Ja, för så många år sedan började det. Då var det en hyperaktiv sköldkörtel och jag fick köra med hjärtmedicin för att lugna hjärtat och cellgifter för att få bukt med det akuta, var riktigt sjuk där utan att jag fattade det. Sedan har det varit en berg- och dalbana, där den till slut utmattad lade av mer och mer. Vilket ju innebär att ingenting i kroppen funkar som det ska, organen rensar sig inte, hormonerna är i kaos. Osv, osv, osv. Den här gången när det slog till blev jag ordentligt rädd, så dålig har jag aldrig känt mig. Grät när jag såg mig i spegeln, inte av fåfänga utan av rädsla för vad som hände med mig. För jag såg verkligen för eländig ut.... Ringar under ögonen, svullen i hela kroppen och trött, trött, trött. Värk. För jävligt helt enkelt. Känns som jag varit i helvetet och nu sakta är på väg därifrån. För att jag än en gång tagit upp kampen, men nu med mjuk, mjuk, inkännande kärlek till min kropp men även min själ.
För visst är det så att kroppen och själen hänger ihop, ingen tvekan om det.
Så jag drog ur proppen och det rejält. Har fullständigt isolerat mig, bara tagit hand om allt som sker i kroppen, men också lyssnat och lyssnat till vad min själ ropar på. Det går sakta, sakta men jag vet ju varför. Den här gången gäller det. Gör precis det jag orkar och inget mer. Äter det som kroppen vill ha. Är ensam för att jag behöver det, finns ingen energi för att vara social och det känns som ett oerhört priviligeum att få chansen att göra det här.
Men det viktigaste av allt är att hela vägen ge mig tillåtelsen att göra det här - att finna vägen till min sanna själslycka. Den här gången tänker jag inte kompromissa med något, oavsett konsekvenserna. Mina vänner och mina nära, kära förstår och ger mig kärleken och acceptansen på vägen, vilket också är ett så stort privilegum - så många jag vet som får vandra den här vägen utan förståelse och massor av fördömanden, shit vad tungt!
Jodå, jag har fått åsikter om mina val också, men det får faktiskt vara så och jag bryr mig inte. För varje själ borde ge sig själv, och andra, tillåtelsen att gå in och lyssna när det är dags. Vi lever i en tid där självmord, depressioner, utbrändheter och ett psykiskt mående som är förfärligt är vardagsmat. För det mesta biter vi ihop och kör vidare - till det bittra slutet när det blir kollaps. Gör inte det den här gången. Nuär det livet som gäller. Åh, så spännande det är framför mig. Och nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar