Vilken underbar vecka, faktiskt helt ok att ha en dip i Livet och återvända mer och mer till sig själv när det är sånt här ljuvligt vårväder. Ja, jag vet - det ska komma lite snöblask i helgen. Men just nu, just nu är det bara helt fantastiskt underbart att finnas till.
Då passar jag på att njuta av dagen och tänk, jag börjar bli riktigt skitbra på att stå still. Den här gången tror jag bestämt jag kommer att bli expert på att lyssna på mig själv, som jag skrivit tidigare - hög tid när man är 50++++.
Idag blir lyssnandet en lång kaffepåsängenmorgon, tidningen, fb för första gången på flera dagar. Lite bloggande, tycker ju det är skitkul. En supernyttig frukost med min mandelmjölk, egobananer och hallon, en smoothie som blir mumsmums. Sen göra mig så fin jag kan för att hämta älsklingsungen Devin, min sonson som jag älskar så hjärtat nästan brister av lycka. Han är bara kärlek rakt av och en av dem som hjälpt mig att få tillbaka viljan och kraften - jag SKA bli pigg igen!!
Han blir heeeelt ointresserad av mig när jag springer bort från mig själv, ser mig knappt. För det är hans och min deal - vi skulle ses igen, han skulle dyka upp i våra liv när det var dags och spränga bort minsta rest av försvar och avstängdhet. Tack, Devin. Nu svarar jag upp, big time. Att titta in i dom där forskande, idiotblå ögonen och se leendet som spricker upp i hans ansikt, ögonen som lyser när han ser att farmor "är hemma"... tja, det är själens musik det.
Jag fortsätter att jobba med skämset, skämset av att inte vara andlig nog att fixa det här fort som f.... Inser ju med hela mig att den duktiga flickan är på väg att totalt rasa ihop den här gången, nu kommer hon inte att resa sig igen. Så allt är ju som det ska. Men så djupt låg det alltså inom mig, kravet på mig själv att prestera och leverera. Jag har inte ens velat visa mig för folk, för OMG vad det syns att jag inte mår bra!! När sköldkörtelns stannar, så stannar allt annat i kroppen och tro mig - det syns. Svullen, vikten uppåt hela tiden, ringar under ögonen... och en massa annat med hud, hår osv, men ni ser bilden framför er va..? När jag väl tar mig ut och iväg, möter någon jag känner som lägger huvudet på sned och frågar ..."men ååååh, hur är det meeeed dig egentligen..?" och ser djupt medlidsamma ut, tja, då önskar jag intensivt att jag stannat hemma. Grejen är ju att jag blir så ledsen att tänka så om mig själv, så nu räcker det med det också. dagens uppdrag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar