Mosmysdag...

Vilken sagolikt vacker morgon.. När jag hämtade tidningen blev jag bara stående i dimman, såg upp mot kyrkan som skymtade i den rosafärgade dimman, soluppgången var helt magisk....
Vaknar ju så tidigt, då min avgiftning gör mig så satans trött att jag somnar i soffan vid niotiden... shiit, vad tråkigt detta är!! Men jag ger mig inte, ska igenom den här avgiftningen. Det är mitt enda hopp - läkarna har inte mer att göra för mig, så kostförändring är det som jag kan ge 100% till för att se till att mitt liv kommer tillbaka.
I någon sorts mjuk glädje inom mig, så inser jag att jag passerat den där stora kullen, berget, totalhindret, som min ge-upp-känsla innebar... När jag kände att precis alla symtom kom tillbaka, dom jag känner så väl igen från min krånglande sköldkörtel, då blev det en rejäl dip. Ni vet - den där som är väääldigt sorglig, tycker enormt synd om mig, intalar mig att nu orkar jag verkligen inte mer, inte en gång till, herregud jag som kämpat så!!! Den är väck och får inte grepp om mig längre. Vilken seger!!!!
Så när jag sakta går till brevlådan för min tidning, kroppen värker som om den består av tandvärk, takten är sååå långsam för jag orkar helt enkelt inte, då är det inte hopplöshet som styr mig längre, nej, det är en sorts pirrande förväntan - den här gången ska jag fixa det! I grunden. 
Idag ska jag prata med Eva Renner i telefon. Fantastiska kvinna som gör så mycket för oss sköldisar... Fina hon, nu ska vi diskutera mer vad jag kan göra för att bli frisk och läka ut den kroniska inflammationen i sköldkörteln. Jag gör allt nu. Spelar ingen roll hur lockande det är med mackan till morgonkaffet, kokosolja blir det enda som får komma i muggen!

Sen blir det myyyysdag! När jag hämtat min dator ska jag plocka äpplen i min fantastiska trädgård och sen får det dofta äppelmos i hela huset i eftermiddag!
Gillar mitt liv väldigt mycket... Och tänk så det blir när den här avgiftningen är över! Snacka om livskvalitet....