Igår var det helt lika - dag lika lång som natt. Idag är det en aning lite ljusare, hur underbart är inte det här med vår?!
I min fantastiska resa med mig själv, avancerar jag från insikt till djupare insikt för varje timme, känns det som. Insikten om hur otroligt vi påverkar varandra, vi människor, den "drabbar" mig djupare än någonsin denna gång. Alltså - det är väl inget som någon sökare av rang missat; Allt hänger ihop, ett med allt, allt med ett, energiflöde mellan oss alla, bla, bla bla, men det blev för mig en så stark reaktion när jag slutligen bestämde mig för att verkligen dra ur pluggen, då jag bara blev sämre och sämre i min lilla fina kropp. Sa nej till precis allt och alla, bara jag i ett par veckor. Till att börja med. Kanske blir mycket längre, så känns det nu i alla fall. Den spirande lilla lyckokänslan som växer sig starkare i mig är helt bedårande och ger mersmak.
Det är inget fel på andra människor, ingen har dålig energi eller annat tjafs som jag kan skylla på, när offerkoftan är på. Nej, alla gör sin resa precis som dom ska och alla är exakt där dom är. Inget behöver "fixas", inga råd behöver ges, alla fattar ändå till sist. Och innan man kommit dit, då spelar det ingen roll hur mycket man öser på dem av all sin """"visdom"""". Många sådana tecken omkring visdom, då jag också i hela mig insett hur förvirrad man kan bli av alla fantastiska råd man får till sig när livet är ett kaos.
Nej, inget fel på någon alls. Men så befriande, underbart, att bara vara med mig och inte ha någons influenser ett tag. Äntligen börjar jag höra min egen viskande röst, min egen kropp som berättar så kärleksfullt vad det är jag behöver göra och ge den för att den ska bli frisk.
Jag behöver ta en rejäl paus för att komma ifatt mig. Och jag är så tacksam för att jag har den möjligheten, får den möjligheten att faktiskt stanna upp och bara vara där jag är. I mitt vackra hem, mitt i naturen. Ingen kommer, jag får pyssla och finnas till. Tack, tack, tack.
Insikten om allt detta skapar nu en pirrande känsla av att vara på väg. Inget av det jag jobbat med tidigare är aktuellt längre. Inga råd till någon. Ingen massa spilld energi på klienter eller anhöriga som i alla fall måste göra sin resa, precis som den ska se ut. Spelar ingen roll om jag ser, precis som andra tycker sig se med mig, att resan de gör verkar helt galen. Det är deras resa. Det blir klart när det blir klart
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar