohol, junkfood, chips & godis, så h*n har helt enkelt ingen röst längre. Skulle vederbörande kunna väsa ur sig någon klokhet, så är dom andra papegojrösterna så mycket högre och mer övertygande. Så det blir soffmaten igen. Och godiset. Och cigaretten. Och vinglaset.
Men vi vet. Egentligen.
Stagnation.... Ja, men jag vet ju vad jag har men inte vad jag får. Jag måste ju tänka på pensionen. Han är ju i alla fall snäll mot barnen. Hon har ju ändå varit min vän sen vi var små. Jag ska i alla fall vara glad att jag har ett jobb..... Fy faaaan, va vi håller på.
Nej, det är dags att vi LYSSNAR riktigt noga inåt... Vad vill vi äta, göra, förändra egentligen?
Ta en helg, precis som jag än en gång ska göra, och fundera hur det känns där inne. Och i kroppen förstås.
Börjar du äta bra, så normaliseras sockerkurvan och suget efter skit ebbar bort. Börjar du kommunicera i relationer, så ser du väldigt snart vad du vill ha mer av och det andra sorterar du bort nästan automatiskt.
Börjar du förändra något som luktat unket länge, så blir det en så energi att hela huset blir städat av bara farten. Förändringar... så spännande, så givande, så helt nödvändigt.
Våga mera. Var plågsamt ärlig med dig själv. Hur närvarande är du? Hur roligt har du - ärligt talat nu..!! ??
Hur inspirerad är du på en skala från 1 till 100?? Det ska vara 100, något annat är inte intressant.
Skit i att bära på någon annan, prova en heeeel vecka. Tänk bara på dig själv och dina sanna önskningar och behov.
Vad händer? Jo, du inspirerar andra något så sanslöst med din blotta uppenbarelse. Prova. Då gör du jobbet här nere på Moder Jord.
Lyckliga människor is the shit now.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar