Slutligt myteri

Bästa läkaren har jag haft turen att få träffa, och det en läkare på en vårdcentral, prisa vare Gud!!
Han hjälper mig på traven med att förstå det som händer i min kropp och själ, beskriver hur besättningen (min kropp) gjort totalt myteri och vägrar samarbeta och lita alls längre på kaptenen (min (h)järnvilja.
Alla värden är helt galna i min kropp, spretar åt alla håll som läkaren beskriver det. Sköldkörteln var på kritiskt stoppläge och då stannar väldigt mycket funktioner av i kroppen.
Inget drama omkring detta, bara så det är - typ faktaläge.


Så nu ägnar jag värdefull tid, varje timme på dygnet känns så värdefull, till att förstå hur jag kan få min besättning att lita på mig igen.
Det finns inga som helst toleransnivåer hos besättningen, dom kan möjligen få mig att fungera några timmar på förmiddagarna, men sen står skeppet stilla. Så är det bara. Och går tankarna in på allt jag borde, måste göra så är det nästan så backen slås i... Tvärstopp med andra ord.


Denne magiske läkare är som en ihopblandning av shaman, läkare, healer, bästa psykologen och mediumet i ett paket. Bingo.
Och igår fick han mig att inse att det handlar om några månader innan jag är hyfsat på banan igen, dock inte någonsin så som det sett ut tidigare i mitt liv.
Så nu går jag ut i Guds vackra natur för att ha en ceremoni, där jag ska sätta på mig medaljen. Jisses, vad mycket jag gjort och vad mycket BRA jag gjort i mitt liv! Det har verkligen varit mycket som blivit åstadkommit och inte allt har varit spikar i min kista till error-attacken nu. Nej, oerhört mycket har varit så roligt, vackert, skapande och fint. Det är bara det att jag är som ett batteri med två pluspoler- kör järnet för det mesta och drar ut precis alla reserver som finns ur min kraft. (Återigen doktors ord..)
Har nu i 30 års tid gjort den här resan i min jättelika rondell med diverse tvärstopp på vägen och den här gången kom jag till punkten när jag känner hela vägen in att - nu räcker det!! No more.


Glädjefyllt (har gett mig fan på att jag kan göra det här utan drama eller lidande, gör tillräckligt ont i kroppen ändå) ska jag finna ut hur mitt liv ska gestalta sig utan två pluspoler. Ska undersöka hur jag kan förlänga det här fantastiska livet med massor av år genom att noggrant lyssna hur jag vill ha det framöver.
Just nu har jag ingen som helst aning och det kan ibland vara så skrämmande att tårarna bara rinner; att ha en kropp som så totalt visar att den inte går med på något alls över mina begränsningar. Och hur ska det se ut??? Hur gör man när man inte "kommer igen" och är på banan i full karriär igen?
Gör ontskönt just nu. Men ska finna vägen. Ger mig själv känslan av att finnas till i allt som pågår genom att skriva här, ha en sorts dagbok över hur min väg nu belyses mer och mer allteftersom jag lyssnar. Min karta ser helt annorlunda ut mot vad den någonsin gjort, kompassen vete sjuttan hur den funkar och målet är lite inlindat i dimma, men är trots det väldigt lockande. Känns som att magin i mitt liv är på väg tillbaka igen. Och det - vet ni va!! - är det absolut viktigaste av allt.
För utan min magiska känsla, som jag alltid brukar ha, då är jag ingenting. Så vad jag än gör dessa dagar, så gör jag det i det takt och det som jag kan och allt med en härlig känsla av att det är helt ok, precis som det ser ut.
Neeeej, lyckas inte varje ögonblick. När det gör ont som faaaan när jag ska göra något, när jag blir helt slut långt innan jag gjort det jag hoppats kunna göra, då kommer gråtattackerna. Men bara en stund. Sen sätter jag på kaffe, tar ett glas vin och sätter mig ute i trädgården och väntar in mig själv igen.
Jag ska hitta vägen.
Idag har jag plockat undan här hemma, dammsugat, bjudit älskade bror & hans fine son på kaffe, satt på en tvättmaskin och beställt ett registreringsbevis. Och nu är det slut. Där tog orken slut. Men känns faktiskt helt ok. Så nu går jag ut i skogen, mitt Nirvana, min oas. Där är allt grönt nu när snön försvunnit och jag kan sitta på min stubbe och bara finnas till. Sen blir det fredagkväll med brasa och tv. Man kan ha det sämre...