Läste precis ett inlägg på facebook av Ma Oftedal. Kan nog inte med ord beskriva hur denna kvinna inspirerar mig, hur hennes livsmod som aldrig tycks svikta bara fortsätter finnas där för alla oss andra.
Hörde Ma för flera år sedan, en föreläsning som jag aldrig glömmer. Hon beskrev med de vackraste ord man kan tänka sig hur en s k utbrändhet kan kännas. Var ungefär som - "till sist orkade jag inte springa ifrån den längre, jag föll och den jättelika vågen som jag försökt fly från kom slutligen ikapp. Och när den väl sköljde över mig, så visade det sig att det inte var så farligt, att det snarare var en befrielse att äntligen låta alla känslor få komma och flöda..."
Obs! Verkligen bara en ungefär-beskrivelse av det Ma Oftedal sa, men andekänslan var så för mig i alla fall. Så vackert och så naturligt.
Nu har hon avgått från kyrkan med så många års kämpande, ständiga anmälningar och bråk. Men när hon skriver sina ord, så är det ändå inspirerande och så fullt av hopp... Hon verkar aldrig ge sig i Livets stora färdväg, vilken inspiration för en liten mänskounge som jag just idag...
För just idag har jag fått höra ännu mer av allt som pågår inom vår bransch, den andra "själasörjande" branschen, och jag tappade energi så in i helvete. Försökt så att hitta arbetsglädjen, finna inspirationen att verkligen socialisera mig igen med människor och tillsammans öppna upp kanalerna för den fantastiska andevärlden. Men, för att vara riktigt plågsamt uppriktig, jag har så svårt för allt skit som bara sprids mer och mer i våra mediala led. Så mycket skitsnack, så mycket maktkamp osv, osv, osv....
Så läser jag Ma Oftedals tillkännagörande, och plötsligt är den där igen! Inspirationen, motivationen. För inte kan vi ge oss för att det finns de som motverkar oss?! Inte kan vi det....
Lyckan att hitta ticket igen, ryggraden som känns stark och oböjlig, helt obeveklig inför osanningar och egoism, den går inte att mäta. För när jag inte har den, när jag tillåter mig att känna mig upprörd, sårad, energilös på grund av allt som sker mellan människor, då är jag absolut ingenting. Tom.
Jag känner efter.... Är nog, liksom Ma, i någon sorts skilsmässobearbetning, och jag behöver hitta den sanna glädjen igen och detta utan andra människors göranden och låtanden.
Mhm, jag erkänner - har varit lite trött senaste dagarna men denna gång skäms jag inte för det. För det är klart att när man öppnar ögonen och verkligen Ser, då känns det i hjärtat.
Jag undrar fortfarande varför.. Präster, medium, alla former av själabefriare och spridare av Ljuset och Kärleken från en underbar förebild (kalla det Jesus, andevärlden, Gud, Gudinnan....) - har vi känt deras närvaro - kan vi då inte sprida just det? Den sanslösa kärlekskraften som bara smälter bort allt som inte är ljus och kärlek? Den kraften som gör att vi vill se bara det bästa hos var och en och där vi känner den stora, stora glädjen när vi förenas och samarbetar.. Nog var det väl ändå det som var meningen...?
Jag ska göra mitt bästa, denna alla hjärtans dag, att återfinna min livsglädje igen. Kanske är jag svag då jag känner mig ledsen - igen - över saker som händer, människor som sprider sin giftgas. Kanske är det så. Men jag kan ju knappast förneka det som svider i min själ, för då ljuger jag ju lika bra som alla andra. Skillnaden ligger bara i att jag bestämmer mig, likt inspirationskällan Ma, att resa mig upp, torka tårarna och gå vidare - i full övertygelse om att jag träffar fler av samma sort.
For the record - nej, jag är inte psykiskt sjuk, äter inte tabletter och har aldrig gjort det - har inte ens Alvedon hemma, jag har inte sex med alla karlar jag träffar och jag ägnar mig inte åt svart magi...
Suck - det är säkert mer som snackas, men jag måste inse en gång för alla att det säger mer om dom som snackar allt skit, än det säger om mig.
Blir lite tufft framöver - jag tänker nämnligen inte hålla käften längre. Jag har fått nog. Slickar inte någons r-v i den mediala branschen av rädsla för att bli utanför.
Jag köpte en ros till mig själv idag, och det var med en klar och tydlig tanke, känsla. Det är kärleken till mig själv och kärlekens kraft och så länge jag har den kärleken, då överlever jag allt. Då finner jag Inspirationens paradis igen....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar